Rendlesham - Okänd farkost landade vid kärnvapenbas

Det är den 26 december 1980, dygnet har just börjat och på radarstationen i Watton dyker ett okänt eko upp på väg på en sydvästlig kurs. Radarpersonalen följer utslaget på sina skärmar men lyckas inte identifiera planet innan det försvinner över Rendlesham Forest, bredvid den flygbas som då hade Natos största lager av kärnvapen. Personalen enas om att det är deras utrustning som spelat dem ett spratt.

Tidigare på kvällen den 25 december hade ett kraftigt ljussken lyst upp himlen över södra England då den sovjetiska satelliten "Kosmos 749" störtade in i atmosfären och brann upp.

Några dagar efter det okända radarekot kommer ett par säkerhetsofficerare upp till radarstationen. De kräver att få de senaste dygnens bandupptagningar från radarskärmen. Mycket tyder på att personerna ifråga var ifrån NSA, National Security Agency, en topphemlig amerikansk underrättelseorganisation.

Radarpersonalen lämnar ifrån sig banden, som annars rutinmässigt spelas över efter en viss tid, och inser samtidigt att vad de tagit för ett tekniskt mankemang med utrustningen nog i själva verket varit betydligt allvarligare. Säkerhetsofficerarna berättade att en farkost hade landat, kanske kraschlandat, i Rendlesham Forest. Säkerhetsofficerarna hördes sedan aldrig av.

Konfiskeringen av banden har aldrig bekräftats från officiellt håll. Detta är inledningen på en serie händelser som har kommit att engagera ufologer i snart 20 år. Många anser att det är det viktigaste UFO-fallet i modern tid.

Cirka tio mil nordost om London ligger två flygbaser, Woodbridge och Bentwaters, belägna så nära varandra att de i praktiken fungerar som en enhet. Fram till i september 1993 hyste baserna det amerikanska flygvapnets 81:a Tactical Fighter Wing, TFW, med flygplan av typen Fairchild A-10 Thunderbolt. Planet har en extrem manöverförmåga i låg fart och på låg höjd.

I händelse av allvarlig konflikt, ett angrepp från Warszawapaktens sida, var A-10:s uppgift först och främst att slå ut pansardivisioner på marken . A-10 kan utrustas med en högst slagkraftig beväpning för det ändamålet. Dess låghöjdsegenskaper kombinerat med motorernas placering (på ovansidan av flygplanskroppen) gör att planet kan smyga sig in under fiendens radarbevakning och lämna en minimal infraröd signal.

1980 var läget mellan supermakterna ganska spänt främst beroende på den politiska situationen i Polen. Om Sovjet hade gått in i Polen skulle Natos vedergällningsattack ha utgått från Woodbridge och Bentwaters. Ute i kustbandet ligger halvön Orford Ness, där det sedan lång tid tillbaka hade bedrivits militär forskning. Vid Orford Ness bedrev amerikanska NSA hemlig verksamhet. NSA har bland annat utvecklat ett radarsystem som kan "se" bortom horisonten.

På den amerikanska rymdflygstyrelsens begäran har sedan 1960-talet en specialstyrka tränats och legat förlagd på Orford Ness. Styrkans arbete skulle vara att plocka upp eventuella astronauter som återinträtt i fel bana och inte nått fram till Stilla havet.

Flygbaserna drevs uteslutande av amerikaner. Det brittiska flygvapnet, RAF (Royal Air Force), hade dock en chef där men denne fungerade endast som länk mellan den brittiska regeringen och det amerikanska flygvapnet. Den amerikanske chefen hette Charles Halt.

Ungefär kl. 02.00 den 26 december är en vaktstyrka på två man ur den 81:a Security Police Squadron ute på patrullering vid den östra infarten på Woodbridgebasen. Det är John Burroughs och hans befäl - som än i dag inte vill ge sitt namn till känna - som kör en jeep när befälet stannar upp och pekar in i skogen och frågar Burroughs "har du någonsin sett något liknande förut"? Burroughs tittar mot skogen och kan bara svara kort "nej" på frågan. Förvånade bestämmer sig de båda poliserna att köra ut från basen mot skogen för att ta en närmare titt på vad det är som lyser så konstigt. När de närmar sig ser de ett starkt vitt ljus som varierar i styrka, det syns även rött och blått ljus pulserande i kanten på det vita.

Väl framme vid skogskanten beslutar de, förundrade och skrämda, att åka tillbaka till vaktkuren vid den östra infarten och rapportera vidare. Men de har svårt att övertyga sina kollegor om situationens allvar, det var juletid och säkert var det några som festade med fyrverkerier, antogs det. Till slut blev poliserna lovade förstärkning och beordrades att stanna kvar på stället.

