#verklighetenbakom

Verkligheten bakom ufopodden i p3

Klicka på bilderna för bildtext.

Heaven’s Gate – I väntan på den sista resan

När polisen i den välbärgade San Diegoförorten Rancho Santa Fe tog sig in i den vackra villan på 18241 Colina Norte möttes de av en lika fruktansvärd som bisarr syn. I säng efter säng låg kropparna efter 38 män och kvinnor, alla iklädda svarta kläder, svarta Nikeskor och med ett purpurfärgat lakan prydligt över sig. I det sista sovrummet hittade man det 39:e offret, ledaren Herff Applewhite.

På en videofilm som gruppen lämnat efter sig förklarade medlemmarna att de valt att lämna sina mänskliga kroppar för att ”resa till nästa nivå”. En resa till ett väntande rymdskepp som var på väg mot jorden.

av Clas Svahn

Det var den 26 mars 1997, och det värsta massjälvmordet i USA:s historia kom att chocka en hel värld. Sekten Heaven’s Gate, som uppstått mer än tjugo år tidigare, hade gett sig ut på sin sista resa. Det som slutade i en lyxig förortsvilla hade börjat på ett fängelse i Brownsville där två småtjuvar hade träffats i mitten av 70-talet.

Marshall Herff Applewhite och Bonnie Lu Trusdale Nettles kom båda från Texas i den amerikanska södern. Applewhite hade växt upp i ett strängt religiöst hem med en pappa som verkade som präst inom den presbyterianska kyrkan. Nettles hade arbetat som sköterska i Houston innan hon träffade Applewhite. Men det var en mörkare sida av deras liv som kom att binda dem samman. Herff Applewhite hade arbetat som musiklärare vid ett universitet i Houston innan han tvingats sluta efter en psykisk kollaps och han drev också ett new age-center med namnet Knowplace. Men hans homosexualitet hade tvingat honom att lämna sin familj när han inlett ett hemligt förhållande med en annan man. Bonnie Lu Nettles drev ett metafysiskt center i Houston, Christian Arts Center, och var övertygad om att hon stod i kontakt med en sedan länge avliden europeisk munk som gav henne råd och vägledning. Applewhite, som var en duktig sångare, beskrevs av bekanta som charmerande och med stor karisma. ”Han hade en närvaro som bara en stjärna har”, skrev en av hans studenter senare.

Redan i augusti 1972 hade de två börjat locka enstaka människor att komma till mindre sammankomster, men det var först några år senare som allt tog fart ordentligt. Våren 1975 började de hålla offentliga möten i Kalifornien och Oregon. Budskapet var en ovanlig blandning av religion och högteknologi, Jesus och besökande utomjordingar. Marshall Herff Applewhite och Bonnie Lu Nettles var båda övertygade om att Jesus var något mer än Guds son. I deras hemmagjorda version av Bibeln hade de hämtat inspiration från schweizaren Erich von Dänikens idéer om att forntidens gudar var astronauter från andra planeter och kryddat det med den framväxande new age-rörelsens tankar om andra dimensioner och livet efter döden. För att växa till en fulländad människa och nå den yttersta frälsningen behövdes både Jesus och flygande tefat och för att nå dit måste alla som ville följa dem göra sig av med sina jordiska ägodelar, lämna sina jobb och barn. Intresset för Applewhites och Nettles snabbköpsbudskap växte. Här gällde det inte att vänta hela sitt liv – belöningen väntade redan inom några månader. Vid ett möte i San José i början av oktober 1975 kom 500 personer för att lyssna till vad de två hade att säga.

I slutet av oktober hade ”De två”, som de nu kommit att kalla sig, samlat allt fler anhängare. Många hade sålt sina hus för några få dollar, andra hade lämnat sina barn till släktingar. Alla var övertygade om att ett bättre liv väntade på en ”annan nivå” efter det att man gjort sig av med sina jordiska kroppar. Jorden såg de som ”en trädgård redo att skörda”.

