#Verklighetenbakom -

Verkligheten bakom Ufopodden i P3

Spökraketen i Nammajaure

 

Spökraketer är inget som bara hör hemma 1946, utan de har fortsatt att dyka upp och dyka ned runt om i Sverige. Ett av de mest intressanta fallen hittade jag ett spår efter i FOA:s stora ufoarkiv någon gång på 1980-talet. När, minns jag inte längre. Dokumentet bestod av en sida nedklottrade anteckningar gjorda av den dåvarande ufohandläggaren Sture Wickerts, en person som var tämligen ointresserad av sin uppgift. De gånger som jag och Anders Liljegren på AFU hade kontakt med honom brukade han till hälften på skämt och till hälften på allvar säga att det vore bättre om någon av oss tog över hans jobb. Något som vi gärna höll med om – problemet var väl bara att hitta någon som skulle vilja betala våra löner …

Av Clas Svahn

Ointresset för ufofrågan gjorde att Sture Wickerts inte gärna lade ned någon tid och energi på att undersöka de fall som han faktiskt fick in. Enda gången som han lämnade sitt skrivbord på Östermalm i Stockholm var i slutet av oktober 1976 sedan två gropar som misstänktes ha orsakats av meteoriter hittats i skogen utanför Målilla i Småland. Och en av de få gånger som Wickerts på allvar lade ned tid på ett ufofall var när Liz Hellström kontaktade honom per telefon den 5 augusti 1980 för att berätta om hur hon och hennes sambo Bo Berg sett ett cigarrformat föremål flyga över dem i Muddus nationalpark några dagar tidigare. Och inte bara det, föremålet hade landat på och sjunkit i en sjö intill.

Wickerts anteckningar visar att han gjorde allt han kunde för att försöka hitta en förklaring till vad de två vandrarna hade sett. Han kontrollerade med Esrange, F21, milostaben för Övre Norrland, Norrlandsflyg, Lapplandsflyg och Robotförsöksplats Nord (RFN) i Vidsel för att höra om någon av dem hade haft aktiviteter i området. Det hade de inte. Wickerts kollade även med den militära underrättelsetjänstens radarövervakning, men kunde inte heller där hitta något som kunde lösa gåtan. Något svenskt var det inte. Om det var något från främmande makt så hade de lyckats ta sig in i Sverige utan upptäckt.

Själv gjorde jag min första intervju med Bo och Liz den 15 augusti 1990 då vi träffades i deras hem i Hägersten. Och då fick jag också för första gången höra dem båda berätta om vad som hände den där soliga dagen i juli 1980.

Nammajaure, som ligger 30 kilometer fågelvägen från Jokkmokk och lika långt från Porjus, är en sjö längs den vandringsled som går genom Muddus nationalpark, en populär led som tar besökaren genom natursköna områden. Det var längs den som Bo Berg och Liz Hellström, som i dag är gifta och båda heter Berg i efternamn, var på väg att gå. Ett av ändamålen med deras vandring var fågelskådning från ett fågeltorn vid sjön Muddusluoppal. Efter att ha parkerat bilen vid Skaitekojan på östra sidan av Stora Luleälven gick de in i parken. Men det var på vandringens sista dag, då de åter var på väg mot bilen, som händelsen inträffade.

Det var den 31 juli, dagen var het och tryckande och solig. De båda hade vaknat vid niotiden och lämnat stugan vid Nammavarre 90 minuter senare för att ta sig längs stigen mot Nammajaures södra ända. Där övergick stigen i en träspång som tog dem torrskodda över det vattensjuka området inte långt från sjöns strand. En bit ut på spången stannade de till för att rasta. Klockan var 11.50. När jag startade bandspelaren för att för första gången höra deras berättelse lät det så här:

Bo Berg: När vi kom fram till en spång, precis vid kanten av myrmarken, så satte vi oss ned för att vila. Vi tittade ut över sjön på en del fåglar som var där. Det första vi hörde var ljudet. Det var det som fick oss att reagera. Det var ett vinande ljud, ungefär som från ett flygplan. Jag väntade mig att få se ett flygplan.

