#verklighetenbakom
Verkligheten bakom ufopodden i p3
Tre cirkelmakares bekännelser
Hur kan en människa kunna göra en cirkel där säden ligger så vackert svept? Hur skulle en människa kunna gå in i ett fält utan att lämna spår efter sig? Och varför hade ingen sett någon göra det? Ordet ”perfekt” dyker ofta upp, något vårdslöst använt, när man pratar om cirklar men trots att jag stått i ett stort antal cirkelformationer genom åren har jag ännu så länge aldrig sett någon som är just perfekt. Även om de kan se ut så på flygbilder. Jag var helt enkelt tvungen att prova själv för att få svar på alla frågorna.
Av Clas Svahn
Mitt mål var att tillverka en cirkel med åtta meters diameter varifrån en några meter lång nyckel skulle utgå. Till min hjälp hade jag en 130 centimeter lång och rak trädgren i vars båda ändar jag hade fäst ett snöre som jag sedan lade över nacken. På så sätt kunde jag styra grenen genom att hålla i snöret samtidigt som jag klev på den med foten, ungefär som man trampar en orgel.
Jag hade också med mig ett spett som skulle utgöra centrumpunkt för att underlätta min vandring. Därifrån gick sedan ett snöre som jag planerade att fästa runt ena armen och på så sätt göra det möjligt för mig att få cirkeln så rund som möjligt. (Men snöret gick omedelbart av vilket gjorde att cirkeln blev något oval, ett faktum som ingen kunde se utan att mäta upp cirkeln).
Fältet var en rågåker några mil utanför Mariestad och solen hade precis gått ned när jag klev ut i åkern. Den första frågan var om jag skulle kunna göra detta utan att lämna några spår genom rågen. Det var inga problem. Detta var också den detalj jag hade tränat på tidigare samma dag. Då gick jag försiktigt 20 meter genom ett näraliggande fält och bad sedan några kamrater att försöka peka ut var jag hade gått. Ingen av dem klarade det.
När jag nu fortsatte vandringen ut i fältet var jag säker på att inte lämna några spår den här gången heller. Väl ute bland säden placerade jag spettet i marken och började min vandring. Det gick mycket lättare – och snabbare – än jag hade trott. Tolv minuter senare var jag färdig och kunde från ett närbeläget hus beundra det lilla piktogrammet. För säkerhets skull finns hela förloppet dokumenterat på video och stillbild.
Det var oerhört lätt att göra cirkeln. Det gick snabbt, vilket givetvis försvårar upptäckt och inga som helst spår syntes där jag gått in och ut. Att jag valde ett rågfält berodde på att den första cirkeln, den i Harplinge, kommit till i just ett sådant fält. Harplingecirkeln var mindre (sju meter) och hade inget utskott och borde därför ha kunnat färdigställas på mindre än tio minuter. Ett faktum som kan förklara varför ingen upptäckt bluffmakarna.
De flesta stråna bröts heller inte av utan lade sig snällt ned under min planka. Bara dem jag klev direkt på med min vänsterfot fick sig en knäck. Dessa få knäckta strån är dock lätta att förbise när man undersöker en cirkel.
De som gör cirklar är inte alltid lätta att komma in på livet men den 9 september 1991 trädde plötsligt två män fram som skulle förändra allt. Efter den dagen skulle ingenting längre vara sig likt. Denna svarta måndag släppte tidningen Today bomben som skulle förändra synen på cirkelfenomenet över hela världen. I jättelika rubriker över en stor del av tidningens förstasida förkunnade man stolt att cirkelmysteriet var avslöjat en gång för alla: ”EXPOSED: Two artists admit they pulled off the great corn circles hoax for 13 years” och med betydligt större stil: ”MEN WHO CONNED THE WORLD”.
Inne i tidningen fanns färgbilder på två konstnärer – Doug Bower och Dave Chorley – i full färd med att konstruera en av sina cirklar.
Todays avslöjande passerade inte obemärkt. Några av de mest hän-givna cirkelentusiasterna samlade sig snabbt till ett frontalangrepp. Pat Delgado och Colin Andrews, som utan tvekan var de två som hade mest att förlora på ett avslöjande, påstod självsäkert att det hela var en konspiration från högre ort. Allt för att få stopp på spekulationerna om ett eventuellt utomjordiskt ursprung.
