#verklighetenbakom

Spökraketerna – den största gåtan

Det är svårt att säga exakt när den första observationen av en spökraket gjordes. Men kanske kan man sätta datumet till den 21maj 1946 då två oberoende personer som befann sig i Stora Mellösa utanför Örebro rapporterade till polisen att de sett ett raket- eller zeppelinarliknande föremål flyga över himlen. Det ena vittnen tyckte sig se ett par korta vingar medan det andra inte såg några alls. Den 28 maj använde Aftonbladet för första gången ordet ”spökraket” i en rubrik och efter det började begreppet att få spridning.

Av Clas Svahn

Under juni månad tätnade rapporterna och allt fler svenskar rapporterade hur de sett avlånga föremål flyga över himlen. Till slut var militären tvingad att göra något åt saken och den 6 juli höll en grupp, som snart skulle få namnet spökraketkommittén, det första i en serie möten för att försöka lösa fenomenets gåta. Något som inte skulle visa sig så lätt.

Gruppen fick en rivstart bara tre dagar senare då tusentals människor över hela Mellansverige fick se ett lysande föremål störta mot marken från en klarblå himmel. En man och hans fru, Eric och Åsa Reuterswärd från Uppsala, lyckades den 9 juli fånga föremålet på bild från ett skogsbevakningstorn utanför Guldsmedshyttan 20 mil väster om Stockholm. Bilden skulle bli den enda som togs detta spökraketår och kom att spridas i tidningar över hela Sverige och i flera andra länder. Men snart visade det sig att fotot inte visade en av de svårfångade spökraketerna utan en ovanlig dagsljusmeteor.

Sommaren 1946 skulle bli en ovanlig sommar. Runt om i Sverige rapporterade tusentals människor hur de sett okända, ofta raketliknande föremål korsa himlen eller störta i sjöar. Under fyra dagar i juli fick Försvarsstaben ta emot 300 rapporter, och när sommaren var slut hade 997 observationer registrerats av försvaret. Troligen var det verkliga antalet iakttagelser mångdubbelt fler. Observationerna hade börjat strömma in redan under vintern och när året gick mot sitt slut hade Sverige, Norge och Finland drabbats av en av de största kända ufovågorna.

Föremålen passerade över Sverige i de mest skiftande banor och trots att många – inklusive militären – misstänkte Sovjet för att ligga bakom det som uppfattades som en beskjutning lyckades man aldrig få misstanken bekräftad. I teorin kunde det röra sig om ryska experimentera med tillvaratagna tyska V-vapen som nu provsköts från baser längs kusten. I praktiken var detta mycket svårt att leda i bevis.

En av de mest händelserika dagarna under 1946 blev den 19 juli då en serie iakttagelser kulminerade i att tre okända föremål inom några timmar störtade i sjöar i Norrbotten och ytterligare ett i närheten av Söderhamn. Och allting började klockan 11.15 i Bölebyn utanför Piteå.

Fredagen den 19 juli var en av många varma dagar den här sommaren. På en åker nedanför gården i Bölebyn arbetade Leonard Danielsson tillsammans med sönerna Kjell, Dan och Hans med höslåttern. Äldste brodern Börje tjänstgjorde som flygare i Ljungbyhed och hans intresse hade smittat av sig på de mindre tonårsbröderna som gärna byggde modellflygplan och ofta spanade efter termikmoln på himlen. Så även den här dagen. 

– Vi hade satt oss ner för att dricka kaffe. Det var 23–24 grader varmt i skuggan och bara några få moln på himlen, minns Kjell Danielsson som var 14 år när händelsen inträffade.

– Då upptäckte vi något som vi trodde var ett flygplan vid den sydöstra horisonten. Det gick tvärs emot vinden på ganska hög höjd och ibland blänkte det till från det som om det hade rört på sig, kanske roterat. Då och då försvann det för en kort sund bakom något moln.

Föremålet liknade en mjölkspann från Alfa-Laval och var något tjockare i ena änden. Det var det närmaste pojkarna Danielsson kunde jämföra med. Under minst 20 minuter gled det från den ena horisonten till den andra innan det försvann i nordväst. 

– Vi stod och tittade på det glänsande föremålet ganska länge, berättar Dan Danielsson som minns vilket besvär de hade att övertyga pappa Leonard om att de borde titta på det konstiga ”flygplanet” istället för att jobba.

Bröderna gjorde sitt bästa för att försöka uppfatta något ljud från den aluminiumblänkande flygfarkosten. Men en bullrande slåttermaskin från ett näraliggande fält gjorde det omöjligt att avgöra. Kjell bad bonden att stänga av maskinen en stund men bonden ville fortsätta att arbeta.

Klockan 11.30 försvann ”mjölkspannen” ur sikte. Något flygplan var det inte – frågan är vad det var som hade flugit förbi.

