#verklighetenbakom

Bispberg

Händelsen i byn Bispberg utanför Säter är mycket ovanlig, både med svenska som utländska mått mätt. Här påverkas en kvinna både fysiskt och psykiskt av ett okänt föremål som hon kan se under en längre tid. Även familjens husdjur blir påverkade.

Av Clas Svahn

Klicka på bilderna för bildtext

Under januari 1985 fylldes Dalademokraten och Falukuriren av rapporter och frågetecken kring ljusfenomen som sågs på himlen. Till och med försvaret visade intresse och förklaringarna sträckte sig från ljusstarka planeter till klotblixtar och bilstrålkastare.

Den 10 januari lyckades Dalademokratens fotograf Rune Österlund fånga ett märkligt lysande objekt på bild men gåtans lösning kom trots detta inte närmare.

I januari 1986 var det dags igen vilket fick UFO-Sveriges lokalgrupp Västerbergslagens UFO-förening att ett år senare, i januari 1987, satsa på ett stort undersökningsprojekt där man skickade ut sina fältundersökare i den smällkalla vintern för att försöka fånga de lysande fenomenen på bild. Gruppen hade också bjudit in undersökare från andra håll i landet och koordinerade under en intensiv vecka det för sin tid unika projektet som genomfördes på flera håll i Dalarna. Men resultatet blev magert och bara en egen observation gjordes av gruppen även om ett antal iakttagelser av fenomen på himlen också kom in från allmänheten under resten av månaden.

Men kanske inträffade den mest intressanta observationen i Dalarna på många år först i slutet av detta år, 1987. Händelsen är mycket ovanlig eftersom det föremål som observerades också verkar ha skadat kläderna på en av observatörerna.

Makarna Karin och Rune Lagerstrand hade bara hunnit sova ett par timmar när de väcktes av att hunden och katten var oroliga och ville ut. Men strax efter att de hade släppts ut ville de båda husdjuren in igen. Klockan var nu omkring ett på natten mot torsdagen den 31 december 1987 och vi befinner oss i byn Bispberg utanför Säter i södra Dalarna. Nyårsaftonens fyrverkerier var ännu nästan 24 timmar avlägsna.

Natten skulle fortsätta att vara orolig. Nu ville djuren ut igen. De betedde sig som om de upptäckt något farligt. Collien Cinda var aggressiv och skällde och katten reste borst. Ingenting verkade hjälpa. De båda verkade lika skärrade inomhus som när de var ute.

Hunden och kattens underliga beteende fortsatte fram till strax efter tre. Då bestämde sig makarna för att stiga upp och klä på sig för att ta reda på vad det var som oroade husdjuren.

Karin Lagerstrand tittade ut genom sovrumsfönstret i hopp om att se något som kunde förklara det hela. Kanske fanns där något djur som oroade katten och hunden som nu åter befann sig utomhus. Utanför lyste en växande halvmåne på en stjärnklar himmel. Men det var inte stjärnhimlen som först drog Karin Lagerstrands blickar till sig. Cinda stod blickstilla ute vid flaggstången, hon hade svansen mellan benen och tänderna klapprade i käkarna. Eftersom hon trodde att hunden fått syn på en grävling gick Karin ut på kökstrappan som vetter mot söder. Klockan var då 03.30.

– När jag kom ut kände jag en mycket stark svavellukt och började titta mig omkring för att se var den kom ifrån, berättade Karin Lagerstrand senare för mig. Då fick jag se ett isblått föremål som var format som en jättestor glödlampa som hängde i höjd med några björkar kanske 500 meter från mig.

Föremålet hade en kall, metalliskt blå färg medan en aura av ljusgrått dis med stänk av orange omgav det. Trots att föremålet lyste reflekterades inget av ljuset i träden. Det var bredare än det var högt och senare har Karin uppskattat storleken till 6 gånger 8 meter. Medan Karin stod på kökstrappan och tittade började det hända saker i botten av ”glödlampan”.

– Längst ned fanns en halsformad öppning där det kom ut blixtar som påminde om långa spjut. De var raka som lansar med en spets i fram och de liknade inte vanliga blixtar. Spjuten sköts ut från föremålet hela tiden, ett i ett. Det verkade som om blixtarna på något sätt slungades ut och sedan drogs tillbaka in i klotet.

Medan hon stod där endast iklädd nattlinne och tröja hände något som nästan skrämde vettet ur den då 59-åriga kvinnan. Karin Lagerstrand kände hur käkarna låstes och hur hon fick gåshud över hela kroppen. Men värst av allt var att hon fick en känsla av att något sögs fast vid hennes panna över vänstra ögat.

