1956 Metallbiten från Väddö

Alla som har hållit den i sin hand är överens. Den är ovanligt tung för sin storlek. Den mörka metallbiten med tydliga ritsor från ett diamantborr har engagerat ufointresserade i snart 40 år. Men var kommer den ifrån? Och vad består den egentligen av?

Historien om metallbiten från Väddö är också historien om ett komplicerat ufofall. Ett fall där svaren på frågorna inte alltid är raka och entydiga. Vår berättelse börjar på en svagt trafikerad väg på Väddö 14 mil norr om Stockholm. En bil med motorproblem och ett lysande föremål är några av ingredienserna. Men låt oss ta det hela från början.

Det var en kylig höstkväll den 14 oktober 1956. De båda timmermännen Stig Ekberg och Harry Sjöberg var på väg ut på Väddö norr om Norrtälje där de arbetade med att bygga ett fritidshus åt en stockholmsföretagare. De hade åkt hem till sina familjer i Stockholm över helgen och skulle återvända till Väddö på söndagskvällen för att kunna börja arbetet på måndagsmorgonen. Harry och Stig brukade övernatta i en liten stuga som fanns på platsen.

De båda arbetskamraterna åkte i Stigs nästan nya Ford V8 paketbil som Stig hade köpt tidigt på våren. Den lilla lastbilen hade en finess som var ny för året. Vindrutan var krökt så att den smet runt åt sidorna och gjorde utsikten till ett panorama.

På flaket låg lasten av takpapp, spik och verktyg. Från Stockholm tog de sig via Norrtälje mot Älmsta och vidare över Älmstabron till vänster ut mot Väddö och Grisslehamn. Stig, som körde, höll en hastighet av cirka 70 kilometer i timmen. Klockan var omkring 22 på kvällen.

Strax efter en kurva, i höjd med Söderäng, hände något oväntat. Båda strålkastarna började minska i styrka och motorn på lastbilen hackade allt mer. Medan Stig hade sin uppmärksamhet riktad mot den allt mörkare vägbanan ropade plötsligt Harry, som satt nedhasad i passagerarsätet: "Titta Stickan, det är en stjärna där som har tappat taget". Häpna kunde de se hur ett lysande föremål växte sig allt större mot den molnfria himlen.

– Jag tittade upp mot himlen när Harry ropade till, berättar Stig. När jag gjorde det fick jag se ett lysande föremål och jag sa till Harry att, "det var tusan vad starka strålkastare de har i luftvärnet nu för tiden. Det är skillnad mot när en annan gjorde lumpen". Harry trodde att det var en klotblixt men det tvivlade jag på. Jag hade läst någonstans att den största klotblixt man träffat på var stor som en fotboll och det här föremålet var mycket större.

Under tiden gjorde det underliga föremålet en sväng över Väddöviken till vänster innan det vände och långsamt kom närmare. Några sekunder senare hade det landat på vägen 100 meter framför bilen som nu stannat helt. Förundrade stirrade de två männen på ett föremål vars neonliknande sken lyste upp hela omgivningen. Träd och buskar syntes klart. Harry kunde se hur en byggnad på en höjd 400 meter längre bort lystes upp av skenet. Men trots styrkan var skenet inte direkt bländande.

Framför de båda hängde nu ett föremål med de diffusa konturerna av en något tillplattad boll. Eftersom det nådde över båda sidor av vägen, uppskattade de längden till 8 meter och höjden till 3 eller 4 meter. Undersidan verkade inte röra vägbanan. Däremot såg det ut som om man skulle ha eldat under föremålet - det var som ett avgränsat ljussken nedtill. Stig Ekberg beskriver det som någon form av avdunstning. I övrigt verkade det att vara omgivet av dansande lysande dimslöjor.

– Det var olika färgnyanser, grönt och rött... Ungefär som en regnbåge i olika ringar. Det såg ut som luften gör över vägen en varm sommardag, som en färgad dallring, berättar Harry Sjöberg.

Stig Ekberg beskriver föremålet som metalliskt, aluminiumfärgat och sakta roterande. Några färger såg han aldrig.

