Kontakt: Carl Sagans testamente

Clas Svahn

En rytmisk signal bryter det gråa bruset från universum. Det enorma radioteleskopet svänger långsamt runt sin axel för att hålla ljudkällan kvar i fokus. Envist upprepas melodislingan. För att tystna. Och starta igen. Detta är vad Eleanor Arroway har väntat på hela sitt liv. Vi är inte ensamma i universum! Någon där ute berättar att intelligent liv inte är begränsat till jorden. Någon har överbryggat de enorma kosmiska avstånden genom att skicka ett budskap till alla som kan lyssna. Signalen kommer från en planet runt stjärnan Vega, 26 ljusår från jorden. Och inuti signalen döljs ett budskap som blir en utmaning till hela mänskligheten.

Den 7 november 1997 hade filmen "Kontakt" svensk premiär med Jodie Foster i huvudrollen som radioastronomen Eleanor Arroway. Det är en ovanlig film. Specialeffekterna är få men väl utnyttjade. Temat är enkelt - kontakt med utomjordingar - men budskapet filosofiskt. Den som väntar sig action kan nog bli besviken. Den är lång, två och en halv timma, vilket ger biobesökarna en god möjlighet att lära känna rollfigurerna.

 

Av Clas Svahn

 

Personligen så njöt jag av varje minut. Det var så befriande att se en film om utomjordingar som inte förföll till hysteriska gapflabb eller överspända bataljscener där jorden till varje pris ska räddas. Här är det själva tanken på att vi kanske inte är ensamma i universum som sätts i centrum. Och några storögda ET-figurer behöver vi inte möta. Filmen är också en apell för vetenskap och rationalitet i det new age-mörker som råder på flera håll i västerlandet samtidigt som den tillåter en mystisk dimension av tillvaron.

 

"Kontakt" bygger på en roman med samma namn. Boken skrev astronomen och folkbildaren Carl Sagan redan 1985 och den utspelar sig ett drygt decennium in i framtiden, alltså i vår egen samtid. Manuset till filmen skrev han tillsammans med sin fru och arbetskamrat Ann Druyan. Idén till "Kontakt" kom 1980 då en filmproducent och nära vän till Ann och Carl frågade om de inte skulle skriva manus till en film.

 

- Carl och jag satte oss ner och skrev ett 120 sidor långt synopsis som sedan kom att utgöra grunden för såväl filmen som för Carls roman, berättar Ann Druyan när jag talar med henne på telefon strax före den svenska premiären.

 

I 20 år fick hon leva och arbeta tillsammans med Carl Sagan, fram till hans död i december 1996. De båda möttes vid en större middag 1974 och tre år senare kom de att arbeta tillsammans med de skivor fyllda av ljud och bilder som placerades ombord på rymdsonden Voyager. Voyager rusar fortfarande iväg genom rymden ut bortom Plutos bana med en oändlig världsrymd framför sig. Skivorna för med sig information om oss jordmänniskor till någon okänd upptäckare i en fjärran framtid. Om inget oväntat intr äffar kommer Voyager att fortsätta sin resa i miljarder år.

 

Tillsammans med sin man skrev Ann Druyan flera böcker och tv-serier, bland annat den oerhört framgångsrika serien "Kosmos" som också har visats på svensk tv.

 

- Vi gjorde allt tillsammans. Varje brev, varje artikel, allt som vi skrev lät vi den andre läsa först. Det var en fantastisk tid där jag fick förmånen att arbeta tillsammans med en av de underbaraste och mest kunniga människorna som fanns. Vi levde i en värld av kärlek, idéer och ömsesidig respekt som var helt fantastisk. Det fanns inga gränser mellan arbete och fritid.

 

Att tala med Ann Druyan är som att möta en del av hennes älskade Carl. Ann utstrålar en värme och kärlek som smittar. Även när jag inte frågar om hennes man kommer hon in på hans arbete och hans sätt att vara. Ett år efter makens död är kärleken lika stark som vore de nyförälskade.

 

Carl Sagan kom från arbetarklassen och växte upp under enkla förhållanden. Men redan tidigt stödde hans föräldrar Carl i hans ambitioner att lära sig mer om vetenskap. De körde honom till stadsbiblioteket där han tillbringade timmar över astronomiböcker. För den unge Carl var kunskap vägen mot ett annat liv.

 

- När han blev äldre ville han visa andra hur kunskap gav makt att förändra sin egen situation. Carl sa ofta, ja hundratals gånger, att ett samhälle måste bygga på vetenskap och kunskap. Om våra makthavare inte har denna kunskap så finns det heller inget hopp om demokrati. Man kan inte både vara okunnig och fri, det sa redan Thomas Jefferson. För Carl var detta inte bara en passion utan kanske lika mycket en skyldighet som han som vetenskapsman h ade mot samhället. Det är ju medborgarna som genom sina skattepengar betalar för vetenskapsmännens arbete menade han.