Liz Berg: Som ett Viggen ungefär, schvosch. Och det var alldeles tyst omkring oss så vi hörde ljudet tydligt. Det var åska i luften och det började också åska senare. Då vände vi oss om båda två och tittade upp, snett bakåt. Kanske 100 meter upp …

BB: Men höjden är väldigt svår att säga. Men det var inte speciellt högt. 

LB: Och då såg vi en raket helt enkelt. Raketformad.

BB: Och på sidorna såg vi något. Men det är svårt att bedöma efteråt hur det på sidorna egentligen såg ut.

LB: Jag tyckte det såg ut som små vingar. Bosse tyckte det liknade tuber.

BB: Tuber vid sidan.

LB: Och så tittade vi på den. Den åkte över våra huvuden.

BB: Ljudet var lite ojämnt, ungefär som den manövrerade samtidigt som den for. Det kom stötvis. När den hade passerat precis rakt över oss såg vi den fara över sjön. En av oss hade kikaren runt halsen, jag kommer inte ihåg vem, och vi kunde se raketen i kikare. I vilket fall så gjorde den en gir och vände tvärt.

LB: Då kom den ut över sjön och började åka rakt emot oss. Och så gick den ned och landade ungefär mitt i sjön. 

BB: Landningen såg väldigt fin ut. Ingen störtning utan en manövrerad

landning.

LB: Och så såg vi hur den sjönk.

BB: Då tittade vi i kikaren. Vi såg hur det bubblade omkring den.

LB: Alla fåglar flög upp och vi såg väldigt tydligt hur den liksom sjönk. Det bubblade och så där. Och så försvann den. Men vi såg bara bubblor, inget skum. Som att luften försvann ur den. 

Så berättade Bo och Liz Berg om händelsen för mig 1990. I sin dagbok från samma dag som händelsen ägde rum skrev Bo:

”Då hände något mycket underligt! Plötsligt sveper över våra huvuden ungefär 100 meter upp i luften, något sorts robotliknande farkost, i hög fart. Den går ut över sjön och gör sedan en snygg gir åt vänster och nedåt och landar på vattnet med ett stort plask och sjunker sedan. Jag skulle tro att den var ungefär 3 meter lång och såg ut ungefär så här som jag kommer ihåg den [teckning]. Under loppet av den stund jag såg den hann jag tro att det var ett flygplan, en kryssningsrobot, ett UFO. Det lät som ett flygplan fast mycket svagare. Det kusligaste var att den landade i sjön vi satt vid. Både Liz och jag såg det och tyckte att det var kusligt.” 

Av rädsla för att det rörde sig om något slags vapen som kunde explodera gick de båda snabbt därifrån. När föremålet plötsligt vände och flög tillbaka mot dem insåg de båda att någon måste ha styrt den. Kameran som de hade haft i ryggsäcken hann aldrig plockas fram under den korta stund föremålet flög över dem. Först sedan det sjunkit tog de båda en bild ut över sjön. Då hade fåglarna återvänt och lagt sig på vattnet.

Här hade ett missilliknande föremål inte bara flugit över Bo och Liz, och det på låg höjd, utan dessutom svängt 180 grader, sänkt sig och landat på sjön inte långt ifrån dem. För att sedan sjunka. Hela observationen tog omkring 15 sekunder, sannolikt något mer om man räknar in när de först hörde ljudet.

– Den måste ha saktat in oerhört för när den åkte över oss hade den rätt hög fart. Sedan girade den liksom och då var det som om den förlorade fart. Så gick den ned och så landade den i sjön, berättar Liz.

När jag frågar hur säker hon är på tidpunkten för observationen svarar Liz utan att tveka:

– Helt säkra. Vi tittade på klockan direkt efteråt. Vi trodde ju att vår sista stund var kommen.