Förstärkningen kom i form av Jim Penniston, en amerikan som hade tjänstgjort i England sedan 1975. Hans chaufför, som är det fjärde vittnet till den första nattens incident, har även han valt att inte träda fram med namn. På väg ut till östra grinden kan varken Penniston eller chauffören se någonting anmärkningsvärt. Framkomna till Burroughs och hans befäl ser de emellertid vad Penniston beskrev som en eld vid en flygkrasch då olika kemikalier brinner.

Penniston börjar genast att ställa frågor till poliserna, om de hade sett planet krascha, om de hört något och så vidare. Han hade deltagit i 30 haveriutredningar och trodde sig nu ha ännu en framför sig. De fyra männen bestämmer sig för att Burroughs och Penniston ska gå in i skogen och de två andra stanna kvar vid bilarna för att hålla kontakt via radio.

Lika säker som Penniston är att det är en flygkrasch, lika säker är Borroughs att det inte är det. De två närmar sig det upplysta området, radioapparaterna börjar att knastra mer och mer, sambandet bryts, saker börjar hända. Också Penniston inser nu att det inte är något störtat flygplan.

I en glänta i skogen ser de starkt ljus i skiftande färger, de närmar sig alltmer och får syn på en trekantig farkost som hänger ljudlöst i luften "som om den bara väntade på att vi skulle ta oss fram och titta". De båda männen börjar känna hur deras egna sinnen inte riktigt vill vara med längre "det var som att befinna sig i en stor generator", håret ställde sig på ända, ögonen började rinna, de fick huvudvärk och gåshud. Männen har beskrivit att när de kom närmare farkosten så tycktes såväl motorik som tankeverksamhet gå ned i ett långsammare tempo; "det var som att försöka röra sig i sirap".

Varken Burroughs eller Penniston såg några varelser, som vissa rykten gjort gällande, men båda två var övertygade om att farkosten befann sig under intelligent kontroll på sitt slalomrace mellan träden. Farkosten höll undan för männen när de kom för nära. Ingen av dem kunde se några fönster eller dörrar men på ett litet område syntes tydliga inskriptioner av något slag. Männen berskriver farkosten som om "den var gjord av svart glas".

Efter hand lättar farkosten och försvinner upp i skyn snabbt som en ögonblinkning och mörkret lägger sig åter i Rendlesham Forest. Hos Burroughs infinner sig genast en oförklarlig känsla av att det här bara är början, han förstår det inte själv men han är säker på att farkosten kommer att återvända och gör ingen hemlighet av sin varselkänsla utan berättar öppet om den dagen efter. Jim Penniston hävdar att han tog en 36-bilders film på farkosten från olika håll. Vid framkallningen visade sig alla korten vara överexponerade.

Flera civila utanför flygbasen såg också de underliga saker på natten till den 26 december. Gordon Levett, som bor ensligt, är strax efter midnatt på väg ut till kojan för att natta sin vakthund då ett spökligt grönt glödande ljus tycks komma rakt emot dem.

Det som Gordon beskriver som ett champinjonliknande föremål passerar rakt ovanför dem på cirka 30 meters höjd och försvinner sedan ned i Rendlesham Forest. Vakthunden blir orolig och är sjuk dagen efter, några dagar senare är den död utan att veterinären har kunnat ställa någon diagnos. En bonde i området fick sina kor uppskrämda så till den grad att de löpte amok tvärs igenom stängslet och sprang ut på en väg. En ko blev påkörd av en taxi.

Dagen efter, den 27 december, har det pratats på militärbasen och man beslutar att inspektera skogsområdet där Burroughs och Penniston haft sin närkontakt. Det går tydligt att urskilja tre små gropar i marken formade som en perfekt geometrisk triangel. På ett ställe saknar träden kronor, det är som om någonting farit ned där och slagit av topparna, vidare uppmäts beta- och gammastrålning vars nivå kan ha varit fullt naturlig, om det tvistas det än. Några dagar in på det nya året avverkades skogsområdet, något som ska ha varit bestämt långt i förväg.

Lördagskvällen den 27 december hade det anordnats en liten julfest för officerarna med sina respektive. Klockan 22.30 störtade chefen för säkerhetspolisen, löjtnant Bruce Englund, in på tillställningen och tog överste Halt åt sidan med orden:

"It's back!"

"What's back?"

"The UFO."

Englunds entré innebar ett abrupt slut på festligheterna för Halts del, istället blev han tvungen att utrusta en trupp och ge sig av mot skogen. Halt var ivrig att komma iväg. Nu skulle han bringa klarhet i vad det egentligen var för flygande föremål som använde skogen som landningsbana. Burroughs egendomliga föraning tycktes alltså bli bekräftad inom loppet av 48 timmar.

