Läs ett kapitel ur Clas Svahns nya bok!

Clas Svahns nya bok ”Det okända – Övernaturliga möten och fenomen” utkommer på Bokförlaget Semic i början av september.

Boken säljs också genom UFO-Sverige och kostar 220 kronor för medlemmar och 250 kronor för övriga.

Boken handlar om människors möten med okända varelser. Så här ser innehållet ut:

I en annan del av verkligheten (Inledning)

De små under jorden

Grannar med människorna (Älvor och alver)

De små under jorden (Vittror och vättar)

En grå gubbe med toppig luva (Tomtar)

Skogens farliga väsen (Troll)

Kloten som förebådar död (Lyktgubbar)

Skrämmande möten

Stora, dumma och starka (Jättar)

På jakt efter blod (Vampyrer)

Vägen till Blåkulla (Häxor)

Besökare från en annan värld (Utomjordingar)

På gränsen till vår verklighet (Männen i svart)

Internets skrämmande spöke (Slender man)

I nattens mörker

När mardrömmen blir verklighet (Maran)

De döda går igen (Spöken utomhus)

Att skaka hand med de döda (Spöken inomhus)

Husen som Gud glömde (Hemsökta hus)

Bilder av en okänd värld (Spökfotografier)

Djur som inte borde finnas

När drakarna flög över Sverige (Drakar och hjulormar)

I skogens mörker (Sasquatch och Bigfoot)

Himalayas svårfångade vildman (Snömannen)

Rätt djur – fel kontinent (ABC-djur)

Vattnets väsen

I svenska sjöars djup (Sjöodjur)

Havens okända monster (Havsodjur)

Sirenernas farliga sång (Sjöjungfrur)

Besök från himlen

När Guds son fastnar på bild (Jesus)

När Jungfrun kom till Tensta (Jungfru Maria)

Guds sändebud på jorden (Änglar)

Efterskrift

 

De små under jorden

Det var en tidig morgon i april 2017. Klockan hade precis passerat fem och Björn Kindberg satt ensam på kanten till verandan till en ombyggd fäbod mellan Lillhärdal och Särna. Inne i huset låg de övriga och sov. Det var ljust och inte särskilt varmt och snön låg fortfarande kvar på gården.
Ryflovallen, som fäboden heter, har anor långt tillbaka i tiden och ligger längs det som en gång var pilgrimsleden mot Nidaros i Trondheim. I dag är husen upprustade och det som för många år sedan var stall har inte längre några hästar. Det var här Björn Kindberg mötte något som han kallar för ”den lille stallgubben” när jag pratar med honom:
– Han kom gående till höger om mig, från en dörr till ett av uthusen. Han var 15–20 meter bort. Jag kunde se honom tydligt när han dök upp, säger Björn Kindberg.
Att det skulle komma någon gående där vid femtiden på morgonen var inget Björn Kindberg hade räknat med. Några grannar fanns inte på långa vägar och den lilla figuren liknade inget som han tidigare sett. Den såg ut som en vuxen människa men betydligt mindre och med konstiga kläder. Till slut var varelsen så nära att han kunde se detaljer i ansiktet:
– Han var kanske metern hög, som en pojke eller liten tomte, hade bylsiga vadmalskläder på sig och en liten rund huva eller mössa. Den var också grå. Ansiktet var skrynkligt och gammalt men han hade inget skägg utan var renrakad. Han var nog bra gammal och såg sliten ut, berättar Björn Kindberg.
Den lille mannen kom från ett av uthusen på gården och tog sedan vägen efter väggen på ett av de längre timmerhusen där snön inte låg lika djup. Efter att den lille hade gått ett tiotal meter stannade han till mitt emot Björn Kindberg:
– Han vände sig om och tittade på mig och sa på något som kan ha varit härjedalska att det var tråkigt att det inte längre fanns några hästar i stallet utan att det var ombyggt till att bo i. Det var inget roligt att vara där längre. Så sa han.
Själv blev Björn Kindberg alldeles tyst och kom sig inte för att svara. Istället nickade han bara när den lille beklagade sig över att det inte längre fanns djur att ta hand om. Och det hade det inte funnits på kanske femtio år.
– Man kanske skulle ha pratat med honom men jag blev så snopen att jag inte visste vad jag skulle göra, säger Björn Kindberg.
– Efter ett litet tag så försvann han bara. Som när man knäpper med fingrarna. Hade det varit en vanlig människa så hade han inte kunnat försvinna på det viset.
När de andra vaknat visade Björn Kindberg spåren som den lille lämnat efter sig i snön:
– De såg ut att vara gjorda av trätofflor med en spets framåt. Det fanns ju ingen av oss som var där som hade sådana skor. Och det var långt, långt till nästa gård.
Björn Kindberg blev aldrig rädd men han beskriver det som hände som ”ofattbart”. Visserligen hade han hört talas om vittror från sin farmor som växte upp i Röjden i Värmland, men att se något sådant själv, det var han inte beredd på.
– När hon var ung i början av 1900-talet hade man byggt en ny ladugård men där fick inte djuren vara i fred. Varje morgon när de kom ut så stod djuren utanför. Då hade en gammal tant i byn sagt till dem att flytta ladugården en bit, då skulle problemen sluta. När de hade gjort det fick djuren vara i fred.

