#verklighetenbakom
Barney och Betty Hill
Den 19 september 1961 påstår sig ett amerikanskt par, Barney och Betty Hill, ha blivit ombordtagna på en farkost från en annan värld. Under hypnos har de berättat om händelserna. Deras historia är i dag en av de mest spridda och kända ufofallen i världen. Diskussionen kring vad som egentligen hände pågår ännu i dag 57 år senare.
Av Clas Svahn
Klicka på bilderna för bildtext
Få ufofall har fått en sådan uppmärksamhet och omnämnts i så många tidningsartiklar som Barney och Betty Hill-fallet. Det blev känt genom en bok av journalisten John G. Fuller, ”The Interrupted Journey” från 1966 och kom med tiden att bli en tevefilm (”The UFO Incident”, 1975) med James Earl Jones som Barney och Estelle Parsons som Betty. Betty själv har intervjuats hundratals gånger i teve, radio och tidningar.
Vad som inte är lika känt som makarna Hills "kidnappning" i början av 1960-talet är en annan ufoobservation som Betty säger sig ha gjort några år tidigare. Något som jag själv fick klart för mig när jag tillbringade en eftermiddag hemma hos Betty Hill 1987.
I flera intervjuer hade Betty påstått sig vara helt novis inom ufoområdet före händelsen 1961. Men när jag träffar Betty Hill hemma i hennes lilla trevliga trähus med trädgård i Portsmouth i den amerikanska delstaten New Hampshire, får jag höra henne berätta om en händelse som är lika fantastisk och som hör samman med ett störtat ”ufo”.
Innan vi kommer till den observationen kan det vara av intresse att låta Betty Hill med egna ord beskriva vad som hände den 19 september 1961. När jag ställer fram bandspelaren är det den 13 april 1987 och jag ber henne berätta det hon redan berättat hundratals gånger genom åren. Hon skrattar glatt och undrar hur länge vi vill att hon ska prata.
Låt oss återvända till denna aprildag för mer än 30 år sedan.
Med hjälp av diabilder beskriver Betty Hill färden från Montreal, resan söderut mot Portsmouth i New Hampshire. Barney sitter vid ratten och Betty intill i framsätet och paret har precis lämnat en restaurang i Colebrook i New Hampshire. Då har de båda tittat på klockan som visade 22.00. Exakt när de fick syn på det första föremålet är oklart men ufoundersökare Walter Webb, som blev den förste att undersöka händelsen, kunde senare konstatera att paret då befann sig nästan 50 kilometer söder om samhället. Där får de se något som mest liknar en stjärna. Men snart börjar den röra på sig och makarna Hill stannar bilen för att titta på något som de båda nu tror är en satellit.
Men föremålet ser ut att komma närmare och när Barney och Betty kör vidare kan de se föremålet följa bilen på avstånd. Betty som är övertygad om att det är ett främmande rymdskepp vinkar åt det genom rutan.
– När vi kom fram till en plats som kallas Indian Head svängde föremålet in mot oss och blev hängande i luften rakt framför oss.
– Barney tog kikaren och gick ut ur bilen för att försöka se vad det var för slags föremål. I kikaren kunde han se ett stort panoramafönster och innanför fönstret stod flera figurer och tittade ner på honom.
Medan Barney står och tittar i sin kikare sänker sig föremålet ner och han får en känsla av att de som är ombord tänker ta honom. Rädd rusar han tillbaka mot bilen och skriker åt Betty att de måste köra.
– Medan vi körde därifrån så hörde vi ett pipande ljud och bilen vibrerade. Det som sedan hände var konstigt. Jag minns att vi lämnade den stora vägen för en mindre och sedan för en ännu mindre – en grusväg. Och efter en stund såg vi en grupp personer stå mitt på vägen. Det är det sista jag minns innan vi var uppe på stora vägen igen. Då var vi någonstans i närheten av Plymouth flera mil därifrån.