 

Carl Sagan brann av entusiasm att visa sina medmänniskor vilken fantastisk verklighet vi alla lever i. Han var en mästare i att utnyttja media för sina syften. Men hans iver att göra vetenskapen begriplig för folket gjorde att många kollegor såg ned på honom. Det ansågs inte fint att försöka förklara. Merparten av hans forskarkollegor vände sig hellre inåt än utåt med sina upptäckter.

 

Även om många såg Carl Sagan som en torr skeptiker så tog han rapporter om UFO-fenomen på allvar. Redan 1966 diskuterade Sagan möjligheterna till utomjordiskt liv i en bok skriven tillsammans med den ryske vetenskapsmannen Iosef Shklovskii, "Intelligent Life in the Universe". Här undvek Sagan att ta upp själva UFO-frågan men hans medförfattare gick så långt att han lade fram idén att två av planeten Mars månar, Phobos och Deimos, kunde vara artificiella satelliter skapade av en högt stående utomjordisk civilisation.

 

I boken "UFO's a scientific debate" (1972) slog Sagan fast att det inte fanns några bevis som helt kunde utesluta den extraterrestriella hypotesen, även om han själv heller inte kunde se några bevis som talade för den. Boken, som han redigerade tillsammans med astronomiprofessorn Thornton Page, är ett av de få seriösa försöken av etablerade vetenskapsmän att diskutera UFO-frågan. Ett år senare ställde Carl Sagan frågan "Har jorden fått besök?" i boken "The Cosmic Connection" (1973). Svaret blev: "Det finns ingenting som hindrar den som vill att se tecken på utomjordiska besök runt omkring oss. Men för en person som är det minsta kritiskt tänkande så är bevisen föga övertygande."

 

Som så många astronomer så låste sig också Carl Sagan för den utomjordiska hypotesen - tanken att UFO är synonymt med flygande tefat från andra planeter. Han såg medias och allmänhetens tolkningar av observationerna som ett resultat av det dåliga amerikanska skolsystemet. I "The Demon-haunted World" (1996) som kom ut strax före hans död håller Sagan ett långt försvarstal för kunskap och kritiskt tänkande samtidigt som han varnar för effekterna av en växande okunskap. I ett kapitel tar han upp de allt vanligare rapporterna om sovrumsbesökare och ombordtagningar. Och han är inte imponerad över de undersökningar som har gjorts. Men han avfärdar inte upplevelserna i sig:

 

"Tänk om det visar sig att berättelserna om ombordtagningar främst handlar om hjärnfysiologi, hallucinationer, förvanskade barndomsminnen och rena bluffar, har vi då inte att göra med en fråga av yttersta vikt som rör våra egna begränsningar, som visar med vilken lätthet vi kan ledas fel och manipuleras, våra trosföreställningar och kanske till och med själva ursprunget till våra religioner? Det finns en hård vetenskaplig grund när det gäller UFO och ombordtagningar - men, tror j ag, av en hemmagjord och jordisk karaktär."

 

Nej, Carl Sagan var inget motståndare mot att undersöka rapporter om UFO och "utomjordingar". I "The Demon-haunted World" beskriver han sitt intresse så här: "Jag tror inte att det finns någon som är mera intresserad av frågan om vi har besök eller inte. Det skulle spara mig så mycket tid och kraft om jag kunde studera utomjordiskt liv direkt och på nära håll istället för på långa avstånd och i bästa fall indirekt. Även om utomjordingarna är korta, bistra och besatta av sex - är de här så vill jag veta det."

 

För Carl Sagan var vetenskapen den yttersta yttringen av de demokratiska principerna. I forskningen kan allt ifrågasättas. Allt ska granskas kritiskt. Oavsett om det handlar om UFO-fenomen eller kall fusion. Sagan skrev ensam eller tillsammans med andra forskare över 600 vetenskapliga arbeten. Detta vid sidan av sitt populärvetenskapliga arbete.

 

- Egentligen hade han bara behövt publicera en bok om året. Det hade räckt. Men han kunde inte låta bli att forska och att publicera sina resultat. "När man är kär vill man berätta det för alla", sa han. Han älskade sitt arbete. Han ville bryta ner barriären som finns mellan vanliga människor och vetenskapsmännen.

 

Under mitt samtal med Ann Druyan kommer vi snart in på vårt behov av tröst och mening med tillvaron. Tro. Hopp. Ängslan för att vi ska vara ensamma.

 

- Hela den amerikanska myten bygger på att man ska tro: "Om du bara tror...". Carl var inte alls sådan. Han ville veta. Det handlade inte om vad folk trodde utan vad man egentligen visste. Han förde en ihärdig kamp mot vanliga religiösa föreställningar och djupt rotad övertro och vidskeplighet.

 

Hur kommer det sig då att den amerikanska befolkningen så gärna vill tro på det otroliga?