Det är märkligt hur snabbt Marshall Herff Applewhite och Bonnie Lu Nettles fick makt över sina anhängare. Vid ett möte på Bayshore Inn Motel i den lilla staden Waldport i Oregon, med 800 invånare, kom över 200 personer för att lyssna till deras minst sagt udda budskap. Mötet ägde rum den 14 september 1975 och på enkla affischer som ”De två” satt upp runt om i Waldport stod att läsa hur de kommit från ”en annan nivå, över den mänskliga, dit de ska återvända i ett rymdskepp (UFO) inom några månader”. I själv verket var detta bara början på en väntan som skulle ta mer än tjugo år.

De som lämnade mötet i förtid har berättat hur skrämmande de upplevde Applewhite. Hans glasartade blick som aldrig fokuserade på något och rösten som verkade komma från en bandspelare som slogs av och på. Budskapet vilade tungt på Bibeln som användes som exempel på hur bland annat Jesus och profeten Hesekiel rest med något som mest kan liknas vid ett flygande tefat. En tanke som populariserats av den tidigare Nasaingenjören Joseph Blumrich ett par år tidigare i hans bok ”Då öppandes himmelen”. Nu fanns en chans att följa Jesus. Genom att ansluta sig till ”De två” kunde alla få ett evigt liv bortom det jordiska. Detta var ett erbjudande som inte skulle komma igen på 2 000 år fick åhörarna veta.

Det fanns de som fångades av budskapet. Dagarna efter mötet anmäldes tjugotre personer som saknade till den lokala polisen i Waldport. Också från San Francisco-området började rapporter komma om att människor lämnat sina tidigare liv för att följa ”De två”. Där hade gruppen gjort sig känd under namnet Human Individual Metamorphosis eller kort och gott Him. Namnet var nyckeln till den nya vägen mot frälsning. Genom att låta kroppen genomgång en metamorfos, en omvandling, skulle medlemmarna nå ett högre medvetande. Kropparna skulle förvandlas från kött och blod till ”fordon” som i all framtid skulle skydda deras ägare från sjukdom och död. I det nya kungadöme som väntade skulle den gamla kroppen och det nya medvetandet svetsas samman till en enda osårbar supermänniska.

För att uppnå detta måste man alltså lämna allt. En del som valde att göra detta hade få jordiska ägodelar medan andra hade desto mer att förlora. En person beskrev senare hur han lämnat sin skivsamling, sina verktyg och den kvinna han levde med. ”Men det är inte den första skivsamlingen jag gjort mig av med och inte de första verktygen heller. Och tjejer har jag haft åtta.”

Några av de dem som försvann skickade korta brev till sina oroliga anhöriga. ”Försök att vara glad för min skull”, skrev en man. En annan skickade ett vykort till sin mor: ”Jag har fullgjort min träning och kommer att lämna den här jorden. Du kommer aldrig mer att höra från mig.” En tredje skrev: ”Vi är alla på väg hem”. Några veckor senare sågs gruppen, som nu ökat till mellan 50 och 70 personer, i ett parkområde nära Fox Lake nordväst om Chicago. Den växande sekten innehöll nu medlemmar från Oregon, Kalifornien, Texas, Colorado, Washington, Arizona, Wisconsin och Kanada. Tillsammans reste de över USA, höll möten och omvände allt fler till sin ”lära”. De få som valde att lämna sekten klagade på att man inte fick ägna sig åt sex ”men att alla talade om det”. Andra hade satt en deadline: Om inget hade hänt inom tre månader så skulle de lämna gruppen. Många var ungdomar utan djupare rötter i samhället. På samma sätt som de valde att lämna sitt gamla liv kunde de snabbt ta ett beslut att också lämna ”De två”.

