Operation Sjöfynd
Den som har sett någon av de många dokumentärer om ufo som visas på teve kan inte ha undgått teorin att försvaret i olika länder döljer sanningen om ufogåtan. Med ”sanningen” menas då vanligen att det rör sig om utomjordiska besökare och att detta inte får bli känt bland allmänheten.
Av Clas Svahn
Orsaken till att detta skulle hemlighållas varierar från att det skulle spridas panik om det blev allmänt känt att vi inte är ensamma på vår planet till att myndigheterna samarbetar med dessa utomjordingar och inte vill riskera att det maktövertag som detta innebär skulle riskera att undermineras.
Själv har jag aldrig kunnat hitta belägg för att något av detta skulle vara sant, däremot har jag vid flera tillfällen kunnat se hur svenska försvaret valt att hemlighålla uppgifter om ufofenomen. Ibland onödigt länge eftersom handlingar placerats på fel ställe, andra gånger eftersom man faktiskt velat undanhålla uppgifterna för svenska folket. Ibland, som vi ska se i det fall jag nu ska berätta om, har försvaret till och med valt att sprida ut falska uppgifter för att dölja vad som egentligen hände.
Det var sent på eftermiddagen den 27 juli 1999 vid Backsjön utanför Gunnarskogs samhälle norr om Arvika i Värmland. Klockan hade hunnit bli halvsex, men det var fortfarande varmt ute. Tor Järvid stod innanför dörren till familjens sommarstuga vid sjöns östra strand medan resten av familjen tog vara på den sista värmen nere vid stranden några tiotal meter längre bort. Plötsligt fick han höra ett kraftigt dån från himlen. Hans första tanke var att det var ett trafikflygplan som var på väg att passera på låg höjd men då hantyckte att det lät lite ovanligt tog han några steg ut för att se om han kunde få syn på planet.
Eftersom huset ligger i skogskanten bland några höga granar och taket dessutom skymmer en del av sikten så fanns det bara en relativt liten lucka av fri himmel ovanför honom och det var där som Tor riktade blicken, nu fastövertygad om att det var ett militärt jaktplan som var på väg att flyga över.
– Jag höll blicken 90 grader rakt upp och det dröjde inte länge förrän ett deltaformat föremål kom från öster och fortsatte över takåsen och ned motsjön. Storleken är svår att säga men kanske var det någon meter i diameter, det var inte stort och inte särskilt högt upp. Ljudet var enormt och påminde lite om när jag gjorde militärtjänsten på A9 i Kristinehamn och man sköt haubitsgranater över mig.
Någon eller några sekunder senare var föremålet försvunnet bakom träden och Tor Järvid rusade ned till sjön där sonen Niklas och hans flickvän Angelica, hans fru Yvonne och dottern Susanna solade tillsammans med vännerna Irene Axelsson och Kajsa Gustavsson.
”Såg ni ufot!” ropade Tor lika mycket på allvar som på skoj. För något fullständigt okänt hade precis flugit förbi honom.
Och det var inte bara Tor Järvid som var upphetsad. Också de sex andra hade kommit på fötter och tittade ut mot sjön i ett försök att förstå vad som egentligen hade hänt.
– De var nästan chockade och berättade att något hade störtat i sjön, berättar Tor. Själv var jag rädd för att det kunde vara något farligt som slagit ned, det var väldigt obehagligt.
Från stranden var utsikten fin över hela den norra delen av Backsjön. Av de andra får han veta att föremålet slagit ned i vattnet nära den västra stranden och att det sett ut som en trekant. En vattenkaskad hade kastats upp vid nedslaget.
En av dem som låg och solade vid sjön var Kajsa Gustavsson som aldrig hann vända sig om för att hinna se föremålet, men ljudet glömmer hon aldrig:
– Om jag skulle jämföra det med något var det som när en formel 1-bil drar på efter en kurva. Det var ett mycket starkt ljud, minns hon.