Vittror var, eller kanske man ska säga är, uråldriga väsen med sina boningar under jorden. Och det gällde att se upp när man som människa skulle uppföra ett hus eller kanske en ladugård eftersom det kunde hända att man då råkade slå upp sina bopålar rakt över vittrans bostad. Där under golvplankorna fanns en annan värld.

Det finns olika beskrivningar av hur vittrorna såg ut, inte minst när det gällde storleken. I vissa delar av landet beskrevs de som lika långa som en människa och inte alls olika oss i utseendet, precis som den varelse Björn Kindberg såg. Men vitterkvinnorna beskrevs ofta som mycket vackra och som farliga lockbeten för en man. På andra platser sas de vara små, bara decimeterhöga.

På många sätt liknar vittran såväl vättar som troll och skogsrå och precis som dessa varelser kunde de även leva i berg och under stora stenar. I Jämtland var vittran intill förväxling lik det vi i dag förknippar med en tomte med röd toppluva på huvudet.

Hur lika dessa varelser var kan vi se i en beskrivning från 1600-talet från Ragunda socken i Jämtland som Daga Nyberg återger i sin bok ”Vittran i fäbodland”. Här får en man och hans hustru besök av en manlig vittra då de befinner sig i en fäbod. Vittran ville ha hjälp då hans hustru låg i svåra plågor då hon skulle föda:

”År 1666 då jag tillika med min hustru war gången till Fäbodarn, som ligga ¾ mil från Ragunda Prästegård, och der sent om qwällen suttit och talt en stund, kom en liten Man ingående genom dörren, och bad min Hustru, det wille hon hjelpa hans Hustru som då låg och Qwaldes med barn. Karlen var eljest liten til wäxten, swart i synen, och med gamla grå kläder försedd. Jag och min Hustru sutto en stund och undrade på denna Mannen, emedan wi understodo, at han war et Troll, och hört berättas, det sådana, af Bond-folket Wettar kallade, sig alltid i Fäbodarne uppehålla, sedan Folket om Hösten sig derifrån begifwet. Men som han 4 a 5 gånger sin begäran påyrkade, och man derhos betänkte, hwad skada Bond-folket berätta sig ibland av Wetterna lidit, då de antingen swurit på dem, eller eljest wist dem wrånga ord til helfwetet, ty fattade jag då til det rådet, at jag läste öfwer min Hustru några Böner, wälsignade henne, och bad henne i Guds Namn följa med honom.”

Bondkvinna följer sedan med den lille mannen ut genom dörren sedan hon packat med sig lite linnekläder. Styrkt av guds beskydd men också rädd att stöta sig med vätten. När kvinnan sedan återvänder berättar hon vad som hänt för sin man som skriver ned också detta:

”Sedan har hon mig wid återkomsten berättat, at då hon gått med Mannen utom porten, tyckte hon sig liksom föras uti wädret en stund, och kom så uti en stuga, hwarest brederwid war en liten mörk Kammare, der han shustro låg och wåndades med barn i en säng. Min hustru har så stigit til henne, och efter en liten stund hjelpt henne, då hon födde barnet, och det med lika åtbörder, som andra Menniskor pläga hafwa. Karlen har sedan tilbudit henne Mat, men som hon dertil nekade, ty tackade han henne och fölgde henne åt, hwarefter hon åter liksom farit i wädret, och kom efter en stund til porten igen vid pass klockan 10. Emedlertid woro en hoper gamla Silfwer-skedar lagda på en hylla i stugan, ooh fann min hustru dem, då hon andra dagen stökade i wråarna, kunnandes förstå, at de af Wettret woro dit lagda. At så i sanning är skedt, witnar jag med mitt namns undersättande.

Ragunda d. 12 april 1671 Pet. Rahm.”

Vittran var alltså en annan sorts människa, ibland mindre men boende i hus och skapt som oss andra. Men med magiska egenskaper som kunde få en människa att flyga genom luften, eller ”i wädret” som det hette på den tiden. De kunde också lura en vandrare att ta fel väg och att tappa bort sig och, om det ville sig illa, bergta barn.