– Vi visste inte vad vi skulle göra, säger Harry. Vi hade väl suttit och tittat på den underliga och lite skrämmande synen i närmare 10 minuter. Då började vi prata om att vi skulle gå ur bilen och närma oss det hela. Men det blev bara en fundering, för i samma ögonblick lyfte föremålet ljudlöst rakt upp från vägen. Först sakta ett tiotal meter upp, sedan ökade det farten. Det gjorde en sväng åt vänster, passerade månskivan, kom tillbaka över vägen och försvann sedan med hög fart upp i skyn åt höger i nästan samma bana som det ha de kommit. Det såg ut som om det var på väg mot månen.

– Efter att föremålet hade försvunnit som en liten prick i fjärran, gick vi ur bilen för att kolla motorn. Då märkte vi att luften var kvav och tryckande och det kändes svårt att andas.

Stig gick fram till motorhuven och öppnade den. Med en kraftig stavlampa som hjälp undersökte han strömfördelaren och tändkablarna utan att kunna hitta något fel. Uppgivet bad han Harry att försöka starta bilen igen. Motorn brummade igång som om ingenting hade hänt. Lättad över att det inte var något fel hoppade Stig in i bilen igen för att åka vidare. Men Harry som var nyfiken tjatade på Stig att stanna vid platsen där föremålet svävat. Motvilligt bromsade Stig in bilen och Harry steg ur och såg sig omkring i skenet av strålkastarna. Efter några sekunder vinkade han till Stig. Det var något konstigt med gräset på höger sida av vägen, det var nedtryckt i en halvcirkel.

– Då hoppade också jag ur bilen och gick fram till Harry, säger Stig. Flera meter vid sidan av vägen var gräset alldeles nedtryckt och dött.

De båda vännerna gick runt och tittade förundrade. Själva vägbanan verkade orörd och när de inte kunde hitta några fler spår återvände de till bilen. Stig gick några meter bakom Harry med stavlampan svepande över vägbanan. Så stannade ljusstrålen på ett litet blankt föremål bland gruset på vägen. Han böjde sig ned och tog upp den. Till Stigs förvåning var det ingen va nlig sten utan en slät och varm metallbit. Och den var tung.

Harry kom fram för att titta och kunde snart konstatera samma sak. Metallbiten var varm och Harry flyttade den mellan händerna medan han tittade på den. Den var trekantig med släta rundade kanter. I ena hörnet var en liten urgröpning.

– Det vi förvånade oss över, förutom värmen, var att den var så tung i förhållande till sin storlek. Den var stor som en tändsticksask, säger Stig. Det var väl för att den var så tung och slät som jag tog med den, annars hade jag nog kastat bort den.

Efter att Stig och Harry hade sett sig omkring återvände de till bilen och for vidare de tre kilometerna till arbetsplatsen. Och istället för att kasta bort metallbiten slängde Stig in den i handskfacket.

En dag på våren 1957 arbetade Harry och Stig med sin gemensamma båt som låg vid kaj vid Strandvägen i Stockholm. De hade varit ute och seglat och var i färd med att utföra en del reparationer. Händelsen på Väddö hade börjat blekna i minnet och de två männen talade aldrig om den. Medan de arbetade med båten kom en ung båtintresserad man förbi och frågade om han fick komma ombord. De tre satte sig i kajutan och drack en kopp kaffe. Efter en stund gled samtalet in på arbete och mannen berättade att han lärde sig till metallurg och arbetade i en guldsmedsaffär på Drottninggatan.

– Då kom jag att tänka på den där metallbiten som jag hade kastat in i handskfacket, säger Stig. Jag gick ut till bilen för att se om den låg kvar i facket och det gjorde den.

Mannen tittade på den och gissade att den var gjord av platina och därför värd en del pengar. Men han var inte riktigt säker. Istället gav han de båda timmermännen adressen till sin arbetsplats.

- Vi lämnade in den där men de kunde inte hjälpa oss. Istället blev vi hänvisade till ett annat laboratorium på Regeringsgatan. "Laboratoriet" visade sig vara en guldsmedsaffär också den och inte heller där lyckades man ge ett svar på vad metallstycket bestod utav. Nu var inte någon av "analyserna" särskilt omfattande. Några prover av metallen kunde aldrig tas och i den första guldsmedsaffären hade man endast använt kungsvatten för att se om metallen innehöll guld.

Från Regeringsgatan hänvisades Stig Ekberg och Harry Sjöberg vidare till en affär på Hornsgatan som hade goda kontakter med Danmark och där blev metallbiten kvar i nästan ett år.

