#verklighetenbakom

Mysteriet med kristallcirkeln

Eller Vikernfallet som ufointresserade kanske känner det mer som. Fenomen i naturen kan vara mycket fascinerande och i detta speciella fall är ovanliga cirklar eller hål i isen en av komponenterna. Hålen liknar ofta dem som en pimpelfiskare borrar upp medan cirklarna är betydligt större och formas på istäckets ovansida. Som så många andra udda fenomen är de dåligt dokumenterade och svåra för en forskare att undersöka.

Av Clas Svahn

Att dessa naturfenomen skulle ha en koppling till ufoobservationer är knappast särskilt sannolikt men det finns ett fall i Sverige där sambandet åtminstone till en början verkade svårt att blunda för. Ett rad lysande gluggar på något som kan ha varit ett snusdoseliknande föremål och sedan, en mystisk cirkel i isen, utgör ingredienserna i detta spännande fall.

I mer än 100 år har det lilla brukssamhället Gyttorp några mil norr om Örebro varit beroende av Nitro Nobels sprängämnesfabrik. Samhället klamrar sig fast vid sjön Vikerns nordöstra strand omgivet av skog och Kilsbergen i söder. Gränsen mellan Västmanland och Närke är bara någon halvmil avlägsen. I dag ägs fabriken av ett australiskt företag och har bytt namn till Orica Sweden AB med 380 anställda men 1976 var fabriken fortfarande svensk och 1 100 personer arbetade där.

Vintern 1976 skulle Gyttorpsborna aldrig glömma. Under några vinterveckor förvandlades Vikerns isbelagda yta till ett turistmål av första klass. Det kom folk långväga ifrån för att se på underverket. Tidningarna skrev och spekulerade. Kunde det mystiska avtrycket komma från ett flygande tefat? 

Vår historia börjar onsdagen den 21 januari klockan 21 på kvällen. Allan Jansson hade tagit bilen från bostaden i Pershyttan för att åka de tre kilometerna till fabriken i Gyttorp. Han var ensam i bilen som han brukade. På sätet intill sig hade han en unicabox med mat.

När han hade parkerat bilen och gått in genom vakten fanns det inget som tydde på att den här natten skulle bli annorlunda än så många andra. Det var en behaglig vinterkväll och temperaturen sjönk mot 16 minusgrader timmarna kring midnatt.

Allan Jansson hade arbetat treskift som nitreringsarbetare vid Nitro Nobel i Gyttorp sedan gruvan i Pershyttan hade stängt tio år tidigare. Hans uppgift var att övervaka driften vid en denitreringsanläggning för syror. Processen som Allan Jansson övervakade gick ut på att oskadliggöra en syra som bildats som restprodukt under framställningen av nitroglycerin. Anläggningen låg nära sjöstranden och ifrån ett pausrum kunde Allan se ut över Vikern när han så ville.

Då Allan Jansson kom ut för sin tredje inspektionsrunda var klockan 22.25. Han hade lämnat fabriksbyggnaden och tittade ut över Vikern. Men det var något som inte stämde. Ute på den annars mörka sjön lyste det som från en lång rad av fönster. När han gick närmare kunde han skönja konturerna av ett stort mörkt föremål. Allan Jansson hade aldrig förr sett något liknande.

Ljusen befann sig av allt att döma ute på sjöns is inte långt från fabriken. Någon måne var inte uppe och den starka lampa som fanns längre neråt stängslet kunde knappast heller spela honom ett sådant spratt.

Allans första tanke var att det rörde sig om en stor flock med djur, vars ögon lyste i mörkret. Han gick närmare för att komma bort från lampskenet och bättre kunna se vad det var för något som fanns där ute. När ögonen vant sig vid mörkret framträdde ett mycket stort och mörkt föremål som verkade stå på isen. Han befann sig nu bara omkring hundra meter från föremålet. Det liknade en rund ost med tvära kanter. Allan uppskattade dess höjd till cirka 120 centimeter och diametern till cirka 35 meter.

