#verklighetenbakom
Skräcknatten i Vilhelmina
Pojkarna svängde in på vägen som går upp mot gården och nu kunde de båda se ett mörkt blågrått föremål hänga i luften på gårdens norra sida. Det starka norrskenet gjorde föremålet lätt att se och det verkade inte lysa av egen kraft.
Av Clas Svahn
Klicka på bilderna för bildtext
För mig framstår händelsen på Lövåsen utanför Vilhelmina fortfarande som en av de mest intressanta under 1960-talet. Det familjen Söderström fick uppleva denna vinternatt trotsar fortfarande alla förklaringar – även om det inte saknas förslag på sådana.
Makarna Erik och Elsa Söderström bodde tillsammans med sina fyra barn Lenny, 18, Mary-Ann, 16, Tommy, 14 och Margareta, 11, i ett kronotorp med nio tunnland mark som varit i släktens ägo sedan början av 1900-talet. Torpet var litet och trångt, alla barnen delade på ett rum medan Elsa och Erik sov i köket. Lövåsen ligger högt med utsikt över Vojmån, en älv som löper förbi gårdens norra sida, tre kilometer från närmaste granne.
Klockan var omkring halv ett på natten den 4 mars då Lenny och Tommy var på väg hem efter att ha varit på Almrots bilverkstad i Vilhelmina där de brukade hjälpa till med en del reparationer. De hade tankat och fyllt på glykol. Det var omkring 20 grader kallt och pappa Erik behövde bilen tidigt nästa morgon för att jobba i skogen.
Lenny Söderström, som var äldst, körde den mörkblå Volvo PV:n medan Tommy satt i passagerarsätet bredvid. När de korsade bron över Vojmån fick Tommy syn på ett stort föremål som han tyckte verkade sväva över älven.
– Ser du, det hänger något svart på himlen borta hos mor och far, ropade jag. Men Lenny brydde sig först inte om det så jag fortsatte att tjata, ”ser du inte, ser du inte!”, berättade han för mig när jag ringde upp.
Pojkarna svängde in på vägen som går upp mot gården och nu kunde de båda se ett mörkt blågrått föremål hänga i luften på gårdens norra sida. Det starka norrskenet gjorde föremålet lätt att se och det verkade inte lysa av egen kraft.
Skrämd av det okända på himlen sprang Tommy in i huset och väckte föräldrarna. Lenny, som var mera försiktig, satt kvar i bilen:
– Mamma, pappa, det hänger något konstigt i luften därute, ropade jag till pappa. Han låg och sov och vaknade när jag ropade åt honom. Men det var inte lätt att få honom att förstå vad det var vi såg, först trodde han att jag var galen, mindes Tommy.
Snart hade hela familjen, utom Margareta som låg och sov, samlats i det stora köket och kunde under femton minuter iaktta föremålet. Lenny försökte under tiden att lysa på det med bilens strålkastare, men en snövall hindrade ljuset från att nå fram. Efter en stund sprang också han in till den övriga familjen.
När föremålet sedan började röra sig i riktning mot älven, fick familjen syn på ytterligare ett som följde efter. Detta var något mindre och hade en silvergrå färg.
På undersidan syntes en ljusreflex. Ingen kunde säkert säga var det hade kommit ifrån. Kanske dolde det sig bakom det större, kanske kom det ut ur dess innandöme.
De båda större föremålen rörde sig med en vaggande rörelse ner mot dalen där de satte fart och försvann norrut ”som ett streck, bara”. Den förvånade familjen såg dem avge en rökpust som hängde kvar i luften efter dem.
Erik Söderström försökte ringa till polisen, men ”händerna darrade så att jag inte kunde slå numret”, säger han i en samtida tidningsintervju. Eftersom han gick bort 1973 hann jag aldrig tala med honom.
Under tiden kunde Elsa Söderström se hur ett rödaktigt sken lyste upp ett av husen på tomten sedan farkosterna gett sig iväg. En av pojkarna som hade gått ut för att titta tyckte sig också höra ett visslande ljud när föremålen försvann. Föremålen var runda och ytan föreföll vara slät. Inget som helst ljus syntes från dem förutom ljusreflexen.
Men allt var inte över bara för att de två hade gett sig iväg. Efter en stund återvände det mindre föremålet för att ställa sig rakt över en elledning som korsade gårdsplanen bakom huset. Fem minuter senare satte det åter fart och försvann nu för gott ur synhåll mot nordväst.
– Tommy ville hämta älgstudsaren för att skjuta på dem men det stoppade Erik. Vi visste ju inte vilka det var där ute, berättade Elsa för mig.