Medan Betty berättar röker hon ivrigt på en cigarrett utan filter. Hon verkar vital och skärpt och är mycket underhållande. En trevlig värdinna som verkar tycka om att ha gäster. När hon återupptar sitt berättande är makarna tillbaka hemma i Portsmouth. De sätter sig ned vid köksbordet för att pusta ut. Efter en stund tittar Betty på sin armbandsklocka - den har stannat. Barney ser på sin och konstaterar samma sak. Köksklockan visar att färden hem har tagit två timmar längre än den borde. På något sätt försvann ett par timmar längs vägen.
Och efter en stund upptäcker de andra konstigheter. Barneys skor har fått fula slitmärken ovanpå spetsen, Bettys klänning var sönder och hade skiftat färg. Senare upptäckte de också flera runda märken på bilens baklucka. När Betty placerade en kompass över dem började nålen snurra vilt.
– Vi var givetvis mycket förvirrade. Själv trodde jag att vi hade sett ett ufo och det gjorde Barney också även om han hade svårare att acceptera det, berättar Betty.
– Men det var inget som vi berättade för hela världen. Jag berättade det för min syster och för några släktingar och nära vänner. Dessutom ringde jag till Pease Air Force Base som låg alldeles i närheten. Men vi nämnde aldrig att Barney hade sett några varelser.
Tio dagar efter mötet på grusvägen började Betty att drömma. Drömmar som sedan visade sig stämma ganska väl överens med det hon och Barney kom att berätta under hypnos. Under fem nätter drömde Betty. Sedan tog de slut. Barney, däremot, drömde aldrig något liknande.
– Ja, drömmarna stämde väl överens med det som verkligen hade hänt, säger Betty. En del av dem var mycket uppskakande.
När jag frågar om Betty minns om hon berättade om sina drömmar för Barney svarar hon att hon inte kommer ihåg:
– Jag kommer faktiskt inte ihåg det. Men jag tror inte jag gjorde det för Barney ville inte höra talas om händelsen. Han var rädd och orolig och ville helst glömma allt. ”Jag vill inte höra talas om ufo”, sa han.
Men efter några dagar bestämde sig de båda makarna för att försöka hitta grusvägen där de hade sett varelserna. På det sättet hoppades de få hjälp att minnas vad som egentligen hänt under de borttappade timmarna. Men trots flera månaders sökande kunde de aldrig hitta vägen igen.
– Medan vi letade stannade vi och frågade folk längs vägen om de hade sett några konstiga ljus i skyn - och det hade de! Vi samlade in hundratals uforapporter på det sättet, berättar Betty.
En kväll, sex veckor efter händelsen, inträffade något mycket besynnerligt. Barney och Betty hade precis återvänt från en av sina sökturer upp i bergen när de gick in i köket. Men hemma var allt inte sig likt. På köksbordet låg en hög med torra löv.
– Och ibland löven hittade jag de blåa örhängen som jag hade haft på mig den där natten. Jag hade glömt dem alldeles. Plötsligt låg de bara där.
Under tiden blev Barney dålig och med tiden allt sämre och till slut nästan helt handikappad. Hans läkare skickade honom till en psykiater. Efter en tids behandling kom Barney att berätta om hur han och Betty sökte efter en grusväg uppe i bergen.
– Och då förstod psykiatern att det kunde röra sig om en form av minnesförlust. Så han skickade både Barney och mig till doktor Benjamin Simon.
Benjamin Simon var en respekterad läkare i Boston och han arbetade med hypnos för att hjälpa sina patienter att komma över svåra minnesblockeringar. Där fanns det hopp om att få hjälp. Barney och Betty besökte Simon två timmar varje lördag under sju månader.
Behandlingen gick ut på att försöka få makarna att var för sig berätta om det som låg blockerat i deras undermedvetna. Och behandlingen gav resultat. Barney blev frisk.
När doktor Simon till slut spelade upp banden för makarna Hill fick de för första gången höra sina egna minnen, de minnen som dolts bakom en spärr av olust, återberättade av sig själva.