Flera tidningar kopplade ihop gruppens möten med ett annat skrämmande fenomen som allt oftare rapporterades i USA: djurstympningar. På flera av de platser där gruppen hade setts hittades får och kor ihjälskurna, ofta tömda på blod och med delar av sina kroppar bortskurna. Stympningarna sattes i samband med observationer av ufo och en del ansåg att det rörde sig om utomjordiska experiment. Andra pekade ut ”De två” som ansvariga, men några bevis för detta har aldrig presenterats.

 

I december 1975 anordnade ”De två” oväntat ett möte med pressen i Oklahoma City. Rykten hade börjat gå om att gruppen var självmordsbenägen. Inför 200 personer och flera journalister förklarade ”De två” att alla medlemmar i gruppen var i livet och att den omvandling som väntade dem inte innebar att de måste dö. ”Om en larv dör kan det inte födas en fjäril”, förklarade Applewhite metaforiskt.

För Marshall Herff Applewhite och Bonnie Lu Nettles rådde det ingen tvekan om att de båda kunde liknas vid något gudomligt. ”Om vi dödas kommer vi tillbaka”, sa de vid flera tillfällen i en jämförelse som förde tankarna till Uppenbarelsebokens två vittnen som Gud i framtiden lovat att sända till jorden men som ska dödas av människorna för att efter tre och en halv dag återuppstå (Upp. 11:11) och strax därpå tas upp till himlen ”i sina ovänners åsyn”. Medlemmarna fick ständigt höra hur de skulle lämna sina kroppar för att återuppstå just tre och en halv dag senare. När uppståndelsen var genomförd skulle resten av gruppen hämtas i ett flygande tefat för vidare färd till nästa nivå. Något som Uppenbarelseboken inte nämner något om.

Även om flera av dem som valde att följa ”De två” beskrevs som lite udda personligheter och de flesta hade ett tidigare intresse inom det andliga var många vanliga medborgare. En av dem, en rik markägare vid namn John Craig, gavs namnet Simon Peter av Applewhite då han övergav sin hustru, barn och företag i juli 1975. Craig hade i sin tur rekryterats till gruppen av en anställd vid filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer, Dale F. Mackey, efter ett möte i Hollywood den 9 april. För dem som övergetts framstod det som hade hänt som helt obegripligt. I en intervju berättade John Craigs hustru Mary Ann att allt skett utan minsta förvarning och att hon inte hade en aning om varför hennes man plötsligt lämnat familjen. En annan som oväntat befann sig vara övergiven var Bob Rowland från Ventura i Kalifornien. En dag hittade han ett avskedsbrev från sin fru Judi där han uppmanades att inte försöka hitta henne. Efter att ha mött ”De två” hade hon bestämt sig för att överge familj och två små barn för att ”göra något för Gud”. Judi fick kodnamnet Fleece.

Polisen i Colorado, Oregon, Washington, Arizona och Kalifornien kunde inget göra trots hundratals samtal från förtvivlade familjemedlemmar, släkt och vänner. De som valt att följa ”De två” hade gjort det frivilligt och var alla över arton år.

Ofta reste de båda ledarna i förväg medan gruppen följde efter. Var man skulle träffas bestämdes genom hemliga anvisningar. Vid ett tillfälle fick gruppen order om att ta sig till ett postkontor utanför Oakland där en vidare vägbeskrivning hade klottrats ned på en sida i en postnummerkatalog. Under veckor kunde gruppen resa omkring utan mål i väntan på att ledarna skulle kontakt dem.

 

Med tiden växte missnöjet med ledarna Bo och Peep, som de hade börjat kalla sig. Allt fler hoppade av. Från att varje dag ha varit inställda på att plockas upp av ett flygande tefat minskade hoppet. ”Till en början köpte jag alltid den minsta sortens tandkräm men efter hand visade det sig att jag hela tiden fick köpa en ny”, berättade en kvinna. Resan hon väntade på såg aldrig ut att bli av.