Ryktesspridningen tog snabbt fart. Ett rykte sa att en desinformationskampanj hade beslutats vid ett ministermöte något år före Todays avslöjande. På så sätt skulle engelska regeringen vara inblandad i det som hände och Chorley och Bower vara köpta knektar utvalda för att misskreditera cirkelforskarna.
Konspirationsivrarna fick extra vatten på sin kvarn i och med ett kryptiskt meddelande i slutet av Todays artikel: Copyright: MBF Services. Vilka kunde det vara? Visade inte det att myndigheterna på något sätt var inblandade och att Todays journalist i själva verket bara gick deras ärenden för att dölja ”den stora hemligheten”?
Engelska cirkelentusiaster började omedelbart arbetet med att spåra vilka som låg bakom de tre bokstäverna MBF. Ett spår ledde till ett brevlådeföretag utan att några ansvariga gick att finna. Ett annat slutade vid en bondgård i Somerset, Maiden Beach Farm. Konspirationen tätnade. Men som så ofta var sanningen betydligt tråkigare.
– MBF Services var bara ett skämt, en ren ploj men också ett sätt att hålla de andra tidningarna borta från vår text. Jag kunde aldrig tro att en del skulle ta det så allvarligt och börja ana konspirationer, förklarade artikelförfattaren Graham Brough när jag ringed upp honom. Idén kom från en av mina chefer.
Det var alltså Graham Brough som skrev artiklarna i Today. I dag är han anställd på Daily Mirror. Men att det blev just Today som kom med avslöjandet var en ren slump enligt Doug Bower.
– Först försökte vi intressera Daily Mirror för vår berättelse men de var inte intresserade, berättar Doug Bower, som i september 1991 hade tröttnat på alla konkurrerande cirkelmakare och bestämt sig för att sätta stopp för fenomenet.
– Istället ringde vi till Today, men också de var lite tveksamma först och det tog en stund innan de faktiskt bestämde sig för att träffa oss. Dagen efter kom deras reporter hit och vi möttes på Wessex Hotel i Winchester klockan halv tio nästa förmiddag.
För Graham Brough var detta bara ett jobb bland många andra. Hans chefer visste inte vad de skulle tro men bestämde sig trots allt för att kolla historien. Var den sann skulle den ge eko över hela världen.
– Jag åkte ned till Winchester där jag tillbringade 16 timmar tillsammans med Doug Bower och Dave Chorley. Efter det insåg jag att det de berättade verkligen kunde vara sant. Jag ringde hem till redaktionen och vi bestämde oss för att fortsätta undersökningen, berättar Graham Brough som stannade ytterligare fem dagar hos de båda männen och Doug Bowers fru Eileen.
– Jag ville vara helt övertygad innan jag skrev något. Om jag hade fel skulle jag och tidningen framstå som riktiga idioter. Men de övertygade mig. De visade bilder och kände till cirklar som inte fanns med i några böcker och som mycket få kunde känna till. Jag fick också se hur de bar sig åt när de konstruerade en cirkel, ja de hade svar på alla mina frågor.
– De var mycket skickliga och Doug Bower är en mycket begåvad konstnär och person. Han är antagligen många gånger smartare än Pat Delgado.
Dagen efter det stora avslöjandet ville alla tala med Doug Bower och Dave Chorley. Det började redan klockan sex på morgonen när en yrvaken Graham Brough intervjuades i direktsänd australisk radio liggande i sängen.
– Sedan fortsatte det hela dagen, berättar han. Över 20 teveteam från hela världen kom hit och ville se hur de två cirkelmakarna bar sig åt i verkligheten. Vi var med i fransk, tysk, italiensk, amerikansk och irländsk teve, bland annat. Det var som att sitta i ett orkancentrum några dagar. De enda som inte trodde på Doug och Dave var de som hade något att förlora på ett avslöjande, de som redan levde i ”cirkelvärlden”.
För Pat Delgado och Colin Andrews kom avslöjandet som en verklig chock. Om de två herrarna talade sanning var år av arbete förgäves och de själva hade bidragit till att skapa ett mysterium som inte fanns. Kunde de verkligen ha låtit sig luras av ett par vanliga konstnärer?
För Colin Andrews fanns det bara en väg ut ur knipan. Att inte erkänna slaget förlorat. Ingen skulle komma och säga att han hade haft fel. Det gällde att vända vinden. Att gå till attack.