Tors fru Yvonne som snabbt hade tittat upp ger en liknande bild:
– Det var ett väldigt starkt tjutande ljud, så starkt att jag och min dotter tittadeupp och fick se ett silvergrått, blänkande föremål komma flygande. Först trodde jag att det skulle störta i den täta skogen på andra sidan sjön, men precis när jag tänkte den tanken så svängde det åt vänster och störtade ned i vattnet mot andra stranden till. Det blev en ordentlig vattenkaskad, berättar hon.
– Det var så overkligt att jag höll andan. Jag fattade knappt vad jag hade sett. Susanna som satt i en solstol intill sin mamma kunde följa föremålet helavägen från när det kom fram över en björk tills det störtade i sjön.
– Så fort jag hörde ljudet fick jag syn på det precis rakt ovanför mig. Det såg ut som ett trekantigt jetplan som var på väg att störta in i skogen. Men då gjorde det en liten sväng och sedan for det ned i sjön och en del vatten kastades upp.
– Jag uppfattade det som lite silveraktigt med en dragning åt grått och ljudet var fruktansvärt högt. Det var därför jag tittade upp.
Susanna Järvid säger att föremålet inte hade några märken, lampor eller cockpit men att hon bara hade kunnat se det underifrån. Trots att föremålet alltså slog ned i vattnet hördes inget plask eller smäll när det träffade ytan. Det enda som hördes var föremålets buller.
– Det hela gick så fort. Jag hann tänka ”det störtar in i skogen” och ”nej, det störtar inte in i skogen”. Sedan var det över, säger Susanna.
Hennes bror Niklas låg några meter längre bort på stranden:
– Jag låg på rygg då jag fick höra ett väldigt, väldigt högt jetmotorljud och fick se något som jag trodde var ett militärflygplan. Så jag satte mig upp och skrek till de andra att titta eftersom jag trodde att det skulle störta. Men snart förstod jag att det inte var ett riktigt flygplan även om det såg ut som en flygkonstruktion av något slag. Sedan störtade det i sjön med nosen först. Min tanke var att det var ett militärflygplan som av misstag råkat skjuta iväg en robot.
Irene Axelsson satt på en bänk då hon fick höra ljudet:
– Det var ett ovanligt högt vinande ljud, som från en ilsken motor, så jag tittade rakt upp men hade en tallkrona över mig så jag fick sänka blicken utöver sjön. Då fick jag se hur ett föremål kommer flygande och gör en liten sväng och träffar sjön och det skvätter upp en del vatten.
Lite längre norrut, på andra sidan sjön, satt Kurt och Ann-Marie Gundahl i sina trädgårdsmöbler och njöt av det fina vädret. Och där verkar nedslaget ha hörts:
– Det lät som när något forsar fram i vattnet som när man åker vattenskidor, fast mycket högre, som när något går ned i vattnet och plöjer iväg. Ett högt brus. Och jag sa till Kurt, gud vad var detta? Men vi kunde aldrig se föremålet eftersom några buskar skymde sikten mot sjön, berättar Ann-Marie.
Allt var alltså över på några få sekunder. Ändå hann minst nio personer se eller höra föremålet när det for fram i luften över sjön.
Så snart han kunde gav sig Niklas Järvid ut i en mindre båt och åkte övertill andra sidan för att se om det fanns några oljefläckar eller vrakspillror efterföremålet.
– Jag var nog på plats inom fem–tio minuter, men det syntes inget. Då for många tankar genom huvudet, säger han.
Eftersom Niklas var övertygad om att det kunde röra sig om ett flygplan som tappat en missil – han hade dessutom praktiserat vid F7 i Såtenäs tidigare – ringde han för att kontrollera om flygflottiljen haft några övningar. Men inget militärplan hade befunnit sig i området. Istället uppmanades Niklas Järvidatt kontakta räddningstjänsten i Arvika, vilket han gjorde. Räddningstjänsten ringde i sin tur till polisen. Och fyra timmar efter händelsen blev flera av vittnena intervjuade på telefon av den lokala polisen.
