Myternas Triangel

Ingen har väl vid det här laget undgått att höra talas om den mystiska Bermudatriangeln. Själva triangeln utgörs av ett tänkt triangelformat område mellan Florida, Bermuda och Puerto Rico. Ända sedan Christoffer Columbus färdades i farvattnen i slutet av 1400-talet har området varit föremål för spekulationer av de mest fantastiska slag.

Många är de författare som gjort sig ett namn på att skriva hårresande berättelser om dolda pyramider på havets botten som suger kraften ur fartyg och flygplan. Eller om UFO-baser under ytan som kidnappar allehanda farkoster. Den mest kända är utan tvekan Charles Berlitz. Men han är inte ensam. Också Alan Landsberg, John Godwin, Richard Winer, John Wallace Spencer och Ivan T. Sanderson har bidragit till floran av spekulativa böcker. Och de är bara några i raden.

Det har också florerat teorier om andra dimensioner och att det just utanför Floridas östkust skulle finnas en port mellan vår dimension och någon annan värld. Det skulle vara därför som fartyg och flygplan försvinner utan att lämna några spår efter sig förutom något kryptiskt meddelande. De flesta meddelanden som senare visat sig vara det sista livstecknet sägs vara av typen "Allt väl, vädret vackert.."

Den mest kända händelsen före 1900-talet är berättelsen om Mary Celeste som var ett tvåmastat skepp och som en gång hette Amazon. Mary Celeste hittades drivande inom området för Bermudatriangeln i december 1872. Ombord var allt i sin ordning, bordet var dukat för måltid, kastruller stod på spisen. Det var ändå något mystiskt med henne tyckte de som fann henne. Skeppet var helt öde! Inte en själ ombord.

Bermuda har inte haft särskilt gott rykte de senaste generationerna trots ett fint klimat. Omkring1515 upptäcktes de 300 öarna av Juan de Bermudaz och redan från början ryktades det om att mörka makter härjade där. Bermudatriangeln som begrepp dök upp 1964 men blev allmänt känt i och med Charles Berlitz bästsäljande bok "The Bermuda Triangle" från 1974. Boken gavs ut på svenska 1976 under namnet "Dödens triangel". I boken redovisade Berlitz fantastiska fakta som verkade peka på att området öster om Florida var utsatt för krafter utöver de vanliga. Idén var lockande och artiklar och utdrag ur boken publicerades i en rad veckotidningar i mitten av 70-talet. Det var också då som myten om triangeln fick sitt fäste bland allmänheten.

Sist i den svenska översättningen fanns dock en brasklapp, ett kapitel skrivet av den populärvetenskaplige journalisten Eugen Semitjov. I kapitlet, som bar rubriken "Bermudatriangeln - fantasternas nya lekplats", plockade Semitjov ner Berlitz argument bit för bit i en mycket kritisk polemik med den övriga boken. Till sin hjälp hade Semitjov den enda noggranna undersökning av de påstådda försvinnandena som hittills publicerats, Lawrence David Kusches bok "The Bermuda Triangle Mystery - Solved".

Kusche nöjde sig inte med att föra uppgifterna om försvunna fartyg och flygplan vidare som Berlitz och många andra gjort. Istället gick han till källorna: han läste loggböcker, grävde i skeppsregister och väderleksrapporter. Genom sitt noggranna arbete kunde Kusche visa att Bermudatriangeln inte var annat än en myt. Flera av fartygen som påstods ha försvunnit i vackert väder hade i själva verket, visade väderrapporterna, gått under i storm och andra svåra väderförhållanden. Ett fartyg, det norskregistrerade Stavenger som skulle ha försvunnit i triangeln 1931 med 430 personer ombord, visade sig inte ens ha funnits.

Ett annat sätt att späda på mysteriet har varit att tänja på själva triangeln och skulle man rita ut hela det område som Berlitz använde sig av som underlag till sin bok blev formen närmast en jättestor romb. I sin bok "Flim-Flam!" publicerar James Randi en karta över triangeln med flygplan och fartyg som ska ha försvunnit där inprickade. Då visar det sig att endast några få verkligen försvann inom själva triangeln. Det stora flertalet mötte sitt öde långt därifrån. Ett fartyg som påstås ha uppslukats av triangeln försvann i själva verket i Stilla havet, två andra i närheten av Irland och Portugal.