 

- Personligen tror jag att det handlar om att undvika verkligheten. Om man ser på filmer som produceras i Hollywood så är de ofta oerhört barnsliga och får dig att känna dig som centrum i universum. Men det leder folk fel. Vetenskapen har visat att vi inte är centrum i solsystemet eller i vår egen vintergata för den delen. Och absolut inte centrum i universum. Det finns 400 miljarder andra solar i vår galax. Universum är enormt och vi är väldigt små.

 

- Religionerna säger en helt annan sak. Du är centrum. Universum är gjort för dig. Om en amerikansk politiker skulle säga att han eller hon inte tror på en allsmäktig gud som kan ingripa i våra liv, då vore han eller hon politisk död. På andra håll i världen skulle ett så;dant uttalande knappast spela någon roll.

 

- "Kontakt" handlar om en mycket modig människa som inte har denna religiösa övertygelse. Och att göra en sådan film är i sig inte helt okomplicerat här i USA. Eleanor Arroway tror inte på gud.

 

I den signal som Eleanor Arroway tar emot från rymden döljs en ritning. En ritning av något som verkar vara en maskin vars funktion eller syfte ingen kan veta. Ska man våga bygga den maskin som ritningarna föreställer? Vad händer när man trycker på startknappen? Det är inga övermänskliga utomjordingar som Eleanor Arroway möter i "Kontakt". De maskhål genom rymden som hon färdas i är inte tillverkade av dem. Dessa kosmiska tunnelbanelinjer har funnits så länge någon kan minnas. Vilka som gjorde dem är okänt. Kanske kommer dess konstruktörer någon gång tillbaka för att inspektera sitt verk.

 

- Det finns inget i boken, och inte heller i filmen tror jag, som bryter mot några fysiska lagar, säger Ann Druyan. Kanske står vi inför en kontakt redan i morgon. Kanske dröjer det tusentals år. Kanske kommer vi aldrig att få kontakt med några andra varelser. Vi kan bara gissa.

 

- Vår längtan efter att få kontakt speglas inte minst av hur oerhört fixerade vi är vid bilder av och berättelser om utomjordingar. Tyvärr verkar det mesta av hur vi tror att en utomjording ska se ut grunda sig på vår urgamla rädsla för reptiler eller för andra människor.

 

- Hela den rörelse som har byggts upp under många år är snarare ett tecken på vår egen känsla av alienation, av att inte längre höra samman med något. Om du verkligen tror att du har sett ett utomjordiskt rymdskepp så gör det dig speciell, unik. Ditt liv får mening. Du kan känna dig utvald. För mig handlar det om mänsklig psykologi, inte om utomjordiska besök.

 

Vår vilja att tro på något större än oss själva, en gud, en överlägsen utomjordisk civilisation eller bara en enkel konspirationsteori, allt detta kan användas för att göra tillvaron begriplig menar Ann Druyan.

 

- I dag befinner sig flera av de konventionella religionerna i kris. Fundamentalismen är ett svar på vår osäkerhet och vår rädsla. Den vänder bort vårt fokus från sådant som inte går att undvika. Vetenskapens upptäckter har också gjort flera av religionens dogmer om skapelsen ohållbara. Som etiskt rättesnöre fungerar religionen bra; man ska vara ödmjuk, tänka på sina medmänniskor och liknande. Men det faktum att religionernas syn på universum är så i grunden fel gör det svårt att tro att budskapet verkligen kommer från en gud.

 

Ann Druyan menar att vår tro tar sig många uttryck. Inte nödvändigtvis genom de stora världsreligionerna. För henne är tanken att USA:s regering håller tillfångatagna utomjordingar ett sätt att omsätta denna tro i praktiken. Men här måste man försöka att resonera logiskt, säger hon.

 

- Alla regeringar är utomordentligt dåliga på att hålla saker hemliga. Tanken att till exempel den amerikanska regeringen skulle hålla varelser från flygande tefat fångna inom Area 51 är helt utan verklighetsanknytning. Man kan se det på flera olika sätt. Vårt försvarsdepartement dras med en stadigt krympande budget liksom hela det militärindustriella komplexet. Jag hyser inte den minsta tvekan om att om dessa generaler och verkställande direk törer kunde hitta ett nytt hot som de kunde rikta vår uppmärksamhet mot, så skulle de göra det. Om de verkligen hade tillfångatagna utomjordingar så vore det ett utmärkt argument för att få mera pengar till sin verksamhet.

 

Vad tror hon då själv. Kommer människan att få kontakt? Finns det varelser där ute som redan har skickat sina signaler till oss?

 

- Jag vet inte. Det stora antalet stjärnor som finns i universum gör det närmast osannolikt att det inte skulle finnas liv i andra solsystem. Jag tror nog att det finns liv på andra planeter i universum. Men om vi verkligen får kontakt så lär det nog dröja länge innan allt återgår till det normala. Men vi kan vänja oss vid allt. Människan är sådan.