Dagen efter händelsen gav sig Niklas Järvid ut i båten en andra gång. Den här gången med sin sambo och syster ombord.
– Vi hade satt fast en planka och några tyngder på ett fisknät för att försöka dragga efter föremålet, men det gav givetvis inget och vi slutade ganska snart, berättar han.
Två dagar efter händelsen, den 29 juli, skickades Arvikapolisens rapport vidare till försvarsområdesstaben Fo52 i Kristinehamn och till operationsledningen vid milostaben i Strängnäs.
– Vi var lite oroliga över att det kunde ha varit något radioaktivt ombord och att sjön skulle bli förstörd, berättar Tor Järvid. Det sa vi också till militären, men vi berättade inte att vi hade varit där och draggat!
Några dagar senare blev familjen kontaktad av Säkerhetspolisen som ville träffa dem. Ett möte bestämdes på OK i Arvika den 2 augusti. Kriminalkommissarie Kent Karlsson från säkerhetspolisen i Karlstad och major Carl-Henrik Dyegård från underrättelse- och säkerhetsavdelningen vid I2/Fo52 i Kristinehamn följde sedan med familjen till stugan där de frågades ut och fick visa hur det hade gått till. Själva sa de två männen inte särskilt mycket. Istället var det familjen som fick berätta.
– Det var ingen som bad oss att hålla tyst men vi ville själva inte att det skulle komma ut så att vi skulle bli utfrågade av en massa andra. Så vi valde att inte berätta om det vi sett för någon. Vi tyckte det var bäst att inget säga, säger Yvonne Järvid.
Att militär skulle kunna beordra en svensk civilperson att tiga om det han eller hon sett är inte heller möjligt. Yttrandefriheten och meddelarskyddet är starka.
Men tyst höll de. När jag själv för första gången talade med Tor och Niklas Järvid i mitten av september 1999 förnekade de båda att de hade sett något över huvud taget.
I den hemligstämplade rapport som skrevs dagen efter mötet konstaterade major Carl-Henrik Dyegård att ”familjen bedöms som trovärdig varför uppgifterna bör tas på allvar” samt att ”händelsen bör undersökas” och både ”tekniska resurser och dykare bör användas”.
Den 12 augusti, mer än två veckor efter observationen och efter säkerhetspolisens besök hos familjen, inledde militären en serie hemliga provdykningar i sjön. Familjen Järvids sommarstugetomt förvandlades till militärt skyddsområde och spärrades av. Inte ens grannarna kunde passera som de ville. Tre dykare tog in på stadshotellet i Arvika och tillsammans med en major arbetade de sedan med att söka i den grumliga sjön.
En flytbrygga som familjen Järvid hade vid stranden bogserades ut medhjälp av en båt som dykarna fått låna av räddningstjänsten och därifrån kunde de sedan arbeta. Med hjälp av bojar rutades ett område in som dykarna sedan metodiskt sökte igenom. Men ingenting hittades.
När provdykningarna avslutades den 20 augusti stod det klart att sjön var mycket svår för en dykare att arbeta i. Sikten i den 13 meter djupa sjön visade sig vara mycket begränsad, på sina håll inte mer än tio centimeter.
– Det tog några dagar att konstatera att skulle vi fortsätta använda dykare så fick vi hålla på resten av året. Det var fruktansvärt svåra förhållanden, säger stabschef Stellan Jansson vid Fo52.
Slutsatsen av provdykningarna blev att man skulle satsa på en större och mera kostnadskrävande insats. Den 12 september startade de förnyade undersökningarna runt den två kilometer långa och 800 meter breda sjön. 14 man varav åtta dykare fanns på plats tillsammans med sofistikerad sonarutrustning och en undervattenskamera av typen Sjöugglan. Med fanns också personal från operationsledningen i Strängnäs. Personalen hade två viktiga uppgifter: hittaföremålet och hålla alla nyfikna därifrån. Den militära insatsen gavs kodnamnet ”Operation Sjöfynd”. Några hemvärnsmän fanns med för att hålla vakt.