Det var först sedan de båda kommit tillbaka till Stockholm som de kunde rapportera till Sture Wickerts om det ovanliga föremålet som båda trodde var en kryssningsmissil.

Händelsen i nationalparken är mycket ovanlig. Att någon under lång tid kan se ett föremål landa och sjunka är unikt i Sverige, och för UFO-Sverige blev det en utmaning att lösa gåtan, men det dröjde många år innan vi gav oss i kast med det.

Under några dagar i månadsskiftet augusti/september 2012 försökte UFO-Sverige lokalisera den sjunkna spökraketen i Nammajaure. En expedition som tagit månader att planera och samla in medel för att kunna genomföra. När vi startade från ett mulet Arlanda tidigt på morgonen den 30 augusti var vi tio personer: Förutom jag själv, Carl-Anton Mattsson från UFO-Sverige, DN-journalisten Pea Nilsson och de två observatörerna, Bo och Liz Berg, fanns ett filmteam med producenterna Michael Cavanagh och Kerstin Übelacker, filmarna Erik Lindeberg och Janssen Herr samt ljudteknikern Martin Hennel med ombord. Filmarna hade följt oss sedan flera år och deras dokumentär kommer att sändas på Sveriges Television under 2015.

Och fler skulle vi bli. På Skellefteå flygplats väntade Steve Sandström, min medorganisatör av denna unika expedition, tillsammans med kocken och UFO-Sverigemedlemmen Jocke Eriksson, teknikern Lars Bergkvist och fotografen Erland Segerstedt från Skellefteå. Innan vi slutligen gav oss ut genom Muddus nationalparks vackra och allt mer höstlika natur skulle även vår guide Volker Husmann komma att ansluta och nästa förmiddag de båda Kirunadykarna Roine Norström och Simon Kenttä.

Expeditionen var fulltalig.

Idén att försöka hitta föremålet i Nammajaure föddes 2010 då frågan kom upp genom en av UFO-Sveriges medlemmar. Händelsen skilde sig från många andra ufoobservationer genom åren på flera sätt, framför allt eftersom föremålet inte bara farit förbi utan också setts navigera innan det landade och sjönk. När jag frågade Bo och Liz om de hade uppfattat det som intelligent styrt svarade Liz:

– Ja, det var vi HELT överens om. Just det här att det saktade in och gick ned så himla snyggt och landade, det visade ju att det var meningen att det skulle göra det. Hade den havererat så hade den kunnat ramla ned var som helst. Just den där loven ned gjorde att det såg styrt ut.

2011 började vi samla in pengar för att kunna genomföra sökandet, och efter att ha fått tillstånd av länsstyrelsen i Norrbotten och berörda samebyar att genomföra dykningar och att använda helikopter för att lyfta in vår 1,3 ton tunga utrustning kunde vi till slut äntligen spika datum: 30 augusti till 3 september.

Två res- och packningsdagar, de övriga tre avsatta för att söka igenom sjön på jakt efter det sjunkna föremålet.

Resan norrut från Skellefteå gick i två bilar och en stor del av den tillbringade jag i baksätet pratande i telefon eller bloggande. Intresset för vårt sökande var mycket stort. Jag pratade med den engelskspråkiga nättidningen The Local, P3 och P4 plus flera lokala tidningar i Norrbotten. Med oss ut i skogen var dessutom P1-reportern Emil Östlund och under de närmaste dagarna skulle såväl TV4 som Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten skicka ut reportrar och fotografer. Många fler, som Expressen och Radio Norrbotten, skulle ringa och göra intervjuer och i Luleå möttes vi av Nordnytts reporter Micke Nyberg när vi stannade till för lunch på Storheden köpcentrum.