Någon gång i slutet av 1957 skickade det danska laboratoriet över metallbiten till Höganäs AB i Helsingborg. Också där konstaterade man att vare sig kungsvatten eller syror bet på metallen. Istället provade man med ultraljud. En metod som visade sig desto effektivare. Plötsligt sprack den tidigare så omöjliga metallen i tre delar.

Och nu tog undersökningarna ordentlig fart.

I augusti 1958 lånade Ekberg ut en av delarna till tekniska högskolan i Köpenhamn, men det är i dag oklart exakt vad man kom fram till vid denna undersökning.

1959 undersökte Saab i Linköping en av metallbitarna genom ufologen Sven Schalins försorg. Schalin hade kontaktats av Ekberg och utförde nu på Ekbergs förfrågan en analys. Resultatet blev: metallstycket bestod av volfram, kol, kalcium och kobolt. Men Schalin ville ha flera omdömen och skickade genom en kontakt i Danmark metallbiten till Forsvarets Forskningsråd, den danska motsvarigheten till Försvarets forskningsanstalt.

I oktober 1959 kom svaret: metallstycket är ett stycke hårdmetall, volframkarbid, som enligt forskningsrådets undersökare "knappast kan komma från ett UFO". Istället gissade man på att den suttit som en del i ett bromssystem i någon typ av kran. I februari 1960 returnerades biten till Sverige och Schalin.

Men Schalin gav sig inte. 1961 skickade han metallstycket vidare till Thomas Hesselmann vid Sandvik i Sandviken som konstaterade att det rörde sig om en malkropp till en stenkross eller liknande, "därom råder ingen tvekan". Hesselmann lät också utföra en röntgen- och difraktionsanalys som visade att den var tillverkad av volfram i form av volframkarbid samt innehöll järn och kobolt. "Det är hårdmetall. även brottet tyder på detta", skrev han i ett svar till Sven Schalin.

Tre analyser, samma resultat. Men metallstycket från Väddö hade börjat leva sitt eget liv. Flera år senare, troligen på sommaren 1967, besökte Stig ett antikvariat på Söder i Stockholm. Medan han stod och letade i en av hyllorna kom det in en man och hans fru och frågade efter UFO-böcker. Stig Ekberg skrattade för sig själv och frågade mannen om han var intresserad av sådana saker. Och det var han.

– Det var första gången jag berättade för någon utomstående om händelsen, bortsett från ingenjör Schalin. Mannen blev intresserad och föreslog att vi skulle undersöka metallbiten vid Oxelösunds jernverk. Mannen var den då 29-årige Daniel Glantz som två år tidigare, i mitten av september 1965, varit med om en planerad närkontakt vid Nävsjön inte långt från Nyköping. Glantz ansåg sig stå i kontakt med människor från andra planeter.

– Jag fick låna en av metallbitarna av Ekberg, berättar Daniel Glantz. Eftersom jag kände till järnverket i Oxelösund såg jag en möjlighet att få den analyserad där.

Vid analysen på Oxelösunds jernverk fick en av bitarna genomgå en så kallad blötanalys. Men man glömde bestämma metallbitens hårdhet. Detta resulterade i att en dyrbar analyskvarn vid järnverkets laboratorium gick sönder och fick skickas tillbaka till försäljaren. Det stod då klart att metallbiten var gjord av hårdmetall av den typ som används i borrkronor eller på väghyvlar. Trots det uppstod ett rykte om att metallbiten var osedvanligt hård och inte kunde vara tillverkad på jorden.

Det skulle bli flera mer eller mindre noggranna undersökningar.

– Till slut började jag att tappa intresset, säger Stig Ekberg. Alla möjliga bysmeder hörde av sig, skulle vi bara ge metallbitarna till dem så skulle de tala om vad det var. Men så blev det aldrig.

"Bysmederna" till trots så har en lång rad framgångsrika undersökningar gjorts av metallbitarna från Väddö och i dag står det klart att de innehåller välkända jordiska mineral.

Professor Günter Petzow som undersökte ett slipprov från metallbiten 1980 konstaterade att kvaliteten var bra "om icke ovanlig" för att vara producerad på 1950-talet. Också professor Peter Sturrock, Stanford University, som analyserade metallbiten vid ungefär samma tid ställde sig mycket tveksam till att materialet skulle ha kommit från någon annan planet.

