Förlorad tid

En väsentlig frågeställning.

Fenomenet med så kallad förlorad tid som är en detalj som har återkommit i en rad rapporter genom åren har väckt ufologernas intresse under många års tid. Inom litteraturen finns det en rad olika exempel av det här fenomenet och hela böcker har tillägnats den här frågan. Fenomenet som kallas för förlorad tid utgörs ofta av en observation av ett flygande föremål där observatören i efterhand upptäcker att betydligt längre tid har passerat än vad vittnet själv upplevde under observationens gång.

Inte sällan så har sedan en hypnossession genomförts med vittnet i syfte att försöka få klarhet i vad som inträffade under det påstådda tidsglappet och i en rad olika fall så har hypnossessionen lett till att vittnet har beskrivit hur han/hon blev ombordtagen på en extraordinär farkost under den förlorade tidsepisoden. Diskussionerna har pågått under många år om vad det är som egentligen inträffar under de episoder som handlar om förlorad tid och en stor del av de här diskussionerna har handlat om hur tillförlitligheten ser ut i de efterföljande minnesbilderna som i sin tur alltså ofta men inte alltid framkommit under hypnossessioner. Personligen så anser jag att de som ägnar sig åt att undersöka och studera den här sortens iakttagelser bör koncentrera sig mer på den ursprungliga episoden som har beskrivits av vittnet i vaket tillstånd snarare än att låta tillförlitligheten i den efterföljande minnesbilden utgöra fokus för undersökningen och debatten. I den här artikeln så ska jag därför kika närmare på två publicerade fall inom den här kategorin.

Den första händelsen utspelade sig intill DeForest sjön som ligger ca 3 mil norr om New York i USA den 4 maj 1969. Tre yngre personer Denis McMahon, Paul Federico och Douglas Sharkey hade varit ute och strö åkte i McMahons bil innan dom parkerade bilen vid DeForest sjön medan dom skulle bestämma sig för vilket nöjesställe dom skulle besöka den aktuella kvällen. Helt plötsligt så märkte Federico hur instrumentbrädan på bilen blev upplyst och minst två av personerna (McMahon och Federico) hoppade då ut ur bilen för att se vad som orsakade ljuset. Utanför bilen så fick de se ett upplyst ovalt föremål som hängde i luften på drygt 10 meters höjd. Längs föremålets ytterkant så syntes ett flertal ljuskällor i olika färger och från mitten på föremålet så fanns en stark ljuskälla som lös upp den underliggande omgivningen. McMahon försökte sedan att starta bilen men beskrev i sin redogörelse att bilen inte startade vid de försök han gjorde trots att han enligt egen uppgift hade ett helt nytt batteri i bilen. Efter några ytterligare försök så fick McMahon däremot igång motorn och de tre vittnena körde från platsen men beskrev då att föremålet följde bilen en sträcka innan det gensköt McMahons bil och försvann sedan i nordostlig riktning inom loppet av bara några sekunder. De tre vittnena åkte därefter raka vägen till polisstationen i Clarkstown där dom rapporterade vad dom hade varit med om.

En detalj som däremot framstod som lite märklig i det aktuella fallet var att inget av vittnena kunde redogöra för samtliga moment under det förlopp som dom i det stora hela beskrev. Varken McMahon eller Federico kunde minnas hur de återvände in i bilen efter att dom hade klivit ur och iakttagit föremålet utan allt de mindes var hur de hade klivit ur bilen, iakttagit föremålet och hur de sedan befann sig i bilen igen och försökte starta motorn utan någon effekt. Inget av de två vittnena kunde minnas hur lång tid dom hade stått och iakttagit föremålet utanför bilen. Det tredje vittnet Sharkey hade i sin tur en vagare minnesbild av hela förloppet och kunde inte ge en lika detaljerad redogörelse som McMahon och Federico. I samband med att ynglingarnas upplevelse uppmärksammades så började den välkända och ET inriktade ufologen Budd Hopkins att gräva i den misstänkta tidsförlusten i fallet och uppger i sin bok Missing Time från 1981 att han kunde konstatera följande uppgifter. De två huvudvittnena (McMahon & Federico vars redogörelser fallet i det stora hela bygger på) var överens om att dom begav sig hemifrån efter kvällsmaten och att dom sedan anlände vid