Redan i oktober 1975 började de första besvikna medlemmarna lämna gruppen och i januari 1976 hade ett trettiotal avhoppare slussats igenom den tillfälliga bostad som en annan avhoppare inrättat i Topanga Canyon i Los Angeles. Hit kom de helt utblottade och med alla band klippta till sina familjer.

”Det är som att ta emot krigsfångar som nyligen lyckats fly från fienden”, sa Joan Culpepper till en reporter på Chicago Tribune. Joan Culpepper själv fick som alla andra i gruppen kring Bo och Peep ett kodnamn, Marty. Hon uppskattade att ”De två” som mest haft närmare 250 personer i den sekt som sakta men säkert börjat byggas upp. Oron över vad gruppen skulle kunna tänkas ta sig till var stor, och redan i november 1975 spekulerade tidningar om att det skulle kunna sluta med massjälvmord.

”Jag har en hemsk känsla av att något mycket negativt kommer att hända gruppen”, sa Joan Culpepper i en intervju i november 1975.

 

Hur var det möjligt att flera hundra personer övergav allt de ägde och hade för att följa två helt okända människor? Hur kan man överge sina egna barn efter att ha lyssnat till ett föredrag på ett motell? Hur kommer det sig att ett budskap där Jesus reser omkring i ett flygande tefat kan få människor att bryta med sitt gamla liv? För en utomstående kan svaret verka omöjligt att hitta men flera av dem som lämnade gruppen under 1975 och 1976 förklarade sitt agerande med att Marshall Herff Applewhite och Bonnie Lu Nettles lyckats förena det kristna budskapet med tanken på att lämna jorden i ett flygande tefat till något som tilltalade dem djupt.

”Jag var djupt intresserad av andliga frågor och metafysik men hade inte lärt mig att skilja mellan bra och dåligt”, sa en kvinna som lämnat gruppen. Efter avhoppet tog det månader innan hon åter kunde börja tänka självständigt – så påverkad av ”De tvås” budskap var hon. ”Det var rena hjärntvätten”, sa hon i en intervju.

Andra har beskrivit hur Applewhite och Nettles fyllde ett andligt vakuum med sitt budskap. Två journalister som infiltrerade gruppen mötte vilsna människor som antingen ville fly från ett liv som de hatade eller som hade mött Gud under LSD-rus och nu trodde sig se svaret på alla sina frågor.

Bo och Peep tog hand om alla medlemmarnas pengar. Varannan vecka fick var och en tjugofem dollar att leva på, vilket inte ens räckte till mat. Istället började många stjäla eller tigga, något som uppmuntrades av ledarna. De skulle ju alla ändå snart lämna sina kroppar och allt elände bakom sig. Att ta ifrån alla deras riktiga namn var en del av nedbrytningen av var och ens personlighet, liksom att hela tiden befinna sig på resande fot. Detta skapade en känsla av otrygghet där gruppens enda fasta punkt var ledarna själva.

För att ta gruppen till nästa andliga nivå, ett mantra som skulle upprepas otaliga gånger, skulle Bo och Peep själva offra sina liv för att sedan återuppstå. Deras döda kroppar skulle ligga på gatan tills en ljusstråle från ovan skulle hämta hem dem. Som så många andra grupper som pekar ut ett särskilt datum för en kommande stor omvälvning fick också ”De två” skjuta på tidtabellen vid flera tillfällen. Först skulle Bo och Peep ”dö” i augusti 1975 men senare ändrades detta till ”inom tio år”.

Så, någon gång i början av 1976, blev det plötsligt helt tyst om sekten. Inga tidningsartiklar skrevs, inga offentliga möten hölls. Det skulle dröja 21 år innan allmänheten åter fick höra talas om den. Då hade den flyttat till Rancho Santa Fe, en förort några mil från San Diego dit de allra rikaste sökte sig. Här låg jättelika villor i grönskande trädgårdar och det sades att fem procent av USA:s miljonärer bodde här.

Det som åter placerade sekten i rampljuset var ett tecken på himlen. Ett tecken som Herff Applewhite väntat länge på.