Hennes beskrivning av det hon sett var tydlig och klar:
– Det första var som en jättestor cigarr avspetsad åt båda ändarna, ganska så långt. Det stod över älven och avtecknade sig mot skogen på andra sidan. Men vi hade svårt att se vilken färg det hade eftersom det var så pass långt bort. Den andra farkosten stod som bakom cigarren, eller om den kom ut ur den, det är svårt att veta. Men sedan placerade den sig ovanför elledningen, och den var inte långt från huset, så vi kunde se föremålet tydligt. Där hängde det alldeles stilla. Vi såg inte att det rörde sig på något vis.
– Denna mindre farkost såg ut som om man lägger ihop två tefat, alldeles silverblank och kupig på båda sidorna.
16-åriga Mary-Ann, som i dag heter Leander i efternamn, minns hur hon blev uppryckt ur sängen mitt i natten och hur hon först trodde att det hade hänt en olycka. Tommy kom inspringande och skrek åt alla att vakna. I villervallan klev han på sin systers fot. Ingen vågade tända ljuset av rädsla för att bli upptäckta:
– Det värsta var nog att pappa blev så rädd. Och min storebror Lenny var så skärrad att han glömde stänga av bilen och strålkastarna. Han bara rusade in.
– Det var överväldigande. Föremålen var ju alldeles mörka och det fanns inte det minsta ljus på dem. Det var bara en mörk massa, men vi kunde se dem tydligt eftersom det var så ljust ute.
Mary-Ann minns också hur hela familjen samlades kring köksfönstren och hur de stod där och spekulerade om vad det var för föremål de såg. Tefat kände de till. En av bröderna hade fått ett leksakstefat i julklapp av Röda korset många år tidigare. Men de här föremålen var betydligt mera påtagliga.
Till en början hade hela familjen stått vid det norra köksfönstret men efter en stund gick mamma Elsa över till ett annat fönster med utsikt åt öster. Det var också därifrån som hon upptäckte det lilla föremålet. Sedan sprang familjen mellan de olika fönstren för att kunna följa dramat utanför.
Alla var överens om att inget av föremålen lyste lätt av egen kraft och Elsa Söderström mindes också att elledningen inte lystes upp. Att de överhuvud taget kunde se dem berodde på det mycket starka norrskenet och den klara natten. I övrigt låg gården i mörker. Klockan 2 var allt över.
– Föremålen försvann rätt upp i himlen med en enorm fart, berättade Tommy.
Resten av natten blev orolig.
– Den natten blev det inte mycket sovet, mindes Elsa Söderström. Vi visste ju inte om de skulle komma tillbaka eller inte. De närmaste nätterna spanade vi ut genom fönstren men de kom aldrig tillbaka.
Nej, familjen visste inte vad den skulle tro. Det de hade sett trotsade alla förklaringar.
Men trots att de inte rapporterade händelsen till vare sig polis eller militär var deras observation snart allmänt känd genom en släkting till familjen som berättade om den på sin arbetsplats. På det sättet fick Västerbottens Folkblads redaktör i Vilhelmina, Lennart Sehlin, höra talas om vad som hänt. Sehlin besökte familjen som han hade känt i 15 år. Med sig hade han polismannen Rune Alveblad.
– Vi var skeptiska till hela historien så jag intervjuade familjemedlemmarna en och en, berättade Lennart Sehlin. Men de berättade precis samma sak allihop. Vi försökte verkligen att slå hål på historien, men det gick inte.
Efter intervjun gick Lennart Sehlin ned mot älven för att ta en bild då han upptäckte två konstiga avtryck i skaren 150 meter från gården. ”De var inte gjorda av människor eller djur”, skrev han i en artikel senare.
– Snön hade smält i en cirkel som var nästan 40 meter stor. En halv meter snö hade försvunnit och packat ihop sig.
Den var stenhård, mindes Tommy som hittade ”avtrycket” tillsammans med sin pappa.
Också Rune Alveblad imponerades av familjens berättelse:
– Det fanns ingen anledning att misstro dem. Det de berättade var verkligen märkligt.
Den 8 mars fick försvarsstaben kännedom om händelsen sedan en reporter på Tidningarnas Telegrambyrå i Sundsvall kontaktat milostaben i Boden för att få en kommentar. En kort rapport om händelsen skickades två dagar senare vidare till Försvarets forskningsanstalts dåvarande ufoansvarige Tage Eriksson. På en följeblankett hade kapten L. G. Hansson vid stabens underrättelseavdelning skrivit:
”Kan detta få en naturlig förklaring?”