Lägerplatsen skulle bli en liten höjd vid kanten av sjöns södra del, inte långt från träspången där Bo och Liz gjort sin observation. Att de tunga dykartuberna, båtarna, batterierna och provianten skulle kunna bäras in var visserligen möjligt men i praktiken oerhört komplicerat. Istället bestämde vi oss för att ta hjälp av helikopterfirman Fiskflyg i Porjus som inte bara visade sig ha mycket professionella piloter utan dessutom ställde upp på ett sätt som underlättade vårt arbete väsentligt. Denna tunga del av lasten körde Steve Sandström och jag upp till Porjus där vi lastade allt i ett nät som sedan lyftes in till lägret av Fiskflygs pilot Magnus Fridh.

När jag själv och Steve Sandström i sällskap med Lars Bergkvist och Michael Cavanagh landade på träspången var lägret redan på väg att bli klart.

Ett stort partytält kom att utgöra matplats och kök med en nästan ständigt brinnande brasa utanför sig. Inom 40 meter växte sedan en liten tältstad upp där en fallfärdig stuga kom att bli dokumentärfilmarnas teknikbas med batterier och datorer i ett relativt gott skydd mot regnet.

För regnade gjorde det. Hela fredagen vräkte tunga, kalla droppar ned och eftersom det också var då som de flesta journalisterna kom så tillbringade vi i princip hela dagen utomhus.

Fredagen var också den dag då våra dykare, Roine Norström och Simon Kenttä, från Kiruna anslöt till expeditionen. Trots regn gav de sig ut på sjön med sonarutrustningen nedsänkt under vattnet och den registrerande datorn inplastad och gömd under ett tillfälligt ihopsnickrat regnskydd i fören. I drygt en timma korsade de två sedan Nammajaures nordliga delar, där föremålet hade setts sjunka, innan vi tillsammans kunde se resultatet på den bärbara datorn under taket i partytältet.

Denna första undersökning syftade till att kartlägga botten i sjön, en botten som bara befann sig mellan tre och fyra meter ned. På några punkter syntes formationer som hade formen av ett tubliknande föremål, och efter att ha markerat några sådana platser bestämdes att dykarna skulle titta närmare på dessa platser nästa dag.

För att ringa in det område som var mest intressant hade vi utrustat Bo och Liz med en walkie-talkie medan den andra skickades med dykarna ut på sjön.

Placerade på spången där de gjort sin observation 32 år tidigare kunde de nu leda dykarna fram till den plats där de uppfattat att föremålet landade och sjönk. Där släpptes sedan en röd boj.

När vi stod på spången frågade jag Bo Berg hur snabbt det tubformade föremålet flög över dem den där dagen:

– Den gick inte så där anmärkningsvärt fort. Den gick ju lågt, vilket kan ha fått det att se ut som om den hade en hög fart. Kanske hade den 300 eller 400 kilometer i timmen. Det var inte som när en Viggen startar. Vi råkade nämligen åka under en Viggen som lyfte från Såtenäs flygflottilj för 20 år sedan och det var helt andra farter.

Kunde ni se något utblås komma från roboten?

– Nej, ingenting sådant. Inget daller i luften bakom. Den bara susade förbi, svarade Liz och fick medhåll av Bo:

– Nej, det syntes inget. Ingen rök, inget.

När ni nu ser tillbaka på det här och jämför med raketer och kryssningsrobotar, var det inte konstigt att det inte fanns något utblås från en drivkälla?

– Oerhört konstigt. Men jag är inte insatt i det och funderade överhuvudtaget aldrig på hur den drevs. Fast det är ju oerhört mystiskt, svarade Liz.

Fredagen blev också den dag som vi gjorde vår första webbtevesändning från stranden. Eftersom regnet öste ned och vi var tvungna att skydda datorn och den router vi fått låna av Luleåföretaget Streaming Solutions så byggde vi ett vindskydd med tak, vilket blev till en slags liten utomhusstudio nere vid sjön. När det blåste som värst, och det gjorde det rätt ofta, dånade det lite i plasten men i stort fungerade det bra. Tre gånger på lika många dagar kunde de drygt 8 000 som följde expeditionen på Facebooksidan Ghost Rockets sedan se och höra rapporterna från hur arbetet vid sjön fortskred.

