Möten med humanoider
Clas SvahnEtt av UFO-forskningens svåraste problem är utan tvekan observationerna av varelser. Humanoiderna uppträder lika oförutsägbart som de farkoster vi förknippar dem med.
Nils Tomas Labbas hus ligger mitt emot affären i det lilla samhället Övre Soppero sex mil söder om Karesuando i nordligaste Norrbotten. Fortsätter man söderut väntar Vittangi och sedan Svappavaara. 26 mil till och man är framme i Luleå. Här, i dessa sparsamt befolkade trakter, mötte renägaren Nils Tomas Labba fyra mystiska “människor” en kristallklar vinterdag 1977.
- Jag tänker på det mötet varje gång jag ger mig ut med skotern, säger han när vi träffas vid hans köksbord i början av juli 1985.
Det var den 27 februari 1977 som Nils Tomas Labba gav sig ut med sin skoter längs Lainioälven i riktning mot sjön Pojjujaure. Klockan var ungefär 10 på förmiddagen när han kom fram till den lilla isbelagda sjön på väg mot sin renhjord. På håll kunde han se en grupp människor promenera vid strandkanten men Labba fortsatte sin färd norrut utan att fästa något större avseende vid dem.
Efter hand närmade han sig de fyra “friluftsmänniskorna” vid stranden:
- Jag misstänkte aldrig att det var något särskilt med dem, säger Labba eftertänksamt. Hade jag vetat vad som skulle hända så hade jag kört fram till dem för att få kontakt.
Kanske 100 meter från gruppen stannade han sin snöskoter och stängde av motorn. Framför sig såg han fyra personer, alla likadant klädda, på väg mot honom. Hur de såg ut har Nils Tomas svårt att komma ihåg, i ett samtal med UFO-Sveriges distriktsansvarige Gunnar Thorén strax efter händelsen beskriver han dem som klädda i “bruna overaller”, till mig säger han att kläderna var militärgröna. Det var egentligen inget som skiljde dem från vanliga människor.
I övrigt är Labba helt klar över vad han sett:
– När de fick syn på mig, i alla fall uppfattade jag det så, ändrade de riktning och vek av åt vänster. De gick några meter innan de försvann.
Försvann. Försvann i tomma intet.
Fyra "vanliga människor" gick bokstavligen upp i rök framför ögonen på en minst sagt förvånad Nils Tomas Labba.
- Jag stod och väntade på att de skulle komma fram till mig där jag hade stannat, men istället vek de av helt tvärt och fortsatte parallellt med strandkanten innan de försvann alla fyra.
- Någon sekund efter de hade försvunnit började luften vibrera på platsen och sedan lyfte “luftdallret” och försvann mot nordost. Det gick ganska långsamt, ungefär i helikopterfart, och jag kunde följa det med blicken i kanske en kilometer.
Kvar på isen stod Nils Tomas Labba med svidande ögon, mycket konfunderad.
"Föremålet" som de fyra personerna försvann i såg ut att balansera på gränsen till det materiella. Det var runt men utan skarpa kanter och av ganska ansenliga dimensioner. Fem meter, säger Labba i frågeformuläret från 1977, kanske 20 meter säger han till mig från andra sidan köksbordet.
Labba själv är övertygad om att de fyra verkligen försvann med det mystiska föremålet upp i skyn. Han tror också att de kunde se ut igenom ”dallret” medan det var omöjligt för honom att se in. Det hade ingen färg utan bestod bara av dallrande luft.
När han en stund senare återvände till platsen efter att ha besökt renhjorden, letade han förgäves efter några spår i snön.
- Jag såg varelserna tydligt men var kanske inte observant nog. Hade jag förstått att de skulle försvinna så mystiskt hade jag varit mera misstänksam.
Fyra till synes helt materiella "människor" i inte alltför uppseendeväckande kläder försvinner i en dallrande luftrundel som för tanken till andra dimensioner. Hur kan det hänga ihop?
Vi sitter länge och talar om hur "föremålet" egentligen såg ut. Fyra, fem, ja kanske sex gånger får jag beskrivet för mig den “dallrande luften” utan att helt och fullt förstå vad Nils Tomas ögon registrerade denna vinterdag. En metallisk farkost hade jag förstått, men det här...
Nils Tomas säger att han inte kan rita hur det såg ut. Istället försöker jag och han säger att så var det ungefär. Men det känns ändå otillfredsställande och innerst inne vet jag att jag aldrig till 100 procent kan förstå vad denne renägare sett där på stranden.
