Hemlig ufoutredning avslöjad

Det brittiska försvarsministeriet har alltid förnekat inblandning i officiella studier av UFO-fenomenet. Men nyligen har man påträffat dokument i statliga arkiv som avslöjar hur ministeriet 1950 tillsatte en hemlig arbetsgrupp bestående av vetenskapsmän och underrättelseexperter som skulle utreda observationer av "flygande tefat".

Deras rapport till Winston Churchills regering förblev hemlig i 50 år och än i dag har vissa delar hemligstämpeln kvar på grund av sin anknytning till underrättelseväsendet.

Så här i 2000-talets begynnelse hävdas det att UFO-observationer har blivit alltmer sällsynta. Aktuella opinionsmätningar visar trots det att 50 procent av den brittiska befolkningen tror att vi haft besök av utomjordingar, samtidigt som försvarsministeriet alltid förnekat att man tagit ämnet på allvar.

För 50 år sedan, när kalla kriget rasade som värst, var situationen en helt annan. Observationer av "flygande tefat" omnämndes dagligen i tidningarna på båda sidor Atlanten. Den nu nedlagda Londontidningen Sunday Dispatch tyckte att det var ett viktigare ämne än ett tänkbart kärnvapenkrig. Sommaren 1950 pågick Koreakriget och Sovjet hade med framgång sprängt sin första atombomb. Västmakterna oroade sig allt mer över "tefatsmysteriet".

På olika håll i världen svävade nervösa fingrar över knappar som kunde utlösa ett förödande kärnvapenutbyte. De som hade ansvaret för massförintelsevapnen hade få sekunder på sig att avgöra om ett oidentifierat utslag på radarskärmen var ett sovjetiskt bombplan, en robot eller ett "spöke". Vare sig UFO:na existerade eller ej skulle de kunna utlösa tredje världskriget.

De främsta hjärnorna i CIA och dess motsvarighet i Storbritannien - försvarsministeriets styrelse för vetenskaplig underrättelseverksamhet DSI - prioriterade en lösning på UFO-problemet. Det var försvarsmaktens underrättelseavdelning som ansvarade för att bedöma vilket hot UFO:na utgjorde. DSI var rådgivande åt underrättelsetjänstens gemensamma kommitté som rapporterade direkt till premiärministern.

Under hela 50-talet försökte försvarsministeriet lugna allmänheten genom att förklara bort "flygande tefat" som meteoriter eller väderballonger. Men bakom stängda dörrar hade det redan tillsatt en egen hemlig utredning som fick experthjälp av den tidens främsta vetenskapliga och militära hjärnor.

Dokument som påträffats i försvarsministeriets arkiv avslöjar hur en arbetsgrupp med uppdrag att studera flygande tefat tillsattes i oktober 1950. Den samarbetade nära med CIA som höll på med en egen hemlig utredning. Försvarsministeriet har under lång tid förnekat att det överhuvudtaget bedrevs någon "offentlig" UFO-utredning. Inte ens när mötesprotokoll från denna icke-existerande grupp uppdagades 1997 kunde dess rapport återfinnas.

Dokumentet saknades i statsarkivets rullor. Ständigt fick man höra att "det inte hade överlevt tidens tand". Rapporten är en helig Graal för de som alltid har trott att försvarsministeriet mörklade UFO-bevis. Den är också en viktig bit i kalla krigets pussel.

Dokumenten avslöjar att "tefatsutredningen" hade initierats av en av Churchills mest betrodda vetenskapliga rådgivare Henry Tizard, mest känd för sin roll i utvecklingen av det radarförsvar som visade sig så avgörande för utgången av slaget om Storbritannien under andra världskriget. Tizard ansåg att tefatsrapporterna inte kunde avfärdas som inbillning. Han krävde en utredning av ämnet efter en tefatsvänlig tidningskampanj som backades upp av en av den tidens mest prominenta offentliga personer, lord Louis Mountbatten.

Mountbatten och flera andra höga potentater - däribland general Hugh Dowding, hjärnan bakom slaget om Storbritannien - hade privat dragit slutsatsen att de flygande tefaten var avancerade farkoster från yttre rymden.

Arbetsgruppen hade fem medlemmar som representerade underrättelseeliten i flygvapnet, flottan, krigsministeriet och försvarsministeriet. Den höll sitt första möte i oktober 1950 på det forna hotell Metropol på Northumberland Avenue, alldeles i närheten av Trafalgar Square i London. Mötet fick till resultat att personal i flygvapnet och marinen ombads lämna rapporter om observationer.