– En dag när jag kom ned till Juvåsen, som är mina marker, så höll militären på där. Ingen hade frågat om lov eller informerat mig och när jag frågade vad de gjorde så fick jag inget svar, säger Ingmar Jakobsson som bor på västra sidan om Backsjön. Den plats där sökandet nu hade sitt centrum.
Stora Volvobilar drog blickarna till sig när de körde på de små vägarna runt sjön, vakter i uniform dök upp på oväntade platser och ortsbefolkningen fickorder om att slå larm om bilar med okända förare dök upp i området. När ett flygplan den 12 och 13 augusti dök upp över sjön gick ryktet att det var där för att mäta eventuell radioaktivitet från det okända föremålet.
Redan i början av augusti bestämde sig militären för att mörklägga Operation Sjöfynd. Men det var svårt. När den militära aktiviteten i skogarna kring Gunnarskog blev allt större var det många som undrade vad som egentligen var på gång. Då Arvika Nyheters reporter Kjell Emanuelsson frågade fick han till svar att det rörde sig om en hemvärnsövning medan Ann-Marie Gundahl som bor vid Backsjön fick veta att dykarna som hon såg övade sig i att bygga broar!
– En dag så var de bara där ute på sjön när jag kom hem. Och eftersom min make hade haft hjärnblödning och jag såg en massa båtar blev jag orolig och tänkte att det kanske var Kurt som hade drunknat, berättar Ann-Marie Gundahl. Ingen runt sjön, förutom familjen Järvid, informerades om vad militären höll på med.
– Till oss sa de att det kunde vara något som var farligt om det hamnade i främmande händer, säger Ingmar Jakobssons fru Birgitta.
Någon spred också ut ryktet att det som störtat i sjön kunde ha varit radioaktivt. Lögnerna blev allt fler. Och desinformationen fungerade. Militären fick vara i fred. Men lögnerna fick också en annan effekt. Allmänhetens tilltro tillmilitären började vackla. Allt fler talade om att militären nog trots allt hade hittat något men dolde detta. Att de alla blivit förda bakom ljuset.
På räddningstjänsten, där dykarna fyllde på sina tuber, hölls personalen ovetande trots att man ställde upp med både båtar och lyftanordningar för att dykarna skulle kunna utföra sitt arbete. Och snart började spekulationerna om att det var något svenskt vapen som hade gått snett. Andra menade att dykarna redan hittat det de sökte efter:
– Militären vet nog vad det är och de har fått upp det också. Det är jag säker på. Annars hade de aldrig dragit på som de gjorde, sa Per Olof Augustsson som bor vid sjön till tidningen Lands reporter fyra månader efter händelsen.
Och vad skulle han tro? Militären sökte med sin allra bästa utrustning, man ljög för medierna och allmänheten och beskrev vittnena som ”mycket trovärdiga”. Hur kan man då undgå att hitta något? frågade sig många runt sjön. Från stränderna hade befolkningen kring Backsjön kunnat följa militärens arbete.
Från 7 på morgonen till 19 på kvällen såg de dykarna arbeta i sjön. Med hjälp av en undervattensfarkost utrustad med ultraljud och kamera och med en förmåga att se ett par centimeter stora föremål också under bottenlämnades inget åt slumpen. Enligt stabschef Stellan Jansson är det omöjligt att man skulle ha missat ett störtat föremål, hur litet det än var.
– Inklusive förberedelser och rekognoscering så lade vi ned tio dagars effektivtid på sökandet, säger Stellan Jansson. Till slut hade vi sökt igenom 75 procent av sjön. Vi tog till ordentligt för att vara säkra på att ett föremål som hade åkt ned inte hade glidit iväg åt något håll. Vi försökte verkligen att täcka hela området.
