Närkontakt i Finland

Klicka på bilderna för bildtext.

Mysteriet i Imjärvi

När ljuset från farkosten försvann kunde de två männen se en liten varelse med toppig mössa och med en låda i händerna. För Esko Viljo och Aarno Heinonen skulle mötet i skogen förändra deras liv. Upplevelsen har fortfarande inte fått någon säker förklaring.

Av Björn Högman och Clas Svahn

Det var onsdagen den 7 januari 1970 och klockan var 16.45 i byn Imjärvi, 16 kilometer nordnordost om Heinola stad i södra Finland. Skogsarbetaren Aarno Heinonen, 36 år, och lantbrukaren Esko Viljo, 38 år, var ute på en träningstur på skidor. Båda hade varit aktiva skidåkare och orienterare.

De båda männen kom med god fart utför en liten slänt och körde fram mot en glänta, där de brukade ta en rast. Det var skymning med några enstaka stjärnor och tunna moln, 17 grader kallt och vindstilla. Den väg de åkte hade de åkt flera gånger tidigare.

När de båda stått och vilat sig i omkring fem minuter, hörde de ett surrande ljud. De tittade upp och fick då se ett mycket starkt ljussken fara över himlen. Det såg ut som ett lysande moln som kom från norr och gjorde en vid båge för att närma sig från söder, samtidigt som det sänkte sig allt lägre. Det surrande ljudet hördes allt starkare. När molnet stannade till, kunde de se att det roterade. De lade märke till att det var liksom en rödgrå dimma, som tycktes pulsera med ett underligt ljus, samtidigt som kvastar av rök slog upp från dess översida.

Männen stod blickstilla och stirrade uppåt. Ingen av dem sa något. När molnet kom ner på 15 meters höjd över marken, såg de vad som fanns i det, en rund, metallglänsande farkost, cirka tre meter i diameter. På dess undersida fanns tre lika stora halvklot och i centrum av farkostens botten stack ett rör ut, ungefär 2 decimeter långt och 25 centimeter i diameter.

En liten stund svävade föremålet stilla, medan surrandet fortsatte. När det sedan långsamt sänkte sig ned mot de båda männen, ökade surrandet i styrka. Samtidigt tunnades det rödgrå molnet ut alltmer, och när det runda föremålet befann sig på tre meters höjd, stannade det, och surrandet upphörde.

Heinonen berättade senare att föremålet nu var så nära att han nästan kunde ha rört vid det med skidstaven.

Plötsligt kom en stark ljusstråle ut ur röret på undersidan. Strålen rörde sig runt ett par gånger, innan den stannade och en starkt lysande cirkel framträdde på snön. Cirkeln var ungefär en meter i diameter, och runt den var en svart kant, cirka en centimeter bred. Männen stod alldeles stilla på cirka en meters avstånd medan en lätt, rödgrå dimma sänkte sig över platsen.

Efter några sekunder drog ljuset ihop sig och steg uppåt till cirka en halv meter över marken. När ljuset slocknade såg de en skiva som var ungefär 15 centimeter i diameter. Skivan stod först stilla, gjorde därefter ett ryck på 10–15 centimeter samtidigt som ett tickande ljud hördes. Så försvann den hastigt in i röret på farkosten.

Heinonen: ”Plötsligt kände jag hur någon liksom grep tag om midjan på mig bakifrån och drog bakåt. Jag tror att jag tog ett steg tillbaka, och i samma sekund fick jag syn på varelsen! Den stod mitt i ljuskäglan med en svart låda i händerna. Ur en rund öppning i lådan pulserade ett gult ljus. VareIsen var cirka 90 centimeter lång och mycket mager med smala armar och ben. Ansiktet var vaxartat blekt. Några ögon lade jag inte märke till, men näsan var mycket underlig. Den var liksom bara en krok. Öronen var mycket små och låg tätt intill huvudet. VareIsen bar något slags åtsittande overall av ljusgrönt material. På fötterna hade den stövlar av mörkare grön färg, vilka räckte ända upp till knäna, och på händerna vita kraghandskar, som räckte till armbågarna. Fingrarna kröktes som klor kring den svarta lådan.”