Det finns i dag inget sätt att förutsäga hur nästa observation av "varelser" kommer att gestalta sig. Det finns heller inget entydigt mönster i deras uppträdande. Under slutet av 1980-talet kom dock flera amerikanska UFO-böcker att förändra detta och sätta en trend där alla varelser skulle se likadana ut: små grå, insektsliknande med stora ögon. Under 90-talet har bilden skärpts ytterligare och i dag sker mötena nattetid i den egna sängkammaren. Men denna schablonbild stämmer inte med verkligheten.
Låt oss träffa Bruno Nygård.
Klockan är strax före 21.00 på kvällen när jag hittar fram till det röda tvåvåningshuset vid grusvägen i byn Sahavaara några mil norr om Pajala. Inne i huset sitter Bruno Nygård, då 76 år, och väntar på att Aktuellt ska börja.
Vi ser nyheterna till slut innan jag frågar Bruno om hans upplevelse den där kvällen då ljuset kom ned från himlen, därefter går vi ut på vägen där allting hände. Det är ännu ljust.
I tanken återvänder vi till den 18 december 1977. Vår tankeklocka har börjat närma sig 19.00 på kvällen, det är mörkt ute och Bruno är på väg med sin spark mot hemmet några hundra meter bort.
- Då får jag se ett svagt ljus ovanför gatlyktorna, säger han på sin blandning av svenska och finska. Ljuset sänker sig mot marken men försvinner snart.
- Efter en stund ser jag en grej nära vägen som lyses upp av gatlyktan. Den ser ut som en snusdosa på kant och i den sitter två personer. På kanten syns något som liknar en reflex.
Men sedan försvinner föremålet igen och Bruno fortsätter sparkfärden några meter. Då får han åter ögonkontakt med föremålet. Nu har de båda personerna tagit sig ur "dosan" och går på var sin sida av den längs vägen. "Snusdosan" rör sig framåt tillsammans med de två.
- De kommer allt närmare mig, berättar Bruno och pekar bortåt vägen. Under tiden som de närmar sig böjer de sig med jämna mellanrum ned mot marken som om de plockar upp något därifrån. Men där finns bara snö och is.
- 20 meter ifrån mig stannar de upp, precis som om de upptäcker mig. Blixtsnabbt tar de tag i kanten, böjer knäna och hoppar i – samtidigt. Jag är säker på att det är jag som får dem att göra detta.
Det Bruno hittills trott vara några pojkar från byn visar sig plötsligt vara något helt annat. Föremålet lyfter snabbt rakt upp för att vika av åt öster efter några hundra meter. Sedan försvinner det bakom träden bara ett par minuter efter det att Bruno först upptäckt det fallande ljusskenet över gatlyktan.
Vi börjar gå tillbaka mot huset. Solen lyser fortfarande och ska så göra resten av natten. Myggorna har börjat ilskna till på allvar.
Då och då stannar vi till för att minnas tillbaka:
- De såg precis ut som människor, säger Bruno. De hade huvud, händer och fötter. När de hoppade jämfota in i farkosten böjde de på knäna. Men det var inte människor. Det förstod jag när de väl hoppat in.
Bruno minns allt glasklart och när jag jämför hans berättelse med den som Gunnar Thorén skrev ned i ett rapportformulär i februari 1978 är det bara några detaljer som skiljer. Till mig säger han att föremålet var brunaktigt, i rapporten står det grått. Observationstiden har blivit någon minut längre. Skillnaderna är oviktiga. Det är lätt att glömma detaljer också när man varit med om något unikt.
Då jag frågar Bruno Nygård om han inte såg någon kupol eller kabin över "dosan" svarar han nej. De två ”pojkarna” hade, efter vad han trodde var en snabb överläggning, hoppat direkt in i farkosten utan att öppna någon lucka. Inte heller hade han sett någon takkonstruktion då han först upptäckte farkosten.
En flygande snusdosecabriolet utan lock? Ibland blir till och med det osannolika lite väl osannolikt.
- Farkosten snurrade, men de två personerna som var i satt still, säger Bruno. Jag såg hur reflexen rörde sig runt kanten.
När jag kör därifrån passerar jag grannen Einar Harjus stuga. En stuga som ligger bara några meter från den plats där "snusdosan" lyfte och försvann, bara ett stenkast från den punkt där de två ”pojkarna” hoppade tillbaka in i farkosten. Men Harju satt och såg på teve och märkte ingenting. Några andra grannar finns inte i närheten.
I början av 70-talet gjordes flera iakttagelser av en liten mystisk man i östra Norrbotten. De allra flesta längs Kalix älv på väg 98 och 397. "Den lille mannen" blev snabbt ett uttryck som syntes allt oftare i tidningarna. De som mötte honom glömmer det aldrig.