Det är inte svårt att förstå hans reaktion. När man år efter år, cirkel för cirkel, har byggt upp allmänhetens förväntningar om landande rymdskepp med högteknologiska prestanda bortom vår fattningsförmåga, eller antytt svårgripbara energilinjer från själva jorden som i ett försök till kommunikation meddelat sig med oss – då vill det mycket till innan man ska erkänna att det i själva verket bara var två sympatiska gentlemen utrustade med plankor och en basebollmössa som dragit igång det hela.
För Pat Delgado var situationen en helt annan. Han hade tvingats dricka den bittra kalken i botten i offentlighetens ljus. Han hade gått i fällan med öppna ögon utan att misstänka det minsta. Även om han inte ville tro fanns det ingen annan möjlighet.
Fällan hade slagit igen några dagar före artikeln i Today. Platsen var ett fält nära Sevenoaks i Kent. Under några förmiddagstimmar fredagen den 6 september 1991 lät Graham Brough Doug Bower och Dave Chorley trampa runt med sina plankor för att skapa ett vackert piktogram. En helikopter dokumenterade verket från luften. När allt var klart hämtade Brough Pat Delgado som ovetande om cirkelns tillkomst inspekterade resultatet.
Världens främste cirkelexpert blev imponerad.
– Det vi ser här kan ingen i världen förstå, konstaterade Pat Delgado efter sin undersökning. Den enda förklaring som återstår är att de här stråna har lagts ned i detta sensationella mönster av en kraft som vi inte känner till men som besitter en mycket hög grad av intelligens.
Han tillade också:
– Ingen människa kan ha gjort den här cirkeln.
När han lämnade fältet visste han inte hur fel han hade. Först några dagar senare skulle han få veta den bistra sanningen när Graham Brough besökte honom i hans hem.
– Jag åkte ut till Pat Delgados hus på söndagskvällen, dagen innan artikeln skulle gå i tryck, berättar Graham Brough. Jag knackade på och gick in medan Doug Bower och Dave Chorley väntade utanför i bilen. Efter att vi hade tagit varandra i hand så sa jag till honom: ”Jag har mycket dåliga nyheter till dig. Tyvärr har du slösat bort din tid de senaste åren på något som bara verkar ha varit ett enda stort skämt.”
– Han blev minst sagt chockad när Doug Bower och Dave Chorley kom in. Han kände dem ju redan eftersom de varit med på möten och diskussioner. Atmosfären i rummet var minst sagt tryckt och jag själv kände mig ganska illa till mods. Det var fruktansvärt, jag trodde att Delgado skulle kollapsa. Men på något sätt verkade han ändå ha insett att det var sant redan från början.
– När jag berättade för honom att cirkeln som vi hade besökt några dagar tidigare var gjord av de två männen gav han upp.
Medan de tre männen började tala med varandra lät Graham Brough sin bandspelare rulla. Doug Bower säger: ”Det jag ångrar mest är att vi har orsakat dig allt detta hårda arbete under dessa år.”
Pat Delgado: ”Det som upprör mig är att tusentals människor kommer att få sina liv förstörda på grund av det här. Om allt du säger är sant. Jag framstår som en idiot.”
Men Pat Delgado kan också se något positivt i det som hänt: ”Ni har gjort så mycket gott här i världen, ni har sammanfört miljoner människor genom detta. Tusentals har sagt att cirklarna har förändrat deras liv.”
En chockad Delgado föreslår sedan att Doug Bower och Dave Chorley ska avrunda med några cirklar nästa år – för att inte chocken och saknaden ska bli för stor bland de som tror på dem.
Mitt under samtalet kommer plötsligt Colin Andrews inrusande. Andrews har nyligen slutat ett heltidsarbete för att kunna ägna sig åt cirklarna. Nu ska han satsa allt på detta fenomen som han har investerat så mycket personlig prestige i. När han kommer in möts han av en mycket upprörd kollega:
”Sätt dig ned. Jag har dåliga nyheter. 100 procent dåliga nyheter.”
– Men Colin Andrews trodde aldrig på dem, säger Graham Brough. Till skillnad från Delgado är han en föga rationell person som mera arbetar på känsla. Han var också mycket aggressiv och hämndlysten och vägrade lyssna på Bower och Chorley. Han var nästan som en religiös fanatiker. Colin Andrews ville inte ha sin berömmelse förstörd. Dessutom tjänade han bra med pengar på cirklarna.