– Jag blev som paralyserad. Jag kunde inte ropa på hjälp och jag kunde inte ta mig därifrån. Det var hemskt, säger Karin. Jag var så rädd att jag var alldeles förstörd. Min man hade gått tillbaka till sängen och jag kunde inte ropa på honom! Jag bara skakade.

Vad det än var som hade drabbat henne så gjorde det fruktansvärt ont och Karin trodde att hon skulle dö. Efter cirka fem minuter försvann plötslig klotet, i sidled eller neråt, och först då kunde Karin röra sig igen. Just som hon vände sig om sved det till vid hennes högra skulderblad.

Under tiden hade Rune somnat om. Strax innan hade han kunnat höra ett surrande ljud som av en bil på tomgång och trodde att det var oljepannan som krånglade, men var så trött att han inte gick upp och tittade till den. Rune hade också känt sig orolig och tyckte att luften verkade konstigt tryckande. Senare upptäckte han att armbandsuret hade stannat.

När Karin kom in igen visade köksklockan 03.35. Föremålet hade försvunnit men svavellukten dröjde sig kvar. Både hunden och hon själv stank av svavel. Katten hade sprungit bort och kom inte tillbaka förrän efter en stund.

– Jag kokade en kopp kaffe och jag tog av mig tröjan som jag hade hängt på mig över nattlinnet, berättar hon. Men det var först på nyårsdagen som vi upptäckte att det fanns ett långt brännmärke på baksidan. Jag hade också börjat få konstiga stickningar i skulderbladet.

Rune letade efter märken på sin frus rygg där hon klagade över sveda, men han hittade inga. Karin var fortfarande knottrig på huden och käkarna kändes stela en lång tid efteråt. Efter händelsen hade Karin huvudvärk i fyra dagar. Stickningarna i axeln hade hon fortfarande kvar när jag träffade henne tio år efter händelsen.

Nu när föremålet var borta lugnade både hunden och katten ned sig igen. Karin gav Cinda lite godis och katten gick in i garderoben och lade sig.

Vid 4-tiden gick Rune ut med Cinda på den sedvanliga promenaden och han kände då en stark kreosotliknande lukt. Cinda uppförde sig nervöst och nosade omkring i gräset, ibland kurade hon ihop sig. Ingen av grannarna tycktes vara vakna ännu.

Fortfarande fyra dagar efter händelsen dröjde sig en svag lukt kvar i luften kring huset. För Karin Lagerstrand blev händelsen början på en lång sjukdomsperiod. Hon drabbades av flera inflammationer och kände sig ofta trött och hängig. I februari 1988 fick hon åka akut till doktorn för att avlägsna en lös benflisa på högerbenet. Benflisan visade sig senare vara en förkalkad fettvävnad.

UFO-Sveriges fältundersökare Berit Bergqvist och Birgit Sälgström från Västerbergslagens UFO-förening, som undersökte familjen Lagerstrands observation, lade ned ett omfattande arbete på att utreda fallet.

– Vi hämtade jumpern och kunde konstatera att det fanns ett fem centimeter långt märke baktill på högra sidan. I märket satt trådöglor fastbrända. Vi ringde också upp hälsovårdschefen i Säter som kom och mätte radioaktiviteten på jumpern, men provet var negativt, det fanns ingen förhöjd strålning, berättar Berit Bergqvist.

För att få brännmärket analyserat skickade undersökarna Karin Lagerstrands tröja till Försvarets forskningsanstalt för analys. Undersökningen utfördes av Arne Groth i mitten av mars 1988 och i slutet av juni kom hans utlåtande: ”Det så kallade brännmärket förefaller inte vara ett brännmärke när jag ser på det i mikroskop – 40x förstoring. Den mörka färgen har uppstått genom att fibrer av ett annat och mörkare slag liksom svetsats fast vid jumperns fibrer. Att en tuss fibrer på detta sätt både transporterats och svetsats fast på jumpern, tyder på ett starkt elektrostatiskt fenomen med lokal gnistbildning vid det aktuella stället på kroppen”, skriver Groth i ett handskrivet brev ställt till Berit Bergqvist.

Trots FOA:s utlåtande var det få som tog notis om undersökningen. Arne Groth var själv mycket ufointresserad och kände också till omständigheterna kring hur märket uppstått. Hans undersökning var knappast neutral och den handskrivna rapporten slarvig och utan den vetenskapliga noggrannhet som så väl hade behövts. Och ett ”brännmärke” bevisade knappast något. Det kunde faktiskt ha uppstått på en rad olika sätt.