Under åtta månader gick gruppen igenom hundratals "Arkiv X-rapporter", varav somliga ända ifrån Nya Zeeland. Den drog slutsatsen att endast tre kom från pålitliga källor och var värda en vidare utredning. I juni 1950 såg en pilot från flygbasen Tangmere i Sussex ett "lysande cirkelformigt och metalliskt föremål" som flög förbi hans jetplan på 6.000 meters höjd. När han hördes av sitt förbands underrättelseavdelning framgick det att fyra militära flygledare utanför Eastbourne vid samma tidpunkt hade följt ett "ovanligt föremål" som försvann från deras radarskärmar med oerhörd hastighet.

De övriga "pålitliga" rapporterna kom båda från en erfaren testpilot som pensionerades från flygvapnet som överstelöjtnant. En morgon i augusti 1950 observerade han ett platt diskusformat objekt som liknade en skjortknapp. Det var pärlgrått till färgen och genomförde en serie S-svängar i hastigheter upp till 1.600 km/h ovanför flygbasen i Farnborough.

Två veckor senare såg samme testpilot tillsammans med fem andra flygvapenofficerare ett annat skivformat föremål lågt på himlen i riktning mot Guildford och Farnham. Gruppen såg förvånad på hur tefatet utförde en rad häpnadsväckande manövrer i hög hastighet. Därefter stannade det och beskrev en "fallande lövet-rörelse" innan det satte fart mot horisonten. Samtliga sex officerare utfrågades av försvarsministeriets grupp och förbjöds att öppet prata om vad de hade sett.

Trots vittnenas erfarenhet och status slog arbetsgruppen fast att testpilotens första observation var en optisk synvilla. Det var "omöjligt att tro", att ett ovanligt föremål kunde ha flugit med hög hastighet på låg höjd över tätbefolkat område en vacker sommarmorgon utan att någon annan skulle ha rapporterat det.

De fem andra vittnena till observation nummer två hade redan påverkats av den första rapporten när de såg sitt tefat. Det var troligen ett vanligt flygplan som verkade ovanligt därför att det hade observerats "manövrera på extremt långt håll".

När arbetsgruppen lade fram sin slutrapport till DSI i juni 1951 var CIA:s främste vetenskaplige expert Marshall Chadwell närvarande. Chadwell hade ansvaret för den amerikanska regeringens policy att avfärda tefatsrapporter i ett försök att undanröja det hot som tron på UFO:n ansågs utgöra när kalla kriget var som hetast. CIA ville beröva ämnet dess "privilegierade ställning" i medierna med hjälp av ett "utbildningsprogram", och britterna anslöt sig snart till denna plan.

Arbetsgruppens slutsatser presenterades i ett sexsidigt dokument, DSI/JTIC Report No 7, med säkerhetsgraderingen "hemligt". Titeln "Unidentified Flying Objects" avspeglade det amerikanska inflytandet (akronymen UFO myntades av USA:s flygvapen 1950- 51). Det gjorde också dess rekommendationer att bortförklara observationer och med hjälp av sträng sekretess se till att de mest gåtfulla fallen aldrig nådde allmänheten. Här föddes tron på att staten döljer "sanningen" om UFO-fenomenet från allmänheten, något som skulle komma att bli en hörnsten i Arkiv X-mytologin.

UFO-troende har hävdat att mörkläggningen av UFO-data skulle dölja det faktum att de amerikanska och brittiska regeringarna hade övertygande bevis för att det fanns utomjordiska farkoster. Några av de vildaste ryktena gällde att amerikanerna hade lagt beslag på ett tefat som kraschat i öknen utanför Roswell i New Mexico 1947.

Arbetsgruppens rapport dementerar slutgiltigt den myten. Den avslöjar hur den brittiska underrättelsetjänsten informerades av en medlem i det amerikanska flygvapnets utredning att "författaren till den /.../ sensationella rapporten om ett kraschat 'flygande tefat' med kvarlevorna efter mycket små varelser hade medgivit att det hade varit ett påhitt från början till slut."

Om amerikanerna verkligen hade hittat ett kraschat UFO utanför Roswell, så ansåg de uppenbarligen inte att deras närmaste allierade behövde veta det. Britterna delade dessutom amerikanernas åsikt att toppar i UFO-observationerna kom efter perioder av mediapublicitet. Det antydde att observationerna kunde vara psykologiska till ursprunget eller en produkt av den skräck som rådde under kalla kriget.