– Vi var tillbaka på grusvägen, berättar Betty. Bilmotorn stannade och de män vi sett på vägen tog oss ombord på farkosten längs en stig genom skogen. Vi fördes ombord längs en smal landgång. Inne i skeppet såg jag en mörk korridor på ena sidan och åt andra hållet var en öppen dörr. När jag gick in genom den fick jag kliva över tröskeln, precis som på ett fartyg, för att komma in i rummet. Jag togs in i ett rum, Barney i ett annat.
– Rummet jag kom in var mycket enkelt inrett. Där fanns ett bord och en liten stol. Ljuset kom från en indirekt källa genom väggarna och taket. Det var mycket ljus.
– I det rum som jag befann mig fanns två varelser. En av dem talade en del engelska, jag kallade honom ”ledaren”, den andre utförde testerna, honom kallade jag ”undersökaren”. Också han försökte tala engelska men jag förstod aldrig vad han sa. Sedan var det ytterligare nio besättningsmän som stannade utanför.
Hon beskriver besättningen som varelser med ”stora ögon, nästan ingen näsa, tunn mun, inga utstickande öron, inget hår, mellan en meter och en och femtio långa”.
– Men det finns detaljer som jag inte berättar, säger hon och ser hemlighetsfull ut. För om någon möter dem och inte nämner de detaljerna – då vet jag att de ljuger.
Betty berättar sedan hur varelserna försökte lugna de båda makarna: ”Ni ska inte vara rädda, vi ska inte skada er. Vi ska bara utföra några prov”. De förklarade att undersökningen gick ut på att jämföra människornas fysik med deras egen. Sedan började de undersöka Bettys ögon, öron, näsa och hals. De tog prov på hennes naglar, hår och skinn.
– Sedan sa de att de skulle kontrollera mitt nervsystem med ett instrument som jag då inte kände igen. I dag skulle jag likna det vid ultraljud. Efter det försökte undersökaren föra in ett nålliknande instrument i min navel men det gjorde så ont att de slutade med det. Jag skulle tro att det var ett graviditetstest – något som är vanligt nuförtiden men inte fanns 1961.
(Där har Betty Hill fel. Det fanns olika former av graviditetstest redan 1961 men då betydligt mer sofistikerade än att sticka nålar i kvinnorna. Istället mättes ett hormon genom ett enkelt urinprov.)
När undersökaren var klar med Betty gick han över till Barneys rum där samma inledande procedur upprepades. Särskilt intresserad blev han av Barneys benstruktur och fötter. Sedan placerade undersökaren ett sugkoppsliknande instrument över Barneys buk, på ett ställe där Barney sedan fick ett cirkulärt utslag av vårtor.
– Medan de höll på och undersökte Barney var jag ensam med ledaren, fortsätter Betty. Nu började jag lugna ner mig och försökte prata med honom. Jag vet att ni inte är från den här planeten, sa jag till honom, men var kommer ni ifrån?
– Då visade han mig en stjärnkarta men medan han höll på med det kom undersökaren inrusade i rummet och började kontrollera mina tänder. När jag frågade varför fick jag till svar att de var mycket förbryllade över varför Barneys tänder var löstagbara medan mina inte var det!
– Så jag fick försöka förklara varför Barney hade löständer. Men de kunde inte förstå vad begreppet ”bli äldre” betydde. Så då fick jag försöka förklara det. Inte heller förstod han vad ”diet” eller ”grönsaker” betydde.
– Efter att ha försökt förklara flera andra ord som han inte förstod sa jag till honom att mina vänner aldrig skulle tro på mig om jag berättade vad jag hade varit med om. Kunde han inte ge mig en minnessak att ta med mig hem?
– Då gav han mig en bok.
När Betty hade fått boken var undersökningen av Barney avslutad. Ledaren förklarade vad stjärnkartan på väggen egentligen visade:
– De tjocka linjerna föreställde handelsleder, de streckade var för expeditioner och de tunna markerade platser som de besökte ofta eller regelbundet, berättar Betty samtidigt som hon visar på en teckning av kartan.