Klokt nog tackade frun i nedteckningen från Ragunda nej till att äta eller dricka när hon befann sig i vittrornas boning. Gjorde man det kunde man bli kvar. Och de som trots detta lyckats ta sig därifrån kunde berätta hur tiden verkade gå i en annan takt än den i människornas värld.

Gränsen mellan dagens berättelser om högteknologiska utomjordingar i avancerade rymdskepp och folktrons berättelser om människors möten med varelser som uppenbarligen befinner sig bortom tid och rum är flytande. Vår tids tolkning av att det skulle röra sig om varelser från andra planeter fick fäste först i slutet av 1940-talet, dessförinnan hänvisades sådana berättelser istället till olika slags folktroväsen. Inte sällan tycker sig de som mött dessa ”utomjordiska” varelser också ha kommit in i en annan verklighet där tiden uppenbarligen inte går på samma sätt som hos oss. När de sedan har återvänt och kontrollerat sina klockor visar det sig ibland att det som personen har upplevt som någon timma i själva verket är flera gånger så mycket.

En svensk berättelse som handlar om förlorad tid, men då kopplad till småfolket, har jag fått genom historikern Linda Oja och UFO-Sveriges Mikael Sjöberg på Landsarkivet i Uppsala. Det var på kvällen den 16 september 1759 som den 22-årige drängen Jacob Jacobsson hade rott över Västra Kiölsjön i Ramsbergs församling för att lämna matsäck till sin pappa och sig själv, mat som de skulle ha under de närmaste dagarna då de jobbade i skogen. Det var när Jacob hade rott tillbaka och dragit upp båten, som var gjord av en ekstock, på stranden som något underligt inträffade. Framför sig fick han se en stor och bred vagnsväg som han tidigare inte upptäckt och bestämde sig för att följa den en bit.

Efter en kort stund kom Jacob fram till en stor herrgård med präktiga hus. Snart befann han sig inne i ett av herrgårdens rum, där han satte sig på en bänk vid dörren och snart fick se en liten tjock gubbe med röd mössa på huvudet sitta vid ändan av ett bord. Han kunde också se ett stort antal ”småfolk” som sprang fram och tillbaka. De små varelserna liknade på alla sätt vanliga människor utom till storleken. Ett undantag fanns och det var en vacker jungfru som var något längre än de andra. Jungfrun frågade om han ville ha mat och dryck men Jacob tackade nej. Småfolket frågade då om han ville stanna kvar men då blev Jacob rädd och svarade: ”Gud hjälpe mig väl hem till min far och mor igen!” Gubben i den röda mössan hade då svarat: ”Kasta ut den där, han svär så illa.” Och på en gång hade Jacob förflyttat sig från det stora herrgårdsrummet till stranden där han lagt till med sin båt och omedelbart börjat ge sig av hemåt.

När han kom in i stugan till sina föräldrar visade det sig att både de och grannarna hade sökt efter honom i fyra dygn; så länge hade han alltså varit borta. För Jacob hade det känts som bara en kort stund och trots att det gått flera dagar var han varken hungrig eller törstig. Enda menet från händelsen var att han nästa dag hade känt sig lite orolig i kropp och själ.

Berättelsen ovan skrevs ned av prästen Petrus Vigelius (1704–1769) sedan Jacob i sina föräldrars närvaro berättat den för honom på Mikaelidagen samma år, 1759. Vigelius beskriver Jacob som ”ganska enfaldig, gudfruktig, stilla och saktmodig, samt har det allmänna lovord, att han från barndomen, vid lediga stunder, alltid förnöjt sig av Guds ords flitiga läsande och betraktande”.

Dokumentet är undertecknat av Vigelius själv i vittnens närvaro och daterat i Ramsberg den 29 september 1759, alltså mindre än fjorton dagar efter det att händelsen skulle ha ägt rum.
Det finns givetvis många sägner om vittror och småfolk men de beskrivningar som mest intresserar mig är när människor säger sig ha mött dessa varelser öga mot öga och inte bara återberättade historier som vandrat i flera led.

Själv har jag rätt svårt att skilja på vättar och älvor och alver. De lever alla under jorden och är små och människoliknande. Båda grupperna är också rätt sura till sinnelaget och långsinta. Att bli ovän med dem kan ställa till stora problem. Också tomten stämmer väl överens i en del av detta förutom att tomtar inte bodde under jorden.

