#verklighetenbakom
Händelserna vid Djatlovpasset
En kylig februarinatt 1959 omkom nio ryska studenter när de var ute på en skidexpedition i södra Uralbergen. Efter att en räddningsstyrka funnit deras övergivna tält på en otillgänglig bergssluttning hittas så småningom kropp efter kropp.
Av Anders Berglund
Liken var täckta av snö och utspridda på kalfjället. Dödsorsaken var inget mysterium – alla frös de ihjäl – men omständigheterna i fallet framkallar frågor som blivit till vilda spekulationer kring konspirationer och utomjordiska rymd-skepp. Den stora frågan undersökare ställt sig är varför studenterna plötsligt fick så bråttom att lämna sitt tält och all sin nödvändiga utrustning? De hann inte ens sätta på sig sina ytterkläder eller skor innan de försvann ut i den smällkalla och kolsvarta natten.
I höstas kom två nya böcker som försöker bringa klarhet i den över 50-åriga tragedin, ”Mountain of the dead” av Keith McCloskey och ”Dead Mountain” av Donnie Eichar. Båda författarna är amerikaner med många års intresse och forskning i gåtan bakom sig. Båda begav sig även till Ryssland för att undersöka ryska statsarkiv, se den relevanta statsdokumentationen på originalspråk samt intervjua släkt och vänner för sina skildringar.
Dokumentärfilmaren Eichar arrangerade till och med en egen expedition upp till ”dödsberget” i området Cholat
Siachyl under liknande vinterförhållanden för att försöka pussla ihop alla obesvarade frågor till ett förlösande svar. Och till stor hjälp har de haft Jurij Judin, den enda överlevanden från expeditionen som klarade sig tack vare att han tvingades avbryta skidstrapatsen och vända tillbaka. Hans röst, och de minnesbilder han många gånger fått berätta om, ger studenternas sista dagar liv och skärpa.
Erfarna vandrare
Det hela tog sin början på Urals Polytekniska Institut i Sverdlovsk (numera Jekaterinburg). Den 23 januari 1959 lämnade tio unga studenter, åtta män och två kvinnor, skolan för att bege sig iväg på en 16 dagar lång skidresa i tuff terräng. Alla var de erfarna vandrare och turåkare i ett samhälle som uppmuntrade till fysiska strapatser. Det fanns ett nationellt system för vandringscertifikat i det kommunistiska Sovjetunionen och meningen var att studenterna nu skulle ta sitt Grad III-bevis, det högsta certifikatet som gick att ta.
Sällskapet, där alla kände varandra och var goda vänner, leddes av den 23-årige Igor Djatlov. Djatlov, som redan var lite av en kändis på skolan, hade ett gott rykte. Han hade lett flera vandringsturer i både oländig sommar- och vinterterräng och visste vad som väntade. Gruppen var väl förberedd för vad som komma skulle och att de alla skulle vara tillbaka på skolan lagom till terminstarten i februari var det ingen som tvivlade på.
Med tåg, buss och lastbil tog gruppen sig till Sektor 41, ett skogshuggarläger på vägen till Ortotenberget, expeditionens slutmål. Det var tänkt att man skulle bestiga berget efter att under flera dagar ha övernattat i tält ute i det fria. Från lägret var det skidor som gällde, men innan tältet skulle komma till användning väntade ytterligare ett stopp, en gammal forskarbosättning för geologer, innan de obebodda skogsvidderna tog vid. Det var vid dessa övergivna hus som Jurij Judin tvingades avbryta morgonen efter. Han hade ont i ena benet och hade åkt på en kraftig förkylning. Fast han ville fortsätta förstod alla att det vore dumdristigt. Inte bara äventyrade Judin sin egen hälsa, också hela gruppens färd stod på spel. Så Judin vände tillbaka på sina skidor och såg sina kamrater försvinna iväg. Att det var för alltid kunde han aldrig ana.
Djatlovpasset
Den nio personer starka gruppen hade vid det här laget tagit sig nästan 600 kilometer och hade nu inte långt kvar till Otorten. Berget ligger avlägset till och invånarna i skogarna där lever än i dag av jakt och fiske. De är mansi och deras folkgrupp känner väl till området kring Auspijafloden.
När det blev känt att studenterna aldrig kom tillbaka till skolan ställde flera mansi upp i sökandet. Otorten som på mansispråket betyder ”gåsnästenas berg” (”Gå inte dit”, enligt Wikipdia) ligger i slutet av ett farbart pass, samma pass som studenterna följde. Passet heter i dag Djatlovpasset, efter expeditionsledaren Igor Djatlov.