När historien väl hade läckt ut blev uppståndelsen stor. Familjen intervjuades i Dagens Eko och Tommy intervjuades av Lennart Svahn i teve. Stora artiklar publicerades i Västerbottens Folkblad, Expressen, Nya Rekord och genom Tidningarnas Telegrambyrå, TT, i en lång rad andra tidningar över hela landet.
Rubriker som ”Familj skräckslagen: Vi såg flygande tefat” och ”Fem såg flygande tefat” fick Gösta Rehn och en annan av den tidens främsta ufoundersökare, Sven Schalin, att intressera sig för händelsen och båda gav sig iväg upp till Vilhelmina för att på plats undersöka det som hänt.
Det skulle bli en lång och ansträngande tågresa. Rehn åkte från Stockholm redan 07.35 på morgonen den 1 april medan Schalin reste från Linköping. De båda undersökarna sammanstrålade i Östersund och anlände till Vilhelmina vid 22.30-tiden där de stannade över natten. Söndagen den 2 april tog Rehn och Schalin bussen ut till familjen Söderströms gård för att påbörja sin undersökning.
Under sitt besök kom Rehn och Schalin fram till att det stora föremålet hade haft en diameter på cirka 35 meter och en tjocklek på mitten på cirka 5 meter. Det mindre var cirka 10 meter i diameter och cirka 2 meter tjockt på mitten.
Enligt de båda var familjens historia vattentät.
De båda undersökarna överlämnade senare sin tre sidor långa rapport till Försvarets forskningsanstalt.
Händelsen gjorde ett mycket starkt intryck på hela familjen Söderström. Det gick så långt att man köpte in ett litet teleskop för 375 kronor på postorder från en firma i Johanneshov. Men bruksanvisningen var på engelska och ingen av dem kunde läsa den. Mörka kvällar gick man ut för att spana mot himlen och flera gånger såg Elsa och Erik föremål som de inte kunde identifiera. Kanske för att de inte var så bevandrade på stjärnhimlen.
Vid ett tillfälle ringde de efter Lennart Sehlin som ryckte ut tillsammans med Rune Alveblad. När de kom fram såg de ett starkt skivformat ljus i väster som de inte kunde identifiera. Troligen var det en ljusstark planet.
Men det hände också att de såg märkligare saker. I slutet av september 1968 såg Erik tre klotformade föremål som rörde sig i formation på hög höjd. Föremålen växlade färg och gick till slut ihop till ett lysande klot innan det försvann med mycket hög hastighet.
Det fanns givetvis de som försökte komma fram till mera jordnära förklaringar. När hemmansägare Karl Johan Holmgren hittade ett instrument från en finsk väderballong hängande i en grantoppsex veckor efter händelsen togs detta för gåtans lösning. Då hade redan tidningen Expressen publicerat sin lösning:
En urladdningsblixt från en 20 kilovolts matarledning som passerar 200 meter från familjen Söderströms hus. Men varken väderballonger eller elektriska urladdningar kan förklara familjens observation även om dessa båda teorier också framfördes av Försvarets forskningsanstalt, FOA.
Väderballonger stiger snabbt rakt upp tills de exploderar. De åker inte omkring två och två över en gårdsplan. Och att förklara familjens observation med ett urladdningsfenomen är mycket långsökt menar Ture Kanon som är platschef för Vattenfall Norrnät i Vilhelmina, som mindes händelsen:
– Jag har jobbat med det här ledningsnätet i 35 år och aldrig hört talas om att en 20 kilovoltsledning skulle ladda ur, säger han. Det låter otroligt. Jag har ännu aldrig hört talas om att det skulle kunna hända.
– Du kan ju få en kortslutning på en ledning men då slår ju ett relä till efter bara någon sekund. Sedan slår strömmen på på prov efter ett par sekunder, innan ledningen löser ut. Inte står det och sprakar efter en elledning. En kortslutning ger en eldsflamma, sedan brummar det till och det är klart. Det är ju så det fungerar.
Man ska också hålla i minnet att det stora föremålet inte vid något tillfälle under observationen befann sig i närheten av kraftledningen och att det mindre sågs flyga fram till den för att sedan flyga därifrån efter en stund. Dessutom beskriver alla de inblandade föremålen som mörka, inte lysande.
Ingen verkade heller ifrågasätta familjens trovärdighet. Polismannen Rune Alveblad, som kände Erik sedan länge, konstaterade att Erik inte var en person som brukade fabulera. Men det hade ju varit bra med ett fotografi som bevis: ”Nästa gång har han lovat att ringa oss, och då ska vi rycka ut med kameran i högsta hugg”, sa Alveblad till en reporter från tidningen Nya Rekord.