Meningen med sändningarna var att vi hela tiden skulle berätta allt vi gjorde och kom fram till utan att dölja något. För oss var det en fråga om trovärdighet och för att inte i efterhand behöva bli ifrågasatta.

Glädjande nog upphörde regnet strax före midnatt och lördagen bjöd på sol och blå himmel sedan morgondimman lättat som en skir älvdans från Nammajaures stränder. Nattens bottentemperatur på fyra plusgrader hade bytts mot plus 18 och solen hjälpte till att torka en del av våra våta kläder.

För Roine Norström och Simon Kenttä bjöd förmiddagen på en halvtimmas sonarkörning över sjöns södra del innan det blev dags att bege sig ut till de områden som var mest intressanta: där sonarbilderna visat avlånga föremål och där den röda bojen placerats.

Men när dykarna under lördagen så gick ned till botten för att undersöka den upptäckte de två saker: De formationer som såg ut som avlånga cylindrar var i själva verket helt naturliga föremål och botten var fylld av dy ned till minst fyra meter. Den metalldetektor anpassad för undervattensbruk som vi hade med oss klarade kanske någon meter ned i dyn, inte mer.

När Simon Kenttä insåg hur mycket dy som faktiskt fanns på botten skrev han ett kortfattat meddelande till sin kollega Roine Norström medan de två fortfarande befann sig under vattnet: ”Fan! Det är helt kört.”

Och det var det. Den här gången.

– Om ett föremål landade på sjön och sjönk så måste det ha fortsatt ned genom leran och försvunnit, sa Roine Norström sedan han kommit upp till ytan igen.

Vilket innebär att det metalliska föremål som Bo och Liz Berg såg passera över dem 1980 mycket väl kan ligga kvar där det en gång sjönk. Om ingen har varit där och plockat upp det – vilket vi givetvis inte vet. Efter ett samråd på lördagseftermiddagen beslutade vi att avbryta sökandet för den här gången.

Att stanna kvar och fortsätta dyka också under söndagen, vilket var planen, var helt enkelt inte meningsfullt.

I månadsskiftet augusti/september 2014 återvände jag igen, på dagen två år efter vårt första försök. Nu med en något mindre grupp och lite lättare utrustning. Trots det krävdes också den här gången ett helikopterlyft från den nu ännu skumpigare skogsbilvägen en halvmil från sjön.

Den här gången hade vi med oss två olika typer av markradarinstrument plus en metalldetektor (magnetometer) som tillsammans skulle göra det möjligt att se ett föremål i dyn. De två radarinstrumenten var dels ett med en 100 MHz-antenn som kunde släpas efter en båt, dels ett 250 MHz-system som kunde läggas på båtens botten. Båda lånades välvilligt ut av professor Bo Olofsson vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Dessutom fick vi låna en speciell metalldetektor som skulle kunna se ned genom vattnet och vidare i bottenslammet.

Allt detta tog ett antal månader att genomföra innan vi kunde sätta oss på flyget upp till Skellefteå. Den här gången bestod gruppen av radarexperten Jaana Gustafsson från Tyréns AB, min son Niklas Svahn och hans kamrat Ludvig Vinka samt några från det filmteam som följt UFO-Sveriges arbete under snart fem år, Michael Cavanagh, Kerstin Übelacker och Janssen Herr. I Skellefteå väntade Steve Sandström, Lars Bergkvist och Jens Häggström medan fotograf Erland Segerstedt anslöt till gruppen dagen efter.

Ganska snart visade det sig dock att den radar som kunde placeras på båtens botten inte fungerade särskilt väl, möjligen på grund av luftfickor i plastbotten, och fokus kom istället att läggas på att söka genom området med hjälp av den långa flytantenn som släpades efter båten.