En av de teorier som undersökarna arbetade med var att Bispbergs gamla gruva, som ligger så gott som rakt under paret Lagerstrands hus, kunde vara en orsak till fenomenet. Gaser ifrån den skulle ha kunnat antändas när de kom i kontakt med någon av de många elledningar som genomkorsar området.

Den teorin avfärdas dock helt av Boris Serning, tidigare vice VD för Gränges och chef för råvarutillgångarna inom koncernen. Serning har 50 års erfarenhet av gruvdrift och säger sig aldrig ha hört talas om att gas från en gruva skulle kunna orsaka ett ljusfenomen i luften ovanför.

– Det är mycket osannolikt att metangasen skulle kunna stiga upp och orsaka ett sådant ljusfenomen, säger han. Dels därför att gasen i sig är tung och sjunker mot botten, dels därför att den skulle spädas ut väldigt snabbt om den ändå skulle läcka ut i luften.

Den 10 september 1988, sju månader efter händelsen, dyker plötsligt ny, intressant information upp. Under ett besök hemma hos Karin Lagerstrand får Berit Bergqvist och Kurt Persson, från UFO-Sveriges lokalgrupp UFO-Z i Östersund, veta att Karin upptäckt ett nytt brännmärke. Märket syntes tydligt i en gardin vid köksdörren där Karin stått under observationen. Höjden över golvet var 1,5 meter vilket stämde väl överens med brännmärket i tröjan.

UFO-Sveriges undersökare knackade dörr i Bispberg i hopp om att finna flera observatörer till händelsen, men utan resultat. Många hade varit bortresta under nyårshelgen och de som varit hemma hade sovit. Trots det dök ytterligare en observatör upp.

Petri Lyttbacka, 19 år, arbetade som kock på Scandic Hotell i Falun. Natten till den 31 december 1987 var han som så många gånger tidigare på väg i bil längs väg 266 söderut från Falun mot Säter. Klockan var mellan 01.00 och 01.30 när han kom fram till Trollbo vid avtagsvägen mot Stora Skedvi, sju kilometer från Bispberg.

– Efter att ha svängt in mot Stora Skedvi fick jag se ett blått ljus med inslag av rött över Bispbergs klack. ”Va fasicken kan det vara?”, tänkte jag och stannade bilen. Först trodde jag att ljuset satt fast på ett flygplan men snart såg jag att det inte rörde på sig. Jag stod säkert där och tittade på ljuset genom vindrutan i ungefär tio minuter. Jag såg det väldigt tydligt. Men jag slog ifrån mig det och åkte vidare. När jag kom närmare Säter så kunde jag fortfarande se ljuset, det blev större ju närmare jag kom.

– Jag har åkt den där vägen många gånger både före och efter den här händelsen men jag har aldrig sett det där ljuset någon mer gång. Hade det varit en fast ljuskälla borde jag ha sett den oftare.

Kan Petri Lyttbacka ha blivit vittne till inledningen på Karin Lagerstrands mardröm? Eller tog han helt enkelt fel på en starkt lysande planet? En av de ljusstarkaste himlakropparna, Jupiter, låg strax över horisonten i västnordväst vid 1-tiden denna natt. Men det finns ett faktum som gör planetteorin mindre sannolik. När Berit Bergqvist intervjuade Petri Lyttbacka bara några dagar efter händelsen, beskrev han hur han kunde se ljuset ligga kvar över Bispberg också efter ankomsten till Säter omkring 01.30. Alltså i motsatt väderstreck jämfört med den första iakttagelsen. Jupiter skulle inte ha kunnat ses åt det hållet.

– Det var absolut inte någon stjärna eller planet, säger Petri. Då borde jag ju ha sett den oftare eftersom jag åkte samma väg nästan varje kväll.

I dag är såväl Karin Lagerstrand som hennes man Rune borta. Rune avled 1995 och Karin 2015. I en av intervjuerna jag gjorde med henne berättade hon hur hemsk händelsen var för henne:

– Det här var ju på morgonen innan nyårsafton. Då skjuter man ju inga fyrverkerier, säger Karin. Och lukten. Usch, den var så stark av svavel och kreosot att det var något hemskt.

– Jag vill inte uppleva det några fler gånger. Det kändes som att det var ondskan själv jag såg.