Också Gösta Rehn bedömde familjen trovärdig:
”Genom vår kontakt med familjen och undersökning på platsen fick vi ett livslevande intryck av upplevelsens sannfärdighet och av Eriks och Elsas trovärdighet. De syntes ej vara påverkade av någon slags sekterisk tro eller vidskepelse. Ej heller var de påverkade av föregående tidningsläsning eller tevetittande rörande ’tefat’, så att en psykolog skulle kunna påstå att de diktat in tefatsreminiscenser i sin observation.”
I ett privat brev till Erik och Elsa Söderström kallar Rehn familjemedlemmarna för ”ärliga, uppriktiga och sympatiska”.
För familjen Söderström blev deras observation en prövning. Under de första 14 dagarna efter observationen fick familjen mer än 50 brev med frågor om mera upplysningar. Journalister ringde och ville ha intervjuer. Självutnämnda undersökare hörde av sig. Föreningen Association B. C. i Stockholm skrev och berättade att ett ”venusianskt spaningsskepp” hade iakttagits i trakten av Väddö. En man i Norrköping visste att tefaten drevs av samma naturkraft som Jesus använde när han botade sjuka. Andra skickade förslag på böcker som familjen borde läsa. Många ställde frågor om observationen och om det verkligen var sant det som stod i tidningarna. Utländska och svenska ufoorganisationer ville ha rapport och skickade frågeformulär och brev med rader av frågor.
Snart var Söderströms kända också utanför Sverige.
– Det var jobbigt när vi märkte att många inte trodde på oss, berättade Elsa Söderström som i dag är 92 år, änka sedan 1973 och bor ensam kvar på gården.
En del menade att vi inte var riktigt friska.
– Men jag vet vad vi såg. Föremålen fanns där, det kan hela familjen intyga.
Händelsen den där natten 1967 har hon inte glömt.
Mary-Ann, som var 16 år 1967, minns hur hon blev kallad öknamn i skolan och hur kamraterna misstrodde henne.
– Som tonåring var det jättejobbigt. Speciellt en kille var mycket för att retas och han kallade mig ”Rymd-Åsa”, vi bodde ju på Lövåsen. Jag tog väldigt illa vid mig även om jag försökte skoja bort det. Redan då bestämde jag mig för att om jag såg något mer så skulle jag aldrig berätta om det.
– Jag har svårt att berätta om det ännu i dag. Ingen på mitt arbete vet att jag har sett något sådant här. Det var en upplevelse att se det men skriverierna och uppmärksamheten efteråt var väldigt obehaglig. Jag var glad när jag flyttade hemifrån så att jag slapp det.
För Tommy blev kamraternas reaktion ett slag i ansiktet. Ingen trodde på honom.
– Det var ett rent, stort helvete. De påstod att vi ljög och kallade mig ”tefatsåsna” och andra öknamn. Det pågick i flera år. Vi skulle ju hålla tyst om det vi varit med om men det kom ju ut i alla fall. Ändå har vi bara berättat vad vi har sett, inget annat... Om du visste vad vi har genomlidit, det går inte att beskriva. Varför skulle vi hitta på en sådan historia när vi bara fick skit för det? Jag skulle aldrig ljuga om det.
Också äldste sonen Lenny minns de konstiga föremålen som fick hela familjen på fötter. Och det händer att han tänker på dem än i dag:
– Ja, det är inte lätt att veta vad det var vi såg. Det fanns de som sa att vi hade sett några molntappar som blåste över himlen men det måste ha varit konstiga moln i så fall. Hur kan två molntappar röra sig upp och ner, fram och tillbaka för att sedan ge sig iväg? Det kan jag då inte förstå.
För Gösta Rehn var familjen Söderströms observation ett otvetydigt bevis för att två flygande tefat besökt Lövåsen.
I ett brev till Sven Schalin skriver han att besöket på platsen, intervjun med familjen och kontrollen av uppgifterna i historien gjort honom säker: ”Därför är vi säkra på att föremålen var flygande tefat”.
Gösta Rehn var trots sin undersökande attityd bergfast övertygad om att jorden besöktes av utomjordingar i rymdskepp. Besöket hos familjen var ett sätt att kunna bemöta vetenskapsmän och militärer som enligt Rehn var ”fientliga mot tanken på verkliga utomjordiska farkoster på besök”, som han skrev i ett av sina många brev till familjen.
Oavsett vad Gösta Rehn trodde så är händelsen på Lövåsen fortfarande intressant och gåtfull.
Vi du fördjupa dig i händelsen så finns mer i Clas Svahns bok UFO – spökraketer, ljusglober och utomjordingar” (Semic 2015).