Colin Andrews tog alla chanser att reparera skadan. I intervju efter intervju dagarna efter Todays bomb hade briserat försökte han låtsas som om Doug & Daves avslöjande egentligen inte betydde någonting.
Också Pat Delgado skulle repa nytt mod när den första chocken lagt sig. Några dagar senare förkunnade han åter att han trodde att cirklarna orsakades av krafter från yttre rymden och i en bok publicerad mindre än ett år efter avslöjandet avfärdar han Bower och Chorley på mindre än två sidor. Istället blir boken närmast en dyrkan av cirkelfenomenet som bokens slutord väl sammanfattar:
”En sak är säker: världen har tjänat såväl socialt som andligt på allt som hittills har kommit ut av fenomenet. Låt denna trend fortsätta, för behovet av fred, kärlek, enighet och omsorg för vår planet har aldrig varit större.”
– Vill han tro på det så får han, säger Graham Brough. Det finns många saker som inte går att bevisa men som det ändå går att tjäna pengar på. Jag har inget emot att folk tror på cirklarna. För mig var det här en veckas jobb och sedan fick det vara. Jag har ingen lust att blanda mig i det igen.
– Rent journalistiskt var det en löjlig story. Det var knappast någon merit att skriva om det, snarare ett slöseri med tid, säger Graham Brough. Men under den första veckan när jag kontrollerade uppgifterna hade jag fantastiskt roligt. Ibland låg vi ute i fälten och bara skrattade. Det var som att vara med i en exklusiv klubb, att vara en av de få som visste svaret... det var roligt.
I den lilla konstsalongen ”Wiltshire Gallery” på Winchester Road hänger tavlorna tätt. De flesta visar landskapsmotiv i vattenfärg, hängda i enkla ramar utan större finess. Merparten är målade av butikens ägare utom ett par rysliga knypplade verk som hans fru ligger bakom. Hennes motiv förvånar oss knappast: två piktogram i fågelperspektiv.
Vi befinner oss i Doug Bowers butik i Southampton. Så vitt jag förstår är vi de första cirkelundersökare som vågat sig hit. Efter en stunds väntan dyker en tunnhårig gentleman med skarpa och intelligenta ögon upp. Hans handslag är fast och han lyser av vitalitet.
Här sitter vi nu öga mot öga med en av männen som har lurat en hel värld. Doug Bower – konstnär och cirkelmakare.
Det finns fortfarande många som inte tror på Doug och Dave, som tror att de ljuger om sina cirklar. I många artiklar kallas de ”outbildade bönder”. En del av denna misstänksamhet grundlades då Doug Bower i en tidningsintervju lät antyda att de två kamraterna skulle ha gjort samtliga cirklar som hade rapporterats. Den ekvationen gick inte ihop.
– Egentligen menade Doug Bower att han hade varit med och gjort alla som han kände till. Han var inte medveten om hur många andra som faktiskt gjorde cirklar under den här perioden, säger Terence Mea-den.
Och Doug & Dave kan backa upp sina påståenden med hårda fakta. Skiss efter skiss, en del vackra akvareller, utgjorde ritningarna för de båda herrarnas skapelser på fälten. Många av dem tillkom under mörka vinterkvällar, andra bara någon dag innan de gav sig ut.
Filmaren John Macnish följde Doug Bower och Dave Chorley under en sommar. Resultatet blev en bok ”Cropcircle Apocalypse” och filmen ”Revelations”. Där kan man steg för steg följa de båda cirkelmakarnas framfart.
I juli 1992 bestämde sig John Macnish för att testa vad Doug & Dave egentligen gick för. Platsen var East Meon väster om Petersfield i Hampshire. Planen var att steg för steg bygga upp ett piktogram som sedan skulle testas på alla cirkelexperter. Allt skulle dokumenteras med en videokamera utrustad med ljusförstärkare för att fungera i mörker.
Väl på plats gick det undan.
Redan efter tolv minuter hade de båda männen trampat upp en tjugo meter stor cirkel. En kort gata omgiven av en central ring med två ”lådor” innanför periferin och i förlängningen ytterligare en stor cirkel avslutade formationen.
Efter en timme var huvudparten av formationen klar. Men John Macnish var inte nöjd.
”Kan ni göra en indalo?”, frågade han de oförstående cirkelmakarna. ”En indalo är en urgammal spansk symbol för människornas enhet med jorden”.