På eftermiddagen den 16 september avbröts sökandet. Veckan efter färdigställdes en hemligstämplad rapport för vidare distribution till militärbefälhavaren och den militära underrättelse- och säkerhetssidan på Högkvarteret i Stockholm.
Operation Sjöfynd blev en flopp. Inte nog med att det störtade föremålet aldrig hittades, operationen avslöjade flera svåra brister i militärens sätt att undersöka uforapporter. Trots att man utåt hävdade att tiden mellan observationen den 27 juli fram till beslutet att sätta in sofistikerad utrustning den 27augusti hade ägnats åt att utvärdera vittnenas trovärdighet så var sanningen en helt annan. Något som Stellan Jansson också tvingas erkänna:
– Det tog alldeles för lång tid. Polisen kom egentligen aldrig på allvar in förrän i slutskedet, då vi hade bestämt oss för att vi måste ha avancerad teknisk utrustning. Men då hade det alltså gått nästan fem veckor.
En märklig omständighet är de helt olika beskrivningar av föremålet som finns i närpolisens i Arvika minnesanteckningar från den 27 juli och i den officiella slutrapporten den 1 oktober. När polisen talade med Tor Järvid i juli uppgav han att föremålet var en meter långt medan det i slutrapporten beskrivs som ”cirka 5 meter långt, 1,5 meter brett, av metall och med deltavingar baktill”.
Inte heller antalet vittnen verkar stämma. Det som först hade beskrivits som ”sju vittnen i två olika grupper” hade i slutrapporten förändrats till ”en familj, två föräldrar och två vuxna barn”. I polisens anteckningar blev antalet sex. Dessutom påstod Fo-staben i Kristinehamn att något flygplan inte hade befunnit sig över Backsjön när händelsen inträffade. Eftersom inget plan fanns kunde det heller inte ha rört sig om något föremål som hade fallit ned från det. Men också här klickade den militära precisionen. På en radarbild från den aktuella dagen syns hur ett trafikflygplan på väg från Arlanda till Gardermoen utanför Oslo klockan17. 23 passerar strax norr om sjön samtidigt som vittnena säger sig ha sett föremålet störta ned i vattnet. Trafikflygplanet var då på 5 430 meter. En slump?
– Jag har kontrollerat om det kunde röra sig om någon del från planet eller ett isblock, säger Gunno Gunnvall som då arbetade med analys av radarbilder inom den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Att det skulle vara någon tappad del verkar uteslutet. Flygbolaget säger att inga skador rapporterats på planet. De tror heller inte att det rör sig om is eftersom planet befunnit sig så kort tid i luften, men man vet ju aldrig. Den teorin kan inte uteslutas.
Irene Axelsson, som både såg och hörde föremålet, säger att hon inte har en aning om vad det var som störtade, men skulle hon gissa på något så är det en större isklump som lossnat från ett flygplan.
– Eftersom militären inte hittade något så skulle det kunna förklara saken, säger hon.
Det som talar för en sådan möjlighet är tidpunkten och rörelseriktningen. Trafikflygplanet var på väg mot väster och om en isklump skulle ha lossnat så skulle den ha fallit i samma riktning som planet flög – från öster mot väster –vilket stämmer med vittnenas beskrivning.
Men det finns också det som talar emot isteorin – det mycket höga ljudet. Att flygplan tappar is är inte helt ovanligt, bara i Storbritannien räknar man med ett tjugotal sådana incidenter årligen. Också i Sverige finns en rad dokumenterade händelser. Vid ett sådant tillfälle, den 5 september 1981, befann sig en man på promenad utanför Nyköping när han fick höra ett ”kraftigt svischande ljud” och mindre än tio sekunder senare såg han en isklump slå i marken inte långt från sig. När en annan klump träffade en villatomt i Kvicksund den 29 juli 2004 beskrevs ljudet som ”ett susande som från ett segelflygplan”.