Tolv mil längre norrut var dagen fylld av arbete även för Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson. För dem som för så många andra pågick höslåttern som bäst och Knut och Beda arbetade vid en av sjön Kölmjärvs sluttande stränder. Knuts bostadshus låg på sjöns östra sida men i dag arbetade han och Beda Persson på en udde på andra sidan, nästan mitt emot huset, dit de hade tagit sig i en roddbåt. Klockan var 11.45 – nästan middag – och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut för mig 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda Persson såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var alltså allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och något närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot nedslagsplatsen. Efter några minuter var han framme med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned ute i sjön? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

På lördagsmorgonen den 20 juli blev dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden uppringd av överste Wilhelm Dahlgren vid regementet och fick order att så snabbt som möjligt bege sig till Kölmjärv. Också en handskriven order utfärdades: ”Åk snarast per mc till Överkalix för att undersöka möjligheterna att bärga en ‘spökbomb’ vilken lär ha fallit ned i Kölmjärv...”, stod det. Plötsligt var det allvar.

Karl-Gösta Bartoll var 30 år och expert på motorer. Som 20-åring hade han antagits som officersaspirant vid ingenjörstrupperna och avlagt sin officersexamen när andra världskriget började 1939. Från och med hösten 1941 hade han tjänstgjort vid Bodens ingenjörskår och blev efter några år chef och lärare för hela militärområdets kursverksamhet för bland annat bilmekaniker och motorcykelordonnanser. Med tiden skulle han bli chef för förrådsbyrån vid Överstyrelsen för ekonomiskt försvar och då komma att ansvara för Sveriges underjordiska beredskapslager för olja. Ett lager som vid hans pensionering 1982 beräknades till 10 miljarder kronor eller 25 miljarder i dagens penningvärde.

Nu var han plötsligt på väg för att leta efter en spökraket, ett föremål som ingen så här långt hade en aning om hur de drevs eller vad de bestod av. Kanske låg svaret på botten av en sjö.

Klockan 14.30 anlände löjtnant Bartoll till platsen och redan klockan 20.30 hade undersökningsstyrkan, som då bestod av sju man, hunnit söka av ett 400 kvadratmeter stort område kring nedslagsplatsen.

Samma dag anlände också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet. 

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och skulle pågå i flera veckor. Meter för meter kontrollerades inte bara sjöbotten utan också omgivande terräng. Det gick inte att bortse från att projektilen kunde ha studsat efter nedslaget och kastats in i skogen. Någon sade sig till och med ha sett ett rökmoln i skogen.

Arbetet började i regel strax före åtta på morgonen och avslutades inte förrän vid 18-tiden på kvällen. Ibland höll man på ännu längre. Alla var måna om att hitta den nedstörtade spökbomben.

Till en början utfördes sökandet från en eka men den 29 juli började militären bygga en flotte. Från flotten kunde Bartoll och hans mannar se hur morän och stenar från djupare lager hade tvingats upp mot ytan. Allt pekade på att en undervattensexplosion hade ägt rum.

– De byggde flotten nere vid stranden, berättar Rune Lindbäck, släkt med Knut och den granne som först kontaktade myndigheterna. De var noga med att inte använda några spikar av metall som kunde störa deras känsliga utrustning.  Flotten bands samman av hamprep.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35 000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

En teori som lanserades av Rynninger och Wilner var att projektilen som Knut Lindbäck såg störta hade varit atomdriven. Dess lilla storlek gjorde att någon vanlig motor knappast kunde vara tänkbar, menade de två FOA-forskarna.

”Om projektilen verkligen var så liten (omkring 2–3 meter) förefaller det svårförklarligt, att den med drivmedel av gängse typ kunnat tillryggalägga den skjutsträcka som i detta fall kan förmodas”, skriver de i en rapport efter hemkomsten.

Att FOA-folket trodde att det var Sovjet som stod som avsändare förefaller inte alltför långsökt.

Men ingenjör Rynninger och laborator Wilner väntade inte på att Bartolls personal skulle få napp. Efter att utan resultat ha mätt radioaktiviteten runt nedslagsplatsen flög de åter till Stockholm redan nästa dag.

I Stockholm träffades medlemmarna i spökraketkommittén för att diskutera händelsen vid Kölmjärv. Gruppen leddes av överste Bengt Jacobsson och som dess sekreterare fungerade flygingenjör Eric Malmberg. Malmberg skulle senare komma att utses till generaldirektör för FFV. 

Mellan den 15 juli och 10 december höll gruppen tolv protokollförda sammanträden och vid flera tillfällen skickade man personal för att intervjua observatörer eller för att undersöka nedslagsplatser. Händelsen vid Kölmjärv var en i raden men troligen den man såg allvarligast på. Ett tag funderade man till och med på att tömma hela sjön på vatten för att hitta den mystiska raketen.

Förslaget om tömning framfördes av överste Dahlgren vid Ing 3 i Boden och det diskuterades ingående av gruppen. Men vid ett möte på Flygstaben den 5 augusti enades man om att en torrläggning skulle bli allt för kostnadskrävande – minst 20.000 kronor eller drygt 400.000 kronor omräknat till dagens penningvärde. Vattnet fick vara kvar.

