#verklighetenbakom

Cigarren över Vittsjö

Klicka på bilderna för bildtext.

Under några timmar på kvällen den 6 november 1988 gjordes en lång rad observationer av okända föremål över det lilla samhället Vittsjö mellan Markaryd och Hässleholm i norra Skåne. Huvudvittnen blev det då gifta paret Susanne och Mikael Olofsson..

Av Clas Svahn

Under ett par timmar verkar en linsformad farkost med lampor längs sidan ha uppehållit sig i området. Den dök upp redan vid 19-tiden och försvann sedan under några timmar för att därefter skrämma Susanne och Mikael Olofsson nästan från vettet någon mil längre norrut.

Alla som såg den beskriver hur farkosten hela tiden flög på mycket låg höjd och hur de var övertygade om att det rörde sig om ett störtande trafikflygplan. Hur den tog sig de 15 kilometerna från Röke i söder till Vittsjö i norr är det ingen som vet.

Första gången jag talade med Susanne Olofsson var en månad efter händelsen. När jag nu jämför mina anteckningar från 1988 med hur hon berättar om upplevelsen i dag kan jag inte hitta den minsta olikhet. På alla punkter ger hon samma beskrivning. Lugnt och sansat utan att spekulera. Samma kan jag säga om Mikael Olofsson som jag kom i kontakt med något senare och som jag efter 26 år också åter ringde upp för en intervju.

Flera av dem som såg den okända farkosten denna höstkväll har fått utstå både spott och spe för att de har vågat berätta om det de sett. Trots det har alla gett mig tillstånd att använda sina namn i den här boken. Det tyder inte bara på ett starkt civilkurage utan också på att de verkligen står för det de har sett.

Klockan var 21 på kvällen den 6 november 1988. Det var söndag och Mikael och Susanne Olofsson var på besök hos Mikaels föräldrar i södra utkanten av Vittsjö i norra Skåne. Tillsammans med barnen, treåriga Johanna och lillasyster Lina, satt de kring teven och väntade på att Aktuellt skulle börja. Susanne hade satt sig på en stol vid fönstret med tre månader gamla Lina i famnen för att amma henne. Då och då kastade hon en blick ut genom fönstret. Nyhetssignaturen hade precis börjat när hon fick se ett starkt ljus röra sig över himlen.

Efter att ha tittat på föremålet i kanske fem sekunder skrek Susanne till de andra eftersom hon trodde att det var ett flygplan som långsamt höll på att störta. Mikael och hans pappa Gunnar rusade fram för att titta.

– Det var ett stort ovalt, starkt lysande föremål som kom glidande över trädtopparna, säger Susanne som hann se det längst av de tre.

Medan Susanne och Gunnar tittade ut genom fönstret sprang Mikael ut på gårdsplanen där han kunde se ett föremål som lyste som magnesium långsamt röra sig över himlen – men utan att höra det minsta ljud.

– Jag var övertygad om att det skulle hända en olycka och att det skulle bli en fruktansvärd smäll som skulle krossa rutorna i huset, säger Susanne som sprang efter ut på gårdsplanen.

– Men när vi kom ut var det helt tyst. Det bara försvann.

På tio sekunder var det lysande föremålet borta.

Förvånade och lite uppskakade av händelsen gick alla tillbaka in. Allt hade gått så fort. Men vad var det egentligen som hade hänt?

Någon gång mellan 21.15 och 21.30 stoppade Mikael och Susanne in Lina och Johanna i bilen för att åka tillbaka hem. Eftersom Lina inte ville sova bestämde sig de båda för att köra en runda. Bilmotorns sövande brummande hade hjälpt förut. Av någon anledning kom de att köra österut, förbi golfbanan för att svänga av mot söder vid Stavshult ned mot Bjärnum. I den riktning de hade sett föremålet försvinna två timmar tidigare.
Efter en stund fick de möte och Mikael bländade av samtidigt som de kom in i en kurva. Men den mötande bilen dök aldrig upp och ljuset försvann. Trots att de tittade kunde ingen av dem upptäcka några avtagsvägar som bilen kunde ha svängt in på.

– Precis före Björkefallavägen, vid Kulleröd, fick vi syn på en annan konstig sak, berättar Susanne Olofsson. Det såg ut som en tromb eller möjligen en svamp. Vi svängde in på vägen medan vi kunde se hur ”svampen” flög omkring som om den kryssade sig fram. Efter en stund försvann den och vi fortsatte tillbaka till Vittsjö.