Bermudatriangelns mest berömda försvinnande är utan tvekan den eskader på fem Grumman Avenger-bombare som den 5 december 1945 gav sig ut på en kortare rutinflygning från Fort Lauderdale i Florida. Flygningen gick ut över Floridas kust. Dom kom aldrig tillbaka. Händelsen har kommit att bli känd under namnet "Flight 19". Man fann aldrig ett spår av vare sig plan eller de 14 besättningsmän som var med. Klockan 19.30 samma kväll startade en Martin Mariner, sjöflygplan fr ån Bomana River för att söka efter "Flight 19". Inte heller det planet återvände.

I öppningsscenerna till "Närkontakt av tredje graden" från 1977 har man spunnit vidare på "Flight 19:s" försvinnande och i filmen återfinns de i en öken i norra Mexico. Ett sätt att förvandla fiction till fakta och ett publikfriande knep där alla snabbt förstår innebörden: det är utomjordiska krafter som härjar i Bermudatriangeln.

Sensationen var därför stor när en amerikansk dykarfirma i februari 1991 meddelade att man hade hittat de försvunna bombplanen och till och med bärgat ett av dem. Men snart visade det sig att så inte var fallet. De fem Avengerbombarna var bara några av de upp mot 100 plan av samma typ som hade sin grav i området.

Nu finns det också farkoster som varit med om märkliga händelser i området och som klarat sig igenom med mindre eller inga blessyrer alls. 1974 passerade ett passagerarflygplan genom Bermudatriangeln. Efter landningen berättade piloten att man flugit igenom ett grönskimrande moln och att havet under dom kokade.

Något annat märkte man aldrig ombord. På marken var det stor uppståndelse. Under cirka 10 minuter försvann planet från radarskärmen. Det gick katastroflarm och när så planet återkom på radarn var en hel styrka klar att möta planet. Besättningen var mycket förvånad då man sade att planet varit borta i tio minuter. Vid en senare koll visade det sig att samtliga klockor ombord gick fel med tio minuter i jämförelse med de på marken. Fenomenet fick aldrig sin förklaring. Både Aftonbladet och Expressen hade en notis om händelsen för 20 år sedan.

Men även om de flesta rapporterna från triangeln har visat sig överdrivna, felaktiga eller påhittade har verkligen några fartyg försvunnit under oklara omständigheter. I och för sig är antalet inte fler än på någon annan lika hårt trafikerade plats på jorden men myten om triangeln har ändå gjort att också vetenskapsmän börjat intressera sig för händelserna.

Nu inställer sig frågorna automatiskt. Vad är det som händer? Varför försvinner några och andra inte? Vissa rapporter från området berättar om en grönaktig dimma, kokande hav och knäppa kompasser, vare sig det rört sig om fartyg eller flygplan. Man seglar in i ett lugn, vattnet börjar bubbla och vid vissa tillfällen tycks det lysa svagt grönt. Det finns också en del forskare som på ett seriöst sätt vill försöka lösa mysteriet med Bermudatriangeln.

Teorierna har varit lika många som forskarna. I tidskriften Ny Teknik publicerades 1988 en teori som lagts fram av en ryska havsforskare. Forskarna hade funnit skiktningar av gashydrat, en fast förening av metangas och vatten, i de övre sedimentlagren av djupsänkorna på botten i triangeln. När temperaturen är låg och trycket högt kan ett tätt lock bildas som stänger inne stora bubblor av gas. När gasen frigörs, och det kan inträffa vid mindre jordbävningar eller andra rörelser i havsbottnen, stiger jättelika bubblor upp till ytan och kan dra ned fartyg som befinner sig på ytan. De ryska forskarna menade att gasen också gör att besättningen snabbt dör av syrebrist och inte hinner gå i livbåtarna.

Forskarna har även vid ett tillfälle lyckats studera liknande händelseförlopp hemma i Ryssland, närmare bestämt i Ochotska havet i östra delarna av det forna Sovjet, mellan Kamtjatka och Sachalin. Där bildades en cirka 500 meter hög gaspelare bestående av just metan. Skiktet innehöll även vätesulfid och koldioxid. På grundval av den erfarenhet man hade om Bermudatriangeln så skulle fartyg eller flygplan som befunnit sig i detta område inte haft en chans att klara sig igenom.