Det man istället satte sitt hopp till var en elektrisk minsökare som skulle ge utslag för metall. Hade föremålet varit konstruerat av järn skulle det utan tvekan ge utslag på instrumentet.

Men det blev inte så enkelt. Den djupa dyn på botten gjorde sökandet besvärligt.

– Till en början hade vi minsökaren ombord på flotten men den gav mycket dåligt resultat, berättade Karl-Gösta Bartoll som i dag även han är borta. Sjön var två meter djup vid nedslagsplatsen och det var helt enkelt för djupt för att den skulle ge något utslag.

– Den första augusti kom specialister från Boliden till platsen. De hade med sig en ny typ av malmletningsapparatur motsvarande dagens metalldetektorer. Med hjälp av den hittade vi bland annat ett gengasaggregat och en del andra järnföremål som hade slängts i sjön. Men ingen raket.

Men ryktena gick. Bara en vecka efter nedslaget stod följande att läsa i Dagens Nyheter: ”Den raketprojektil som för någon tid sedan slog ned i Kölmjärvsjön, 1,5 mil norr om Överkalix har hittats, enligt bestämda uppgifter. Meddelandet kunde på söndagskvällen dock inte bekräftas, emedan ett kraftigt åskväder brutit telefonledningarna till Kölmjärv.”

Myndigheterna förnekade ryktena och i ett telegram distribuerat av Tidningarnas Telegrambyrå konstaterar man att någon ”spökbomb” inte påträffats: ”Sjön är visserligen grund, men dess botten består av ett mycket tjockt gyttjelager som gör det svårt att få upp projektilen, om man över huvud taget finner den. Ryktena på söndagen att den tagits upp är alltså fullständigt ogrundade.”

Expressen kunde också redan samma dag dementera ryktet. En byinvånare hade efter ett besök på platsen konstaterat att sökandet fortsatte och att någon bomb inte hade plockats upp. Detta bekräftades också när jag senare intervjuade Karl-Gösta Bartoll.

– Men om vi hade hittat den så utgick jag från att vi skulle ha hemlighållet detta för byborna, sa han.

Vid nedslagsplatsen i Kölmjärv var det ingen som tvekade om vad man letade efter. Men tiden började ta slut. Bartoll skulle komma att leda sökandet efter föremålet fram till den 12 augusti då man tvingades ge upp utan något påtagligt resultat. Efter tre veckors hårt arbete med uppehåll endast för söndagar hade sjön genomsökts utan resultat. Allt man hittade var en grop i botten som visade var explosionen hade ägt rum.

2.000 kvadratmeter om dagen hade finkammats i jakten på den gäckande raketen. Sökandet var slut och besvikelsen stor över det uteblivna resultatet. Det sökande som chefen för flygvapnet, Nils Ahlgren, betecknat som ”den säkraste indikationen av en krasch”, hade inte gett någonting alls.

Medan sökandet i Kölmjärv höll på att avslutas låg ytterligare tre ”spökbomber” och väntade på att bli återfunna. Tre föremål som slagit ned i sjöar samma dag, den 19 juli 1946.

Klockan 11.30, femton minuter före kraschen i Kölmjärv, satt 11-årige Kurt Larsson och fiskade i en bäck vid norra änden av Kattisträsket söder om Överkalix, bara 30 kilometer sydost om Kölmjärv. Pappan Börje och en kamrat arbetade med slåttern 300 meter längre norr ut.

– Då fick jag höra ett dånande ljud som när det blåser upp till storm, berättar Kurt Larsson. I dag skulle jag likna det vid ett modernt jetplan.

När han hörde ljudet tittade Kurt upp för att se om trädtopparna rörde sig men allt var lugnt. Istället slog en vattenkaskad upp ur sjön ett par hundra meter framför honom.

– Jag hann bara höra ett plask innan en 15 meter hög kaskad av vatten slogs upp ur vattnet. Det var som när man spränger en mina.

Kurt kastade ifrån sig metspöet och rusade iväg till sin pappa medan han skrek ”Hin håle är i träsket!” fast övertygad om att det han sett inte var något positivt.

Både Kurt och hans pappa blev senare förhörda av militär från Boden för att ta reda på om det var lönt att söka också i Kattisträsket. Men sjön var för dyig. Några dykningar kunde inte göras. Med hjälp av en tio meter lång stör kunde man konstatera att vad som än hade ramlat ner låg inbäddat i minst fem meter djup dy.

Inom 15 minuter efter det att familjen Danielsson tappat den mystiska ”mjölkspannen” ur sikte hade två föremål slagit ner i var sin Norrbottenssjö. Och dagen var ännu inte slut.

Väster om Gällivare ligger sjön Vassarajärvi eller Vassaraträsket som den också kallas. Runt sjön fanns en rad fritidshus och ännu i dag ligger många av dem kvar. 