Väl framme i Vittsjö bestämde sig paret för att köra en runda mot Gundrastorp innan de åter skulle vända tillbaka in mot Vittsjö för att köra hem, en väg som tog dem förbi Vittsjö golfklubb. Klockan hade nu blivit omkring 23.00. Barnen hade äntligen somnat.

– Då fick jag se ett ljus från klubbstugans högra sida som jag trodde kom från en lastbil, berättar Mikael. Men belysningen stämde inte. Det var för många lampor helt enkelt, så vi körde långsamt framåt för att se vad det var. Min första tanke var att det pågick ett inbrott i stugan.

När Mikael och Susanne hade passerat ett hus som tillfälligt skymde sikten kom de fram till en svacka där de brukade åka pulka med barnen under vintrarna. Nere i svackan fick de svaret på var det starka ljuset kom ifrån. Där hängde ett föremål som fyllde hela området.

– Hela terrängen kring klubbstugan var upplyst, berättar Susanne. Nere i svackan på vår vänstra sida, vid golfbanans utslagsplats, svävade ett mycket stort föremål som vi uppskattade till att vara mellan 75 och 100 meter långt. Föremålet var linsformat med avhuggna ändar och högst två till tre meter tjockt samt försett med en rad lampor som lyste i rött, gult och grönt. Några av ljusen var som brinnande magnesium, samma färg som jag hade sett på föremålet över mina svärföräldrars hus tidigare på kvällen. Det gröna närmast illgrönt.

Susanne beskriver synen som skrämmande men också fascinerande. Ljuset från det trängde fram mellan träden långt, långt in i skogen men nådde inte fram till bilen åt andra hållet där familjen stod.

– Det lyste upp jättemycket, det kändes om ett stort antal människor stod och lyste med massor av lampor, och det pulserade hela tiden. Det var tydligt och klart, ganska nära oss, men vi såg inga fönster, inga varelser och vi hörde inte något ljud.

Susanne beskriver också hur föremålet svävade tätt över marken, kanske bara någon meter upp. Skrovet var grafitgrått. Det var inget vanligt föremål, det är inget att diskutera, säger hon.

– Eftersom vi hade barnen i bilen vågade vi inte stanna utan körde sakta förbi och hann väl studera fenomenet ett trettiotal sekunder, fortsätter Susanne. Vi blev så rädda att jag bad Micke att köra därifrån och han gasade på förbi föremålet. Då reste det sig, gjorde en rörelse åt sidan och sedan uppåt. Det såg ut att vara så stort och tungt men ändå lätt som en fjäder, som frigolit, det är sådant jag bara har sett på filmer tidigare.

När Susanne, som satt i baksätet, vände sig om fortsatte det väldiga föremålet långsamt uppåt med alla lamporna tända. Men plötsligt blev allt mörkt och föremålet var borta. Istället fick de båda se hur ”svampen” åter dök upp under den plats där föremålet försvunnit. Ett vitt ljus lyste under ”hatten” och ”foten” verkade hänga lös som om den vore gjord av rök bakom dem. Men så snart bilen nådde de första gatlamporna i utkanten av samhället försvann också ”svampen”.

– Det liknade ett champagneglas, en svamp eller en tromb. Och den följde efter oss när vi körde mot Vittsjö, säger Susanne.

Nu var både Mikael och Susanne ordentligt uppskrämda. De körde raka vägen hem till Mikaels föräldrar för att berätta om vad som hänt och för att ringa polisen.

– När jag steg ur bilen tyckte jag att det kändes ovanligt varmt omkring mig samtidigt som en total tystnad rådde, berättar Susanne. Vi gick fram till dörren och ringde på. Men ingen vaknade. Vi tyckte det var hemskt konstigt eftersom Mikaels mamma är så lättväckt så vi fortsatte att banka på dörren. Men inte ett livstecken, berättar Susanne.

– Det var verkligen konstigt. Vi bankade ordentligt och de brukar alltid vakna och öppna. Men den här gången var det som att de inte kunde höra oss, berättar Mikael.
Till slut fick Mikael och Susanne ge upp och åkte därifrån till en telefonkiosk nere i Vittsjö. Redan efter några signaler svarade föräldrarna. Ingen av dem hade hört att Susanne och Mikael varit där och försökt väcka dem några minuter tidigare.

– När vi kom tillbaka till Ingrid och Gunnar så försökte vi ringa till polisen men telefonen var död. Ändå hade den ju fungerat bara några minuter tidigare då vi ringde från telefonkiosken. När vi slog på teven fungerade inte den heller, berättar Susanne.
Både Gunnar och Ingrid Olofsson bekräftar detta.