Is smälter som bekant och landar isen i vatten försvinner spåren snabbt. Men de övriga vittnena är säkra på att det de såg inte liknande något sådant.
Förutom att ljudet alltså inte verkar överensstämma med hur en fallande isklump låter så måste man fråga sig hur det kom sig att föremålet kunde svänga strax innan det störtade i sjön. Inte heller det liknar banan hos ett fallande stycke is.
Andra kring sjön, som Ann-Marie Lundahl, fick veta att det de hört var en sjöfågel när hon frågade militären:
– Men herregud, jag vet väl hur en sjöfågel låter, säger hon.
Också Irene Axelsson fick höra att det varit en fågel de sju hade sett. Något som hon inte tror på:
– I så fall borde vi ringa Sveriges ornitologiska förening för då var det världens mest sällsynta fågel, säger hon.
När jag frågade översten av 1 graden Yngve Johansson vid Fo52 om vad folk som ser föremål på himlen ska göra svarar han:
– Jag tycker att allmänheten ska rapportera alla möjliga saker till oss. Till slut kanske man kan få en bild av vad som händer. En händelse ger ingen ledning men många händelser kan göra det.
Men överste Johanssons önskemål blev bara tomma ord. Lördagen den 18 september, två dagar efter det att dykningarna i Backsjön upphört, ringde en man från Fagersta till stabschef Stellan Jansson för att rapportera hur han i slutet av augusti hade sett ett liknande föremål passera på låg höjd över sitt hus. Men stabschefen avfärdade honom och antecknade inte ens samtalet.
– När en sådan här sak händer så är det ju lätt att andra ”inbillar sig” att de har sett något liknande. Så det där fäste vi inget avseende vid, säger stabschef Jansson när jag frågar varför samtalet inte föranledde någon åtgärd.
– Det är ju samma mönster i den kriminella världen när ett brott har begåtts.
Då är det alltid ett antal människor som ringer och erkänner. Sådant händer väldigt ofta. Då är det många som har sett sådana här saker lite här och var.
Så rapporten från Fagersta ansåg du vara oseriös?
– Ja. Svar ja.
Några dagar efter vårt samtal spårar jag mannen med hjälp av Fagersta-Posten. När han får veta att hans iakttagelse bedömdes som oseriös blir han både arg och besviken:
– Jag ville bara rapportera vad jag hade sett eftersom jag trodde att det hade militärt intresse, säger Ove Ljunggren, som mannen heter. Men jag förstod att något var fel när militären jag pratade med vare sig skrev upp mitt namn eller telefonnummer.
Ove Ljunggrens observation ägde rum några veckor efter nedslaget i Backsjön när han befann sig utanför sin stuga öster om Fagersta.
– Jag stod ute på gården då jag fick höra ett konstigt tjut från himlen. När jag tittar upp får jag se den här raketliknande grejen med en kropp och vingar åtsidorna komma ifrån norr, över trädtopparna. Det var en kropp som en cigarr… som en fjäril med fjärilsvingar på båda sidor om kroppen. Om den nu var en100 meter över träden så var den kanske ett par meter lång eller så. Jag kan inte beskriva den närmare för det gick ju så fort. Men jag såg den tydligt och jag hörde hur den tjöt. Jag kan se farkosten framför mig ännu. Som en svala när den dyker.
För militären blev sökandet i Backsjön en tankeställare. Här fanns en rad goda vittnen som berättade en till synes rimlig historia. Ett föremål som störtade med ett plask rakt ned i en sjö, mitt på ljusa dagen. Men under ytan fanns inget.
– Vi har bedömt rapporten som trovärdig, sökt men inte hittat någonting och vi vet heller inte vad det var vi letade efter, säger överste Yngve Johansson på Fo52.
Resultatet efter flera veckors letande blev en plåttunna och en påse av plast.