Den långa raden med ljus visade sig vara fyrkantiga ”fönster” eller öppningar ur vilka det strålade ett gulvitt sken som inte speglades i isen. Antalet ”fönster” var mellan 12 och 15 och vart och ett omkring 30 centimeter i fyrkant. De var placerade längs hela överdelen av föremålet. Allan hade också en känsla av att vara iakttagen.

Under de kommande timmarna var Allan Jansson ute i snitt tre gånger per timme för att titta på föremålet. Det fanns hela tiden kvar på samma ställe och även ljuset var oförändrat. Sista gången han såg det var strax efter klockan tre på morgonen den 22 januari. När han vid fyratiden gick ut igen för att titta, hade föremålet försvunnit.

Allan Jansson bestämde sig för att inte säga något om händelsen till vare sig arbetskamrater eller sin familj. Han var rädd att folk skulle skratta åt honom.

Den följande natten, torsdagen den 22 januari, var sista nattskiftet för veckan. Vid varje inspektionsrunda tittade Allan efter om det fanns något ovanligt där ute, men Vikern låg öde och tom. Han började fundera över om det han hade sett kvällen före kanske hade varit en synvilla och lät saken bero.

Måndagen den 26 januari försvann tvivlet. Nu hade Allan Jansson eftermiddagsskiftet och började arbetet klockan 13. När han kom ner mot sjön på väg till fabriken, upptäckte han en konstig ring ute på isen. Allan Jansson tvärstannade och bara stirrade på den konstiga ringen. Han insåg plötslig att märket på isen måste ha ett samband med det han själv hade sett några nätter tidigare. 

Nu kunde Allan inte hålla tyst längre utan berättade för ett par förmän om ringen på isen och om händelsen under nattskiftet. Till hans egen förvåning skrattade ingen åt hans berättelse. Men nu spred sig ryktet om hans iakttagelse över fabriken och vidare ut i samhället.

Plötsligt var händelsen på isen den stora nyheten. En ström av nyfikna sökte sig till platsen för att se de konstiga märkena med egna ögon. Snart visste alla vem det var som hade satt igång det hela. För Allan Jansson var detta inget annat än ett rent helvete. Det här var inte vad han hade önskat.

– Jag ältade om och om igen för mig själv vad det var jag sett där ute på isen, berättade Allan Jansson för UFO-Sveriges undersökare. Samtidigt hade jag mitt arbete att sköta. Inte vågade jag ringa någon och meddela vad jag sett. Jag var rädd för att bli utskrattad, särskilt om det visade sig att jag sett fel. Jag beslutade mig för att hålla tyst och behålla för mig själv vad jag sett.

Men det gick inte att hålla tyst. Händelsen växte honom över huvudet.

En som arbetade på Nitro Nobel när händelsen inträffade var företagets informationschef Gudmar Johannes. I dag har han gått i pension och flyttat till Uppsala men minns händelsen väl. Han minns också att Allan Jansson helst av allt velat tiga om sin observation.

– Han hade definitivt bestämt sig för att inte berätta det här och det handlade inte bara om att han inte ville utsätta sig för åtlöje. Han kände sig nog också lite rädd efter det som hänt, säger Gudmar Johannes.

– Men när han fick se märket på isen på måndagen, fyra dagar efter observationen, så kunde han inte tiga längre utan talade med några kamrater på jobbet.

För Allan Jansson blev händelsen en tung börda att bära. När frilansjournalisten Jan-Ove Sundberg skrev om den i Hemmets Journal redan den 8 april 1976 blev Allan Jansson mycket upprörd. Han ville absolut inte ha sitt namn med. Nu fick han se både sin bild och namn intill rubriken ”Jag såg en okänd cirkelrund farkost landa mitt i natten!” Uppmärksamheten blev till en mardröm för den tystlåtne nitreringsarbetaren. Dessutom hade Sundberg döpt om Vikern till Vikaren.