Till en början hade varken Stig eller Harry med ett ord nämnt under vilka omständigheter de hittat den gåtfulla metallbiten. De satte den helt enkelt inte i samband med det märkliga föremålet som hade landat framför deras bil.

– Ufo eller flygande tefat hade vi inte hört talas om vid den tiden säger Stig. Det gjorde vi först långt senare när vi läste om ett fall i Norge, där en bil hade stannat i samband med ett lysande föremål. Det påminde mycket om det vi hade varit med om, och det var väl då som vi började ana sammanhanget.

Ryktet om metallbitarna och de båda snickarnas upplevelse spreds bland ufointresserade. Vid undersökningen vid Saabs laboratorium i Linköping 1959, som arrangerats av ufologen Sven Schalin, deltog en amerikansk flygmajor. Majoren besökte sedan Stig Ekberg tillsammans med Schalin i Ekbergs villa i Spånga.

– Jag visade honom metallbiten och berättade att den numera hade delats i tre delar, berättar Stig Ekberg. Då frågade han om han inte kunde få låna en av dem för att ta med sig tillbaka hem.

Ekberg säger att majoren aldrig lovade att analysera metallbiten utan att han bara ville låna den. Men uppenbarligen trodde ändå Ekberg att det rörde sig om en officiell undersökning understödd av det amerikanska flygvapnet och sa ja till flygmajorens önskan. Något han senare haft anledning att ångra. Sedan dess har vare sig metallbiten eller flygmajoren synts till.

Sven Schalin själv förnekar bestämt att han skulle ha besökt Stig Ekberg tillsammans med någon flygmajor. Han har gått igenom sin kalender från 1959 utan att hitta några anteckningar om vare sig flygmajor eller besök hos Ekberg.

– Uppgiften att jag skulle ha tagit med mig en flygmajor är helt fel, säger Sven Schalin. Det borde jag ha kommit ihåg.

Här står ord mot ord. Vem som minns fel är omöjligt att avgöra liksom vem den mystiske flygmajoren skulle kunna vara. En sak är dock säker. Någon gång under 1959 försvann den tredje biten av metallstycket för att aldrig mera återkomma.

De två återstående metallbitarna fortsatte dock att förbrylla sin omgivning under flera år. Sommaren 1972 kom slutligen en av dem, för säkerhets skull försäkrad för 50.000 kronor, till Berkeley-universitetet i Kalifornien. Detta sedan den amerikanska sensationstidskriften National Enquirer hade utfäst en belöning på 50.000 dollar till den som kunde prestera ett säkert bevis för de "flygande tefatens" existens.

Belöningen lockade bland andra Sten Lindgren, ordförande i Intergalaktiska Federationen, IGF , och genom hans försorg som skickades metallbiten till USA. Lindgren är ännu i dag en känd kontaktperson som anser sig stå i kontakt med en utomjordisk civilisation. Vid Berkeley-universitetet leddes undersökningarna av professor James Harder, själv övertygad ET-anhängare och tefatsentusiast. Där kunde man konstatera att det var omöjligt att bevisa att metallbiten var av "utomjordiskt ursprung" och att processen som använts för att framställa den "är vanlig på jorden".

Men analyserna till trots fortsatte historien om metallbiten från Väddö att växa. Någon gång 1975 ringde en person och erbjöd 50.000 kronor för metallbiten som han skulle komma och hämta inom en halvtimme. Ekberg klargjorde för mannen att biten inte var till salu. Någon affär blev det inte.

En natt blev Stig Ekbergs bil uppbruten och genomsökt. Handskfacket var urrivet och kablar hade slitits loss. Men förövaren hade tappat en lapp på golvet – ett friskintyg med namnet på en amerikansk student med adress i Uppsala. När polisen förhörde studenten nekade han till att ha varit i Vällingby. Strax efteråt försvann studenten tillbaka till USA.

Några dagar senare blev det inbrott på det båtvarv där Stig arbetade. Också grannarnas lägenheter på Grimstagatan utsattes för inbrott. "Det hände till och m ed att brev och paket som jag skickade med post blev öppnade och genomsökta eller aldrig kom fram", säger Stig.