Men det var inte på Otorten som det övergivna tältet återfanns. Istället var det på Cholat Siachyl, bergsluttningen framför. Namnet, som på mansis språk betyder ”dött berg”, har dock inte fått det efter händelserna 1959. Det är ett gammalt namn som väl beskriver den väldigt sparsamma vegetationen där.
På eftermiddagen den 1 februari 1959 var det på Cholat Siachyl som Djatlov såg till att gruppen stannade för natten. Tältet sattes upp i dåligt väder med kyliga vindar på under 20 minusgrader. Det började sannolikt bli mörkt eftersom solen gått ner 16.58 den dagen, och expeditionsdeltagarna såg knappast någonting utan lampor.
Sannolikt fanns det inte mycket mer att göra än att krypa in i tältet och göra sig i ordning för att äta och sedan sova några timmar. Vad som sedan hände ger än i dag upphov till rader av spekulationer.
Någon gång på kvällen den 1 februari utbryter något som, i brist på en egentlig förklaring, kan kallas för panik. Alla nio lämnar oförklarligt tältet utan att ta med sig sina ytterkläder och skor. Knivskador i tältet tyder efter rättsvetenskapliga studier på att man skurit hål inifrån för att snabbt kunna ta sig ut. Eftersom det är kolsvart ute tappar ungdomarna sannolikt snabbt orienteringent.
Utan ljus eller möjlighet till avståndsbedömning är de snart vilse i den stormande natten. Och utan kläder eller skor börjar kylan fort sarga kropp och sinne.
Där i natten lägger sig, eller faller, de nio ner i snön för att dö. Alla kommer att hittas, men inte på samma ställe. I små grupper på två och tre försöker de alla, får man förmoda, hitta vägen tillbaka till tältet.
Trots att de sista timmarna ännu är ett mysterium vet man ganska mycket om vad som hände fram till kvällen den 1 februari. I tältet återfanns en dagbok och tre kameror. I dagboken, en slags resejournal, har gruppens medlemmar skrivit notiser under färden om vad de gjort och vad de sett framemot.
Kamerornas bilder framkallades under myndigheternas utredning, ett åttiotal föreställande studenterna när de poserar för kameran eller åker skidor genom landskapet. Det var viktigt att dokumentera färden eftersom det skulle ligga till grund för den stundande Grad III-certifieringen. En av bilderna, den sista i en av rullarna, har dock gett upphov till än mer mystik.
Bilden var sannolikt den sista som togs. En mörk bild med en exponering av ett ljus eller en ljuskälla som kan vara vad som helst. Vem som tog bilden vet ingen. Den kan till och med ha tagits när spaningsgruppen först hittade kameran i tältet och då kanske råkade trycka av en bild.
Men ljuset på bilden har kommit att bli omtalat. Bland annat av Vladislav Karelin, en av de frivilliga som ställde upp i efterspaningarna. Karelin vittnade senare själv om att han och andra i en vandringsgrupp sett mystiska ljus på himlen inte långt från Cholat Siachyl. Men det ska ha varit kring den 17 februari, mer än två veckor efter att Djatlovgruppen omkommit.
Många spekulationer
Den formella efterspaningen, som först startade den 20 februari, leddes av Lev Ivanov, regionens kriminalinspektör. Han tog vid i månadskiftet februari/mars, tre dagar efter att de första tre kropparna hittats. Ivanov skrev 1990 själv i ett brev till tidningen Leninskij Put att regionens kommunistiska partikommitté instruerat honom att inte undersöka kopplingar mellan egendomliga ljus på himlen och studenternas död. Det för att hindra minsta avslöjande eller ledtråd om eventuella data kring hemlig missil- och kärnvapenteknik.
Man får komma ihåg att detta inträffade mitt under det kalla kriget där två supermakters militärmakt ständigt försökte ligga steget före varandra i nya dödsteknologier.
Men Ivanov trodde mer. 1992 skrev han att han personligen faktiskt var övertygad om att de nio dödsfallen orsakats av ett ufo, i hans ögon ett utomjordiskt rymdskepp.
En sökning på Internet ger många teorier och spekulationer om varför studenterna flydde sitt tält. Allt från hemliga militärexperiment och rånöverfall, till bråk inom gruppen, snömän och ufo presenteras som förklaringar till Djatlovgruppens död. Av dessa har konspirationsteorier kring militära aktiviteter fått mest uppmärksamhet eftersom många sovjetiska militäranläggningar fanns kring området vid tidpunkten.