– Det var inget som normalt brukade inträffa, säger Ingrid Olofsson. Men just den här kvällen slutade de att fungera, både telefonen och teven. Också en granne några kilometer bort berättade senare att samma sak hade hänt dem.

Efter att ha lämnat barnen hos Ingrid bad Susanne och Mikael Gunnar Olofsson att följa med dem ut igen. Den här gången med sin videokamera. Då var klockan ungefär 23.30.

– Vi satte oss i bilen och körde mot golfbanan men där fanns inget kvar att se så vi fortsatte rakt fram åt Osby till, berättar Mikael Olofsson.

– Och efter en stund fick vi se det svampformade föremålet igen, kanske tre kilometer från golfbanan.

Men när svampen dök upp på himlen blev Gunnar Olofsson rädd. När Mikael pekade på den så bad han honom att köra tillbaka hem.

– Jag försökte få honom att titta och filma men han tog tag i min arm och sa ”nu kör vi hem”. Och så blev det.

Trots att svampen syntes tydligt i framrutan lät Mikaels pappa videokameran ligga kvar i knät. Någon filmning blev det aldrig. Istället vände de tre tillbaka och släppte av Gunnar Olofsson och fortsatte sedan hem.

Strax före midnatt kom Mikael och Susanne tillbaka till sin lägenhet efter en natt fylld av upplevelser. De kontaktade polisen i Hässleholm som skickade det uppskakade paret vidare till UFO-Sverige i Eskilstuna. Någon annan åtgärd föranledde inte detta samtal till Hässleholmspolisen.

Nästa dag besökte Gunnar Olofsson golfbanan tillsammans med Mikael för att se om de kunde hitta några spår. Gunnar, som i dag är pensionär, arbetade som greenkeeper på Vittsjö golfbana och kunde marken utan och innan. Men några spår efter föremålet gick inte att se. När de stegade upp farkostens längd fick de den till minst 75 meter, kanske 100 meter.

Det är viktigt att känna till en sak: Under hela kvällen låg ett i det närmaste kompakt molntäcke över området. Bara enstaka luckor kunde ses då och då. Inte förrän efter midnatt nådde en kallfront fram och himlen klarnade. Uppgifterna kommer från SMHI:s väderobservatörer i Ljungbyhed och i Osby. När vi nu ska träffa flera andra personer som av allt att döma såg samma föremål som paret Olofsson ska vi hålla detta i minnet.

Det kan inte ha rört sig om några ljusstarka meteorer eller bolider, inte heller om något annat astronomiskt fenomen. Vad det än var så befann det sig under molnen. Och den okände besökaren hade skrämt upp flera personer i området innan Mikael och Susanne träffade på det.

Klockan var någon gång efter 20 och hemma i villan i Äljalt en dryg mil sydost om Vittsjö satt Pia Jonasson och hennes man och tittade på teve. De två barnen, sex och åtta år gamla, hade somnat någon halvtimma tidigare.

– Vi satt framför teven och den ena soffan är precis vid stora fönstret, berättar Pia Jonasson. Jag låg ner i soffan då jag fick se något komma svävande precis över hustaket så jag rusade upp för att hinna se det genom ett annat fönster och fick då se något jättestort, alldeles, alldeles nära hustaket.

– Först kunde jag inte komma på vad det liknande men senare har jag jämfört det med en zeppelinare, cigarrformad med lite gröna och röda lampor som satt runt om den. Själva kroppen var bara en grå massa som jag såg det.

Pia Jonasson säger att föremålet kom från söder och gick över stora vägen (väg 24 mellan Hässleholm och Örkelljunga) innan hon såg den cigarrformade farkosten ”segla” vidare mot norr, mot Harastorp.

– Cigarren gick rakt över vårt hus. Den var så nära och den var så enormt stor så att jag trodde att den skulle köra i taket. Det var skrämmande och helt otroligt. Och det hördes inte ett knäpp, berättar hon.

Efter bara 30 sekunder var farkosten försvunnen. Men bara några hundra meter därifrån, på andra sidan vägen hade Jan Sjöstrand och Erik Bengtsson precis gett sig iväg på en provtur i Eriks bil. Jan hade reparerat bromsarna och nu körde de i riktning mot Röke för att kontrollera att allting fungerade. Erik satt vid ratten när de med femtio kilometers hastighet körde längs den krokiga grusvägen söder ut.