Klockan 15.00 på eftermiddagen den 19 juli satt Karl och Tyra Axberg på verandan till sin sportstuga då de fick höra ett kraftigt motorbuller från himlen. Med sig hade de också dottern Ulla och telefonisten Hildur Frid som även hon hade en stuga i närheten.

Det starka flygplansljudet verkade komma från väster och för att se vad det var sprang sällskapet ned till stranden där sikten var bättre. När de kom fram hade ljudet upphört. 

– Men plötsligt var det något som tog fart i vasskanten inte långt ifrån oss och for iväg mot sydost över sjön, berättade Ulla Axberg som när jag intervjuade henne i mitten av 1980-talet var den ende av de fyra som fortfarande fanns kvar i livet. Först trodde jag att det var en fågel men det gick alldeles för fort för det.

I en rapport skriven några dagar efter händelsen konstaterar stabschef Nils Winstrand, som besökte platsen och intervjuade vittnena, att ”projektilen synes ha kommit på mycket låg höjd och träffat vattnet med cirka 30 graders anslagsvinkel”. Föremålet fortsatte sedan 200 meter under vattnet där det verkade ha sjunkit.

I rapporten skriver Winstrand också att föremålet låtit som en nedåtgående granat och att det haft så hög hastighet att en kraftig vind skakat om buskarna närmast stranden. Winstrand petade i botten med några långa störar utan att hitta annat än dy.

– Jag vet inte vad det var vi såg men jag minns att vi blev väldigt rädda, berättade Ulla som var 17 år när händelsen inträffade.

I mitten av augusti, två dagar efter det att han avslutat sökandet i Kölmjärv, kom Karl-Gösta Bartoll till Vassarajärvi för att göra ett nytt försök att hitta en kraschad spökraket. I åtta dagar sökte han och tio värnpliktiga under ledning av ett befäl igenom viken där föremålet setts sjunka. Återigen blev jakten på ”spökbomben” resultatlöst.

Denna händelserika dag var inte slut med detta. 40 minuter efter nedslaget i Vassarajärvi inträffade en nästan identisk händelse i sjön Marmen 90 mil längre söder ut. Och precis som Vassarajärvi var också Marmen utanför Söderhamn omgiven av sommarstugor. 

Klockan var 15.40 då Ingrid Hansson, 22 år, låg och solade på flytbryggan framför familjens stuga i Sunnanå vid Marmens norra ände. Pappa Olov låg strax intill.

– Först hörde jag ett våldsamt brus över vattnet som efter en stark vindil, berättar Ingrid, i dag pensionerad sjuksköterska i Söderhamn.

– Jag hann aldrig se föremålet innan det nådde vattnet men när jag tittade upp fick jag se ett föremål som hoppade över vattenytan längs med sjön. Det liksom rullade efter ytan och rörde upp vattnet efter sig. Det gick med en väldig fart.

Ingrid blev så skrämd av händelsen att hon rusade upp från bryggan och in i stugan. 

Eftersom familjen inte hade någon telefon dröjde det några dagar innan Olov Hansson kontaktade militären. I en rapport av kapten E. E. Karlström, stabschef vid Gävle försvarsområdesstab skriven den 23 juli framgår dramatiken tydligt:

”Projektilen åstadkom en vattenkaskad av omkring 20 m höjd. I samband med nedslaget hördes en explosion varefter ångutveckling följde. Projektilen förflyttade sig därefter ibland ovan vattnet, ibland i vattnet omkring 100 m. Vattnet färgades svart under projektilens gång i detsamma.”

– När jag frågade pappa om det inte hade varit en meteor han sett svarade han att det kunde det inte ha varit. Vinkeln var alldeles för låg menade han, berättar sonen Ivar Hansson. Men kanske var det ändå en sådan. I så fall ligger den kvar någonstans där ute i sjön.

Meningarna om vad alla dessa människor egentligen varit med om gick isär. Förvånansvärt nog tog en av dåtidens mest kända astronomer, Knut Lundmark i Lund, parti för ståndpunkten att det rörde sig om militära projektiler eftersom meteorer sällan kan ses under dygnets ljusa timmar. Samma åsikt hade professor Bertil Lindblad vid Saltsjöbadens observatorium: ”Det stora antalet observerade fenomen under maj och juni talar enligt min åsikt även för, att det i flera av dessa fall icke kan vara fråga om meteorer, utan att vi här ha projektiler av annat slag”, skriver han i ett brev till försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning.

Chefen för Rosersbergs skjutskola norr om Stockholm, överste Sven Ramström, menade å sin sida att ”bomberna” inte var några vapen utan troligen meteoriter...

I dag är det få som längre minns spökraketvågen över Skandinavien. Nästan 70 år senare har många av dem som var med dött men kvar i arkiven finns deras berättelser och militärens undersökningar sparade. Själv hann jag också träffa och intervjua många av de viktigaste personerna strax efter det att jag och Anders Liljegren hittade dokumenten på Krigsarkivet i mitten av 80-talet. Möten som förstärkte den bild som ges i militärens utredningar – något fysiskt påtagligt kränkte svenskt luftrum under några månader 1946, även om det fanns ett element av masshysteri där ljusstarka meteorer förvandlades till spökraketer när mörkret hade fallit.