Skador efter våld?
I den officiella obduktionsrapporten om kropparna fann man också att några av ungdomarna verkade ha utsatts för våld, bland annat skador på revben och skallfrakturer. En av studenterna, en 20-årig kvinna, hade svåra skador på ryggraden, nio brutna revben och när obducenten undersökte hennes mun visade det sig att tungan saknades.
Många har sett detta som att någon fört iväg studenterna mot döden. I både McCloskeys och Eichars bok gås flera av teorierna igenom. Men där McCloskey lutar mot mer fenomenbaserade förklaringar, finner Eichar i slutändan de mest sannolika. Bland annat tyder allt på att flera av studenterna ramlat nedför en ravin och på så sätt fått sina skador.
Men vilket naturligt fenomen orsakade den panik som fick studenterna att brådstörtat kasta sig ut i den iskalla natten? McCloskey presenterar i sin bok en teori som har sitt ursprung hos Jurij Jakimov, presenterad som förman från Severoualsk, en stad cirka 170 kilometer från Djatlovpasset.
Jakimovs skildring av hur han ensam en höstkväll 2002 stöter på ett egendomligt ljusfenomen ute i skogen ger, i alla fall mig, kalla kårar. Från ingenstans tänds en stark ljusstråle som tyckts dras till Jakimovs blick och som gör honom förvirrad och omtöcknad. Jakimov blir rädd och gömmer sig bakom ett träd tills ljuset försvunnit.
McCloskey skildrar sedan hur han spårar upp och intervjuar ytterligare en observatör som oberoende av Jakimov varit med om till synes samma sak. Ett intressant fenomen i sig som dock inte behöver ha något med 1959 års händelser att göra, även om det är åt det hållet McCloskey vill leda läsaren.
Eichar och infraljudet
Tillbaka till Eichar, som efter att personligen varit på plats i Djatlovpasset undersökt – och avfärdat – möjligheten att det kan ha varit en lavin som skrämde iväg gruppen från sitt tält.
Platsen var enligt Eichar helt enkelt inte brant nog för att ha kunnat orsaka en lavin. Istället söker Eichar svaret i ett naturfenomen som först på senare tid fått vetenskaplig uppmärksamhet och beskriver i boken hur han tar kontakt med professor Alfred J. Bedard på NOAA i Boulder i Colorado. Bedard forskar på infraljud inom USA:s Nationella oceanografiska och atmosfäriska organ.
Infraljud har biologiska effekter och påverkar människan. Denna påverkan som upptäcktes på 1960-talet av den franske vetenskapsmannen Vladimir Gavreau. Gavreau och hans assistent började må dåligt i sitt laboratorium och kom efter många undersökningar fram till att orsaken till illamåendet var lågfrekventa infravågor som pulserade genom trumhinnorna.
Orsaken var fläkt och ventilationssystemet i labbet, men dessa infravågor förekommer också alltsomoftast i naturen. Då som biprodukter från till exempel jordbävningar, jordskred, stormar och andra starka vindfenomen som tornador. Naturligt förekommande infravågor kan orsaka illamående, starkt obehag, psykologiska störningar och till och med självmord.
Ett fenomen som uppmärksammats, ”Karman vortex street”, uppstår när vindar i en viss hastighet möter ett trubbigt objekt – till exempel en stenformation – i en viss form och storlek. Och Eichar pekar ut en klippa i närheten av studenternas tält som en sådan formation som mycket väl kan ligga bakom de infravågor som skrämde och blev nio människors död.
Också McCloskey tar upp frågan om infaljud men inriktar sig helt på om det kan ha funnits ett sådant vapen i närheten. Något som han avfärdar som alltför komplicerat och mankrävande.
Sista ordet inte sagt
Oavsett vad svaret på gåtan kan vara fortsätter mysteriet med de nio döda studenterna att fascinera. Och McCloskey och Eichars böcker är två bra startpunkter till att själv ta ställning. I ”Mountain of the dead” får man en bra bild över alla rykten, teorier och spekulationer som varit i omlopp ända sedan 1959.
Men det är främst i ”Dead Mountain” som man själv kan följa i deras spår. Donnie Eichar gör ett utmärkt dokumentärsjobb genom att i olika trådar väva samman Djtalovgruppen, efterspaningsgruppen och sin egen undersökning i Ryssland till en spännande och häpnadsväckande skildring.
Men även om Eichar ger ett till synes uttömmande och förlösande svar, lär sista ordet inte vara sagt om händelsen i Djatlovpasset.