De båda unga männen befann sig i Harastorp en dryg mil söder om Vittsjö. De hade bara hunnit någon eller några kilometer när de fick syn på vad de tyckte var ett flygplan några hundra meter framför bilen. ”Flygplanet” gled fram i trädtoppshöjd från väster mot öster.

Efter att ha tittat på planet i kanske en halv minut stannade Erik bilen, stängde av tändningen och båda gick ur för att se bättre. Men trots att det var alldeles tyst kunde ingen av dem höra något ljud från farkosten.

– Jag var övertygad om att det var ett flygplan som höll på att störta i granbacken, det kom så lågt, berättar Erik Bengtsson. Så vi stannade bilen och gick ut och då kom planet och gick över oss. Inte ett ljud hörde vi. Vi såg lampor i olika färger med jämna avstånd, kanske 6 till 10 stycken som satt på en avlång kropp. Vi bara tittade på varandra.

Erik Bengtsson säger att föremålet passerade över dem och att de fick vända sig om för att inte tappa det ur sikte, ”vi tittade nästan rakt upp på det”. Jan Sjöstrand blev lika förvånad som sin kamrat. Den låga höjden och ljuset från föremålet gjorde också honom övertygad om att det rörde sig om ett flygplan i nöd. Men det var något som inte stämde.

– Det såg ut som baksidan på ett Herkulesplan, fast större. Det lyste om det och jag såg tydligt en stängd lucka på föremålet. Det stod i stort sett stilla. Jag uppfattade det som att det var 200–300 meter från oss. Till slut försvann det bakom trädtopparna, berättar han.

Jan och Erik vände upp en annan väg för att försöka se föremålet igen. Men det var försvunnet. Uppskakade åkte de hem och larmade polisen i Hässleholm. Men inte heller det samtalet föranledde någon åtgärd från polisens sida.

– Jag kopplade ju aldrig ihop det här med ufo, säger Jan Sjöstrand, utan trodde hela tiden att det var ett flygplan som höll på att störta. Men det konstiga var att det stod stilla så länge. Så stort som det var borde det ha trillat ner för länge sedan.

Ungefär samtidigt som Jan Sjöstrand och Erik Bengtsson gjorde sin iakttagelse var Niklas Willysson på väg ut från sitt stall. Willysson bodde bara en kilometer från Jan Sjöstrand.

– När jag kom ut på gårdsplanen så fick jag se något som jag trodde var en zeppelinare i luften till vänster om mitt boningshus. Den passerade över en liten dalgång kanske 200 meter från mig. Den hade några lampetter längs hela sidan. De var röda och vita medan föremålet i övrigt var mörkt. Jag såg bara konturerna av kroppen.

– Den var fruktansvärt stor! Och inte ett ljud kunde jag höra från den.

När jag frågar Niklas Willysson om han hade kunnat skymma ”zeppelinaren” med sin hand om han sträckte fram den svarar han att det hade absolut inte gått. Kanske om han hade hållit upp båda händerna. Så stor var den.

”Zeppelinaren” gjorde ett så starkt intryck på Niklas att han rusade in för att hämta resten av familjen men när alla kom ut var farkosten borta. Istället satte de sig i bilen och körde upp till ett stort kalhygge där Niklas räknade med att den skulle passera. Men föremålet dök aldrig upp. På något sätt försvann det enorma föremålet från himlen.

Nästa dag berättade Niklas Willysson om den konstiga zeppelinaren för Jan Sjöstrand och fick då höra om Jans observation. När de två grannarna stod där och samtalade kom Anders Bengtsson...

Anders Bengtsson bor ytterligare några hundra meter bortom Jan Sjöstrands hus. Vid 21-tiden på söndagskvällen hade han suttit inomhus för att se på teve.

– Jag hade ett fönster alldeles intill teven mot norr, åt Vittsjö till, när jag fick se något som jag trodde var ett flygplan som höll på att ramla ner. Det var ett väldigt avlångt ljusfenomen. Men hur det var så fortsatte det att flyga över himlen, sakta, parallellt med marken mot norr.

– På kroppen satt några lampor men det lyste om hela kroppen. Det var som ett lysrörsljus, ett vitt sken.

Det var alltså så det började. Fyra personer på tre olika platser men bara några få kilometer från varandra ser den avlånga cigarren flyga genom luften. Sakta, sakta.