– Pappa pratade aldrig med oss om det som hänt. Han ville inte säga något om det. Han trodde på det han hade sett och tyckte det var väldigt olustigt. Jag tror att han blev rädd för det, säger Birgit Karlsson, dotter till Allan.

Birgit Karlsson berättar att pappan ofta skrev egna visor och annat material. Men aldrig en rad om händelsen på Vikern. Det som hänt där försökte Allan Jansson att förtränga.

Sonen Bo Jansson som också jobbade på Nitro Nobel när händelsen inträffade fick vetskap om sin pappas iakttagelse genom tidningarna. När han som så många andra besökte kristallcirkeln hade han ingen aning om att hans egen far hade observerat ett konstigt föremål på samma plats några dagar tidigare.

Även om det viskades bakom Allan Janssons rygg och han fick utstå en hel del efter att hans observation hade blivit känd, så finns det ingen som har något negativt att säga om honom. En som borde veta är dåvarande fabrikschefen för Nitro Nobels sprängämnestillverkning, Sven Rosell:

– Jag tror inte att han på något vis överdrev det han hade varit med om. Det var en sansad och fin kille. En bra jobbare och skötsam. Men jag tror att han fick lida mycket för det han hade upplevt, säger Sven Rosell.

I takt med att händelsen hamnade på tidningarnas förstasidor väcktes också UFO-Sveriges intresse. Representanter för organisationen utförde under två dagar en undersökning av platsen och alla som kunde tänkas veta något om händelsen intervjuades. Så också Allan Jansson under löfte att få förbli anonym under utredningens gång.

Det var en märklig syn som mötte undersökarna när de kom ut på den sju kilometer långa sjön. Avtrycket i isen var mycket stort. Det var cirkulärt och mätte 40 meter i diameter. I periferin, som var 2,5 meter bred syntes ”strålar” i isen. Märkligast var partiet i mitten av cirkeln, där isen hade ombildats till jättelika, tunna iskristaller som stod på högkant. Storleken på kristallerna närmast centrum var cirka 15 centimeter, medan kristallerna fick en allt finare struktur ju längre från centrum de hade bildats. Längst ut var de endast 3–4 centimeter höga. De största kristallerna fanns inom ett cirkulärt område med cirka fem meter i diameter. Dessa kristaller var tunna som glasskivor, med en tjocklek på cirka två millimeter. Utanför avtrycket var isens tjocklek 42 centimeter, medan det i centrum var endast 26 centimeter.

– Redan på håll såg jag den runda fläcken på isen, berättar Owe Lewitzki som undersökte kristallcirkeln den 8 februari 1976. När man gick närmare såg jag hur stora kristalliserade isskivor stod upp ur skaren. De var bara ett par millimeter tjocka, som råglasskivor.

Också Gudmar Johannes förvånades över den fantasieggande formationen på isen:

– Jag var själv ute och tittade på den runda fläcken, säger han. Det var stora, fantastiska kristaller som stod travade på varandra som i ett korthus. Väldigt tjusigt. Men då betraktades det mest som ett naturfenomen.

Det kan vara så att Allan Jonsson inte var ensam om att observera okända föremål över Gyttorp den här kvällen och natten. En annan person anställd vid företaget var tillsammans med sin fru på en promenad vid 18.30-tiden samma kväll. Paret fick då se ett rött fast ljussken över Vikern. Sedan försvann det, men kom tillbaka igen. Då tyckte de att det var underligt eftersom det ställde sig stilla över sjön. 

När de kom hem från promenaden fick de se att föremålet rörde sig mot nordost i riktning mot Nora. De trodde att det var en helikopter fast de inte hörde något ljud från den men blev fundersamma över att det röda ljuset inte blinkade som på en helikopter utan hade ett fast sken. Föremålet var aldrig nära Nitro Nobels fabriker så länge de kunde iaktta det. Det befann sig mitt över sjön innan det försvann.