På Bentwaters Air Base någon kilometer från Woodbridge har den unge Larry Warren gått på sitt vaktpass klockan 23.15. Han står ensam i sin vaktkur i den bortre ändan av Bentwaters landningsbana. Rätt som det är springer fem hjortar förbi vaktkuren, de verkar uppskrämda. Larry börjar känna sig nervös, han förstår inte vad det är som skrämt upp hjortarna eftersom inga flygplan har varit uppe.

Efter en stund anländer en pickup med säkerhetspoliser och Larry Warren beordras att hoppa in i bilen. Bilen körs av Adrian Bustinza, bredvid honom sitter Bruce Englund och ytterligare två säkerhetspoliser. De fem beger sig till Bentwaters materialförråd och hämtar strålkastare, elverk och en del annan utrustning. Framme vid förrådet är personalen stressad och låter säkerhetspoliserna förstå att det är bråttom. Resan går på knaggliga småvägar, då och då ser Larry militärpoliser som de passerar. Lastbilen f ramför Larrys fordon stannar och frågar en militärpolis "vart i helvete är vi på väg egentligen?" Larry hör militärpolisen svara "turn left at East Gate!"

Larry Warren är historiens mest kontroversiella person. Nyligen gav han ut en bok med titeln "Left at East Gate" där han hävdar att han blev kvarlämnad ensam att möta det UFO-fenomen som nu väntade på dem i East Gates närhet. De andra ska ha rusat därifrån hals över huvud. Problemet för Larry är att ingen av de andra militärerna i skogen den här natten till den 28 december kan bekräfta att han över huvud taget var där.

Det är ingen tvekan om att Larry tjänstgjorde på Bentwat ers vid den här tidpunkten, men att han skulle ha varit utkommenderad till East gate den här natten finns det inget belägg för mer än hans egna ord och många är de som anser att Larry i efterhand iklätt sig Adrian Bustinzas kostym.

Under tiden som Bustinza och de andra har placerat ut sig vid en till skogen angränsande åker, har överste Halt med sin trupp börjat gå in i skogen från ett annat håll målmedvetet mot de ljussken som absolut inte ska vara där. Med sig har Halt en bandspelare där han hela tiden talar in sina intryck: "Det är ett konstigt litet rött ljus - ser ut att vara sådär en 400-800 meter, kanske ännu längre bort. Jag stänger av nu."

Halt och hans män fortsätter mot ljuset, med sig har de en geigermätare som ger allt starkare utslag. De lägger märke till hur djuren i skogen och på de närmaste gårdarna beter sig underligt. Djuren är panikslagna vissa stunder och helt tysta annars. Bandspelaren sätts på igen:

Halt fortsätter: "Ljuset är fortfarande där och alla djuren i ladan har tystnat nu. Jag har gått igenom kalhygget ungefär på 110 graders bäring från platsen. Fortfarande ger instrumentet (geigermätaren) utslag på två till tre klickningar." En otydlig konversation hörs mellan männen, de ser någonting på marken där framme.

"Någonting på marken. Jag tror det är något väldigt stort. Vi är ungefär 150 meter ifrån platsen. Allting annat är precis dödstyst, det är ingen tvekan om det, det är någon typ av konstigt blixtrande rött ljus därframme. Kusligt! Det verkar röra sig lite grann hitåt... det är starkare nu än nyss. Det är definitivt på väg hitåt... delar av det skjuts av... Det är inget snack om saken - detta är kusligt."

Senare har Halt berättat hur objektet/ljusfenomenet "exploderade" ljudlöst och delades i tre till fem olika objekt. Därefter försvann alltihop. Dessutom befann sig under stundom ett till fenomen ovanför dem, som då och då sände laserliknande ljusstrålar ned till marken. En av ljusstålarna tog mark om inte på, så i en förrådsbyggnads absoluta närhet. Det gjorde Halt bekymrad för i byggnaden lagrades kärnstridsspetsar.

På åkern där den andra truppen befinner sig utspelas ett annat scenario. Plötsligt kommer ett ljusklot ner från himlen och landar på åkern. Det blixtrar och kokar av ljus i olika färger, helt ljudlöst. Efter en stund exploderar fenomenet i en ljusblixt så stark att männen får vända bort ansiktet. När de tittar dit igen så står där en farkost som ingen av dem sett förr. Vad som sedan händer är inte helt klart. Scenariot kulminerar med landningen, håret på dem som befinner sig närmast föremålet ställer sig på ända. Då farkosten står stilla är det tyst i skogen, när den rör sig väsnas djuren helt panikartat. Avslutningsvis försvinner föremålet upp i skyn med obegriplig hastighet.

Några dagar efter incidenten mellanlandar ett stort militärt transportflygplan på basen utanför ordinarie verksamhetsschema. Ingen av de inblandade fick veta vad planet gjorde där. Planet ska ha varit av typen Lockheed C 141 Starlifter, en koloss av imponerande dimensioner.