Men det finns också andra teorier. En del ganska science fictionbetonade:

Enorma magnetiska stormar: Ganska logiskt med tanke på en del rapporter om roterande kompassnålar. Det har även förekommit att den ösvarta lådans" bandinspelning från samtalet mellan besättning - trafikledning raderats ut över området.

Upphävande av gravitationen: Teorin om att gravitationen upphävs varpå materien "pulveriserats" till följd att inga spår går att finna. Hur det skulle gå till är bara ren spekulation.

Underströmmar: Starka underströmmar som suger åt sig fartyg och som bildar jättelika tomrum i luften varpå flygplan tappar glidförmågan.

Det är kraften från en väldig "solkristall" från det sjunkna Atlantis som ligger bakom försvinnandena.

Under det sista årtiondet har två andra forskare börjat att fundera kring fenomenet Bermudatriangeln. Det är Richard Mc Iver och Larry Khulman, den senare expert på oljeplattformar. Khulman började tänka på området utanför Florida när man borrade efter olja i Nordsjön. Man fann en gasfyndighet varpå gas började strömma upp till ytan. I detta kokande inferno av bubblor började plattformen att kantra för att sedan gå till botten. Många har omkommit i dessa olyckor och Larry Khulman menar att den bästa flytväst i världen duger ingenting till när man hamnar i gasblandat vatten. Denna tanke liknar mycket de ryska forskarnas teori med gashydratlocket.

Richard Mc Iver har gjort laboratorieexperiment i stora bassänger och där kunnat visa vad som händer under ytan på platser med stora gasansamlingar. Genom årtusenden har lager av växter och djur bildat sediment av gashydrater och då havsbottnen rör sig i form av underjordiska skalv eller jordskred, bryts sedimentet sönder och metangas frisläpps och strömmar upp mot ytan. Här kan det röra sig om enorma gasfickor som blottas. Enligt de ryska forskarna kan locket bli 300 meter tjockt. Experimentet Mc Iver gjort visar att när gas bubblar upp till ytan mister vattnet sin ytspänning. Metangas är också lättare än luft och otroligt lättantändlig.

Nu kan vi alltså presentera gåtan om Bermudatriangeln ur en helt annan synvinkel. För det första vet vi att antalet försvinnande inte är särskilt stort. För det andra finns det nu en fungerande modell som kan förklara de försvinnanden som ändå inträffar. Låt oss nu tänka oss att ett fartyg och ett flygplan kommer in över Bermudatriangeln med några timmars intervall. Strax före har det förekommit ett undervattenskred som frisläppt ett stort antal ton metangas som strömmar mot ytan. Från flygplanet ser man ett grönaktigt skimmer och hela havet kokar och bubblar.

På havsbottnen har den uppåtstigande gasen bildat stora kratrar samt flera ton sediment som följer med gasen uppåt. Havet har nu tappat hela sin bärkraft inom ett stort område. Fartyget försvinner rakt ner i de bubblande vattenmassorna, efter följer sjunkande sediment och täcker över vrakdelarna. Alltså, inga vrakdelar står att finna och man hann aldrig sända några nödsignaler. Vad händer då med flygplanet? Då metangasen når havsytan fortsätter den upp genom atmosfären. Så småningom når den upp till flygplanet.

När planet flyger in i gasen händer två saker.

l. Motorerna kvävs då de inte får tillräckligt med syre.

2. De heta avgaserna antänder gasen och planet störtar efter ett antal explosioner och försvinner ner i havet som inte har någon bärkraft. Följaktligen finner man inte heller där några vrakspillror, inte ens en oljefläck blir kvar.

När det gäller Bermudatriangeln så kallas inte området "havets kyrkogård" för inte. Man räknar med att sedan andra världskriget har omkring 1.000 personer gått sina öden till mötes just där. Men trots den stora siffran betyder detta inte att vi måste söka efter en exotisk förklaring. Bryter man ner den blir det 25 personer årligen. Den amerikanska kustbevakningens sjunde distrikt, som bevakar det aktuella området, samt försäkringsbolaget Lloyds i London kunde visa statistik på att Bermudatriangeln är betydligt mera harmlös än sitt rykte.