DeForest sjön senast klockan 19.30 på kvällen. Enligt de två vittnena så var det en återkommande vana att parkera vid sjön och planera den kommande kvällen innan de skulle vara hemma igen klockan 23.00. Den tid som de tre vittnena hade spenderat vid sjön ansågs som mest kunnat vara 30 minuter. Varken McMahon eller Federico kunde däremot minnas något som dom gjort under kvällen annat än att de åkte raka vägen till polisstationen efter att dom hade sett föremålet och därefter raka vägen hem. Något nöjesstället blev det alltså inte något besök på. Den detalj som följaktligen ansågs avgörande att belägga var huruvida det aktuella tidsglappet verkligen hade inträffat eller ej. Eftersom McMahon, Federico och Sharkey hade besökt polisstationen direkt efter iakttagelsen vid sjön så tog Budd Hopkins kontakt med stationen och bad att få ut uppgifterna om de två vittnenas redogörelse. Då de tre vittnena alltså anlände vid sjön senast vid 19.30 och inte minns en längre vistelse än maximalt 30 minuter vid sjön så borde dom enligt Hopkins uppskattningar ha anlänt vid polisstationen i Clarkstown senast strax efter 20 tiden på kvällen. En kontroll av övertecknad på Google Earth bekräftade att det tar ca 10-15 minuter att färdas från Snake Hill Road vid DeForest sjön (den väg där vittnena parkerade bilen) till centrala Clarkstown där polisstationen idag ligger. Möjligtvis så såg terrängen och vägarna annorlunda ut 1969 samtidigt som polisstationen kan ha legat på ett större avstånd från sjön men färden lär rimligtvis inte ha kunnat ta mer än uppemot 30 min.

Nästa händelse handlar om ett i mina ögon mycket intressant fall från Kentucky. Händelsen inträffade på kvällen den 6 januari 1976. De tre kvinnorna Elaine Thomas, Mona Stafford och Louise Smith hade varit på ett sent besök på en kvälls restaurang knappt 10 km norr om Stanford, Kentucky. När dom tre kvinnorna var på väg hem igen till Liberty i Casey County så fick Mona se ett föremål som närmade sig vägen från höger sida och Louise, som var den som körde bilen, ökade då farten för att komma närmare föremålet som först antogs vara ett flygplan på väg att haverera. En kort stund senare så stannade föremålet och hängde tillfälligt stilla i luften i trädtoppshöjd på ett avstånd av uppskattningsvis ca 100 meter från bilen. Föremålet beskrevs som mycket stort av kvinnorna och jämfördes bland annat med enDe tre vittnena bör alltså inte ha anlänt vid polisstationen senare än runt 20.30 på kvällen. När Hopkins däremot fick ut handlingarna över de två vittnenas besök på stationen så var det loggfört kl 22.23 på kvällen. I polisrapporten så framgår det även att iakttagelsen ska ha ägt rum bara ca 10 min innan dom anlände på polisstationen. Det bör givetvis nämnas att åtminstone ett av dessa vittnen Denis McMahon började återfå minnen av en ombordtagningsepisod många år i efterhand. Med tanke på de tveksamheter som alltid finns i äldre minnesbilder av tidigare händelser så finns det däremot anledning att ta den delen av det här fallet med en viss reservation och jag tänker inte gå in mer på den delen av berättelsen. För er som vill läsa hela historien så finns den återgiven i detalj på sid 111-127 i Hopkins bok. Men ser vi till själva ursprungshistorien så har vi ett intressant scenario som onekligen väcker frågor. De två huvudvittnena har haft relativt goda referenser för tidsförloppen under kvällen. Då vittnenas mål med kvällen var att söka upp ett nöjesställe där dom skulle roa sig samtidigt som dom vet att dom skulle vara hemma igen vid 23 tiden så kan vi på goda grunder anta att dom begav sig till sjön fler timmar innan dom skulle vara hemma igen i syfte att ha tid att roa sig i några timmar. Ett antagande om att vittnena misstagit sig om vilken tid dom befann sig vid sjön och att dom istället var där runt 22 tiden på kvällen vilket skulle förklara tidsglappet blir helt enkelt svårbegripligt. Det finns ingen anledning att ge sig ut och planera en ute kväll på stadens nöjesställen om personerna ändå ska vara hemma någon timme senare igen. Den tid då dom förväntades vara hemma igen och tidsangivelsen i logboken vid polisen i Clarkstown talar snarare för att det verkligen finns ett tidsglapp som inget av vittnena kunde redogöra för i den ursprungliga berättelsen.