En av dem som spelade en viktig roll var Karl-Gösta Bartoll som ägnade flera veckor åt att söka i Kölmjärv och i Vassarajärvi. Vi hann träffas flera gånger innan han gick bort i januari 2010 och in i det längsta tvekade Bartoll om han verkligen skulle berätta allt. Känslan av att det fanns saker som borde hållas hemliga var stark också efter så lång tid. För till sist hade Karl-Gösta Bartoll tvingats ge sina mannar order om att vapnen de hade med sig skulle laddas med skarp ammunition.

– Redan efter några dagar upptäckte våra vaktposter hur ett par mystiska personer smög omkring i skogen, berättade Karl-Gösta Bartoll.

Kulmen kom några dagar efter det att vakterna iakttagit de mystiska männen i skogen. Plötsligt upptäckte Bartoll att telefonen som användes för att rapportera till staben i Boden inte längre fungerade.

– När vi kontrollerade ledningen såg vi att någon hade klippt av den med tång. Det hela gick så långt att vi till sist inte vågade använda telefonen när vi skulle rapportera till staben av risk för att bli avlyssnade. Istället tvingades vi skicka våra resultat med ordonnans.

Vad trodde han då själv att det var som störtade i Kölmjärv den där soliga sommardagen 1946?

– Min personliga teori är att det var tyska, eller ryska, experimentvapen som testades av ryssarna från någon av östersjöstaterna. Det som störtade i Kölmjärv var troligen tillverkat av något lättare material, antagligen en slags magnesiumlegering, som lätt kunde förstöras och dessutom inte gav utslag på våra instrument.

– Mycket tyder på att föremålet vi sökte efter förintades.

Var det någonsin någon tvekan om att det var ett föremål som hade störtat i sjön?

– Nej, det var det aldrig någon tvekan om, svarade Karl-Gösta Bartoll.

Vad det än var så lämnade det inga tydliga spår efter sig. Några avslitna näckrosor, sjögräs och en grop i botten var de mest påtagliga. Men rapporterna om de mystiska spökraketerna bara fortsatte att strömma in. På några timmar den 19 juli 1946 störtade alltså fyra okända föremål i sjöar runt om i Sverige. Ännu i dag är det ingen som vet var de kom från.

Tjugofyra timmar innan de raketliknande föremålen började falla i de svenska sjöarna hade ett annat objekt kraschat i den 300 meter djupa sjön Mjøsa i Norge. Också där kunde flera vittnen se en stor pelare av vatten kastas upp i samband med nedslaget:

– Vi såg ett föremål som kom från väster med stor hastighet innan det föll i sjön, berättade Henry Skaug, ett av flera vittnen när jag talade med honom. Hans syster Åse Tandberg mindes också hur ett konstigt ljud gjorde att familjen tittade upp:

– Vi var ute och arbetade på fälten när vi hörde en stark vind och strax efter plaskade det till i sjön och en pelare av vatten steg upp från platsen.

Också svensk militär personal gjorde observationer av spökraketer, en av dem piloten och löjtnanten Gunnar Irholm som den 14 augusti skulle komma att jaga en spökraket över Dalarna. Gunnar Irholm var vid tillfället stationerad på flygflottiljen F1 i Västerås där han var chef för en sammanslagen division B18-plan. I december samma år skulle han flyga till England för att hämta hem fyra J28 ”Vampire” till F13 i Norrköping och senare kom Irholm att arbeta med utprovning av nya typer av svenska flygplan men framför allt robotar och raketer samt provskjutning av dessa. Fram till 1971 var han chef för försökscentralen i Malmslätt.

Denna augustidag 1946 skulle Gunnar Irholm och hans navigatör, furir Möller, flyga ett träningsuppdrag ned över Södermanland och sedan tillbaka till flottiljen i Västerås. Men vädret i området var dåligt med mycket regn och låga moln och eftersom övningen gick ut på att de två i planet skulle träna navigering med marksikt lades rutten om mot norr. Tillsammans med ytterligare några plan av typen B18A gav sig Irholm och Möller iväg längs en rutt som skulle ta dem från F1 till Malingsbo, vidare mot Krylbo och sedan tillbaka till flottiljen.

Höjden var låg, bara omkring 100 till 200 meter med ett molntäcke ytterligare 600 till 700 meter ovanför flygplanet. Mötet med den oidentifierade raketen inträffade klockan 10.02 över ett skogsområde ostnordost om Malingsbo kyrka när Gunnar Irholm var på väg längs sträckan Malingsbo–Krylbo.