För Stig Ekberg är allt detta tecken på att stormakterna är inblandade och ute efter metallbitarna. En teori som han burit på länge. Någon gång på 60-talet hade Ekberg mött en kamrat på gatan och visat honom metallbiten. Kamraten blev intresserad och bad att få låna den. Eftersom föremålet hade kommit flygande från öster kunde det ha varit sovjetiskt menade kamraten. Några dagar senare stegade han upp på sovjetiska ambassaden och visade biten.

– Men de var inte intresserade. "Det vet vi förut vad det är för något", sa de till honom. Och det förstår jag. Det vi såg var troligen en rysk maskin, de som snackar om utomjordingar vet inte vad de talar om, säger Stig Ekberg.

Trots alla undersökningar och alla som har intervjuat Stig Ekberg och Harry Sjöberg har det länge rått delade meningar om när händelsen skulle ha inträffat. Ekberg menade att observationen hade inträffat i oktober 1959 medan Sjöberg hävdade att den hänt i november 1956. En lång rad utomstående har lagt fram andra tänkbara datum.

Den tidigaste källan som anger ett datum för händelsen är ett brev som Stig Ekberg skrev den 10 januari 1959. Några dagar tidigare, den 2 januari hade Ekberg kunnat läsa en fantastisk artikel i Aftonbladet. Under rubriken "Nu blommar det i Skåne: svenskar slogs med rymdmän!" beskrevs hur två ynglingar från Helsingborg inte bara sett ett flygande tefat landa utan hur en av dem fått kämpa för sitt liv för att undkomma dess besättning. Händelsen hade inträffat utanför Domsten bara två veckor tidigare.

När Ekberg läste artikeln kunde han också läsa om Sven Schalin, svensk representant för den amerikanska UFO-organisationen Nicap. Schalin var ingenjör och arbetade vid Saab i Linköping. Han tog rapporter om UFO på allvar och var precis i färd med att undersöka händelsen i Domsten. Ekberg fattade pennan och skrev till Schalin. Tillsammans med brevet översände han också den ena av de tre metallbitarna. "I anledning härav vill jag meddela att jag och en kamrat för flera år sedan iakttagit något som man kan likna vid ett 'flygande tefat', fast jag själv inte tror på att något sådant finnes", inledde Stig Ekberg brevet.

I ett PS skriver han slutligen: "Händelsen inträffade i november 1954, på Väddö i Roslagen vid 11-tiden på kvällen." Brevet är daterat den 10 januari 1959.

Så vilket datum är då det rätta? Låt oss titta på vad vi säkert vet:

Klockslag: 22-tiden.

Veckodag: En söndag. Det var alltid på söndagskvällen som Ekberg och Sjöberg tog bilen upp till arbetsplatsen på Väddö.

Månad: Oktober eller november. Det är båda överens om.

År: Flera osäkra uppgifter från 1954 till 1958.

Platsen för observationen: Någonstans längs en 500 meter lång vägsträcka väster om Söderäng.

Väder: Stjärnklart enligt Sjöberg.

Himmelsobjekt: Månen (full eller nära full) syntes mellan 208 och 270 grader till vänster om bilen.

Med hjälp av dessa informationer kan vi eliminera de allra flesta söndagarna. Faktum är att månen var synlig till vänster om snickarnas bil endast vid två tillfällen under perioden 1954-1958, nämligen den 14/10 1956 och den 11/11 1956. Så var befann sig då månen dessa båda söndagskvällar?

Den 14/10 stod månen 211 grader till vänster om bilen och var precis synlig i kanten av panoramarutan. Klockan 22.00 befann den sig drygt 16 grader över horisonten och 77,8 procent av dess yta var solbelyst.

Den 11/11 stod månen 232 grader till vänster om bilen och syntes rakt till vänster om Stig Ekberg. Klockan 22.00 befann den sig drygt 12 grader över horisonten och 61,8 procent av dess yta var solbelyst. Båda av dagarna uppfyller villkoren och stämmer in på Sjöbergs beskrivning av månens position.

Vilken av dagarna är då den rätta? SMHI:s väderdata ger oss den slutgiltiga hjälpen. Kvällen den 11/11 var helmulen med lätt snöfall medan den 14/10, som varit en solig dag, bjöd på klart väder utan några som helst moln. Om snickarnas uppgifter är riktiga i övrigt måste händelsen ha inträffat den 14 oktober 1956.