Esko Viljo beskrev varelsen på följande sätt: ”Jag såg den också. Varelsen stod mitt i det starka ljuset och lyste som om den hade varit av fosfor. Ansiktet var mycket blekt och axlarna mycket tunna och sluttande, armarna smala som på ett litet barn. Jag tänkte inte på klädseln, såg bara att den var grönaktig. På huvudet satt en toppig hjälm och glänste som metall. Varelsen var högst en meter lång och mycket smal.”

Medan männen stod och stirrade på varelsen, vände sig denna ett halvt varv och riktade öppningen i lådan mot Heinonen.

Det pulserande ljuset från lådan var mycket starkt, nästan bländande. Medan varelsen stod kvar i ljuskäglan, sänkte sig en tjock, rödgrå dimma ned från farkosten, och stora gnistor började slå ut från den lysande cirkeln på snön. Gnistorna var som lysande stavar, ungefär en decimeter långa, röda, gröna och violetta. De flöt mycket långsamt utåt i långa bågar. Gnistorna slog mot de båda männen, men utan att bränna dem. Dimman tätnade mer och mer, och Heinonen och Viljo kunde till slut inte se varandra trots att de bara hade att par meter mellan sig. Dimman blev slutligen så tät att det inte heller gick att se varelsen. Då hade de sett varelsen i 15 till 20 sekunder på ett avstånd av tre meter.

Viljo: ”Plötsligt smälte ljuskäglan på marken ihop, flöt uppåt som en dallrande flamma och sögs in i farkostens öppning. Sedan var det som om dimridån revs itu och ovanför oss var luften tom.”

De båda männen stod kvar på platsen kanske i tre minuter.

Heinonen: ”Vi blev inte rädda, vi pratade inte, vi gjorde ingenting.”

Två minuter efter det att dimman skingrats, kände han att hans högra sida blev känslolös, och när han tog ett steg framåt med skidan, bar inte högra foten. Han sjönk ihop i snön.

”Jag hade haft högra sidan närmast ljuset. Det stack och värkte i hela högra benet, och foten var domnad som om den sov. Jag kunde inte resa mig trots att jag försökte gång på gång.”

Heinonen fick lämna kvar skidorna och hjälpas hem av Viljo. Det tog en timma för dem att förflytta sig de två kilometerna tillbaka. När Heinonen kom fram till stugan mådde han illa, ryggen värkte och varenda led ömmade. Han hade huvudvärk, och efter en stund måste han kräkas. Kräkningarna fortsatte sedan under cirka en och en halv månad.

När Heinonen en stund senare kissade var urinen svart som kaffe. (Detta fortsatte under ett par veckor.) Han hade även andningssvårigheter.

Klockan 20.00 samma dag åkte Heinonen med en granne in till Heinola stads lasarett, där doktor Pauli Kajanoja undersökte honom. Där klagade Heinonen över smärtor i lederna, illamående och huvudvärk. Doktor Kajanoja mätte blodtrycket och fann att det var långt under det normala, vilket tydde på en ordentlig chock. Heinonen verkade samtidigt frånvarande och fick några sömntabletter.

Dagen efter besökte Heinonen åter Pauli Kajanoja, som då sade att sjukdomssymptomen skulle vara borta inom tio dagar. Han ordinerades lugnande medicin. Symptomen fortsatte emellertid, lederna ömmade, och han hade balanssvårigheter, frös mycket men var feberfri.

Den 14 januari besökte han åter läkaren, som då ordinerade medicin för blodcirkulationen. Symptomen fortsatte, och Heinonen kunde inte utföra något arbete. I mitten av maj 1970 skrev han i ett brev till den numera nedlagda ufoorganisationen Gicoff vars arkiv i dag finns på AFU:

”Jag är fortfarande sjuk. Har ont i huvudet och nacken. Magen och ryggen har jag också ont i. Höger hand känns mycket tung, liksom bortdomnad. Jag kan inte jobba med något tungt arbete. Jag blev så dålig då i vintras och har inte blivit bättre. Läkaren här i Heinola kan inte hjälpa mig, eller också är staten så fattig att den inte kan hjälpa oss. Jag har sökt sjukbidrag men får inget. Jag tycker att det är dom som ska betala, för jag vet ju inte varför jag blev sjuk. Jag har varit på platsen där fenomenet inträffade. Efter detta blev jag ännu sjukare.”