Spekulationerna om vad som kan ha orsakat kristallcirkeln har varit många genom åren. En annan teori var att moln från ångcentralen skulle ha lagt sig på isen och orsakat märket. Men det tror inte Sven Rosell. 

– Man hade utblåsningar från ångpannorna men de rören kom ut söder om den cirkeln om jag inte missminner mig.

De flesta Gyttorpsbor har sin åsikt om händelsen. En del menar att det nog trots allt var ett ovanligt naturligt fenomen som låg bakom märkena på isen. Andra är beredda att sträcka sig något längre. En som lutar åt en naturlig förklaring är dåvarande brandchefen Rune Sundgren. Sundgren var anställd av bruket och kunde också kalla sig skyddschef och säkerhetschef. Det var så det var. Samhället och bruket var ett.

– Jag är av den åsikten att det hela orsakades av något naturligt fenomen, säger han.

En som inte delar den åsikten är Kjell Stockhaus på Nerikes Allehanda som arbetade som redaktör på Nora-redaktionen från 1962 till 1983. Kjell Stockhaus har en mycket klar minnesbild av händelsen och var en av de första som besökte platsen där kristallcirkeln hade bildats:

– Jag åkte ut så fort jag fick veta vad det handlade om. Och märket på isen var väldigt exceptionellt. Det var ju snö på isen men själva cirkeln var nedsänkt, det var blåis och den var alldeles rund. Det finns ingen naturlig förklaring så vitt jag kan se.

I samband med att händelsen blev känd gick ett rykte om att elförsörjningen hade påverkats av det mystiska föremålet. UFO-Sveriges undersökare Owe Lewitzki fick ett tips om att det skulle ha skett en nedgång i kraftförsörjningen samma natt som Allan Jansson gjorde sin observation. Men ryktet skulle visa sig vara felaktigt.

– Det skulle jag ha känt till i så fall, säger Gunnar Niklasson som var chef för elavdelningen på Nitro Nobel 1976. Niklasson, som arbetade inom företaget mellan 1960 till 1983 minns själva händelsen väl men säger bestämt att det inte hade varit något problem med kraftförsörjningen.

– När jag kom dit på morgonen efter det att händelsen blivit känd så pratade vi givetvis om det som hänt. Men det var ingen som hade rapporterat några fel under de närmast föregående nätterna. Det skulle de ha gjort i så fall.

Nitro Nobel försörjde hela samhället med el på den tiden och någon annan elcentral fanns inte.

Allan Janssons observation och cirkeln på isen hade fått hela samhället på fötter. När så en explosion inträffade på laboratorieudden den 5 februari och dödade en arbetare och skadade en annan svårt kom nya rykten i svang. Olyckan inträffade på en utvecklingsavdelning där företaget framställde nitroform, ett kraftigt oxidationsmedel som kunde användas som bränsle till raketmotorer. Det var den första dödsolyckan på fem år och flera ville koppla samman händelsen med den konstiga cirkeln på isen.

Natten till den 30 mars 1976 inträffade så ännu en sällsam historia på Vikerns is. Den här gången i Käppstaviken längre söderut. Upprinnelsen till händelsen var att en familj som bodde 20 meter från stranden vaknade av att det blåste kraftigt. Men när man tittade ut genom fönstret var det lugnt. På morgonen upptäckte familjen att en konstigt formad vak hade bildats 37 meter från land. Vaken var rund med tre utskott som efter ”motorer” och på isen syntes flera sotmärken. En bit längre bort fanns en liten, alldeles rund vak.

– Men det var en bluff, säger Owe Lewitzki som undersökte både kristallfläcken och den 20 meter stora vaken. En av våra undersökare hittade en etikett som flöt under vattenytan i en liten vak inte långt från den stora. På pappret stod ”Dynamex B 40x1.000 mm” plus ett tillverkningsdatum, 760226 249. Det tyder på att någon lagt ut Dynamex på den ganska tunna isen och tänt på. Och när Dynamex brinner så låter det som om det blåser. Jag tror att det var det ljudet som väckte familjen den där natten.