När den åter dyker upp på Vittsjö golfbana två timmar senare hänger den bara någon meter över marken. När den lyfter släcks alla ljusen och det enorma skrovet försvinner framför ögonen på Susanne och Mikael Olofsson. De två blev ordentligt skrämda av händelserna runt golfbanan men ville samtidigt få en klarhet i vad de hade sett. Därför följde Susanne polisens råd och ringde upp UFO-Sveriges rapportcentral dagen efter händelsen för att få tala med någon som hon hoppades skulle kunna hjälpa henne att bringa klarhet.

– Jag minns att hon var väldigt upprörd och ville prata av sig, berättade Stig Aggestad (som gick bort för några år sedan) som tog emot samtalet. Händelsen hade gjort ett mycket starkt intryck på henne. För mig var det ingen tvekan om att hon hade upplevt något ovanligt.

UFO-Sverige informerade på ett tidigt stadium försvarsstaben om fallet men enligt uppgift har radarfilmer från observationskvällen inte visat några onormala eller oidentifierade ekon i det aktuella området. Major Torsten Paulsson vid F10 i Ängelholm bekräftade att också flottiljen fått in rapporter om olika fenomen den natten men att man inte hade någon förklaring till dem.

På polisen i Hässleholm, dit flera av observatörerna ringde, finns i dag inga papper kvar om händelsen. Ingripandemeddelandena är sedan länge brända och ingen av de poliser som var i tjänst minns händelsen trots att den knappast kan sägas tillhöra rutinärendena.

Att något ovanligt utspelat sig över Vittsjö-Röke-området på kvällen den 6 november märktes inte minst på tidningen Norra Skånes centralredaktion i Hässleholm. Efter det att en intervju med Susanne och Mikael Olofsson hade publicerats den 8 november drabbades tidningen av den största telefonstormen i Norra Skånes historia.

– Aldrig någonsin under alla mina år som jag har skrivit om viktiga händelser har det ringt så många människor till redaktionen. Alla telefoner på centralredaktionen ringde samtidigt och alla ville snacka just om det här. De jag intervjuade verkade trovärdiga och inte folk som skulle hitta på något, säger Anna-Carin Darlin som då arbetade som journalist på tidningen Norra Skåne.

När tidningen den 14 april 2020 gör ett stort reportage om händelsen bekräftar Anna-Carin Darlin den minnesbilden:

– Direkt när jag kom till jobbet så ringde det i alla telefoner samtidigt. Mina redaktionskamrater fick springa runt och svara och överallt ropade de ”Anna-Carin!” Tidningen blev fullständigt nedring.

Norra delen av Skåne var inte den enda platsen i Sverige där människor rapporterade om konstiga fenomen och farkoster. Också i Värmland inträffade en våg av observationer denna kväll. På flera håll runt om i länet rapporterades ljusklot och andra former av föremål. En av dem som mötte ett färgsprakande klot på nära håll var Linnea Öhqvist i Vålberg söder om Karlstad. Klockan var 22.20 och hon var på väg hem från arbetet:

– När jag hade passerat kyrkan i Segerstad fick jag se något som jag trodde var en mötande bil, men efter en stund förstod jag att det inte kunde vara det. Ljuset stod stilla och det verkade stå framför en dunge på den väg där jag skulle svänga in. Då stannade jag.

Efter att ha studerat ljusskenet en stund fortsatte Linnea förbi det något ovala klotet och stannade lite längre bort. På så vis kunde hon se ljusklotet ur en annan vinkel.

– Det var en massa färger som roterade inne i ljuset. Det var jobbigt att se på det. Jag stod där och tittade en stund. Inte ett ljud hördes. Sedan startade jag bilen igen och åkte till en god vän som följde med mig tillbaka. Då var klotet borta.

Vad kunde det då vara som så många människor såg mellan klockan 20.00 och 23.30? Om vi ser till våra vanligaste misstolkningsfenomen, alltså naturliga föremål som ofta misstas för något ovanligt, så är astronomiska objekt de absolut vanligaste. Den här kvällen fanns ett av himlens ljusaste objekt efter månen och solen uppe över horisonten.
Planeten Jupiter gick upp i nordost vid 16.40-tiden för att sedan stiga uppåt över den södra horisonten under hela natten. I ostsydost lyste en tunn månskära. Men inget av dessa himlaljus passar in på beskrivningarna här ovan.

Förklaringen måste nog sökas längre ned. En som hävdar att det kan ha varit en zeppelinare som satte skräck i människorna runt Vittsjö den här kvällen och natten är Major Knut Sjunnesson vid underrättelse- och säkerhetsavdelningen inom Milo Syd. Han har själv sett zeppelinare med ljusramper på sidan någon gång under den här tidsperioden. Men han minns inte när.