fotbollsplan. Föremålet var metalliskt grått till färgen, diskusformat med en vit lysande kupol upptill och en serie röda ljuskällor som roterade runt föremålet och ett antal röda och gula ljuskällor på föremålets undersida. Föremålet rörde sig sedan över vägen och därefter in bakom de tre kvinnornas bil. Insidan av bilen ska därefter ha blivit upplyst av ett blåaktigt sken som kom bakifrån bilen. Vid det här laget så började bilen dras åt vänster och både Louise och Mona hjälptes nu åt med att försöka kontrollera fordonet. Bilen färdades nu i över 130 km/h trots att Louise hade tagit bort sin fot från gasen och hon hade följaktligen inte längre någon kontroll över bilen. Kort därefter så upplevde var och en av kvinnorna en brännande känsla i ögonen och Louise beskrev även hur hon fick en kraftig värk i huvudet. Kvinnorna beskrev sedan hur dom upplevde att bilen rent av drogs bakåt av en utomstående kraft samtidigt som bilen passerade över en serie väggupp. De beskrev sedan hur dom såg som en bredd upplyst väg som sträckte sig så långt kvinnorna kunde se. I samma ögonblick så lade Mona märke till att en röd lampa på instrumentpanelen som indikerade att motorn hade stannat lös upp, detta trots att kvinnorna upplevde att bilen färdades i hög hastighet. Bara någon sekund senare så kunde kvinnorna se gatubelysningen längs vägen och förstod inom kort att dom var på väg in i staden Hustonville ca 12 kilometer från den plats där dom först hade fått syn på föremålet. Kvinnorna fortsatte sedan hem till Liberty där dom gick hem till Louise. Under kvällen så upptäckte Louise och Elaine att dom hade röda märken som liknade brännmärken i nacken och Mona upptäckte att hon hade ett likadant märke bakom sitt vänstra öra.

Alla tre hade även en svidande känsla i ögonen och Louise hade dessförinnan upplevt en brännande känsla på händerna och i ansiktet i och med att hon kastade vatten i ansiktet. När kvinnorna lämnade restaurangen norr om Stanford så ska Louise ha noterat att klockan var 23.15 och strax efter att kvinnorna hade kommit hem till Liberty så såg dom att klockan var 01.25. Den aktuella sträckan mellan restaurangen och Liberty borde däremot endast ha tagit ca 45 minuter och kvinnorna borde alltså ha varit hemma redan vid midnatt. Även i det här fallet så visar en kontroll på Google Earth att uppgifterna stämmer då den uppmätta vägsträckan tar som minst 35 minuter och som mest ca 60 minuter att köra. Även om vi ger ett visst utrymme för att vägarna och terrängen har förändrats så skulle bilfärden fortfarande ha tagit avsevärt mycket mindre tid än 2 timmar och 10 minuter. Nämnvärt är även att kvinnorna lämnade Liberty vid 21.15 och anlände vid restaurangen utanför Stanford runt ca 22.00. Det tycks följaktligen stå klart att färden i själva verket skulle ha tagit ca 45 minuter. Även här har vi alltså att göra med en påtaglig tidsförlust. Nu slutade inte historien med de tre kvinnorna här utan samtliga kvinnor skulle så småningom beskriva ganska klassiska ombordtagningsepisoder när dom en tid senare sattes under hypnos av den amerikanska organisationen APRO:s utredare (APRO står för Aerial Phenomena Research Organization och var en av de stora ufo organisationerna i USA vid tiden). Men inte heller här tänker jag gå in närmare på själva ombordtagningshistorien. För dom som vill läsa hela historien så finns den återgiven i detalj i Jim & Coral Lorenzens bok Abducted från 1977 (s. 114-131).