I början av 1981 inleder Brenda Butler, Jenny Randles och andra ufologer sina undersökningar. Myndigheterna med försvarsministeriet som mest angelägna instans förnekar kategoriskt att något över huvud taget skulle ha inträffat. Efter ett par år får till sist Jenny Randles, efter intensiva påtryckningar, ett svar från officiellt håll där man medger att "det var några ljus i skogen den där natten" men poängterar att något mer ej finns att tillägga. 1983 briserar så en bomb.

Den amerikanske ufologen Robert Todd har genom den amerikanska offentlighetsprincipen lyckats komma över en kopia på den rapport som överste Halt skrev till det engelska försvarsministeriet om den gåtfulla incidenten. Dokumentet vars existens förnekats i England gick alltså att få fram i USA. Engelsmännen tvingades nu medge att man känt till fallet men poängterade att händelsen inte utgjort något hot mot rikets säkerhet och därför var någon undersökning ej motiverad.

I rapporten beskriver Halt de båda nätternas händelser ganska kort och koncist, hur de undersökte vad han kallar "oförklarade ljus" i skogen. Tyvärr har Halt feldaterat rapporten (som han skrev den 13/1-81). Den ligger ett dygn längre fram i tiden än vad fallet var i verkligheten.

Området runt basen har bjudit på mystik både före och efter år 1980. En rapport ifrån 1956 beskriver hur en okänd flygande farkost plötsligt dyker upp på himlen. Ett jaktplan sänds upp men kan inte hänga med i svängarna då föremålet lägger i en högre växel och jaktplanet känns som en segelbåt i stiltje.

Fiskare har berättat att de sett gröna eldklot komma farande över himlen, en del säger sig till och med ha sett hur kloten har fortsatt att lysa efter att de farit ned under vattenytan. En lika tragisk som mystisk olycka inträffade år 1983 då ett militärplan störtade utanför kusten. Ett annat sändes upp för att leta men också det störtade. Andrepiloten som räddat sig i fallskärm berättade efteråt att planet utan vidare blivit manöverodugligt och att det känts som om aerodynamikens lagar upphört att gälla.

Flera fall av konstiga bilstopp har också inträffat i området.

1980 var Sovjetunionen en supermakt och president Ronald Reagan satsade stora summor på att utveckla SDI, även kallat "Stjärnornas krig". Vapensystemet gick ut på att fiendens anfallande missiler skulle tillintetgöras uppe i rymden innan de hunnit in över amerikanskt territorium. Det finns de som tror att NSA experimenterade med spjutspetsteknik inom SDI-projektet vid Orford Ness.

Lokala fiskare fick inte uppehålla sig i vattnen utanför kusten vid tidpunkten för observationerna i Rendlesham Forest. Tidpunkten för händelsen, mitt under julfirandet och i samband med Kosmos-satellitens himlafyrverkeri, kan ha fungerat som bästa möjliga täckmantlar.

En annan teori går ut på att "landningen" i skogen var en täckmantel för att dölja arbetet med att installera interkontinentala kärnvapenmissiler i underjordiska komplex. Vad som talar mot teorin är att baserna i dag står helt öde. Marken är utbjuden till försäljning.

Ytterligare en teori är att amerikanska militären testade "psykotroniska" vapensystem. Dessa har aldrig erkänts officiellt men forskning kring vapnet lär ha pågått sedan Vietnamkriget. Vapnet är en anordning som sänder ut kraftig elektromagnetisk strålning som påverkar vissa delar av hjärnan och därigenom framkallar hallucinationer. Syftet skulle vara att krig lätt kan vinnas utan att blod spills. Det finns läkare som absolut skriver under på att det går att bygga maskiner som åstadkommer den här effekten.

Det är mycket troligt att händelserna under den andra natten filmades. En del vittnen säger att "männen med kamerorna tittade mer på oss än på UFO:t". Stämmer det så är det svårt att tänka sig en annan lösning än att UFO-incidenten var ett militärt experiment där de utkommenderade trupperna omedvetet medverkade som försökskaniner.

Man kan inte låta bli att undra vad det är för teknik som finns till förfogande för en dylik iscensättning.

Källor:
Jenny Randles: "From out of the blue" (Global communications 1992); Larry Warren/Peter Robbins: "Left at East Gate" (Marlowe & company 1997); Jenny Randles: "UFO-Crashlanding" (Blandford 1998); Intervjuer: Nick Pope 26/10 1996, Jenny Randles 26/10 1996, Jenny Randles 1/11 1997. Telefonintervju med Jenny Randles 19/1 1998. Internetmaterial 1997, brevkorrespondens med Brenda Butler 1997.