#verklighetenbakom

Lavendelodlaren

Är man morgonpigg kan man lika gärna utnyttja de svala morgontimmarna och gå ut och jobba. Både solen och lantbrukaren Maurice Masse stiger upp klockan fem denna morgon den 1 juli 1965, Solen i nordöst och Maurice Masse i utkanten av Valensole, en lantlig liten fransk stad med stenhus och knappt 1700 invånare. Ännu vet ingen att dagen kommer att förändra resten av en människas liv och sätta orten på kartan för mer än bara sina lavendelodlingar. 

Av Tobias Lindgren

Klicka på bilderna för bildtext

En halvtimme senare har Masse, 41, tagit sig någon kilometer norrut ut, till sina lavendelfält. Han tar det lugnt vid traktorn i skuggan av en hög med bråte och har ännu inte riktigt kommit igång. Han funderar på det faktum att någon de senaste veckorna varit på åkrarna och trampat runt, plockat, slitit och stulit skott ifrån plantorna, men att varken han eller hans far lyckats avslöja tjuvarna.

Utan förvarning fylls plötsligt luften runt omkring av ett högt vinande ljud, som får Masse att vakna till. Då han inte direkt kan förstå varifrån ljudet kommer så ser han sig omkring och tar några steg bort från skräphögen. Då ser han till sin förvåning något, kanske hundra meter bort, ute på lavendelodlingen.

En helikopter är tidigt en tanke, men Masse förstår ganska snabbt att det han nu ser är betydligt märkligare till sin form, någon sorts maskin, som inte kan vara någon vanlig helikopter han sett förut.

Maurice Masse har många gånger fått påhälsning av militärens helikoptrar och är om sanningen ska fram ganska trött på att de alltid måste landa på hans lavendelåkrar. Kanske kan det vara något experiment som militären håller på med, trots allt, även om det verkar väl konstigt, tänker Masse.

Maskinen ute på åkern gör honom förbryllad. En mycket underlig tingest, som mest liknar en rugbyboll till formen och med en liten kupolliknande utbyggnad uppe på taket. Storlek verkar vara som en bil, en Renault Dauphine, ganska liten och rund till formen och för tiden mycket vanlig bilmodell. Under den metalliska kroppen sticker det ut några små ben.

Snabbt övergår tankarna också till de som förstör och själ lavendel på nätterna. Masse inser direkt att detta är tillfället att ta dem på bar gärning, för nu har han förklaringen till den senaste tidens åverkan av plantorna rakt framför sig. Masse, som sällan brukar bli skrämd tvekar ändå några sekunder innan han tar vägen genom en mindre vingård, där han tror sig bli lite mer skymd. Han kryssar lugnt mellan vinrankorna för att inte väcka uppmärksamhet och kunna överraska tjuvarna. Vingården gränsar längre bort till det lavendelfält där maskinen befinner sig.

Masse hinner inte ta många steg ut i lavendeln förrän han ser två små figurer på marken vid sidan av den märkliga maskinen, som han nu förstår måste vara deras farkost. De står hukade och verkar mixtra med en lavendelplanta. De verkar vara för små, helt klart för korta i rocken för att vara militärer. Ja de ser nästan ut som barn.

Utan att fundera går Masse närmare med avsikt att få kontakt med dem. När han är nästan framme får en av figurerna syn på Masse och rycker till. De båda figurerna sträcker på sig, samtidigt som en av dem snabbt halar fram ett spetsigt föremål. Med ena handen riktar figuren det tubliknande förmålet mot Masse, kanske är det någon typ av vapen. I nästa ögonblick stelnar Maurice Masse till och blir oförmögen att röra sig.

Maurice Masse blir paralyserad, men han hör och ser ändå vad som händer. Han förstår nu att de två figurerna varken är människor eller barn, även om de har kroppar som åttaåringar. Deras huvuden är emellertid enormt mycket större än normalt, kanske tre gånger större. På kroppen har de overaller som går i en mörkare grågrön färg. Händer och ansikte har ljus och slät hud, men något hår kan han inte se. Masse hör ljud som för honom låter som ett gurglande och förstår att figurerna kommunicerar via dessa ljud, men han ser varken mun eller läppar.

Masse ser nu också att farkostens underrede består av en grövre central pelare, väl förankrad nere i marken, som själva farkosten vilar på. De mindre spindelliknade benen, sex till antalet, verkar tjäna som någon slags stöd.

Figurerna och Masse iakttar varandra, Masse i det närmaste ofrivilligt då han inte kan röra sig. Figurernas blickar och beteende förefaller inte fientliga på något vis. Masse får inte intryck av att han står öga mot öga med några monster.

Bara sekunder senare skuttar de två besökarna, med en häpnadsväckande smidighet in i sin farkost, genom en skjutdörr. De har fortfarande full koll på Masse.

Det vinande ljudet kommer nu snabbt tillbaka, det vertikala stödet dras in med en smäll, de små benen börjar rotera. I en brant stigning tar farkosten till väders i västlig riktning. Utan att avge något som helst spår i luften eller att Masse känner någon påverkan drar farkosten iväg med en förvånansvärd acceleration. Redan efter tjugotalet meter är farkosten inte längre synlig.