Efter en titt på skissen trampades också denna exotiska symbol upp av Doug & Dave. Symbolen kom att likna en hatt med en klädgalge hängande under sig. För John Macnish var den viktig. Det fanns åtminstone en person som skulle kunna känna igen den, det visste han. Och det var ordföranden i Centre for Crop Circle Studies den före detta arkeologen Michael Green.
Nästa dag var det dags att starta djungeltelegrafen. Och experterna började anlända.
Colin Andrews blev imponerad av piktogrammet men bränd av tidigare motgångar lät han omdömet stanna vid det. Richard Andrews, slagruteman och cirkelundersökare gick över formationen med sina vinkelpinnar och fann en rad starka ”energifält”. Andrews förklarade senare för Macnish att formationen vid East Meon ”var äkta”. ”Om den här formationen är en bluff, då är alla bluffar”, slog Richard Andrews fast.
George Wingfield, ledande cirkelundersökare, tvekade inte utan beskrev East Meon-piktogrammet som äkta och att dess utformning gjorde att han nu tvivlade ännu mer på Doug & Daves påståenden.
Ingen av experterna kunde avslöja formationen som den bluff den faktiskt var. För Doug Bower och Dave Chorley blev detta ännu ett bevis på hur skickliga de båda konstnärerna var.
Två år efter East Meon-formationen kom till bad jag Doug Bower att i detalj beskriva hur han och Dave Chorley bar sig åt för att göra sina mästerverk. Jag fick svaret i form av ett kassettband och några teckningar. Bandet blev en lektion i cirkelmakeri och plötsligt verkade allt så enkelt. Låt oss lyssna till Doug Bower själv när han beskriver en typisk D&D-formations tillkomst.
Så här gick det till när han lurade hela världen (siffrorna i texten hänvisar till teckningen på nästa sida och visar hur formationen växte fram steg för steg):
”Först söker vi upp fältet som vi tänker använda, i dagsljus. Vi är mycket noggranna och söker igenom varje del av området för att vara säkra på att allt ska fungera när vi återvänder i mörker. Till exempel så letar vi rätt på det lättaste stället att ta sig över taggtrådsstängslet. Finns det en grind försöker vi hitta den. Sedan tar vi oss en ordentligt titt för att lokalisera alla hus inom synhåll och hur nära vägen vi kommer att vara. Det finns ju alltid risk att bilarnas helljus kan träffa oss. Det är inte alltid man kan undvika detta men då får vi ducka så snabbt vi kan och vänta på att ljuset ska försvinna.
När vi har valt ut fältet, på kvällen eller i dagsljus, och känner oss nöjda med allt åker vi därifrån och inväntar solnedgången. På somrarna blir det mörkt mellan 23.00 och 23.30 och det är den bästa tiden för oss. Efter att ha tagit en pint på en pub i närheten är det dags att göra cirkeln.
På senare år, när allt blev lite svårare med poliser och andra som körde runt, var det inte längre lika enkelt att lämna en tom bil på det sätt som vi hade gjort i början, så vi försökte hitta platser där bilen inte skulle upptäckas så lätt. Men vi började också leta upp fält nära de mer trafikerade vägarna där många semesterfirare passerade och trafiken fortsatte hela natten. På det sättet blev vår bil inte längre lika iögonenfallande. Ett sådant ställe var parkeringsplatsen vid en pub i Winchester. Därifrån gick vi några kilometer fram till fältet. På 80-talet var det inga sådana problem och det kunde gå timmar utan att vi såg en själ.
Ett annat problem som dök upp under senare år var att folk började campa ute vid fälten för att avslöja vilka som gjorde cirklarna. Daily Mirror och The Sun hade utfäst var sina belöningar på 10.000 pund var och det lockade givetvis. Å andra sidan visste vi att de som skulle bedöma bevisen var Pat Delgado och Colin Andrews och ingen av dem skulle gå med på att någon kom med ett svar på gåtan. Så ingen skulle vinna priset. Och vi fick rätt: ingen vann.
Väl framme satte vi på oss stövlarna. Det var inte mycket vi behövde: en bräda som var cirka 1.20 lång och 75x25 millimeter tjock med ett rep i ändarna plus ett snöre. Sedan gav vi oss ut i fältet. Oftast använde vi något av traktorspåren som finns i de flesta engelska åkrar, för att ta oss ut till de centrala delarna av fältet. Traktorspåren är ungefär tio meter från varandra och vi försökte ofta att placera centrum av en cirkel mitt emellan två sådana spår. Vi visste ju att cirkeln som vi skulle göra skulle komma att dölja våra spår men försökte ändå att vara försiktiga – vi tog väldigt långa steg.