Men det finns en del tecken att gå på. Enklast är kanske att kolla in klädseln. Är de små klädda i rött eller grönt så är det alver och älvor, är de klädda i grått är det sannolikt vättar. Eller möjligen tomtar. Man skulle kunna säga att en vätte är en tomte i miniatyr.

Vättar kunde också bo i stenar eller i träd och det fanns även exempel på hur vättar slagit sig ned i gravhögar. Och som så många andra folktroväsen kunde vättarna byta skepnad, oftast till maskar och insekter.

När man läser om eller lyssnar till berättelser om möten med dessa av vetenskapen icke typgodkända väsen blir det tydligt att tolkningen av det man tar del av till stor del beror på vilken världsbild vi är beredda att acceptera. Själv är jag naturvetare i grunden men också väl medveten om hur viktig den andliga delen av tillvaron är för oss människor.

Ibland är det lätt att känna sig irriterad över bristen på handfasta och fysiska belägg för de historier man för höra. Att varelser från andra världar skulle befinna sig ibland oss är något som de flesta av oss kanske rycker på axlarna åt. Bara tanken gör att vi ställer oss avvisande. Hur skulle det vara möjligt att andra, vid sidan av oss människor, skulle kunna samsas med oss på denna jord? Och att de är så lika oss? För mitt i allt det magiska och övernaturliga verkar vi nästan vara släkt. Oavsett om vi pratar om utomjordingar eller vättar och tomtar.
När det gäller de små underjordiska konstaterar den gotländske etnologen Ulf Palmenfelt att ”de gifter sig, föder barn, firar barndop, dör och begravs” och på så sätt blir en spegelbild av oss själva men med magiska krafter och förmågor som gjorde att man en gång fruktade dem samtidigt som en människa också kunde få hjälp av ”di små”.

Sitter man några timmar på Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala så hittar man åtskilliga exempel på hur människor sett och umgåtts med varelser utöver det vanliga, oftast i äldre tider. Tyvärr blir man då och då frustrerad eftersom nedtecknarna sällan eller aldrig brydde sig om att fråga om några detaljer. Istället noterades berättelserna kortfattat och torftigt som den här från Vittskövle i nuvarande Kristianstads kommun som William Lengertz skrev ned 1943. Lengertz hade intervjuat en kammarjungfru men mer vet vi inte och inte heller när händelsen som hon återgav skulle ha inträffat:

”En sommarafton kommo mina föräldrar på vägen, som går längs trädgårdsmuren från ’Kokkalyckan’ och Segesholm. Då de voro ungefär vid mitten av trädgårdsmuren fingo de se att över bron kom en rad av små vita varelser, vilka stigit upp ur kanalen vid brons ena sida och försvunno vid den andra. De liknade små barn. Både far och mor sågo de små pysslingarna.”

Vad var det för vita små varelser som kom upp ur kanalen? Och hur såg de egentligen ut? Den kortfattade beskrivningen ger tyvärr ingen ledtråd.

Som undersökare av okända fenomen, och då särskilt rapporter om ufofenomen och varelser i samband med dessa, har jag mött hundratals människor som i sin tur säger sig ha mött ovanliga varelser. Och den som arbetat med att undersöka sådana berättelser kan knappast undgå att möta vittnen som varit med om händelser som balanserar någonstans mellan den fysiska världen och den icke-fysiska. En gräns som ibland känns flytande.

Det vore enkelt att förklara några av dessa rapporter som inre upplevelser, kanske som ett spratt från våra egna hjärnor, och det är givetvis fullt möjligt att förklaringen finns att hitta där.

Men för den som upplever det hela råder det många gånger ingen som helst tvekan om på vilken sida om gränsen de har befunnit sig. Annette Kruuka är en av många vars berättelse inte verkar tillhöra denna världen. Själv kallar hon det hon upplevde för vättar.

Folklivsforskaren Ebbe Schön beskriver vättarna som kollektiva varelser som ofta bodde under marken och inte sällan nära människornas boplatser. Att störa vättarna var förenat med fara då de små grå hade lätt till hämnd.

Om det nu var vättar som Annette Kruuka mötte den där midsommardagens morgon, den 20 juni 2008 eller 2009, ska vi låta vara osagt. För de underliga varelserna gjorde något som få folktroväsen mäktade med – de förvandlade sig till ett klot av ljus.

Nå, så här var det.
Denna midsommar befann sig Annette Kruuka i familjens stuga i Lovikka en bra bit norr om polcirkeln i Norrbotten. En tid på året då det är ljust hela dygnet, så även tidigt på morgonen när Annette Kruuka vaknade efter en mycket underlig dröm. Klockan var omkring sex:

– Jag låg och sov i vår stuga och drömde om små tomtar eller vättar som gick uppför en backe och som höll facklor med eld i sina händer. De var på väg uppför backen för att tända eld på något. Men mitt under drömmen så känner jag det som att någon börjar dra bort mitt täcke och jag tänker att, nej, du ska inte ta mitt täcke!