1975 gick 21 fartyg under utan att lämna ett spår efter sig utanför den amerikanska kusten men av dessa inträffade endast fyra inom triangeln. För att få ett perspektiv på dessa försvinnanden ska man också veta att området är ett av världens mest trafikerade med omkring 150.000 fartyg varje år och ett årligt antal nödrop på 10.000. I en artikel i Sökaren 7/91 konstaterar den danske ufologen Willy Wegner att under perioden 1967-1977 hade inte ett enda passagerarflygplan gått förlorat över Bermudatriangeln.

Av följdverkningarna på de få flygplan och fartyg som upplevt olika fenomen i Bermudatriangeln har vi bara nuddat vid de magnetiska effekter som kan uppstå. Det är faktiskt så att även dessa verkningar går att förklara med de teorier forskarna kommit fram till och som jag tagit upp här ovan. Då enorma mängder vatten bubblar upp och frisläpper sådana kvantiteter av gas, genereras jättemoln av negativa joner i luften. Det leder i sin tur till starka magnetfält. Det förklarar varför kompassnålar snurrar och flygplan navigerar fel. Den här teorin är relativt ny och mycket logisk till skillnad från många av dom andra vi tagit del av.

Av de böcker som har skrivits om Bermudatriangeln är i stort sett allt kommersiellt inriktat oseriös natur. De flesta författare har nöjt sig med att skriva av Berlitz och sedan krydda med egna teorier. Man bryr sig tydligen inte om vad "boken" innehåller, utan mest på vad den kommer att ge för profit.

Det finns två författare som vi kan rekommendera och som skriver seriöst och kritiskt i ämnet. Den första är Paul Agg som bland annat skrivit boken "In to thin air". Den handlar om försvinnanden över lag och där tar författaren upp Bermudatriangeln i ett par kapitel. Känner ni igen namnet fast ni inte har någon bok av honom så stämmer det nog ändå. Han har skrivit en del kapitel i den så populära bokserien "Det oförklarliga" som Bokorama gav ut för några år sedan.

Den andra boken är Kusches "The Bermuda Triangle mystery solved" som vi tidigare diskuterat. För den som är allmänt intresserad av fartyg som försvunnit på världens alla hav - och det är många det - finns A.A. Hoehlings "They Sailed Into Oblivion" (Thomas Toseloff 1959) som också tar upp flera av triangelns "offer", dock utan att dra några övernaturliga slutsatser.

Det kan vara intressant att jämföra hur Berlitz och Hoehlings använder sig av tragedin med Atalanta. I Berlitz bok återfinns hon på en lista över de många fartyg han anser har försvunnit under mystiska omtändigheter i triangeln. I sin bok skriver han: "Brittiska flottans Atalanta, som försvann i januari 1880 med 290 man ombord. De flesta i besättningen var sjökadetter under utbildning. Brittiska flottenheter sökte länge efter spår av fartyget och dess besättning, men trots att man finkammade området fann man inga spår. Liknande efterforskningar skulle upprepas många gånger i framtiden när fartyg och flygplan försvunnit i området, men oftast helt utan resultat. Sökandet efter Atalanta fortsatte ända till början av maj, men det visade sig helt resultatlöst."

Genom denna till synes korrekta och neutrala redovisning av Atalantas öde ger Berlitz intrycket av att fartygets försvinnande inte kunde förklaras på något naturligt sätt. Men Hoehling, som gått till källorna, har andra uppgifter. Atalanta var ett gammalt skepp som beskrevs som topptungt och lätt kom i rullning. Rullningen kunde bli upp till 32 grader. En man ur besättningen, som drabbats av gula febern och avbrutit resan, kunde höra kaptenen säga "Om hon rullar en enda grad till då förliser hon".

Vad Berlitz heller inte berättar är att februari, mars och början av april månad 1880 var stormiga och att många skepp förliste under samma period som Atalanta. I mitten av juni siktade barken Exile vrakgods i området som man kopplade samman med Atalantas förlisning. Dessutom hittades två flaskpost med nödrop från Atalanta. Allt detta tiger Berlitz om. Och Atalanta är bara ett exempel.



Det är helt klart att myten om Bermudatriangeln har mycket liten grund i verkligheten. Men för Charles Berlitz blev den en guldgruva. Hans bok har sålt i över 10 miljoner exemplar och 1975-1976 blev den USA:s mest sålda bok. Berlitz själv följde upp succén med "Without a Trace" 1977 och "The Dragons Triangle" 1989. Och pengarna fortsatte att rulla in. Så kan det gå när man inte låter sig besväras av fakta.