 

Kometen Hale-Bopp började som en ovanligt ljusstark dimfläck utanför Jupiters bana då den upptäcktes i slutet av juli 1995. Som alla andra kometer fick den sitt namn efter sina upptäckare, Alan Hale och Thomas Bopp. Hale, en professionell astronom från New Mexico och Bopp en amatör från Arizona var både ute och studerade stjärnhimlen den 22 juli 1995 då de fick syn på en suddighet bland stjärnorna i Skyttens stjärnbild – något som inte borde vara där. När de studerade den okända fläcken några timmar senare hade den flyttat på sig och båda insåg att det de kunde följa i sina kikare var en komet på väg in i solsystemet från någonstans långt bortom Plutos bana.

Ännu så länge kunde den framrusande kometen bara ses i teleskop, men snart förstod inte bara upptäckarna utan också människor över hela världen att den lilla bomullstussen skulle komma att bli den ljusstarkaste kometen i mannaminne.

Beräkningar visade att den skulle komma jorden som närmast den 22 mars 1997. Då skulle Hale-Bopp ha vuxit i styrka så att den lätt kunde ses med blotta ögat. Senast den syntes från jorden var för 2 400 år sedan. En tidsrymd som skulle betyda mycket för Heaven’s Gate-sekten.

 

Vad som hände med Marshall Herff Applewhite och Bonnie Lu Nettles åren efter 1976 är det få som vet. Men när Bonnie Lu Nettles avled i cancer 1985 påverkade det Applewhite starkt. Denne man, som senare beskrevs som en mästare i manipulation, stod plötsligt ensam. ”De två” fanns inte längre. Istället började tanken på en ny grupp växa fram – Heaven’s Gate.

1993 och 1994 annonserade gruppen i rikstidningen USA Today och flera mindre tidningar och började sedan åter att resa över landet. Detta tills man upptäckte ett nytt och kraftfullt hjälpmedel – internet.

Alla de grundläggande idéerna fanns fortfarande kvar från 70-talet, men istället för att flacka runt kunde Herff Applewhite nu sprida sitt budskap över nätet. När sekten slutligen hamnade i villan i Rancho Santa Fe stod det en dator i varje sovrum och många av dess medlemmar jobbade som webbdesigners. De nya medlemmarna var uppväxta med datorer. Den 4 juli 1995 skapades sajten ”Higher Source” där gruppen erbjöd sina tjänster som hemsidesmakare och programmerare till en bråkdel av det pris som andra i branschen ville ha. Vid sidan av ”Higher Source” fanns sektens eget språkrör, Heavensgate.com. Där förkunnades gruppens budskap. Men få som lockades dit stannade kvar.

Men all sin kunskap till trots tillhörde de också Arkiv X- generationen. De var ständigt beredda att tro på det svårbegripliga och otänkbara. Genom sin ledare Marshall Herff Applewhite, numera kallad ”Do”, fick de sin andliga undervisning. Övertygelsen om att något stort snart skulle hända var stark, en omdaning av hela jorden var nära förestående.

”Det är en glädje att vår Äldre medlem i evolutionsnivån ovanför människan har gjort det klart för oss att Hale-Bopp är tecknet som vi har väntat på. Våra 22 år i klassrummet här på jorden tar äntligen slut och vi kan lämna den mänskliga evolutionsnivån”, skrev en medlem på sektens hemsida.

Där fanns också en bild av den utomjordiska varelse som de hoppades få möta: en leende, skallig humanoid med stora mörka ögon och hål där öronsnäckorna borde sitta. Under bilden stod det: ”Hur en medlem av himlens kungarike kan se ut.”

När kometen närmade sig lade gruppen ut en blinkande rubrik med orden ”Red alert” på sajten. Under rubriken kunde man läsa att ”Hale-Bopp kommer att stänga Heaven’s Gate”.

Men ingen utanför gruppen förstod innebörden i apokalyptiska budskapet.