Heinonen har då och då drabbats av minnesförlust, vilket har resulterat i oförklarliga luckor i hans minne. Själva händelsen i skogsgläntan, så som han nu ser den, blev inte fullt klarlagd med en gång.

I början av juni 1970 var han fortfarande mycket svag. Han hade ätit mycket litet under hela tiden. Före den 7 januari hade han en utmärkt kondition efter många mils skidåkning. Nu blev han trött vid minsta ansträngning.

Viljo kände sig inte sjuk omedelbart efter händelsen utan först en timme efteråt, då ansiktet svullnade upp och blev rött, och enligt andra personer var hans gång obalanserad.

Hos doktor Kajanoja fick också han, precis Heinonen, sömntabletter.

Morgonen därpå hade han svårt med balansen och kände sig lätt, speciellt i benen. Händerna och överkroppen blev sedan röda.

Den 9 januari besökte Viljo läkaren ännu en gång. Denne trodde att de båda männen hade råkat ut för en elektrisk explosion. Han ordinerade lugnande medicin. Viljo hade huvudvärk några dagar därefter.

Den 12 januari var Viljo hos en ögonläkare i Lahtis på grund av att han blivit känslig för starkt ljus. Ögonlocken svullnade på honom. Läkaren gav honom ögondroppar.

Den 14 januari besökte Viljo läkaren i Heinola. Av denne fick han medicin för cirkulationen.

Den 17 januari undersöktes han av samma läkare, varvid det gjordes en fullständig undersökning av blodet. Inget fel hittades.

I ett brev till Gicoff i mitten av april 1970 skrev Viljo om nervrubbningar eller cirkulationsrubbningar i vänster fot. I samband med bastubad blev huden onormalt röd. Han har också haft stickningar i huden.

I mitten av maj skrev Viljo igen: ”Det har varit ytterligare några människor på platsen där det hände, och de har känt sig dåliga några dagar efteråt. Kan det vara fråga om någon smitta?”

Doktor Kajanoja, som har undersökt de båda männen säger:

– Jag tror att de hade fått en ordentlig chock. Viljo var mycket röd i ansiktet och verkade lite svullen. Båda verkade samtidigt frånvarande. De pratade ivrigt, lite osammanhängande. Vid en stark chock sjunker blodtrycket avsevärt, vilket det i detta fall gjorde. Jag kunde inte finna något kliniskt fel på Heinonen. Han mådde säkert illa, men det kan ha berott på att magen reagerat, när han blev skrämd. De symptom han beskrev liknade mycket dem man får vid radioaktiv strålning. Tyvärr hade jag inte någon strålningsmätare till hands. Man kan dock sällan konstatera skador av radioaktiv strålning efter några timmar. Den färgade urinen verkar oförklarlig. Möjligen kan det röra sig om blod i urinen. Det var omöjligt att ställa en säker diagnos, och därför kunde jag inte ordinera någon speciell medicin.

När ett reportageteam besökte platsen för händelsen i början av juni månad 1970 tillsammans med Heinonen och Viljo, verkade det som om något fortfarande fanns på platsen som kunde påverka människor. Etter en stunds vistelse blev Heinonens, Viljos och en tolks händer röda. Heinonen fick lämna platsen och sätta sig en bit därifrån, beroende på stark huvudvärk.

Samma dag som händelsen i skogsgläntan inträffade, den 7 januari 1970, och vid samma tid på dygnet, såg två andra personer ett konstigt, starkt ljus på himlen. Bondhustrun Ena Siitari i Paistjärvi by, ungefär 15 kilometer från Imjärvi, var på väg till ladugården, när hon såg ett underligt ljus bortåt Imjärvi.

I Paaso by, ungefär en mil norrut, hade sonen i ett hus gått ut för att hämta ved, när han upptäckte ett ljusfenomen. Klockan var då 16.45.