– Det var när jag råkade titta något österut som jag på långt håll fick se ett föremål som färdades på en kurs tvärs emot den vi höll. Det var mörkt gråaktigt och befann sig strax över horisonten mellan tre och fyra kilometer från oss, berättade Gunnar Irholm under en intervju jag gjorde med honom 1984.

– Min reaktion var att det inte kunde vara ett vanligt flygplan, sådana var jag ju van att se med den speciella siluetten som stjärtfenan ger, men det här liknade en cigarr eller en diskus sedd från sidan. Det syntes ingen fena där bak. Vi var tillräckligt nära för att kunna se om det var ett vanligt flygplan eller inte. Det här föremålet var helt torpedformat och det kom inga avgaser ifrån det.

I den rapport som Irholm och Möller gemensamt undertecknade strax efter landningen på F1 skriver Irholm att de båda sedan under en kort stund tappade föremålet ur sikte men sedan de justerat höjden på det egna planet åter fått syn på cigarren, nu 30 grader till höger om dem:

”Jag svängde omedelbart upp parallellt med föremålets kurs och drog på full effekt. Kortaste avståndet till föremålet var cirka 1.000 meter. Det visade sig omedelbart att jag ej kunde hinna med föremålet, vars hastighet jag uppskattade till minst 600 á 700 kilometer i timmen. Efter cirka två minuter var föremålet försvunnet i sydostlig riktning.”

– Då jag försökte öka farten för att hinna ikapp det flög det bara ifrån oss. Vi hade inte en chans.

De båda i B18-planet kunde sedan se hur föremålet försvann rakt in i ett oväder med starkt regn som låg i söder. Det oväder som Irholm själv valt att undvika när han före start bestämde sig för en nordlig kurs istället för att flyga mot söder hade nu den okända raketen beslutat sig för att flyga rakt in i.

– Som jag kunde uppfatta det så brydde sig föremålet aldrig om oss utan fortsatte helt på sin inslagna kurs.  

Efter att ha gett upp jaktförsöket svängde Gunnar Irholm väster ut mot Virsbo och vidare på 250 meters höjd förbi Skultuna hem till F1. Gunnar Irholms rapport skickades vidare till Stockholm och någon dag senare kallades han till flygförvaltningen för förhör. 

– Jag blev ingående utfrågad om vad jag hade sett men hade väl inte så mycket mer att tillägga än vad det stod i vår rapport.

När Gunnar Irholm sedan skulle flyga tillbaka till Västerås från Bromma i ett SK15-plan var det nära att han hade mist livet:

– Jag var bara 10–12 kilometer från Bromma då jag mötte en passagerarkärra front mot front. Jag hade solen i ögonen och såg inte ens ett stort passagerarplan! Vi klarade oss precis då det lyfte sin ena vinge lite grann och jag drog på lite extra. Men det var inte många dasspapper emellan.

Åtta dagar efter händelsen kallades Irholm och Möller till ett möte med spökraketkommitténs kanske främsta utredare, Eric Malmberg. Malmbergs slutsats var att objektet inte hade varit ett svenskt flygplan. Detta sedan provflygningar utförts vid F16 för att undersöka hur dessa såg ut på olika avstånd. Om Gunnar Irholm hade han bara gott att säga: 

– Han måste ha sett något. Senare lärde jag känna Gunnar Irholm mycket väl och han var alltid en mycket balanserad människa, sa Eric Malmberg till mig.

När jag bad Gunnar Irholm beskriva föremålet han såg var svaret:

– Lägg upp en god, fet cigarr. Spetsig fram och bak. Det fanns inga konturer eller färgnyanser eller sådant som avviker från den grå cigarren.

Märkligt nog gjordes en annan observation elva minuter efter det att Gunnar Irholm tappat spökraketen ur sikte. I en rapport till försvarsstaben skrev Signe Lundström från Södertälje hur hon klockan 10.15 den 14 augusti fått syn på ett flygande föremål med spolformad kropp och små vingar med något som liknade stag i bak när hon befann sig i västra utkanten av Södertälje. Föremålet kom från sydväst och försvann med ett lätt fräsande rakt över henne mot nordost.

– Mamma var en verklig realist och har aldrig fantiserat. Har hon rapporterat en sådan här sak så har hon säkert också sett ett föremål. Hon hittade aldrig på något, berättade Signe Lundströms dotter Ulla Nykvist då jag ringde upp henne.

Så kan den cigarr som Gunnar Irholm såg sydöst om Malingsbo kyrka ha tagit sig de 140 kilometerna till västra Södertälje på elva minuter? Svaret är ja. Det skulle nämligen ge en hastighet av ungefär 800 kilometer i timmen vilket stämmer bra med den hastighet som Irholm uppskattade att föremålet hade. Och stämmer det så kan det inte ha rört sig om något svenskt flygplan. Topphastigheten för dessa låg 1946 betydligt under de 800 kilometer i timmen som cigarren uppvisade:

– Nej, inget av våra plan flög fortare än 400 kilometer i timmen, det var först när vi fick jet-kärror som vi kom upp i sådana hastigheter, sa den tidigare generallöjtnanten Gösta Odqvist som var verksam vid F1 när Gunnar Irholm var stationerad där när jag ställde frågan.