 

Om Hale-Bopp var det tecken de hade väntat på så var rymdskeppet som verkade följa i dess bana beviset för att deras väntan snart var över. Den 15 januari 1997 publicerade författaren Whitley Strieber och radiojournalisten Art Bell bilder på ett okänt lysande föremål intill Hale-Bopp på sina respektive hemsidor på internet. Båda hänvisade till att ha fått fotografiet genom en Miss Prudence Calabrese och doktor Courtney Brown, som i sin tur skulle ha fått det från en ”mystisk vetenskapsman som vill vara anonym”.

Bilden fick ett oerhört genomslag och spreds snabbt över nätet. Där fångades den upp av Heaven’s Gate-medlemmarna.

De två män som spred ryktet var långt ifrån okända. Whitley Striebers böcker Närkontakt och Genombrott om möten med varelser från andra världar hade sålt i mångmiljonupplagor över hela världen; Art Bell var den hetaste radioprataren i USA med en enorm publik som följde hans program Coast to Coast AM with Art Bell över 328 stationer. Ett program som ofta handlade om ufo, utomjordingar och konspirationsteorier.

Men bilden var en bluff. ”Rymdskeppet” i Hale-Bopps kölvatten var inritat. Originalfotots upphovsman, astronomen David Tholen vid institutionen för astronomi vid University of Hawaii, jämförde sin originalbild (tagen den 1 september 1995) med bilderna på Striebers och Bells hemsidor. De visade sig vara identiska så när som på en extra lysande punkt – rymdskeppet som Heaven’s Gate-sekten väntade på.

Men inget av detta påverkade Applewhite och hans 38 efterföljare. Rymdskepp eller inte så var Hale-Bopp självt det tecken som alla väntat på, en del sedan starten mer än tjugo år tidigare. Så snart de fått se den annalkande kometen började de förbereda sig för sin sista resa. ”Vi ska åka och möta Ti och hennes besättning”, skrev gruppen på hemsidan. Ti var den sedan drygt tio år döda Bonnie Lu Nettles.

 

Tidigt på tisdag morgon den 25 mars fick den före detta sektmedlemmen Rio DiAngelo ett paket från Federal Express. Paketet innehöll ett brev och två videoband. När han läste brevet senare samma kväll förstod han omedelbart vad som hänt. Han behövde inte lyssna till budskapen på videobanden för att inse att alla hans kamrater var döda.

Rio DiAngelo, som egentligen heter Richard Ford, hade lämnat sekten några månader tidigare. Nu jobbade han på ett företag som designade hemsidor. Klockan tio nästa morgon kontaktade han sin chef och tillsammans åkte de ut till villan i Rancho Santa Fe. DiAngelo, som hade egen nyckel, gick in i huset. När han kom tillbaka tjugo minuter senare var han blek. ”De gjorde det”, var det enda han sa.

Timmarna efter det att Hale-Bopp passerat som närmast jorden hade de första femton medlemmarna tagit sina liv. Dagen efter, den 24 mars, begick ytterligare femton självmord och sedan nio till den 25 mars. De sista två plockade bort de plastpåsar som samtliga satt över sina huvuden medan de låtit giftet, en blandning av pentobarbital och etanol, verka innan de själva lugnt följde sina kamrater in i döden.

När polisen kom till platsen låg de 39 sektmedlemmarna till synes fridfullt under svarta eller purpurfärgade lakan. Alla var klädda i identiska kläder och med nya, svarta Nikeskor på fötterna. I fickan hade var och en en femdollarssedel och några mynt för att kunna ringa hem. Bredvid sängen stod en väska prydligt packad som för en kortare resa. Allt verkade ha gått lugnt till.

Gruppens sista månader i väntan på kometen pusslades sakta men säkert ihop. Kvitton och anteckningar visade hur de 18 männen och 21 kvinnorna gått på bio (Stjärnornas krig), åkt till ett nöjesfält, deltagit i en ufokongress och rest till Tijuana i Mexiko. Det var också där som giftet man sedan blandade i en efterrättspudding köptes in.