Under omkring tio timmar genomsöktes de intressantaste delarna med hjälp av flytantennen medan kursen hölls med en handhållen gps. Sjön visade sig mycket ren på föremål såsom stockar och stenar och de utslag vi fick var mycket få, vilket underlättade arbetet. Och de som väckte vårt största intresse var två ekon, objekt 137 och objekt 140, som båda var större föremål som låg i sjöns sediment. Det mest intressanta ekot, objekt 140, låg ett par meter ned i dyn i den grunda sjön och där var det ingen tvekan om att det rörde sig om ett större, för oss okänt föremål.

Radarutrustningen byttes sedan ut mot magnetometern för att vi på så sätt skulle kunna fastställa om de ekon vi fått också kunde visa sig vara metalliska objekt.

För att kunna göra detta utan störningar plockades båtens motor bort. Båten med Jaana Gustafsson vid metalldetektorn och Ludvig Vinka vid årorna togs sedan på släp ut till sökområdet. Följebåten, med mig och Janssen Herr, lade sig sedan 100 meter bort för att kunna hjälpa till om så skulle behövas och för att sedan bogsera sökbåten tillbaka till den södra stranden, där vi hade vårt läger och där det gick att gå i land.

Sökandet med magnetometern genomfördes under närmare tre timmar med relativt magert resultat. Objekt 140 uppvisade visserligen ett mycket svagt metalliskt utslag när magnetometern placerades över platsen men någon form av störning, som kan ha kommit från båten eller från sjöns botten i sig själv, gjorde det svårt att säga säkert om föremålet var av metall eller inte.

Tyvärr är det också omöjligt att säga om utslaget kom från ett raketliknande föremål eller om det kunde vara något annat. Klart är att det som ligger där är relativt stort, några meter, och att det är intressant nog att fortsätta undersöka.

Därför måste nästa steg bli att undersöka de intressantaste platserna från isen med hjälp av snöskotrar och då med en annan typ av radar. Denna expedition kommer sannolikt att kunna göras först i november eller december 2016 då isen har de rätta förutsättningarna.

I sin slutrapport från sökningarna skriver Jaana Gustafsson bland annat:

”För att kunna avgöra om och vad det finns för större föremål i sjön Nammajaure bör vidare undersökningar genomföras. Ett förslag är att i detalj undersöka områdena runt de identifierade objekt som ser mer intressanta ut med markradar. Detta bör lämpligast göras från is (med möjlighet till bättre positionering och kontroll av mätlinjernas läge), med täta parallella profiler (cirka 0,5 meter mellan mätlinjerna) och i områden som är cirka 25x25–35x35 meter stora. Visar dessa resultat fortfarande på intressanta anomalier bör man undersöka området med dykare och slamsug.”

De två expeditionerna till Nammajaure har varit mycket lärorika. Intresset från massmedierna var enormt, till och med rysk teve sände ett inslag och kom en månad senare hem till Järfälla för att filma en uppföljning. Anmärkningsvärt var också att samtliga inslag i teve och radio, i tidningar och på nätet var seriösa och bra. Många som tog del av dem hörde av sig till UFO-Sverige, och antalet rapporter till oss ökade under några höstveckor. Nyheten om vårt sökande fick många att dra sig till minnes egna iakttagelser som de nu äntligen hittade någon som de kunde rapportera dem till.

Aldrig tidigare har en svensk ufoorganisation letat efter ett sjunket föremål och jag har också svårt att hitta något liknande exempel från andra länder.

Men vad var det då som Bo och Liz Berg såg landa och sjunka i Nammajaure? Det mest sannolika är att det rör sig om någon slags fjärrstyrd missil. Men vem skickade i så fall ut den? Och hur kom det sig att den vände och svängde för att landa och sjunka i sjön? Var detta planerat?

Frågorna kring händelsen i Nammajaure är många och enda sättet att få svar på dem är sannolikt att försöka hitta föremålet genom en ny expedition.

När jag själv kollar en del av Sture Wickerts uppgifter från 1980 visar de sig stämma. Särskilt intressant var att RFN inte hade någon verksamhet den aktuella dagen överhuvudtaget. Försöksplatsen, som i dag heter FMV Vidsel Test Range, ligger sydväst om Muddus nationalpark och upptar ett 1 650 kvadratkilometer stort område. Därifrån genomfördes också kring 1980 olika provskjutningar med robotar. Men någon sådan provskjutning ägde alltså inte rum när Bo och Liz Berg gjorde sin observation.