I februari 1971 var Åke Westerberg 20 år och bodde fortfarande i föräldrahemmet i Stråkan norr om Överkalix. När jag träffar honom har han gift sig och flyttat till en villa i Boden. Trots att 14 år gått sedan händelsen har han inga svårigheter att minnas mötet på den snöbelagda landsvägen utanför hemmet.
Det var den 16 februari 1971 och Åke stod och väntade på bussen. Klockan var 18 på kvällen och det var mörkt.
- När jag stod där och väntade fick jag se en figur stå på vägen en bit bort, berättar han. Först trodde jag att det var en kamrat i byn så jag ropade några namn men fick inget svar.
- Då började jag gå närmare för att se vem det var som stod där. Jag kom väl 20 meter ifrån innan han tände lampan.
Ur en avlång fyrkantig låda på mannens bröst strömmade ett intensivt vitt ljus mot Åke som bländad tvingades vända sig bort. När han åter öppnade ögonen såg han hur hela vägen badade i ljus en dryg halvkilometer bort – hans egen skugga syntes skarpt mot den vita snön.
- Det tog en stund innan jag fick tillbaka synen. Det var alldeles knäpptyst och jag var rädd som fan där jag stod.
Vad som hände bakom ryggen på Åke vet han inte. Innan han bländades av ljuset hade han hunnit se en liten man iklädd något som såg ut som en regnrock och med en sydväst på huvudet. Halvvägs ned på kroppen hängde, eller höll han, lådan ur vilken ljuset kom.
Efter ett par minuter avtog ljuset och försvann.
- Jag vände mig om med det samma men kunde inte se mannen någonstans. När bussen kom efter en stund tittade jag efter honom i skenet från strålkastarna men han var borta.
Samma natt vaknade Åke med en fruktansvärd värk i kroppen:
- Jag vaknade mitt i natten helt förlamad. Kunde inte röra en fena. Kroppen värkte på ett sätt som jag aldrig varit med om vare sig förr eller senare. Nästa morgon var jag som vanligt igen.
Och det var fler som såg den lille mannen:
Den 15 augusti 1970 var Assar Sandberg, Olof Mohlinder och hans fru Märta på väg i bil mellan Narken och Jokkfall. Cirka två mil söder om Narken fick de tre i bilen se en liten ”underlig människa” stå i regnet vid vägkanten. I samma ögonblicket small det till och ett kraftigt vitt sken lyste upp bilen samtidigt som bilradion började spraka. Personerna i bilen kunde också se hur den lille mannen lyfte upp ena armen för ansiktet som för att skydda sig från det mycket starka ljuset. Efter händelsen drabbades Assar Sandberg av ögonproblem och tvingades uppsöka läkare. Ögonläkaren kunde konstatera att Sandberg fått en spricka på näthinnan till höger öga.
Den 2 februari 1971 var fru Sinikka Kuittinen tillsammans med en väninna på väg mot Uleåborg i Finland. När de befann sig i närheten av Kiimingi dök ett lysande föremål upp till höger om bilen. Efter en stund korsade det vägen men försvann inte förrän kvinnorna kom ut på ett öppet fält. Plötsligt fick de båda syn på något som de trodde var ett litet barn vid sidan av vägen men istället skuttade en liten varelse iklädd hjälm och grönbrun dräkt över till andra sidan och försvann.
Åke Westerberg, Bruno Nygård och Nils Tomas Labba har alla mött det okända på nära håll. De har observerat saker som de flesta av oss inte tror existerar. De har grubblat över händelser som förefaller osannolika. Men ändå berättar de sina upplevelser för oss.
De var inställda på att möta kända krafter och välbekanta ansikten. Istället konfronterades de med okända ting som gjorde dem förvirrade och överrumplade.
Det är inte så konstigt om de glömt en och annan detalj. Sådant som för oss så här efteråt kan verka viktigt var i observationsögonblicket sekundärt och av ringa intresse. Det vi får berättat för oss är en tillrättalagd version baserad på några korta ögonblicks sinnesintryck översatta till för vittnet fattbara storheter.
Medan vi frågar efter bredd, höjd och längd funderar vittnet istället över intryck, känslor och helhet. Är det då så klokt att jaga exakthet och millimeter i en observation som ändå aldrig låter sig mätas?
När Nils Tomas Labba säger 5 meter 1977 och 20 meter 1985 förändrar detta egentligen ingenting. Labba har hela tiden hävdat att föremålet var stort, större än de varelser som gick in i det. Om det är 5 eller 20 meter är inte avgörande för observationen.