Det är gråmulet och lite kallt när jag återvänder till Väddö tillsammans med Stig Ekberg i januari 1998. Ett lätt snöfall gör vägen moddig och jag är glad över de nya vinterdäcken. Efter att ha passerat Älmstabron svänger vi norrut upp mot Grisslehamn för att följa samma väg som den där kvällen för över 40 år sedan. Då var vägen grusbelagd medan den i dag har höjts och asfalterats, men sträckningen är den samma så när som på en kurva som har rätats ut.

Några kilometer före Söderäng saktar vi in. Det är mer än 20 år sedan Stig Ekberg var här senast. Mycket har förändrats, inte minst vegetationen. Men här någonstans var det. Enligt Walter Stenders undersökning ligger platsen för landningen 400 meter norr om Söderäng. Jag tar fram kompassen och lägger den i handen. När nålen stannat får jag också bekräftat att Harry Sjöberg mycket väl kan ha sett månskivan i vänstra kanten av den böjda panoramarutan.

Ett annat faktum som styrker att händelsen verkligen inträffade den 14 oktober 1956 är Stig Ekbergs Ford från 1956 som måste ha köpts på våren samma år. När händelsen inträffade i oktober hade bilen gått 20.000 kilometer, en mycket sannolik körsträcka enligt Ekberg själv. Om mötet på vägen skulle ha ägt rum senare borde bilen ha gått betydligt längre. Bitarna har börjat falla på sin plats.

Att metallbiten från Väddö trots att den avslöjats som ett högst normalt jordiskt stycke hårdmetall, ännu i dag fortsätter att skapa mystik beror till stor del på en enda person – ufologen Boris Jungkvist. Jungkvist har vid flera tillfällen skrivit och uttalat sig om Väddöfallet och hans engagemang går inte att ta miste på. I sin bok ”Kontakt med UFO!” skriver Jungkvist: ”Metallstyckets legering ger vid handen att den av allt att döma kan ha fabricerats som en farkostdetalj för att skydda en rymdfarkost från att förbrinna i en planetatmosfärs tätare skikt.”

”För denna hypotes talar metallbitens extrema tålighet mot hetta samt den ovanligt hårda konsistensen. Liknande metaller används för övrigt av den amerikanska rymdteknologin för att skydda rymdkapslar vid återinträdet i jordatmosfären. Detta faktum innebär i sanning ett märkligt sammanträffande.”

Men Väddömetallen har inte en särskilt hård konsistens. Den är en vanlig hårdmetall med samma densitet (täthet) och egenskaper som alla sådana. Att den visat sig särskilt tålig mot nötning och borrning är naturligt med tanke på att hårdmetall bland annat används som verksam del i borrkronor för bergsborrar.

Likheten med en värmesköld inom "den amerikanska rymdteknologin" är noll. Förutom det faktum att metallen är alldeles för tung för att användas i sådana sammanhang så är den också en mycket god värmeledare. Detta skulle få till följd att den värme som metallen skulle skydda mot istället leds rakt igenom den in till den farkost den var satt att skydda. En rakt motsatt effekt alltså.

– Det är synd att Boris Jungkvist ska komma med halvsanningar och påstå att några experter utomlands ska ha sagt att metallbiten är ovanlig, säger Udo Fischer som är ingenjör vid Sandvik Rock Tools och chef för forsknings- och utvecklingsavdelningen.

– Metallbiten är helt olämplig som värmesköld och det finns absolut inget ovanligt med den. Tvärtom, den uppfyller alla de egenskaper som en finkornig hårdmetall ska ha. Det finns inte en tillstymmelse till unika egenskaper vilket också alla analyser har visat. Eftersom den är en mycket god ledare av värme kan den inte hindra hettan från att tränga rakt igenom. Istället börjar den förstöras redan mellan 500 och 600 grader, säger Udo Fischer. Den åsikten är inte Fischer ensam om. Lars Ekbom på FOA analysera de metallbiten i januari 1983. Också han kunde slå fast att den bestod av vanlig hårdmetall:

– Ja, det var helt klart. Det var absolut inget ovanligt med den, säger Ekbom. Det finns fler som har analyserat metallbiten.

