Project Blue Book

Under nästan tjugo år under­sökte amerikanska flygvapnet UFO-rapporter. Där gick undersökningarna bland annat under kodnamnet Project Blue Book som var ett undersökningsprojekt vilket pågick mellan 1952 till 1969.

Den första riktiga UFO-undersökningen var Project Sign och startades redan i januari 1948. Den hölls först hemlig för allmänheten. I februari 1949 ersattes den av Project Grudge. Project Sign inriktades på att föra diskussioner angående varifrån fenomenet kunde härstamma samt vad som orsakade rapporterna.

Project Grudge intog däremot ett annat förhållningssätt då man såg mycket negativt och kritiskt på ämnet. Relativt snart slumrade också projektet in för att sedan vakna till liv tack vare kapten Edward J. Ruppelt. På ett speciellt Pentagonmöte i september 1950 bestämdes att Ruppelt i samarbete med Air Technical Intelligence Center, ATIC, åter skulle studera UFO-fenomenet.

Granskningsrapporten av Ruppelt och den högste instansen på ATIC, Överste Frank Dunn, skickades till chefen för Air Force Intelligence, General John Samford. Allt detta inträffade i december 1951 och Edward J. Ruppelt fick som sagt igång projektet som nu skulle lyda under namnet Project Blue Book.

Ruppelt skrev också en bok om undersökningarna "The Report on Unidentified Flying Objects", 1956. I boken tycktes det som om Ruppelt verkligen ansåg att det fanns ett fenomen värt att studera. I en efterföljande upplaga av samma bok tog hans entusiasm dock en annan vändning. Där medföljde nämligen tre nya kapitel i vilka en mer skeptisk ställning intogs.

Det finns de som framhävt att det amerikanska flygvapnet inte var nöjt med första upplagans positiva inställning gentemot fenomenet, och att man sedan tvingat Ruppelt att tona ned den i den andra upplagan. Inget säkert svar finns om det verkligen förhöll sig på det viset för Ruppelt avled 1960 utan att kommentera saken. Då denne avgått som projektledare efterträddes han av ytterligare fyra personer.

Projektet kom dessvärre aldrig att bli detsamma när Ruppelt inte höll i undersökningarna längre. Nu gick man istället in för att försöka förklara så många rapporter som möjligt, och helst då utan någon egentlig undersökning, vilket är anmärkningsvärt. Undantag gjordes i de större, mer omtalade fallen där Air Force ville visa framfötterna. Några civila vetenskapsmän intresserade sig ännu inte för UFO-problematiken.

Project Blue Book hade trots allt en vetenskaplig konsultant, astronomen J. Allen Hynek. Hynek var inte nöjd med projektets arbetsmetoder men ansåg det inte lönt att direkt angripa flygvapnet. Det fanns andra vilka också de menade att sättet att behandla frågan inte var tillfredsställande.

Protesterna blev allt­mer högljudda vid mitten av 1960-talet eftersom debatten åter blossade upp, delvis genom att det kom nya vågor av observationer, så kallade UFO-flaps. Många tyckte att projektets personal inte verkade kapabla att utreda de nya och utmanande fallen. Man drabbade nu samman i livliga diskussioner med privata UFO-organisationer och press. 1966 valdes University of Colorado till att leda ett UFO-projekt för att en gång för alla undersöka UFO-rapporterna. Men projektet blev allt annat än vetenskapligt och när den så kallade Condonrapporten, en närmare tusen sidor tjock bok, publicerades 1969 blev resultatet minst sagt omtvistat.

Där ansåg projektledaren Edward U Condon i inledningen av boken att det inte fanns någon­ting av intresse beträffande UFO. Paradoxalt nog hittar man en hel del observationer där de anlitade undersökarna tvärt­emot hävdar att vissa rapporter tyder på att ett hittills okänt fe­nomen har observerats. Air Force efterlämnade sammanlagt 12.618 rapporter där 701 kvarstod som oidentifierade, alltså tillsvidare UFO.