Masse känner nu hur rädslan tilltar. Han återfår inte rörelseförmågan, trots att han nu står helt ensam ute på fältet. Efter kanske en kvart börjar paralysen att släppa och han återfår kontrollen över sin kropp och sina muskler. De värsta oroskänslorna försvinner nu också bort. 

Efter att han lösgjorts från sin ofrivilliga fångenskap tittar närmare på de spår som lämnats på marken. Där det vertikala stödet stått är det nu som en lervälling. Vegetationen har också påverkats och Masse ser spår i lavendelplantornrna åt det håll som farkosten flög i väg. Senare undersökningar har påvisat spår så långt bort som 400 meter från platsen fär farkosten stod.

Maurice Masse känner snart en olust att fortsätta arbeta efter vad han just varit med om, detta är ingen vanlig morgon. Han åker hemåt men hamnar hos en kompis som är kaféägare. Det dröjer inte länge förrän han har berättat om maskinen som nyss landade på hans åker. Han beskriver den häpnadsväckande hastigheten och märkena som farkosten lämnat efter sig på marken. Några varelser eller något annat vågar han inte nämna.

Kamraten märker direkt att Masse är uppjagad och tvivlar inte för en sekund på att det just hänt något utöver det vanliga.

Efter ett tag kommer det dock fram att Masse inte riktigt berättat hela händelsen, men att han inte kommer att säga mer, för att ingen kommer någonsin att tro på det.

Kaféägaren uppmanar ändå Masse att höra av sig till den lokala polisen för att åtminstone informera om vad som hänt.

Masse som aldrig varit inblandad i något trubbel med rättvisan vill verkligen inte bli föremål för någon undersökning, så någon polis tänker han absolut inte tala med. Han försöker istället skratta bort det hela och säger att han bara skämtat.

Då sticker kompisen ut till lavendelfältet och hittar platsen och spåren efter händelsen precis så som Masse berättat… och det är så här som historien kommer ut i det offentliga och börjar leva sitt eget liv, för Masses kamrat kan inte hålla sig.

På kvällen tar Masse med sin 18-åriga dotter till platsen, men förbjuder henne att gå för nära, då det kanske kan vara farligt. De ser att fyra av ”stödbenen” lämnat spår efter sig samt att lervällingen i centrumhålet nu blivit stenhårt.

Ryktet sprider sig fort och kort därefter översvämmas Valensole av journalister och reportrar från tidningar, radio och teve, alla vill ta del av händelsen. Landningsplatsen ute på lavendelfältet trampas ner av hundratals personer.

Det blir snabbt för mycket för Maurice Masse som den fjärde dagen efter händelsen kollapsar och hamnar i psykisk obalans och blir tillbakadragen, tystlåten och i det närmaste sjuklig. Hans sömnbehov ökar till mer än det dubbla och att arbeta som vanligt är det inte längre tal om. 

Till Maurice Masse och hans familjs stora glädje lugnade uppståndelsen ner sig och han blev till slut helt återställd från sina sjukdomssymtom. Masse var mycket tydlig med att han inte ville ha mer publicitet, men ställde upp och var mycket tillmötesgående och hjälpsam i kontakter med ett antal kända ufologer så som Aimé Michel, Charles Bowen och Jacques Valleé, som genom åren förförsökt bringa klarhet i händelsen.

Gräver man på djupet i denna händelse och tar del av de undersökningar som gjorts genom åren kan man hitta mängder av uppslag och intressanta detaljer. Betydligt mycket mer än den övergripande redogörelse som här beskriver verkligheten bakom.

Tar man sig också tid att noga studera hur Maurice Masse berättar om sin märkliga historia och upplevelse kan man mellan raderna ana att han kan ha haft mer att berätta, men som han av okänd anledning höll inne med. 

Likheterna med andra ufohändelser kan verka slående och Masse trodde för ett ögonblick att någon sett "hans" föremål när han fick en illustration av den farkost som den amerikanske polismannen Lonnie Zamora stött på utanför Socorro, New Mexico året innan. Mönstret känns även igen från bland annat från Gösta Carlssons möte 1946, där varelser riktade någon mot observatören.

Att en sådan här märklig historia fortfarande lever beror naturligvis på att någon förklaring inte kunnat presenteras, för tänk om denna mycket egendomliga händelse gick till precis så som Maurice Masse upplevde och beskrev den, då reser sig många frågetecken. Frågetecken av det slag som är värda att försöka rätas ut till utropstecken.

...och Maurice Masse, som gick ur tiden den 14 maj 2004, fick aldrig veta vilka dessa figurer var som verkade intresserade av hans lavendel, eller var det kanske just det han fick, men valde att inte berätta det för oss andra…

 

 

 

 

 

Kanske var det bara en vilsekommen helikopter trots allt, precis som GEPA skriver redan den 12 juli 1965.