Sedan var det dags att lämna skeppet. Men när de var på väg genom korridoren började plötsligt en av ”de små killarna” där att skrika och ledaren förklarade för Betty att de inte ville att hon skulle få ta med sig boken.
– Så han tog boken från mig. Dessutom hade de beslutat att vi inte skulle komma ihåg något av allt som hänt. Jag protesterade och sa att det skulle jag visst. På något sätt så skulle jag minnas. ”Det kanske du gör”, svarade han. Men han var inte säker.
– Varför kommer ni inte tillbaka igen? Då kan jag presentera er för människor som kan svara på alla era frågor, sa jag till ledaren. Men han svarade bara att det beslutet kunde inte han ta. Men om de beslutade sig för att komma tillbaka så skulle han underrätta mig.
– Sedan gick vi tillbaka till bilen för att se på när farkosten lyfte. Jag plockade upp vår lilla hund som var kvar där och tittade på när den steg upp mot skyn, omgiven av en snurrande eldsliknande orange ljusmassa.
När Barney och Betty åter kom ut på vägen hörde de åter de konstiga pipande ljuden. Men nu var det hela över. De var på väg hem.
När jag frågar Betty om hon vill beskriva föremålet som kidnappade henne och hennes man gör jag det med en egen, distinkt bild av det för ögonen. Under alla år har jag trott att det föremål som makarna Hill såg liknade det som Eugen Semitjov tecknade och som återfinns i hans bok ”De otroliga tefaten”.
Men Bettys svar blir oväntat:
– Vet du hur en gammaldags stråhatt ser ut? En sådan med en platt topp? Så såg det ut. Det fanns röda ljus på båda sidor och i mitten var det ett stort panoramafönster. Ljusen satt på något som Barney kallade ”stabilisatorer” som stack ut från skeppet.
På Betty Hills teckning kunde vi se hur hon menade. Det fanns inga landningsställ. Föremålet vilade direkt på marken. Till formen påminner den om det föremål Rex Heflin fotograferade i Kalifornien den 2 augusti 1965.
– Men det där var bara början, säger Betty och frågar oss om vi har en aning om vad hon sysslat med de senaste 20 åren.
– Det började med att Barney och jag fick se ett andra ufo. Och därefter såg vi ufo flera gånger, säger hon utan att gå in på några detaljer.
– Efter Barneys död har jag fortsatt att åka till en särskild plats för att observera ufo.
För Betty, som för så många andra amerikaner, var ufo synonymt med utomjordiska rymdskepp. För henne var det ingen tvekan om att besökarna var här och att hon kunde få se dem bara hon gav sig tid att spana.
Under vårt besök berättar Betty om hur hon regelbundet fotograferar föremålen och sedan använder diabilderna under sina många föredrag.
I början använde hon en Yashika super 8 filmkamera för att fånga sina ”lights in the night” som hon skämtsamt kallar dem.
När vi lutar oss tillbaka för att se på ett urval av bilderna känner jag snabbt igen den andra diabilden. Jag har själv tagit en likadan över Los Angeles i början av 1980-talet. Min bild föreställer en Goodyearballong med lysande reklamtext och är inget ufo. Betty däremot är övertygad om att hennes foto föreställer något utomjordiskt.
Men bland de 50–60 bilder som vi får se finns många som är betydligt svårare att förklara. Här finns runda, ovala och avlånga ljusföremål. Några liknar de bilder som togs över Hessdalen i Norge. Det är omöjligt att avgöra vad de föreställer men de har utan tvekan förstorats upp alldeles för mycket. Att kala dem för ufo är att gå alldeles för långt.
Men Betty är säker. En del bilder hon visar föreställer föremål i rörelse. På ett foto ser vi hur föremålet har rört sig i en ljusbåge under 1/80 sekund. Men det kan givetvis lika gärna vara kameran som har rört sig. En del bilder är väldigt klara och bra. Några föreställer hela formationer av lysande föremål. Utan Bettys egen beskrivning säger de dock inte så mycket. Tillsammans med hennes berättelse får bilderna liv och innehåll.