Owe Lewitzki och Erik Pettersson från Karlskoga UFO-Center hade också ordnat så att dykare från Karlskoga Sportdykarklubb undersökte botten i vaken. Dykarklubben ställde upp med fyra man, Lars-Erik Karlsson, Göran Jansson, Per Anders Nolfelt och Gunnar Hedberg. 

Dykningarna genomfördes den 10 april och man fann snabbt spår av sotpartiklar. Dessutom flöt askliknande grågula partiklar omkring i vattnet i vaken. Vid kontrolldykningar på andra platser var vattnet klart. Alla tecken visade att något bränt sig igenom isen.

När jag ber dåvarande fabrikschefen vid Nitro Nobel, Sven Rosell att kommentera etiketten i vaken blir han arg och kallar det hela för ”en konspiration” och alla ufointresserade för ”helknäppa”. Något svar på hur etiketten med Dynamex hamnade i vattnet får jag inte.

Men bluffen till trots är det kristallcirkeln på Vikerns is som lockar till spekulationer. Var det verkligen det mörka föremålet med alla lamporna som orsakade den – eller finns det en annan förklaring? Här finns det två spår. Dels cirkeln på isen och dels det som sågs lysa över sjön./p>

 

I mitten av april 2006 fick jag ett brev från Ingmar Schylström, välkänd helikopterpilot men då i 70-årsåldern. Schylström mindes att han passerat sjön någon gång i januari 1976. I en av sina gamla loggböcker fick han bekräftat att han tillsammans med en elev befunnit sig över Vikern någon gång på kvällen den 21 januari 1976, samma kväll som Allan Jansson gjorde sin iakttagelse.

”Då vi kom över sjöområdet vid Gyttorp ’beordrade’ jag eleven att göra en landning på den snöbetäckta isen”, skriver han i brevet och fortsätter: ”Väl nere på isytan började vi diverse ’hovringsövningar’, framåt/bakåt/sidledes med vridningar runt lodaxeln.”

I en detaljerad teckning beskriver han mera i detalj hur helikoptern rörde sig över Vikern.

Eftersom uppgiften var helt ny och inte känd av dem som undersökte fallet 1976 ringde jag upp Ingmar Schylström som verkat som pilot inom flygvapnet och sedan arbetat som lärare för omkring 350 elever under sin tid på Saabs helikopteravdelning. Vid det aktuella tillfället hade han varit i Sveg tillsammans med en civil elev och flög en helikopter av modell Hughes 300 med en 300–400 hästkrafters motor.

– Jag brukade ta eleverna med på en övningstur i fjällvärlden och det var på väg hem från en sådan verksamhet som vi stannade till över Vikern när vi var tillbaka ned efter att ha fyllt på bränsle i Sälen. 

– Jag hade planerat att vi skulle flyga lite mörkerflygning på hemvägen så att eleven fick träning också i det. Nu blev det så att vi kom ut över sjön [Vikern] och tränade landningar och hovrade över isen. Då var det mörkt. Ibland hade vi strålkastarna på, ibland inte för att han skulle få klara landningen ändå. 

Schylström fortsatte med att beskriva lanternorna på helikoptern, en röd på vänster sida och grön på höger. Tillsammans med den snö som yrdes upp av helikopterns rotorblad kunde ett ljusfyrverkeri skapas, menade Schylström. När de var färdiga med övningen fortsatte de flygningen hem till Linköping.