Annette Kruuka tar tag i täcket och stoppar det under sin ena arm så att hon ska kunna sova vidare. I samma veva öppnar hon ögonen:

– Då ser jag framför mig en liten figur, en miniatyrtomte, något blått som jag tror var en jacka och med en röd luva och så helt plötsligt blir den ett vitt klot, som en boll av bomull, som sedan sticker iväg ut från rummet, genom dörren och försvinner. Det gick väldigt snabbt. Men jag hann bli så pass vaken att jag uppfattade allt som hände, berättar hon.

Annette Kruuka beskriver varelsen som tittade på henne som en liten tomte, en man. Luvan var nedragen över huvudet men öronen syntes.

– Det var inget man skulle bli rädd för, men jag ville ha kvar mitt täcke!

Annette Kruuka säger att det rådde ett halvmörker i rummet eftersom man hade mörkläggningsgardiner neddragna. Men dagsljuset lyste in:

– Jag såg det som hände väldigt bra, påpekar hon.

När jag frågar hur det gick till när ”tomten” förvandlades till ett klot säger Annette Kruuka att allt hände väldigt fort och framför ögonen på henne:

– Den var precis framför mina ögon, i samma höjd som bröstkorgen, när den plötsligt förvandlades till ett klot. Den var som ovanpå täcket och höll på att dra i det.

Men trots att varelsen alltså satt på Annette Kruuka kunde hon aldrig känna någon tyngd från den.

– Och den var så nära! När jag drog till mig täcket under armen, det var då den blev till en bomullstuss, något vitt och fluffigt. Och så bara poff så stack den iväg genom den öppna sovrumsdörren ut till vardagsrummet.

– Jag klev upp och funderade på vad det var jag såg egentligen. Jag tittade ut genom alla fönster, och vi har fönster åt alla håll, men kunde inte se något konstigt. Så jag berättade för min man och försökte förklara det konstiga jag varit med om, gick tillbaka till sängen och somnade om.

En timma senare, vid sju ungefär, steg Annette Kruuka upp på riktigt, gick ut i köket och började koka kaffe. Men morgonbestyren avbröts av ett högt rop:

– Jag hörde bara ett skrik och tittade ut genom fönstret mot bastun som ligger på gården och såg hur dörren öppnades och svart rök som vällde ut. Samtidigt kom min dotter utspringande.

– Det visade sig att min dotter och hennes kille hade legat där och sovit men somnat ifrån ett ljus som brunnit ned och tagit sig i ett syntettäcke som hade smält och droppat ned på furugolvet som börjat pyra. Och i tumultet som uppstod klev min dotter i sörjan och det brände fast under hennes fötter.

Nu gick allt bra. Annette Kruuka rusade ut och såg till så att dottern fick sina fötter i kallvatten, sedan fick hon stopp på det som var på väg att bli en ordentlig eld.

Just då blev Annette Kruuka bara förvånad och undrade vad hon varit med om. Men senare har hon funderat över om det inte var någon eller något som försökte varna henne för att det höll på att ta eld i bastun. Varelserna med de tända facklorna kanske var ett tecken.

– Nästa gång, om det händer igen, då kommer jag att gå och kolla. Då kommer jag att öppna varenda dörr, inte bara titta.

Det är givetvis omöjligt för en utomstående att veta vad som egentligen hände. Men för Annette Kruuka var det ingen tvekan. Hon var vaken och det hon såg ägde rum i den fysiska verkligheten. En verklighet som inte alltid har så skarpa gränser.

När jag frågar Ebbe Schön om det är vanligt att väsen av olika slag förvandlar sig till ljusklot svarar han nej. Det är inget han ens hört talas om:

– Nej, inte att en varelse förvandlas till ett ljusklot, det har jag faktiskt inte hört. Annars är det vanligt med klot av ljus i folktron. Men när det gäller sådana här berättelser som äger rum mellan sömn och vakenhet så kan drömvärldens upplevelser föras över in i vakenheten, gränsen är inte så total. Å andra sidan finns det många varianter på hur småfolk ska ha nypt folk i benen eller försökt ta tag i saker.  Motivet finns också i vandringssägner när det är kolaren som väcks av skogsrån som varnar för att det börjat brinna i milan. Sammantaget kan man se att det finns fragment från flera sägner i den här berättelsen.

 

Sugen på fortsättningen - Beställ boken!