När jag frågar om varför hon tar alla dessa bilder, hon har ju ändå varit inne i en farkost, svarar hon: ”Varför inte? Jag vill visa hur variationsrika
föremålen är.”
Vill du träffa dem igen?
– Om jag vill träffa dem igen? Nej, aldrig!
Men om du är ute och fotograferar dem riskerar du då inte att komma i kontakt med besättningen igen?
– De vet vem jag är. De kontaktar mig inte igen, säger Betty säkert.
Även om bilderna är intressanta blir jag mera överraskad över att få höra en annan berättelse. En beskrivning av ett exploderande ”ufo” där vrakdelar föll till marken. Ett av vittnena var Betty Hill själv. Så vitt jag vet har hon inte berättat om detta för särskilt många och jag har inte läst om händelsen i någon bok som tar upp makarna Hills upplevelse.
Så här beskriver Betty Hill det som hände:
– Det var en varm natt och jag och några släktingar satt på en veranda i Maine då vi fick se något som vi då trodde var ett flygplan som sakta rörde sig över himlen. Medan vi tittade på det exploderade planet och föll brinnande till marken.
– Ett plan hade exploderat! Vi rusade in och satte på radion och teven, men inte ett ord om någon flygkrasch. Wow!
– Min kusin hade sett hur delar av föremålet föll till marken och, när de hade svalnat, hade han tagit vara på dem. Sedan gav min syster några av delarna till mig. Själv tänkte jag att någon vid universitetet kanske kunde analysera dem.
– Medan jag funderade på vad jag skulle göra med dem så förvarade jag bitarna här i garderoben bakom mig. Men jag fick aldrig tag på någon som kunde analysera dem.
– Och bara fyra dagar före vi åkte till Kanada (det var på hemvägen efter den resan som makarna blev ombordtagna) frågade Barney vad det var för bitar som jag hade liggande på hyllan i garderoben. Kan du inte göra dig av med dem så att vi kan använda hyllan, undrade han. Jag kan behöva dem som fyllning här på bakgården.
– Så nästa dag tog jag bitarna och kastade dem på bakgården tillsammans med en del sand och täckte över dem.
– När jag sedan fick se föremålet vid Indian Head, några dagar senare, så kände jag igen det. Det var samma typ av föremål som hade exploderat över Maine några år tidigare. Flygplan har inte så konstiga fönster.
– Kanske visste de att jag hade delarna hemma? Kanske var det därför som de tog kontakt med mig?
Historien är minst sagt omtumlande. Här sitter Betty Hill och berättar om hur hon sett ett rymdskepp krascha och hur hon tagit vara på delar ifrån det. Och att dessa delar nu ligger några meter från oss ute på gården.
Till råga på allt berättar Betty Hill att de har begravts av ett lastbilslass med sand vid något tillfälle senare. För att hitta den måste en stor del av trädgården grävas upp.
Det intressanta med Betty Hills avslöjande är inte bara den fantastiska historien om metallbitarna som försvann på hennes gård. Lika intressant är hennes medgivande att hon faktiskt observerat ett ufo (även om hon inte kallade det så vid tillfället) flera år före händelsen vid Indian Head.
Flera ufointresserade har försökt att hitta något i Betty Hills förflutna som kunde antyda ett tidigare intresse för ufo. Dock utan att lyckas. Det närmaste de kommit är en observation gjord av Betty Hills syster 1957. Enligt journalisten John G. Fuller, som skrev boken som gjorde händelsen känd för världen, trodde Betty på systerns berättelse medan Barney tyckte att ämnet var ointressant.
Enligt Fuller hade Betty inte nämnt något om ufo sedan den händelsen. Min egen intervju med Betty Hill visar att detta alltså inte stämde. Betty var i själva verket i högsta grad inblandad i en dramatisk ufoobservation som hon dessutom pratade med sin man om före händelsen 1961. En observation som hon aldrig nämnt för någon ufolog innan jag träffade henne för intervjun 1987.