Själv har jag ingen anledning att betvivla att Ingmar Schylström och hans elev verkligen befann sig över Vikern den aktuella kvällen. De två anonyma ögonvittnena som varit ute på promenad tidigare på kvällen hade vid 18.30-tiden också sett något som mycket väl kan ha varit helikoptern. Paret hade fått syn på ett rött sken över Vikern som sedan rörde sig mot Nora, alltså österut. Det röda skenet kan mycket väl ha kommit från helikopterns ena positionsljus och i en intervju i tidskriften UFO-Information 2/76 säger mannen också att “vi trodde att det var en helikopter”.

När jag talade med Ingmar Schylström sa han sig inte minnas när han kom fram till Vikern på kvällen den 21 januari men han mindes att det var mörkt. Eftersom solen gick ned redan klockan 15.33 så var det ordentligt mörkt vid 18.30-tiden. Någon färdplan skrev han aldrig, det fanns inget krav på en sådan. Men han minns att man stannade en relativt kort stund över sjön.

De övningar som han och eleven utförde över Vikern gick bland annat ut på att snurra och hovra, sväva över, isen och det var värmen från motorn som skapade den märkliga cirkelformationen i isen menar han.

– Motorn ligger cirka 70 centimeter över marken och utvecklar en hel del värme. Jag brukar säga till mina elever att landa aldrig på en gräsmatta hos dina vänner för att visa hur duktig du är för när du sedan lyfter igen har du bränt sönder gräset och olja kan ha droppat ut.

Det verkar alltså som om Ingmar Schylströms vittnesmål kan förklara det röda klot som det anonyma paret observerade vid 18.30-tiden på kvällen. Däremot är Allan Janssons iakttagelser, som gjordes under flera timmar mellan klockan 22.25 och 03.00, ännu oförklarade och kan knappast ha med Schylströms övningar att göra. Schylström säger att han och eleven befann sig över sjön i bara omkring 15 minuter. 

Det är heller knappast troligt att Schylström valde att stanna till för en mörkerövning så sent som vid 22.30-tiden när det ännu återstod 150 kilometer att flyga innan man skulle nå hemmabasen i Linköping. Att planera sin flygning så när det ändå skulle gå att få bra mörkerförhållanden betydligt tidigare på dagen är knappast att utnyttja tiden på bästa sätt.

Den största frågan återstår ännu att besvara. Hade Schylströms Hughes 300 något med den stora iscirkeln att göra? Den frågan kan mycket väl ha ett annat svar.

Den 12 maj 1988 var Bo och Sol-Britt Magnusson från Linköping ute på en dagstur till Örebro och Nora i det vackra vädret. Med i bilen var också Sol-Britts mamma och en kamrat till de båda. Sol-Britt satt vid ratten och Bo intill henne i framsätet. Någon gång på eftermiddagen lämnade de fyra Nora och körde väster ut mot Gyttorp och Vikern. Planen var att åka längs väg 243 som går alldeles vid Vikerns östra strand och vidare till Karlskoga för att sedan ta sig tillbaka hem till Linköping.

– Vi hade precis kört igenom Gyttorp och kommit fram till den plats där vägen närmar sig sjön, berättar Bo Magnusson. Då fick jag se en väldigt kraftig vattenstråle som sprutade rakt upp inte långt från stranden. Det såg så konstigt ut att vi stannade bilen för att titta. Vi blev helt överrumplade och ingen människa syntes till.

Strålen syntes en kort stund men de fyra i bilen hann säga ”vad är det där?”, ”vad konstigt” och ”det finns ingen människa där” innan de stannade. Då hade den slutat spruta.

– Vi stannade nästan direkt och då kändes det lite kymigt. Vad var det vi hade sett? När vi kom ner till sjökanten såg jag något som liknade en osynlig motor, ungefär som ringarna efter en väldigt stor sten som kastats, som expanderade ut mot sjön med en mycket stor kraft. Centrum på cirkeln flyttade sig aldrig utan det blev bara större och större. Det var som om en liten undervattensbåt skulle åka runt, runt och ta sig allt längre ifrån centrum.

