#verklighetenbakom
Klicka på bilderna för bildtext.
Travis Walton glömmer aldrig mötet i skogen
– Jag tror att jag dog eller nära på dog!
Det säger i dag Travis Walton när han berättar om sitt möte med ett ufo och sin ombordtagning. Han är den mest kända personen, en ufovärldens superstjärnor, som säger sig ha blivit bortförd av utomjordningar, med möjlig konkurrens av Barney och Betty Hill. Skillnaden är att Travis Walton har sex vittnen till det som skedde.
Av Peo Wärring
Jag träffar Travis Walton på Mufons stora 50-årskongress i Irvine strax norr om Los Angeles. En lång, smal och välbyggd man i dryga 60-årsåldern. Hans ögon fångar genast min uppmärksamhet. Det finns en sorg i dem som bara en människa som upplevt något ytterst allvarligt eller märkligt kan ha.
Det hela började en helt vanlig dag den 5 november 1975 i Snowflake i Arizona. Travis Walton och hans sex kolleger hade bärgat ett skogsröjningskontrakt och nu närmade sig tidsgränsen för att ha utfört jobbet snabbt. De sju kollegerna hoppade in i den rymliga pickupen av märket Harvester Travelette och begav sig mot Apache-Sitegraves National Forests några mil utanför Snowflake.
Den arbetsdagen skulle de aldrig glömma under resten av livet.
Efter en hel dags slit i skogen började de bege sig hemåt när mörkret började falla. Det var då de såg en glöd vid horisonten som fick dem att tro att det utbrutit en skogsbrand. Vad de såg när de kom fram till platsen några minuter senare etsade sig fast i deras medvetande. Ovanför en skogsglänta hängde ett stort, vitt föremål. Travis Walton som alltid var nyfiken och intresserad gick ur bilen och bort mot föremålet trots kollegernas vilda protester. Det var då det hände. En jättelik ljusstråle, som en rak blixt, sköt iväg från föremålet och träffade Travis Walton i bröstet och slungade iväg honom ett tiotal meter i luften. De sex kollegerna uppfattade att Travis Walton dött och tryckte gasen i botten och försvann från platsen. Kvar låg Travis Walton på marken med föremålet hängande över sig.
– Jag önskar att jag aldrig gått ur bilen, säger han i dag.
Fem dagar senare återfinns Travis Walton vid några telefonkiosker utanför Snowflake. Då har ingen hört från honom och de sex kollegerna är misstänkta för mord. Det är då Travis Walton berättar vad som hände och han och kollegerna fick gå igenom en rad förhör och lögndetektortester. Alla klarade testerna och undersökningsledarna summerade det hela med att konstatera att alla talade sanning och att de upplevt något oförklarligt.
Boken blev till film
Än i dag håller samtliga inblandade fast vid sina berättelser. Travis Walton själv blir en kändis och turnerar till olika konferenser och pratshower. Han skriver 1978 en bok ”The Walton experience” som blir en bästsäljare och som 1994 ligger till grund för storfilmen ”Fire in the sky”.
Travis Walton turnerar fortfarande runt i sällskap av sin ex-fru Dana (syster till Mike Rogers som också var med i arbetslaget) som verkar ha väldigt starka band mellan sig. Förutom att sälja sin bok håller han föredrag och ställer upp på mängder av intervjuer. Han säger att han inte tjänar några pengar på det men vill att sanningen ska komma ut till människor.
Han talar lugnt och sakligt och är långt ifrån den ”spelevink” han var före mötet med föremålet. Då var han en glad, skämtsam kille med stort kvinnotycke som älskade livet. I dag är han allvarlig och tystlåten. När jag träffar honom sitter han och spelar lite försiktigt på sin gitarr, något som blivit ett signum för Travis Walton på konferenser och kongresser. På Mufons konferens håller han inget föredrag eftersom han talade på samma konferens i fjor. Ändå är han på många sätt en huvudperson. Alla vill prata med Travis, ta bilder på honom och köpa boken. Han verkar ha oändligt med tid och tålamod och svarar på alla frågor och ställer upp på alla bilder. Och han har fått alla frågor tusentals gånger tidigare, men det märks inte.
Travis Walton berättar sin delvis nya tolkning av sin egen upplevelse för mig i två omgångar, dels när han lämnats själv en kort stund utanför kongressalen, dels på ett cocktailparty senare på kvällen.
– Jag tror inte att de var ute efter att skada mig. Jag är inte ens säker på att det var ufot som avlossade ljusstrålen mot mig, säger han till mig.
– När jag gick ur bilen kände jag direkt att luften var laddad med något som jag bäst kan beskriva som statisk elektricitet. Det kan mycket väl ha varit en urladdning i luften kring föremålet som slog mig till marken.
”Jag tror att jag dog”
Travis Walton kände sig aldrig hotad av händelsen och uttrycker sin stora besvikelse över att filmen mer blev en skräckfilm än en skildring av verkligheten. I dag tror han mer att han har ombordtagningen att tacka för sitt liv:
– Jag tror att jag dog eller nästan dog när jag träffades av ljusstrålen och att de tog ombord mig för att rädda mitt liv. Jag hade inte någon kommunikation med varelserna, vare sig de små alienliknande eller de människoliknande. Jag försökte prata men de gav inga svar men behandlade mig vänligt och korrekt. Efter högst två timmar sövdes jag ner och vaknade först drygt fyra dygn senare på den kalla asfalten utanför Snowflake. Och jag var inte naken som på filmen utan fullt påklädd i kläderna som jag haft i skogen, säger Travis Walton och tittar mig rakt i ögonen med sin vänliga men sorgsna blick.
Travis Walton ägnar nu mycket tid åt att ställa rätt bilden av sin upplevelse. Han förhandlar om att göra en teveserie av händelsen. Men det finns inga kontrakt skrivna.
– Pengarna är inte det viktigaste utan det är att det blir en sann och riktig berättelse, säger han. Det här måste komma ut för de är redan här och det måste alla inse!
Mer om Travis Walton, händelserna och kontroverserna kan ni lyssna på i avsnittet "Historien om Travis Walton" av podcasten UFO-Sveriges.