Och om Irholm hade Odqvist bara gott att säga:

– Han var en mycket kapabel flygare.

Gunnar Irholm gick ur tiden 2003, 84 år gammal. Som så många andra fick han aldrig något svar på vad det egentligen var han såg.

Och utåt lade militären locket på. När Expressen i februari 1948 kontaktade försvarsstabens luftförsvarsavdelning och flygstaben för att fråga om någon pilot sett en spökraket fick tidningen beskedet att några svenska piloter aldrig hade mött en sådan. Vilket alltså inte var riktigt sant.

Det fanns också andra händelser som är minst lika förbryllande – och frustrerande. Bland Krigsarkivets tusentals sidor med dokument om spökraketerna finns ett litet oansenligt papper med några handskrivna blyertsanteckningar som verkar gjorda i all hast. När jag tog mig tid att läsa det visade det sig innehålla några korta rader om den händelse som skulle ha kunnat lösa hela spökraketgåtan. ”Filmade just då, ännu ej framkallat”, står det på den.

Noteringen handlar om fotografen och ägaren till en fotoaffär i Göteborg, Gösta Skog, som tillsammans med tre vänner var på väg upp till S:t Eriksmässan i Stockholm i bil. Gruppen hade lämnat Göteborg på morgonen och hunnit äta lunch i Linköping då klockan gått mot 15 på eftermiddagen den 22 augusti. De fyra hade stannat till nära det lilla samhället Getå utanför Norrköping för att ta en rast.

Uppgifter från en väderstation på flygflottiljen F13 tio kilometer därifrån visar att det var en fin dag med 20 graders värme, solsken och spridda moln. Vinden var västsydvästlig. De lägsta molnen befann sig på 1.000 meters höjd.

Gösta Skog och de övriga hade fortfarande ett par timmars bilresa kvar till Stockholm och nu plockade några av kamraterna fram smörgåsar och kaffe medan Gösta, som hade roat sig med att dokumentera resan, tog fram sin filmkamera av märket Paillard-Bolex för att filma ännu några korta scener. Kameran var modern och hade fyra fast monterade objektiv och en ny rulle med färgfilm i sig.

– Jag kopplade in mellanoptiken för att ta några vyer över Bråviken och för att filma mina kamrater då en av dem ropade ”vad fan är det i luften” och pekade uppåt, berättade Gösta Skog för mig 1986.

– Då jag tittade rakt ovanför mig fick jag se en rykande cigarr som det verkade brinna i änden på komma flygande från söder över Bråviken. Jag minns den i detalj, tänk dig en vanlig cigarr och inga vingar.

– Jag svängde kameran, som satt på ett stativ, upp mot raketen, bytte till teleobjektiv och fortsatte filma medan jag följde föremålet i sökaren. Jag fick en bra bild av den.

Gösta Skog berättade hur cigarren kommit ut ur ett moln, flugit över en klarblå del av himlen, gått in i nästa moln och sedan kommit fram ytterligare en gång innan han såg den försvinna mot norr. 

– Trots att jag såg den väldigt bra syntes det inga detaljer på den. Ytan var mörk och från bakdelen slog eldsflammor ut på samma sätt som man senare kunde se när amerikanarna skickade upp sina rymdraketer. Men ingen av oss kunde höra det minsta ljud.

– Efteråt var jag så nervös att jag skakade och vi var alla ordentligt uppskakade när vi åkte därifrån, berättade Gösta Skog som var 80 år när jag gjorde en av min första av fyra intervjuer med honom.

– Där satt vi alla fyra, fullt sansade och nyktra, i bilen och försökte förstå vad det var vi sett. Vad skulle vi göra? Skulle vi ringa pressen, försvarsstaben eller bara lägga locket på? Vi var inte säkra på vad vi skulle göra eftersom vi var rädda för att bli utskrattade. Jag stoppade tillbaka kameran i lådan och sedan körde vi mot Stockholm.

Under hela vägen upp mot Stockholm diskuterade de fyra kamraterna det som nyss hade hänt. Alla hade de läst artiklarna i pressen om spökraketerna men att själva se, och filma en, var något helt annat. Klockan 19 ringde Gösta Skog militären.

– När vi kom fram till Stockholm tog jag i alla fall mod till mig och ringde försvarsstaben, eller om det var flygstaben, och berättade om det som hänt och vi blev ombedda att komma dit direkt. Det var ingen som skrattade åt oss utan de tog oss på fullt allvar.

De fyra gav sig av till militären där Skog och hans vänner blev mycket väl mottagna, ”som prinsar”, berättade han. Och det är lätt att förstå militärernas upphetsning. Här fanns nu beviset som alla väntat på. När föremålet i Kölmjärv inte hade hittats fanns nu en film av det svårfångade fenomen som man ägnat månader åt att undersöka.