– Det här är lite svårt. Människorna är mycket trovärdiga och de har verkligen ställt upp och hjälpt oss på alla upptänkliga sätt, säger Stellan Jansson.
– De var ju själva intresserade av att vi skulle få upp något. Men samtidigt vet man hur det kan bli när solen står på ett visst sätt och det blir reflexer …kanske rena tillfälligheter, fisk som slår eller fågel som dyker ned … Visst sjutton kan det vara en synvilla, det händer ju. Man kan inte utesluta det helt och hållet. Det är svårt det här.
Efter en lång rad telefonsamtal och intervjuer och efter att ha träffat fem av de sju observatörerna på plats vid familjen Järvids sommarhus sommaren 2002 har jag inga tvivel om att de verkligen varit med om det de beskriver. I oktober 2000 begärde jag att få läsa den hemligstämplade rapporten från Operation Sjöfynd och i maj året efter fick jag också ut det 14 sidor långa dokumentet.
I rapporten konstaterar man att platsen för nedslaget lämnats obevakad under lång tid innan sökandet påbörjades och att detta kan ha gett den som skickade ut föremålet möjlighet att bärga det. Någon säker slutsats om vad det var som föll i sjön ger militären inte. Däremot är operationsledningen nöjd med hur massmedierna kunde föras bakom ljuset: ”Hantering av massmedia har, för operationen, skett med gott resultat. Inga nyfikna har behövt störa efterspaning och artiklar om händelsen har främst förekommit under september månad.”
Slutsatsen är tydlig: ”Inget med militärt underrättelsevärde funnet och inget bedöms heller ligga kvar inom avsökt område. Någon förklaring till gjorda observationer 1999-07-27 har inte kunnat konstateras. Efterspaning är avslutad.”
En som inte är imponerad av militärens arbete är Ann-Marie Gundahl. Visserligen hittade militären den rostiga tunna som någon sänkt i sjön men ingen av de tre utombordsmotorer som familjen tappat genom åren upptäcktes av dykarna eller sjöugglan. Missade man dem så kanske man också missade annat, menar hon.
Och så kan det kanske vara. När jag frågade översten av 1 graden vid dåvarande Fo 52 i Kristinehamn, Yngve Johansson, om militären inte borde ha hittat ett föremål av den storlek som vittnena beskrev svarade han:
– Jag kan dela den uppfattningen. Antingen har man inte ringat in platsen tillräckligt väl eller också har man inte sökt tillräckligt noga eller också har man sökt väl men ändå inget hittat eftersom ett föremål kan försvinna i bottenförhållandena. Det är lite av att hitta en nål i en höstack att söka undervatten, det vet vi ju efter alla pistolspaningar och annat.
Fortfarande 2014 går ryktet att militären faktiskt tagit upp något ur sjön men aldrig erkänt det. När jag talar med människor runt sjön har flera sett hur ett långsmalt föremål lastats upp på en lastbil och sedan täckts över med presenning.
– Det finns flera hemvärnsmän och folk inom räddningstjänsten som har sett det, säger en person som hört det i andra hand. Men det folk sannolikt har fått ögonen på är den långsmala sonarutrustningen och den lilla miniubåten Sjöugglan som militären använde. Båda hemliga och vars data jag aldrig fick ut när Operation Sjöfynds handlingar fick sin hemligstämpel borttagen. Att gömma dem för allmänheten var viktigt, några bilder på dem i tidningarna ville militären inte se.
När Niklas Järvid, som var den som startade hela undersökningen, summerar det som hänt ångrar han inte att han slog larm:
– Vi var glada att de tog oss på allvar och kom hit och letade. Och vi känner inte att vi lurade hit militären även om de inte hittade något. Vi vet vad vi har sett och har inte bara trott att detta har hänt utan vi är hundraprocentigt säkra på det. Något gick ned i Backsjön, frågan är bara vad det var.