Det kan tilläggas att flertalet privata UFO-forskare påpekade att långt fler fall egentligen var oförklarade än de som publicerades. Samtidigt trodde de att många av de svårförklarade rapporterna relativt enkelt kunde förklaras. Statistiken hade släppts av Air Force Office of Information (AFOSI) och genom James H Aikman lät man meddela att inget UFO någonsin orsakat något hot mot den natio­nella säkerheten.

Dessutom sa Aikman att ingen av de oförklarade observationerna gett några bevis på att det hela rörde sig om en teknologi överlägsen dagens vetenskap. Likadana uttalanden hade förekommit vid tidigare publiceringar av flygvapnets undersökningar.

Större delen av projektets dokumentation offentliggjordes och flyttades till Maxwell Air Force Base i delstaten Alabama, USA. Där fick akademiska forskare tillgång till materialet varpå det slutligen förflyttades till The Modern Military Branch of the National Archives i Washington. Många rykten har cirkulerat och är fortfarande i omlopp om hur detta projekt verkligen fungerade. Klart är i alla fall att det inte finns någon motsvarighet inom USA:s militärväsende i dag. Nu utreds endast speciellt viktiga UFO-incidenter. Även här finns en paradox; varför undersöker man fenomenet till viss del även i dag när man 1969 slog fast att fenomenet existerade?

Jag skulle vilja återkomma till Condonrapporten som alltså fick sådant inflytande att hela Project Blue Book lades ned. Det var ju knappast med nöje som det amerikanska flygvapnet åtog sig uppgiften att undersöka UFO-rapporter. Det såg ju inte bra ut att stormakten USA inte hade kontroll på luftrummet samt att man sysslade med flygande tefat. Tefaten började bli ett imageproblem.

1966 gick man ut med förslaget att låta vissa universitet granska de rapporterna man ansåg var mest intressanta. Man valde ut vilka universitet som skulle organisera arbetet. Till slut bestämdes att endast ett universitet, University of Colorado, skulle bearbeta fallen med hjälp av en professionell vetenskapsman, nämligen dr Edward U. Condon. Han skulle leda kommittén från 1966 till 1968.

Slutrapporten The Scientific Study of Unidentified Flying Objects, fick så småningom benämningen

"Condonrapporten" på grund av att han präglade arbetet så pass mycket. Det blev motgångar redan när Condon-kommittén drog igång, delvis på grund av att Condon och hans administrative medhjälpare Robert Low råkade i luven med varandra. Det kom också att bli andra konfrontationer inom gruppen vilket resulterade i att det blev mindre av samarbete och desto mer av splittring.

Ofta bråkade man om huruvida UFO var utomjordiskt, eller inte. Det viktiga inom veten­skapen tycktes ha glömts bort; att ägna sig åt förutsättningslös forskning, att inte i förväg diskutera svaret utan att först undersöka och sedan spekulera. Här lade man ju istället helt fel­aktigt först fram vad man trodde var svaret innan man säkert visste om det verkligen förhöll sig på det viset.

Kommittén har mottagit kritik för att den ägnade allt för mycket tid åt "onödiga" rapporter. Dessa var dessutom ofta löjligt lätta att lösa men ändå ägnades stor möda att gå igenom dem. Naturligtvis fanns det en mening med detta agerande. Hade man inte undersökt dessa lätta rapporter skulle de ju få långt fler oförklarade rapporter på halsen och därför sköt man de svårare rapporterna åt sidan. Då kunde man med andra ord skylla på att man inte hann undersöka dem.

Det skulle inte se bra ut om man inte lyckades för­klara tillräckligt många. Därför satsades stor energi på dem som man visste skulle få en naturlig förklaring. Condonrapporten släpptes till offentligheten 1969 och innehöll långt ifrån positiva ord angående fenomenet. Den som stod för dem var ledaren Edward U. Condon, och det var anledningen till att Project Blue Book avslutades.