Vad vi här har att göra med är två typexempel på episoder av så kallad förlorad tid. Som jag nämnde i början av artikeln så har en stor del av debatten kring de här incidenterna fokuserat på trovärdigheten i de efterföljande redogörelserna och debatten har givetvis präglats av frågan om det mänskliga minnets och i synnerhet hypnossessionernas tillförlitlighet. Personligen så anser jag att den frågan istället bör fokuserar på de ursprungliga berättelserna och episoderna. Ovan beskrivna händelser är endast ett urval av den här typen av så kallad tidsförlust i samband med iakttagelser av luftburna föremål och fenomen och det råder inte mycket tvivel om at vi har att göra med en väsentlig sakfråga som i viss mån tycks ha hamnat lite i skuggan av den pågående debatten om tillförlitligheten i de efterföljande minnesbilderna av vad som hände under tidsglappet. Istället så anser jag att undersökningar och studier bör koncentreras på frågan kring själva tidsglappet. Kan vi styrka att själva tidsförlusten ägde rum och hur lång tid glappet i sådana fall varade. I de två fallen som beskrivs ovan så tyder uppgifterna relativt starkt på att det verkligen rörde sig om en ganska lång period som vittnena inte har något minne av och vi har därmed ganska tydliga indikationer på att något utöver det normala verkligen ägde rum utöver själva observationen av föremålet. I mina ögon så borde fokus alltid ligga på just den punkten, nämligen att styrka att den här kompletterande omständigheten verkligen har ägt rum. Ser vi exempelvis till det senare av de två fallen ovan så finns det däremot anledning att även vara kritisk till utredningen. Redan i ett tidigt skede så präglades undersökningen av att de tre amerikanska organisationerna APRO, CUFOS (Center for UFO Studies) och Mufon (Mutual UFO Network) inte kunde komma överens om vilken av organisationerna som egentligen hade rätt att undersöka händelsen och intervjua de tre kvinnorna. Några uppgifter om att någon av organisationerna tog sig friheten att bekräfta de tidsuppgifter som kvinnorna hade uppgett genom att kontrollera med de anställda på den aktuella restaurangen som kvinnorna hade besökt vilken tid kvinnorna lämnade restaurangen har jag inte sett. Sammanfattningsvis så kan vi i vilket fall se att det finns en serie av rapporter med liknande tidsglapp som i mina ögon tyder på att något utöver det normala äger rum i samband med den här kategorin av observationer och sakfrågan bör då formuleras enligt följande: Kan vi styrka att det tidsglapp som vittnena har upplevt verkligen har ägt rum. Om svaret blir ja kan vi i sådana fall förklara tidsglappet i form av redan etablerade förklaringsmodeller (tex. genom så kallad Highway hypnosis). Vad kan vi finna för övriga mönster och omständigheter i själva tidsglappet (tex. hur lång tid varar glappen, i vilket stadium av observationen infaller glappet och hur beskrivs omständigheterna när glappet har upphört). Undersökningar bör alltså fokusera på att belägga, dokumentera och detaljstudera själva tidsförlusten i syfte att försöka finna indikationer på eventuella bakomliggande faktorer till tidsförlusten istället för att rikta sig till den i efterhand uppkomna minnesbild som på tvivelaktiga grunder har haft för aviskt att ge svar på vad som inträffar under tidsförlusten.