Utredningen trodde inte mycket på utomjordiska besökare. "När det enda tillgängliga materialet är mängder av rent subjektiva utsagor är det omöjligt att presentera några som helst vetenskapliga bevis för att de företeelser som observeras orsakas av något helt nytt, till exempel farkoster av utomjordiskt ursprung, framtagna av varelser som är okända för oss och med metoder som är mer avancerade än någonting som vi har kommit på," fastslog rapporten.

Experterna förstärkte inte den allmänna meningen att UFO:n var besökare från utomjordiska civilisationer, utan nöjde sig med att konstatera att de allra flesta rapporter kunde förklaras på ett mycket enklare sätt med kända astronomiska eller meteorologiska företeelser, feltolkningar av flygplan, ballonger, fåglar och andra naturliga föremål, optiska synvillor och psykologiska villfarelser samt medvetna bedrägerier.

Rapporten betonade att det enda effektiva sättet att en gång för alla slå fast UFO:nas identitet var att "organisera landsomsfattande eller världsomspännande kontinuerliga himlaobservationer av ett samordnat nätverk av visuella iakttagare, utrustade med fotoutrustning och kompletterade med ett nätverk av radarstationer och ljudpejlingsstationer". Ett dylikt projekt skulle vara dyrt och definitivt inte vinstgivande. De nedgörande slutsatserna fortsatte i arbetsgruppens rekommendationer: "...vi rekommenderar starkt att alla undersökningar av inrapporterade mystiska luftfenomen läggs ner, såvida inte materiella bevis blir tillgängliga."

Försvarsministeriet fick äta upp de här orden ett år senare, under den varma sommaren 1952, när mängder av UFO:n dök upp ovanför Washington D.C. De syntes på radar och de flög ifrån de mest avancerade jetplanen. Det var nästan som om de ville räcka lång näsa åt de amerikanska militärer som hade ifrågasatt deras existens.

Observationerna i Washington slog larm på högsta nivå både i Rooseveltadministrationen och i Storbritannien, där premiärminister Winston Churchill skickade ett PM till luftförsvarsministern lord de L'Isle and Dudley: "Vad innebär allt det här med flygande tefat? Vad är sanningen? Lämna en rapport när det passar er."

Svaret var inte oväntat. Churchill fick försäkringar att det inte var något att oroa sig för. Rapporterna om UFO:n och flygande tefat hade utretts grundligt av underrättelsetjänsten 1951 med slutsatsen att det i samtliga fall rörde sig om misstolkningar, synvillor och bedrägerier.

Amerikanerna hade kommit fram till samma sak och inget som hänt sedan dess hade fått dem att ändra uppfattning. Churchills rådgivare i vetenskapliga frågor lord Cherwell var en bitter rival till Henry Tizard, mannen bakom utredningen av de flygande tefaten. Han hade tagit del av luftförsvarsministerns svar och instämde till fullo.

Mindre än en månad efter lord Cherwells dödskyss gjorde UFO:n ett dramatiskt framträdande under en av Natos största övningar någonsin i fredstid, "Mainbrace", där ett sovjetiskt anfall mot Västeuropa simulerades. Än en gång rapporterade personal i både flyget och marinen UFO-observationer, vilket skapade en ny våg av feta tidningsrubriker och krav på ett regeringsingripande.

Den här gången åkte silkesvantarna av. All personal i flygvapnet förbjöds med hänvisning till sekretesslagen att diskutera UFO-observationer med allmänhet och press. "Allmänheten fäster större vikt vid rapporter av RAF-personal än av vanligt folk", stod det i ordern. "Samtliga rapporter skall därför hemligstämplas och personalen uppmanas att inte berätta om de företeelser som de har sett för några andra än officiella personer." Hemligstämpeln förstärktes ytterligare en grad 1956 och låg kvar som ett tättslutande lock fram till kalla krigets slut.

Nu år 2002 skapar labourregeringens planer på en ny lag om offentlighetsprincipen möjligheter att många tidigare hemligstämplade dokument en vacker dag släpps till historikerna.

Djupt nere i arkiven hos försvarets känsligaste underrättelseavdelningar ligger kanske resultaten av senare UFO-studier och väntar på att bli upptäckta. Vi får kanske vänta 30, 50 eller rent av 100 år innan vi kan läsa dem. Vem vet vad vi upptäcker då.

Översättning: Stefan Roslund