Det intressanta var att Condons slutsats inte överensstämde med den övriga rapporten som pekade åt ett annat håll.

Han tycks inte ha läst igenom medarbetarnas undersökningar särskilt väl. Många andra rapporter med tillhörande kommentarer i boken understryker att det verkli­gen inträffat flera observationer som inte kunnat få en tillfredsställande förklaring. Men eftersom Condon var ledare och proffessionell fick hans uttalande naturligtvis mest gehör.

Vi kan titta närmare på vad en av forskarna i Coloradoprojektet kommit fram till vid en rapportundersökning:

"Det här måste vara ett av de mest förbryllande radarfallen, och det är inte möjligt att dra några slutsatser för närvarande. Det verkar helt otroligt att en normal signalspridning skulle åstadkomma ett eko som uppträdde på det beskrivna sättet även om sådan signalspridning skulle ha varit sannolik vid den tidpunkten. Med hänsyn till den meteorologiska situationen förefaller det som om sådan signalspridning skulle vara mycket osannolik. Dessutom, vilken är sannolikheten för att ekot från sådan signalspridning skulle uppträda bara en enda gång och då synas genom­föra en perfekt instrumentlandning?"

Nu blev det helt enkelt så att massmedia och National Academy of Sciences med hjälp av Condons förord fick det att se ut som om hela UFO-frågan var avklarad.

Hela en tredjedel av UFO-rapporterna förblev oförklarade trots att forskarna ägnat så stor tid åt enklare fall.

Flygvapenchefen Robert Seaman kunde den 17 december 1969, med hjälp av dr Condons åsikter, få Project Blue Book att somna in för att aldrig mer vakna. Detta alltså trots att den övriga kommitténs ledamöter inte höll med om beslutet. Som argument för att avsluta projektet framhävde Seaman att "den inte har något berättigande vare sig av nationella eller i vetenska­pens intresse". Vad man kan utröna av hela behandlingen av UFO-frågan vad gäller flyg­vapnets undersökningar och Condonrapporten var helt enkelt att UFO inte fanns.

Om nu så var fallet, varför fortsatte man då med att blanda sig i UFO-problematiken? Det tycktes som om man ville lägga näsan i blöt eftersom man visste att det fanns någonting av militärt och säkerhetspolitiskt intresse att reda ut. Det hade man dock kanske ingen lust med att tala om för allmänheten.

Det verkade som om man kom med negativa uttalanden om fenomenet för att få allmänheten att tro att det inte fanns någonting som kränkte amerikanskt luftrum. Det skulle ju bli pinsamt om omvärlden fick veta att amerikanerna inte hade kontroll över vad som rör sig över deras territorium.

Någonting hade ju, och det pågår fortfarande, forcerat landets gränser. Om nu inte fenomenet existerar, hur kommer det sig då att rapporter om okända fenomen strömmar in till olika länders myndigheter och UFO-organisationer? Är det bara ren fantasi eller endast en massa feltolkningar? Om vi tänker oss att det skulle finnas en enda olöst rapport är det ju någonting som vetenskapen inte borde avfärda, utan istället försöka lösa problemet. Någonting har ju orsakat observationen och det är vetenskapens plikt att ge sig i kast med gåtan. Det anmärkningsvärda är att det finns hundratals UFO-fall enbart i Sverige som ännu inte kommit till sin lösning. Först och främst gäller det att vetenskapen inser att ufologi hand­lar om annat än att jaga gröna gubbar.

Fenomenet tycktes blankt strunta i vad det amerikanska flygvapnet kom fram till. Vågor av observationer har fortsatt att rapporteras sedan dess. Många såg också hur dåligt man hanterat frågan och kan­ske därför höll inne med sin observation eftersom de ansåg att det ändå inte tjänade något till att rapportera saken till amerikanska flygvapnet.

Exempelvis strömmade det in många rapporter under åren 1952, 1957 och 1966, just under den tiden som försvarets undersökningar pågick. 1952 blev hela 1.501 observationer noterade.