Medan Bo och Sol-Britt stod och tittade satt de andra två kvar i bilen. Bo och Sol-Britt uppskattar att cirkeln var 15 meter, kanske ändå större, när den var som störst.

– Vattenpelaren stack rätt upp och var nog 25 meter hög och var ungefär tjock som strålen från en brandslang, säger Sol-Britt.

– När vi hade parkerat bilen och tittade ned mot vattnet från en liten höjd så var det som en elvisp hade snurrat under vattenytan, som en virvel eller en tromb som kom underifrån. Cirkeln blev större och större tills den ebbade ut ungefär mitt i sjön.

Det Bo och Sol-Britt hade sett har observerats också i andra sjöar och i Stockholms skärgård. Orsaken är explosioner av metan som samlats i fickor på botten. Och det finns tecken på att också Vikern har sådana ansamlingar av gas.

När den stora iscirkeln uppstod i januari 1976 undersöktes den av flera personer från UFO-Sverige. Fokus låg helt naturligt på att se en koppling mellan det lysande objekt som Allan Jansson sett på natten och cirkeln med de stående kristallerna. Därför var det få som brydde sig om andra liknande fynd som fanns längre bort på isen. Där hittade Wolfgang Lewitzki, bror till Owe, en spricka i isen:

– Sprickan fanns 50 till 100 meter bort från den stora cirkeln, den var kanske tio meter lång, berättar han. Det intressanta med den var att längs dess kant fanns det stående kristaller som var identiska med dem som vi hittade i den stora cirkeln. Dessutom hittade jag 3–4 hål som liknade pimpelhål 150 meter från iscirkeln.

Kristallerna och hålen togs aldrig med i någon rapport om Vikernhändelsen. Men kanske var det där som lösningen låg. Om också andra delar av sjön uppvisade liknande effekter så kanske svaret i själva verket inte kom från ovan utan nedifrån.

Ett stort antal sjöar i Sverige kan bilda metangas på sina bottnar och vid några tillfällen har folk blivit ögonvittnen till hur stora vattenpelare kastats upp ur dem. Vanligare är trots allt att gasen äter sig upp genom ytan och skapar runda hål. I början av december 2007 såg jag själv en lång rad sådana hål på sjön Barkens is utanför Smedjebacken. En bit längre bort hade flera stora, cirkelrunda formationer bildats. Gas kan få större områden att påverkas om den under en längre tid strömmar upp från botten och sprids under isen. Eftersom metangasen är varmare än det omkringliggande vattnet så påverkas isen underifrån och ett stort område kan sätta sig. Det är då som de stora cirklarna skapas och klaris kan bildas om det också går hål i mitten och vatten väller upp för att frysa.

Det mesta tyder på att iscirkeln på Vikern har en naturlig förklaring och att den orsakades av gas som sipprat upp från botten. 

Owe Lewitzki kan se hur undersökningen av Vikernhändelsen inte blev så objektiv som den borde ha blivit:

– Vi var ju styrda av Allan Janssons observation, själva ufohändelsen, så våra tankar gick i de banorna. Sedan var det många som tyckte att jag var alldeles för kritisk när det gällde ufo över huvud taget och kanske ville jag visa att jag inte alltid var en skeptiker, säger han i dag.

Trots det är Vikernfallet noggrant undersökt av personer som tog sin fritid i anspråk för att dokumentera händelsen så bra det någonsin gick.

För Allan Jansson tog grubblerierna aldrig slut. I ett maskinskrivet memorandum daterat den 31 januari 1976, tio dagar efter händelsen, skrev han ned sina egna intryck av det som hänt. På de sista raderna summerade han sina funderingar:

”Är det en landningsplats för en RYMDFARKOST? Var det en RYMDFARKOST jag iakttog? Jag vill tro att så ej var fallet, men, jag ältar å ältar och får ingen bestämd teori utan bara tvivel på det hela.”

Den 21 februari 1993 avled Allan Jansson utan att ha fått något svar på sitt livs största gåta.