– Vi analyserade metallen 1980, berättar Bengt Olov Haglund på Sandvik Coromant. Och det fanns absolut inget mystiskt med den. Den hade vanliga mått och bestod av vanlig hårdmetall. Det var ingen tvekan om att den bestod av samma typ av material som vi själva tillverkar. Trots alla uppgifter tvekar inte Boris Jungkvist. Oavsett vad specialisterna säger:

– Det är ju ganska märkligt att man påträffar en sådan här metallbit i ett sådant sammanhang. Varför skulle den ligga precis på den platsen vid det tillfället? Den har ju en ganska extrem sammansättning. Jag tror nog att det rör sig om en del av föremålet som kan ha ramlat av. Det kan vara något sådant, säger Boris Jungkvist.

Hur är det då med föremålets form. Finns det någon möjlighet att säga var det en gång i tiden har kommit från? Udo Fischer tar med mig på en rundvandring i Sandvik Rock Tools lokaler för att förklara tillverkningsprocessen. För att få fram en hårdmetall av volframkarbid och kobolt börjar man med att blanda och pressa samman dessa ämnen i en form. Formen kan se ut hur som helst.

När pressningen är klar har man fått ett slags råmaterial som är mycket lätt att forma. Faktum är att metallen i det här skedet är lika mjuk som krita. Möjligheterna att skapa olika former styrs bara av kundernas önskemål.

När råmaterialet väl är slipat och har fått sin utformning sätts det in i en ugn och hettas upp till 1.450 grader, så kallad sintring. Det är nu som materialet får sin ovanliga hårdhet; de olika beståndsdelarna smälter samman och hela biten krymper då 18 procent. Ut ur ugnen kommer det färdiga hårdmetallobjektet.

Udo Fischer förklarar att volframkarbid framställs av volfram och kol. När dessa ämnen förenas kommer halten kol att vara 6,13 procent. En halt som dock minskar något om man också tillsätter kobolt.

I Väddömetallen, som alltså innehåller kobolt, är kolhalten också mycket riktigt något mindre än 6,13 procent eller 5,81 procent. Fischer påpekar att det i mitten av 50-talet fanns fem eller sex företag bara i Sverige som kunde framställa den. Tillverkningen av hårdmetall går tillbaka till 1920-talet.

I februari 1998 låter jag Udo Fischer göra ytterligare en analys för att en gång för alla få svar på vad Väddömetallen egentligen består av. Resultatet är entydigt: Metallen är en vanlig hårdmetall bestående av volframkarbid och kobolt. Dessutom visar en mikroskopisk undersökning att metallen har orenheter och inte är av högsta kvalitet. Öar av kobolt och grafit (kol) är ett tydligt tecken på att den framställts någon gång under 50-talet.

I dag är tekniken mera förfinad och renheten större. När vi lägger analyskurvan från Väddömetallen intill en annan från en vanlig, känd hårdmetall är de identiska.

– Då var det klart då, konstaterar Stig Ekberg. Det var alltså bara en vanlig hårdmetall. Konstigt att ingen har sagt det till mig tidigare.

Hur kommer det sig då att en vanlig hårdmetall har fått rykte om sig att vara från ett flygande tefat? Svaret på frågan är att de drivande personerna bakom undersökningen av Väddömetallen alla har varit övertygade ET-anhängare. Minst tre av dem ansåg sig dessutom själva stå i kontakt med varelser från andra planeter.

Kanske kan metallbiten från Väddö ändå bidra till att göra snickarnas berättelse trovärdig. Om det är som de båda alltid hävdat, att en lysande farkost sänkte sig över vägen på den plats där de sedan hittade metallen, så är det kanske inte så konstigt om metallbiten blev uppvärmd efter närkontakten. Den var ju trots allt en god värmeledare.

Kanske är det just värmen från metallen som är det verkliga beviset för att ett okänt föremål befann sig över vägen den där kvällen 1956.

För Stig Ekberg och Harry Sjöberg är händelsen deras livs stora mysterium. Harry plockar fram sin bit med jämna mellanrum och använder den till att skära glas. Stig har förvarat sin del i en filmburk av plast i sin pensionärslägenhet.

Var den tredje biten finns är det ingen som vet.

Artikeln är ett något förkortat utdrag ut Clas Svahns bok "UFO-mysteriet - från flygande tefat till cirklar i sädesfälten (Parthenon 1998).