1969, året före, råkade Matti Kontulainen, 16 år, från Imjärvi ut för en märklig händelse bara ett hundratal meter från gläntan där Viljo och Heinonen såg farkosten och varelsen:

”Klockan var ungefär elva på kvällen. Det var i februari, 1969, en molnig vinterkväll. Jag kom skidande genom skogen efter att ha besökt en kamrat. Jag var på väg hem. Det var ganska mörkt, men plötsligt lystes skogen upp av ett mycket starkt sken som for fram tätt över trädtopparna, så lågt att jag kastade mig ner i snön. Det var som en jättelik svetslåga, och det försvann på några ögonblick. Jag har aldrig förr eller senare sett ett så starkt ljus. Det var som att titta in i solen. Det kom från söder och gick rätt norrut. Jag hörde inte minsta ljud, så jag är säker på att det inte var ett flygplan.”

Jordbrukaren Matti Haapaniemi, 46 år 1970, är närmaste granne till Heinonen. Han är medlem i kommunalfullmäktige i Heinola landskommun. Han säger: ”Många i trakten har skrattat åt den här historien, men jag tycker inte att det är något att skämta om. Jag har känt både Aarno och Esko sedan de var småpojkar. Jag litar på dem. Båda är lugna och sansade karlar och dessutom helnykterister. Jag är säker på att deras berättelse är sann.”

Matti Tuuri, professor i elektrofysik vid Helsingfors universitet, har tagit del av fakta i fallet Heinonen-Viljo, och säger:

– Det är inte uteslutet att Heinonens och ViIjos skador har orsakats av elektrisk strålning. Båda säger att ljuset var bländande och vitt, och då kan det inte ha varit ultraviolett strålning, som alltid är blåaktig. Den tränger dessutom inte igenom kläder. Om strålningen verkligen har gått igenom Heinonens kläder, måste det ha varit ännu mer kortvågig strålning, till exempel röntgen. Den åstadkommer för övrigt sådana symptom som Heinonens vid överdos.

Matti Tuuri fortsätter:

– Dessa Ijusfenomen har setts av så många att man väl inte längre kan förneka dem. Man har sett dem på himlen i varmare länder, exempelvis Brasilien. Man kan tänka sig att dessa fenomen rör sig längs jordens magnetiska kraftlinjer och kommer i riktning nord-syd eller tvärtom, som ljuset i Heinola. Mycket är ännu outforskat inom elektrofysiken. Man behöver bara nämna kulblixten. Vi vet att den finns, men ännu har ingen kommit fram till en fysikalisk lag som skulle bevisa dess existens. Enligt alla fysikens lagar borde kulblixten explodera omedelbart, men det gör den inte. Händelsen utanför Heinola är knappast något vanligt elektriskt fenomen.

Beträffande tidningarnas påstående att detta ljusfenomen skulle vara en elektrisk urladdning i atmosfären, skrev Gicoff till Uppsala universitet, Institutet för högspänningsforskning, och fick följande svar: ”Såvitt vi kan bedöma har fenomenet ej någon anknytning till åska eller luftelektricitet av känt slag.”

Vid Chalmers Tekniska Högskola, avdelningen för kärnkemi, gjorde en analys av jordprov från platsen för att få eventuell radioaktivitet konstaterad. Men utan att se några tecken på radioaktivitet:

1. EMI-Monitor.

Ingen mätbar beta (provet gjort på öppen jord).

Ingen mätbar alfa (provet gjort på öppen jord).

2. Metan-Proportionalräknare (2 Pi-räknare). Jorden täckt med folie (1 mm/cm2). Efter 5 min. 206 pulsa. Bakgrunder är 203 pulsa på 5 min. Proven negativa. Även prov på smält snö från platsen negativt.

Händelsen i Imjärvi är trots att snart 50 år har gått sedan den ägde rum fortfarande utan förklaring. I dag är såväl Heinonen som Viljo döda.

Fotnot: Händelsen i Imjärvi kom till Gicoffs kännedom genom en notis om fallet i Göteborgs-Tidningen som fick Gicoff att ta kontakt med vittnena genom Hufvudstadsbladet i Helsingfors och fritidsbyråer i Heinola, som översatte frågorna till finska och vidarebefordrade svaren till Gicoff. Därefter har brevväxling skett med de två männen med hjälp av tolk, varvid tillsammans fem brev erhållits. En svensk veckotidningsjournalist har efter tips från Gicoff gjort en resa till Finland i sällskap med en fotograf. Journalistens artikel och bandinspelning har sedan stått till Gicoffs förfogande.