Den 19 mars satte sig alla ned framför kameran för att spela in ett sista meddelande före avresan. På videobanden jublade de 39 över den väntade avfärden. ”Beam me up!” (”Stråla upp mig!”) ropar en kvinna. Applewhite själv är allvarlig. ”Du kan följa oss”, säger han med sin entoniga röst. ”Men du kan inte stanna här om du vill följa oss.” När inspelningen var över gick alla på pizzeria och bio.

Den 21 mars intog gruppen sin sista gemensamma måltid på favoritrestaurangen Marie Callender’s i Carlsbad. Alla 39 beställde samma mat: kycklingpaj och en bit cheesecake till efterrätt.

Vad som sedan hände i det stora huset på Colina Norte är det ingen som vet. Polisens undersökning visade att de flesta dött av kvävning. Drogade in i medvetslösheten satte någon av deras kamrater en plastpåse över deras huvuden för att göra resan enklare.

De 39 skulle inte bli de sista offren för Heaven’s Gate-sektens bisarra tro. Den 6 maj hittade polisen två män på ett hotellrum i Encinitas i Kalifornien. Båda var klädda i svart och hade svarta Nikeskor på fötterna. I fickorna hade männen en femdollarsedel och intill dem stod resväskorna packade. Den ene av dem var död när polisen hittade honom, medan tillståndet var kritiskt för den andre, som fördes till sjukhus. Redan den 1 april hade en 58-årig man tagit sitt liv på samma sätt.

Att sekter använder tron på ”utomjordingar” är inte ovanligt. För dem blir utomjordingen en högteknologisk ersättning för Gud. Shoko Asahara, ledare för den japanska Aumsekten som 1995 sprutade in gas på Tokyos tunnelbana, sa sig stå i kontakt med rymdmänniskor. Men också politiska ledare har öppet uttalat sig om besökare utifrån: Syriens tidigare president Hafez Assad sa i en intervju i Time magazine 1986 att endast en utomjordisk makt skulle kunna skapa fred mellan supermakterna. Louis Farrakahn, ledare för de svarta muslimerna i USA, The Nation of Islam, har öppet berättat att han blivit ombordtagen på ett flygande tefat. Den franske ultrahögerledare Jean-Marie Le Pen publicerade Arkiv X-sidor på internet.

Genom att utnyttja människors tro på det övernaturliga som språngbräda för politiska ytterkantsidéer kan en opinion påverkas genom metoder som ter sig betydligt mera harmlösa än de i själva verket är. Totalitära och extremistiska idéer döljs effektivt när de blandas med en portion ockultism.

Kritiskt tänkande och vetenskaplig analys får stå tillbaka för känslor och inre upplevelser. Sverige utgör givetvis inget undantag. En undersökning gjord av professor Ulf Sjödin vid Uppsala universitet (En skola – flera världar, 1995) visar att var fjärde svensk tror att vi har besök av utomjordiska varelser – här och nu. Här finns grogrunden till sekterism och övertro.

För Heaven’s Gate-sektens medlemmar var steget från fantasi till verklighet litet. De tittade ofta på science fiction-filmer, älskade Star Trek och Arkiv X samt surfade på nätet i jakten på nya ufoobservationer. Det budskap som deras ledare predikade var en blandning mellan Bibelns uppenbarelsebok, new age-mystik och science fiction.

 

Den 20 november 1999 sattes den sista punkten för Heaven’s Gate-sekten korta tid på jorden. Vid en auktion i San Diego såldes böcker, möbler, bilar och annat från villan på Colina Norte till nyfikna spekulanter. En av de sängar där medlemmarna lämnat sin jordiska kropp gick för 100 dollar.

”Jag ska placera den i gästrummet. Den kommer säkert att kunna ge underlag till en och annan intressant diskussion”, sa en av köparna efteråt.