Väl inne i centrum skred vi till verket. Dave brukade sätta foten på sin plankas högra sida för att fixera den varvid jag tog den vänstra delen och drog runt den i en cirkel för att skapa ett centrum. På det sättet blev den inre delen av den första cirkeln alltid 2 meter och 40 centimeter i diameter.
Sedan var vi båda beredda att börja och det gjorde vi genom att sätta högerfoten på plankan samtidigt som vi höll den tryckt mot foten med hjälp av snöret. Dave började på ena sidan av centrum och jag på den andra. På det sättet skapade vi en cirkel på 18–20 meters diameter inom tio minuter. (1) Men vi kunde givetvis göra cirkeln hur stor vi ville. Gick vi sex varv runt blev det 16,80 meter [(6x1,20)x2+2,40] och så vidare.
Steg två var att tillverka den långa korridoren som skulle gå över fältet till nästa cirkel. Till en början hade vi låtit korridorerna följa traktorspåren men efter att en av de så kallade experterna hade påpekat detta så började vi göra korridorer (2) som gick på andra sätt. Konsten var att göra korridoren tvärs över spåren och att göra den rak. Det är här som min basebollmössa kommer in.
I mössan satte jag fast en ståltråd vars ena ände var krökt till ett runt ‘sikte’ som jag kunde se igenom. På det sättet tog jag sikte på något föremål vid horisonten – en trädsiluett eller kanske ett fönster där det fortfarande lyste – varefter jag började gå sidleds ut i fältet medan jag hela tiden höll ögat fokuserat på horisonten genom ringen. På sommaren är natthimlen fortfarande ganska ljus så det fanns alltid något föremål att ta sikte på.
Medan jag gick före och skapade en gång följde Dave efter med sin planka. Han höll plankan alldeles i kanten av mitt spår och skapade på det sättet en 1,20 meter bred korridor till höger om mig. När vi hade kommit fram till den punkt vi hade bestämt, vände vi och gick tillbaka till startpunkten igen. På det sättet fick vi en 2,40 meter bred korridor från den första cirkeln. Därefter gjorde vi en cirkel i slutet av korridoren på samma sätt som vi hade tillverkat den första. (3)
För att sedan göra ringen (4) kring korridoren mätte Dave upp den genom att stega från ena änden till den andra. Efter det gick han halvvägs tillbaka och på det sättet hade vi hittat mitten av korridoren. För säkerhets skull kontrollerade vi detta också med det snöre som vi sedan skulle använda för att göra ringen: Dave höll snörets ena ände där han stod i mitten av korridoren och jag höll i den andra änden stående vid korridorens slut. Genom att upprepa proceduren också åt andra hållet kunde vi anpassa Daves placering.
Sedan var det bara för mig att börja gå, sidleds, in i fältet med snöret spänt. På det sättet producerade vi en smal halvcirkelformad korridor, lika bred som mina fötter är långa, och som gick runt hela den raka korridoren. Därefter tog vi våra plankor och breddade ringen till 1,20 eller 2,40, vilket vi nu bestämde oss för.
Nu hade vi gjort klart två cirklar sammanbundna med en korridor plus en ring runt korridoren. Nästa steg var att konstruera ‘stegen’ (5 och 6) som skulle peka ut från den andra cirkeln. Återigen fick jag användning för siktet och tätt följd av Dave gick jag rakt ut från cirkeln. För att göra ‘stegens’ pinnar (7) mätte vi upp avståndet mellan dem genom att lägga våra plankor kant i kant. På det sättet blev det 1,20 meter mellan pinnarna. Ibland gjorde vi pinnarna svepta åt samma håll, andra gånger lät vi dem gå åt olika.
Det hände också att vi gjorde två små korridorer (8 och 10) i slutet av cirkel nummer ett, den vi hade börjat med. I änden av dem placerade vi två mindre cirklar (9 och 11).
Under vintern gjorde vi en hel del teckningar på hur nästa sommars cirklar skulle se ut, men de blev aldrig exakt som vi hade tänkt oss. Detta berodde givetvis på att när vi gjorde de här piktogrammen kunde det inträffa oförutsedda saker. Ta till exempel ‘stegen’. Egentligen hade vi kanske planerat att den skulle bli 10–12 meter men väl ute i fältet kunde en bil dyka upp och vi fick göra den kortare. Ibland kunde det börja regna rejält och vi fick avbryta tidigare på grund av det. Därför blev våra konstruktioner inte exakt lika dem vi hade planerat under vintermånaderna.