Och kanske har han rätt. Per Lindstrand, världsberömd svensk ballongflygare och luftskeppskonstruktör, bekräftar att ett av hans luftskepp befann sig i området.

– Vi hade ett luftskepp som flög i den trakten hösten 1988. Det var det första varmluftskeppet certifierat för nattflygning, berättar Per Lindstrand som nämner Lund, Malmö, Helsingborg, Ängelholm, Göteborg och Hässleholm som orter där man flög. Luftskeppet var 50 meter långt och omkring 18 meter i diameter.

Flygningarna över södra Sverige syftade till att certifiera nya svenska piloter samt att ge dem träning i nattflygning.

Per Lindstrand berättar att man flög i entimmes intervaller med avbrott för landningar. Ofta använde man sig av golfbanor eftersom de var säkra platser att gå ned på nattetid. Luftskeppet, som hette ”Panorama”, var belyst med ett vitt ljus inifrån och med vita lampor i fören och aktern. På vänster sida satt en röd lampa och på höger en grön.

– När man gör en så kallad check-out för en ny pilot så måste denne ha fem timmars nattflygning. Då väljer man ett område utan kraftledningar och fint väder.

Mera tveksam till uppgifterna är den pilot som ägde luftskeppet, Lars Karlqvist. Visserligen flög han i Skåne med ”Panoroma”, men knappast under vinterhalvåret:

– Jag kan säga med 95 procents säkerhet att vi flög i Göteborgstrakten då. Dessutom tycker jag inte att beskrivningen som vittnena ger liknar ”Panorama”.

”Panorama” borde ha synts som en klart upplyst ellips menar Karlqvist. Med sina fyra 500-wattslampor inuti skrovet och röda positionsljus under gondolen utgjorde luftskeppet en lätt igenkännbar siluett.

Så kanske var det ändå inget luftskepp.

Så vad tänker Susanne Olofsson när hon hör teorin om att det skulle ha varit en zeppelinare?

– Nej, absolut inte. Jag vet hur en zeppelinare ser ut och den här svävade några meter ovanför marken och den lyste upp hela skogen, det gör ingen zeppelinare, säger hon.

– Farkosten såg ut som en avhuggen lins i båda ändar. Jag har aldrig sett något liknande varken förr eller senare.

Susanne säger att hon fortfarande kan se det stora föremålet framför sig när hon tänker på det.

Så vad var det då? Militära experiment eller en kränkning av främmande makt är andra möjligheter. Men man måste fråga sig varför man i så fall utrustade flygfarkosten med olikfärgade lampor som knappast kan ha bidragit till att hålla projektet eller intrånget dolt. Och dessutom varför man valde att lysa upp skogen med starka lampor.

Kanske ville inkräktaren att folk skulle tro att de såg ett skepp från en annan värld. Kanske utnyttjade denne inkräktare ett kamouflage så ovanligt att ingen efteråt skulle tro på observatörerna. Eller kanske var det trots allt ett luftskepp.

Det blir många ”kansken” när vi försöker hitta en förklaring på vad som hände i trakten av Vittsjö denna novembernatt 1988. Det enda vi säkert vet är att ett verkligt, fysiskt föremål utrustat med lampor flög över området. Men vem styrde det? Det svaret har vi inte ännu.

I dag är Mikael och Susanne skilda och lever på olika håll. Mikael säger att han fortfarande tänker på händelsen ibland:

– Den finns kvar och även om jag inte funderar över den så ofta så glömmer jag den aldrig. Jag kan tänka att jag kanske borde ha gjort saker annorlunda, gått ur bilen där vid golfbanan och smugit fram för att titta närmare på farkosten. Men vi hade ju två små barn med oss så det var inte riktigt möjligt, säger han.

Susanne heter i dag Björkman i efternamn och driver firman Sussies sten och trädgård. Inte heller hon kan släppa händelsen trots att åren gått.

– Jag glömmer det aldrig och när jag och min man sitter och pratar om lite av varje så slutar det nästan alltid med att jag måste prata av mig om detta. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag någonsin ska få ett svar så att jag får frid i huvudet. Jag vill veta vad det var.

Fotnot: Artikeln är en uppdaterad och lätt omarbetad version av ett kapitel ur Clas Svahns bok ”UFO – spökraketer, ljusglober och utomjordingar” (Semic 2015). Boken kan beställas via AFU Shop

Länk till programmet