Låt oss titta närmare på de tre händelserna. Vid en första anblick framträder tre likheter:
• Samtliga säger att varelserna såg mänskliga ut och tog också för givet att de var människor (ingen av männen såg ansiktet på varelserna). Inte förrän i samband med deras försvinnande ändrade de åsikt.
• Varelserna försvann när avståndet till vittnena blev för kort.
• I alla tre fallen undersökte vittnena marken efter observationen utan att kunna finna några spår i snön.
Men det är olikheterna som vi bör lägga märke till: de tre varelserna försvann på tre helt olika sätt och reaktionerna hos dem har inte mycket gemensamt med varandra när de väl upptäckte att de var iakttagna.
• Labbas fyra "friluftsmänniskor" vände helt tvärt, nästan lugnt konstaterande, sin marsch. Ingen panikhandling precis.
• Bruno Nygårds två "pojkar" valde att så snabbt som möjligt hoppa i skydd upp i sin farkost och sedan i raketfart fly upp i skyn.
• Åke Westerbergs "lille man" reagerade aggressivt med att försvara sig. Förlamningen efteråt antyder att ljuset kan ha varit ett vapen.
Lugn, rädsla och aggression. Tre fall och tre olika reaktioner. Tyder det på något samband? Kan de tre upplevelserna ha olika ursprung?
Det är detta som har blivit något av ufologins kännetecken, olikheterna mellan fallen gör det svårt att dra några rimliga slutsatser. Tyvärr får detta ibland konsekvensen att man väljer att bortse från olikheterna och istället låter likheterna utgöra undersökningens grund. Likheterna ger oss en trygghet och förvissning om att vi är på rätt väg medan det udda och annorlunda bara ställer till med problem och definitivt inte passar att dataanalysera.
Det är här vi kan se framgången. Genom vetenskapliga analyser försöker UFO-undersökaren pussla samman likheterna i tusentals fall hämtade från hela världen. Varje träff är värd att suga på.
Men tänk om olikheterna är viktigare än vi tror.
Tänk om det är där de viktigaste svaren ändå finns.
Och tänk om det faktiskt inte rör sig om ett enda fenomen.
En annan svårighet är att nästan alla som möter okända varelser gör det i all sin ensamhet. Det finns sällan några medvittnen som kan ge sin version. Och när det gör det händer det inte sällan att beskrivningarna går helt isär.
Som polismännen Åke Magnusson och Bertil Elfströms möte en höstkväll när de befann sig på patrullering längs länsväg 711 från Albacken mot Bräcke. Efter en kurva nära Svedjan fick de båda se ett ljussken på himlen framför bilen. Sedan går deras berättelser helt i sär.
Åke Magnusson skriver i sitt rapportformulär: "När vi kom genom kurvan observerades på cirka 100–150 meters avstånd ett upplyst föremål. Övre delen var som en glaskupol, helt genomskinlig. I föremålet sågs två personer. Dessa verkade upptagna med att studera instrumentpanelen. Den ene var vänd med sin högra sida mot radiobilen och tittade mot Gimdalshållet. Den andre tittade åt andra sidan, snett till vänster mot oss."
Åke Magnusson berättar att han skrek till sin kollega att stanna men att det dröjde en stund innan bilen stod still. När han slet upp dörren slocknade föremålet och gick inte längre att upptäcka.
Bertil Elfströms minnesbild är en helt annan:
- Vi var ungefär 300 meter från vägskälet till Gimdal och körde i riktning mot Östersund då vi fick se ett ganska starkt ljus ungefär dubbelt så stort som en stjärna, berättar han. Men det gick inte att se några detaljer. Ljuset var ungefär en mil ifrån oss och det var något alldeles extra. Jag minns att vi stannade till men att ljuset försvann. Det var allt.
Två personer i samma bil, en halv meter ifrån varandra. Två poliser som aldrig skrev någon rapport och som inte längre kommer ihåg när händelsen inträffade. Två vittnen som ger två helt olika beskrivningar. Något såg de. Men vem såg "rätt".
Undersökningar av UFO-fall innehåller många fallgropar. Risken finns att vi glömmer ta med de till synes oväsentliga detaljerna eftersom de inte passar in i det mönster vi tror oss vara på väg att finna.
Risken är stor att vi väljer bort de svåra frågorna för att istället ägna oss åt att skörda enkla svar.
Källor: UFO-Information 1/79, UFO-Information 6/76, Svenska Journalen 4/75, Travis Walton: The Walton Expeience (1978), NSD 26/2 -71, Gunnar Thoréns frågeformulär för Nils Tomas Labba och Bruno Nygård, Clas Svahns besök hos Bruno Nygård 3/7-85, Nils Tomas Labba 4/7 -85 och Åke Westerberg 17/8-85.