Vårt favoritområde var omkring Cheesefoot Head nära Winchester och det var en stor besvikelse för oss när vi var tvungna att ge oss av längre bort. Å andra sidan hände det att vi åkte långt också i början. Bland annat gjorde vi en cirkel vid Warminster 70 kilometer hemifrån. En annan gång var vi ända i Eastbourne, 160 kilometer tur och retur. Vi försökte att sprida cirklarna så att folk inte skulle börja misstänka att det var någon i Winchester som gjorde dem. På det sättet kom många också att tro att det nog var ett okänt fenomen trots allt. Och det gör många fortfarande. Många vill helt enkelt inte tro på oss.
Det som har gjort mig mest besviken var nog ändå när de andra cirkelmakarna började dyka upp 1988–1989 – vi hade startat i slutet av 70-talet. Men ända fram tills dess hade vi allt för oss själva. Så plötsligt började andra cirklar att dyka upp. När vi gjorde vårt första piktogram nära Winchester dröjde det inte länge förrän liknande former började synas i fälten. Då försvann lite av tjusningen med det. De nya gjorde stora formationer och fick all uppmärksamhet medan vi kom i skym-undan. Då bestämde vi oss för att det var dags att lägga av. ‘Experterna’ däremot ville inte att det skulle sluta, de tror fortfarande att det finns något annat där ute.
Det har pratats en hel del genom åren om några av de formationer vi skapade. Jag måste säga att jag har förvånats över mycket som stått att läsa om dem. Ta till exempel Colin Andrews som reste till USA för att träffa hopiindianerna. Med sig hade han bilder på formationer som vi hade gjort. Indianerna sa genast att tecknen var en varning och att Moder Jord hade problem. En annan gång kunde vi läsa att det vi gjorde hade likheter med olika utländska skriftspråk. En artikel jämförde piktogrammen med ett skriftspråk från Manchuriet! Det upphörde aldrig att förvåna oss.
Men trots allt så kan jag inte säga exakt varför vi gjorde precis de här formerna. Kanske var det ett slags kladdande som uppstod när jag jobbade i min ateljé. För att vara helt uppriktig så kändes det som om någonting förde min hand så att jag kunde måla dessa former. Men det är väldigt svårt att förklara.
Jag kan inte säga vare sig dig eller någon annan hur dessa mönster egentligen kom till.
Men en del hämtade vi inspiration till från andra källor. ‘Stegen’ fick vi inspiration till från en bild i en konstbok från 1924. Där fanns en målning med en del av en stege stickande ut. Men detta med korridoren och lådorna på sidorna, det kan jag inte förklara. Jag funderar själv ofta över vad det är – eller var – som fick oss att göra allt detta. När vi gjorde den första enkla cirkeln i slutet av 70-talet var vårt enda motiv att få folk att tro att ett UFO hade landat där. Alla visste ju att flygande tefat var runda.
När jag läste tidningarna i Australien, där jag bodde 1958–1966, fanns det artiklar om några cirklar i närheten av Tully som man trodde kom från tefat. Det var därifrån jag fick idén till den första tefats-cirkeln. Det var där allt började.
Professor Terence Meaden kom med alla sina teorier om att en vind låg bakom cirklarna, virvlar och annat. Det störde oss lite eftersom han försökte övertyga såväl allmänheten som andra vetenskapsmän om att det var så de bildades. De mera komplicerade figurerna skapade vi som ett sätt att försöka göra honom förvirrad så att han skulle ge upp sin vindteori. Men de olika delarna av piktogrammen, varför det stack ut nycklar här och ringar där, det kan jag inte förklara. Vad som egentligen styrde min penna under de där vinterkvällarna är ett lika stort mysterium för mig som för alla andra.”
I dag har andra tagit över efter Doug & Dave. Cirklarna har blivit allt mer komplicerade men hela tiden med en vinkning till mänsklig aktivitet. Kanske finns det också några äkta varianter, de mycket enkla som verkar ha funnits långt innan Doug & Dave började med sin verksamhet. De komplicerade, däremot, har sannolikt mer med oss människor än med en yttre makt att göra.