– Hela staben flockade sig runt oss innan vi skildes åt och fördes in i var sitt förhörsrum med två militärer var som korsförhörde oss i minst 30 minuter. Allt vi sa antecknades. Vi hann aldrig förbereda oss det minsta. Efteråt blev vi beordrade att hålla tyst.

Gösta Skog berättade att de också fick peka på en karta och visa var de hade gjort sin iakttagelse. Sedan togs filmen om hand och de blev ombedda att komma tillbaka ett par timmar senare. 

– Vi gick ut på stan och tog en kopp kaffe innan vi gick tillbaka igen. Då blev vi visade in i ett biografrum med en vit duk på väggen varefter ljuset släcktes. Det hade samlats många militärer i rummet för att se den omtalade filmen, sa Gösta Skog.

Men när filmen rullade igång fick Gösta Skog en chock. På den fanns inte minsta spår efter spökraketen, allt var bara vitt.

– Det var en väldig besvikelse. Jag hade överexponerat den! Det var ju ingen konst för mig att byta till teleobjektivet eftersom skärpan var inställd på oändligheten men jag hade glömt att slå om bländaren. Den stod på full öppning 2,5. Hela sekvensen blev överexponerad.

För Gösta Skog blev det som hänt närmast ett trauma. Under våra många samtal sa han gång på gång att han hade missat sitt livs scoop. 

– Det här har grämt mig i 40 år nu, sa Gösta Skog under en intervju 1986. Tänk att jag missade en världssensation. Det retar mig så in i helsike att jag slarvade med inställningen, men jag blev så nervös! Men man har inte så många sekunder på sig när något sådant händer. Allt var ju över på mindre än en halv minut.

När Gösta Skog och hans kamrater lämnade visningsrummet fick de återigen order om att hålla tyst så att pressen inte skulle få veta något, och det gjorde de också. Inte en rad skrevs i tidningarna. Filmen behöll militären och Gösta Skog fick inte ens tillbaka de privata bilderna med vyn över Bråviken. 

Vilka Gösta Skogs tre kamrater var fick jag aldrig veta. Själv ville han inte avslöja deras namn. Allt jag fick veta var att en var litograf, en offsetfotograf och en försäljare. När jag bad honom ringde Skog till slut upp den ende av de tre som ännu var i livet i augusti 1986, men mannen ville inte prata om det och lyckades istället skrämma upp Skog så pass att jag själv hade svårt att få fram något mera. ”Man ska inte rota i det gamla”, sa han.

Under våra samtal berättade Skog att han inte hade tagit rapporterna om spökraketer på allvar utan såg dem som ”rena science fiction”. 

Så vad hände då med Gösta Skogs film och de förhörsprotokoll som måste ha skrivits? Det vet jag i dag inte. Trots letande i arkiven så har de ännu inte dykt upp. Per Olof Fagerholm som arbetade på försvarets fotoanstalt 1946, och bland annat tog fram bilder på V1-bomber tagna över Peenemünde under andra världskriget, säger att han mycket väl minns spökraketerna som fenomen men inte Gösta Skogs film. Om den var i färg framkallades den sannolikt av ett kommersiellt laboratorium under sekretessbevakning.

– En sådan film kan ha fått dubbel hemligstämpel och aldrig ha diarieförts. Men jag har aldrig hört talas om den, säger han.

Allt som med säkerhet finns kvar är den lilla handskrivna lappen och Gösta Skogs egen berättelse.

För den militära ”spökraketkommittén” fortsatte arbetet med att analysera det stora antalet rapporter som inte slutade att komma in. I ett utkast till slutrapport till Överbefälhavaren konstaterade man att omkring 225 iakttagelser hade gjorts i fullt dagsljus och att det ”utan tvivel över Sverige pågått en främmande försöksverksamhet med reaktions- eller raketvapen” samt att det rörde sig om ”verkligt iakttagna föremål”. Över 100 av dessa rapporter beskrev spolformade föremål med eller utan vingar. Man konstaterade också att dessa vapen tillhörde en helt ny generation militära system: ”Projektilerna äro styrbara, antingen med autopilot och då förhandsinställd för en viss bana eller radiostyrd med impulser från markstationer eventuellt med television eller av en i projektilen befintlig mänsklig pilot.”

När den slutliga rapporten sedan skickades iväg hade slutsatsen mildrats och kommittén enades om att det fanns rapporter som inte gick att avfärda och att allt inte tillhörde folkfantasin.

Har man som jag och min kollega Anders Liljegren på AFU läst hela materialet och dessutom intervjuat ett stort antal personer som var med under 1946 står det helt klart att spökraketfenomenet inte enbart låter sig förklaras som misstolkningar eller inbillning. Här finns ett antal observationer av fysiska föremål som kränkte Sveriges gräns men som aldrig gick att identifiera. Spökraketernas gåta är fortfarande olöst och de har fortsatt att observeras också in i vår tid.

Mer om spökraketerna på ghostrockets.se