Wickerts anteckningar antyder också att han lyckats få upp ett spaningsplan av typen J32B Lansen för att söka efter föremålet, möjligen även en helikopter. Under de samtal jag hade med Wickerts under åren berättade han också att spaningen var förgäves på grund av att Nammajaures vatten var för grumligt. Några noteringar från 1980 finns inte längre sparade på Vidselbasen, men genom en tidigare anställd där har jag fått fram att basens Lansenplan (SE-DCN) flög i 55 minuter den 7 augusti 1980. De noteringar som finns om helikopterinsatser säger bara att basens Augusta Bell 204B, i svenska försvaret kallad Hkp 3, flugit inom provområdet vid fyra tillfällen mellan den 31 juli och 8 augusti det året. Vad Lansenplanet och helikoptern gjorde står det inget om – men några månader efter den andra expeditionen till Nammajaure skulle jag få svar på min fråga!

Den 13 november 2014 stod jag inför 90 pensionärer i en samlingslokal i Enköping. Ämnet var ufo men eftersom tiden för mitt föredrag bara var lite över en timma så valde jag att inte berätta om våra expeditioner till Nammajaure utan fokuserade på spökraketfenomenet från 1946 och en rad lokala fall. När jag pratat klart kom en man fram till mig och frågade om jag hade hört talas om att en sådan där spökraket skulle ha sjunkit i Muddus nationalpark 1980! Lätt förvånad svarade jag att det kunde man väl säga att jag hade. Mannen visade sig heta Kjell-Erik Lindgren och hade vid tillfället arbetat som vapeningenjör och expert på radar och robotar vid sektion 2 på milostaben i Boden. Och det var honom som militären hade skickat upp i en helikopter för att söka efter Bo och Liz Bergs sjunkna farkost.

– Jag blev kontaktad av militärledningen om att vi skulle undersöka en sjö uppe i Muddus nationalpark och jag flög dit i en helikopter från helikopterskolan i Boden. Vi var tre personer ombord: piloten, navigatören och så jag. Vi flög nog i en timma runt sjön, väldigt nära vattnet och många rundor, men det var omöjligt att se något eftersom vattnet var alldeles för mörkt. Hade något sjunkit så gick det inte att upptäcka. Jag spanade också på stränderna eftersom det fanns en möjlighet att föremålet kunde ha studsat på vattnet och hamnat där.

Kjell-Erik Lindgren konstaterade att det var förbjudet för militären att landa på platsen men att han ändå lyckades få piloten att göra det efter att ha skyllt på att han mådde dåligt. Nere vid sjökanten gick han fram och plockade med sig några döda fiskar som verkade misstänkta.

– Vi kände ju det kalla krigets tryck och misstänkte att det kunde vara en signalsökande robot från östsidan som paret hade sett och att den kunde ha en kärnstridsspets med sig. När vi såg att det fanns döda fiskar så tänkte vi att det var läckage från kärnspetsen som skadat fisken.

Men fiskarna visade sig ha dött av inälvsmask och inte av något radioaktivt läckage.

När jag frågade Kjell-Erik Lindgren om det kunde ha varit en svensk robot som kommit på avvägar svarade han utan att tveka att något sådant var det aldrig tal om. Den saken hade avfärdats på ett tidigt stadium. Också för militären stod det klart att det Bo och Liz hade sett några dagar tidigare var i högsta grad verkligt. Men varför försvaret aldrig återvände till sjön visste Kjell-Erik Lindgren inte.

Gåtan i Nammajaure väntar ännu på sin lösning.

Bidra till nästa expedition genom att sätta in en valfri summa på UFO-Sveriges plusgiro 505060-4, swish 123 615 89 35 eller via paypal.  

   Glöm inte att skriva vad saken gäller!