Det finns också flera andra frågetecken kring makarna Hills observation, jag ska bara nämna några. En av dem är att makarnas första ögonkontakt med föremålet på himlen, det som fick dem att till slut stanna bilen, på pricken stämmer överens med planeten Jupiters position på himlen just då. Men här har historien ändrats något genom åren och när Walter Webb skrev sin rapport 1965 förefaller det som om makarna sett Jupiter (som Betty kallar ”en stjärna”) samtidigt som föremålet började röra sig över himlen.
När det gäller de uppgifter som kom fram under hypnossessionerna finns det intressanta skillnader mellan de båda makarnas berättelser.
Under hypnos säger Barney att alla varelserna var lika varandra. De talade med ett surrande och verkade använda någon form av tankeöverföring. Betty å sin sida svävar på målet. Till doktor Simon säger hon att de talade engelska men ändrar sig senare. Kanske var det bara så hon hade uppfattade det, säger hon. Barney liknar ledaren med en irländare, kanske mest för att denne är rödhårig. Betty säger att samtliga varelser saknade hår.
Trots att de varit med om samma sak är deras minnen under hypnosen olika.
Men det är kanske en annan sak som har skapat störst debatt kring makarna Hills berättelse, nämligen den stjärnkarta som Betty senare ritade upp och som hon påstod sig ha sett inne i skeppet. Kartan, som visade 16 stjärnor, kom att intressera en ufointresserad lärare i Ohio, Marjorie Fish, som försökte se om mönstret kunde stämma överens med stjärnor inom 55 ljusårs avstånd från jorden. Fish gav sig till att placera varje då känd stjärna inom detta avstånd i ett snöre för att se om hon kunde reproducera mönstret som Betty Hill ritat upp. Ett arbete som tog det mesta av hennes lediga tid mellan augusti 1968 och februari 1973.
En av de 16 stjärnorna är vår egen sol och utsiktspunkten, alltså den plats som de 16 stjärnorna måste ses från för att kunna avbildas på kartan, ligger långt bortom Zeta Reticuli-systemet och långt bortom vår egen sol.
Kartan fick stor spridning när den publicerades i en lång artikel om Marjorie Fishs arbete i Astronomy Magazines decembernummer 1974. En publicering som senare redaktörer skriver att de ångrar. Men kritiken mot den har mest rört sig om att de astronomer som gått i god för kartans vederhäftighet antingen varit intresserade av ufo eller inte producerat andra arbeten som är värda att minnas. Inte särskilt tunga argument med andra ord.
Mera intressant är kanske frågan hur Betty Hill skulle ha kunnat minnas de 16 stjärnornas position så exakt att det senare skulle gå att få fram vilka de verkligen är.
Frågan om varelserna skulle ha haft sin hemplanet runt någon av de båda Zeta Reticuli-stjärnorna är fortfarande öppen. Ingen av stjärnorna Zeta Reticuli 1 och 2 har dock hittills visat sig ha planeter runt sig. Visserligen trodde astronomer att man hade upptäckt en planet 1996 men den upptäckten togs tillbaka och istället tyder det mesta på att stjärnorna pulserar något och har ett slags asteroidbälte runt sig. De båda är gula dvärgstjärnor liknande vår sol.
Marjorie Fish själv avled i april 2013 och enligt vissa, obekräftade, uppgifter skulle hon själv har börjat tvivla på sin karta under senare år. Den uppgiften spreds i en nekrolog över Fish men har inte kunnat ledas vidare till någon säker källa. Frågan om Betty Hills stjärnkarta är alltså fortfarande öppen.
Innan jag och Betty Hill skildes åt den där dagen 1987 ställde jag en fråga som jag länge funderat över. Trodde hon att Barneys död hade något med mötet med varelserna att göra? Många skribenter hade framfört den teorin.
– Nej, det tro jag inte, svarade hon. Han dog nio år senare av en stroke som var ärftlig. Barneys far dog också av samma orsak, hans syster och en del andra släktingar råkade också ut för det. Det var en av de saker han fruktade.
Betty Hill avled 2004.
