Minnen, vittnespsykologi och hypnos

Mycket av det vi i dag vet om observationer av och närkontakt med UFO-fenomen, samt andra svårförklarliga fenomen inom till exempel parapsykologins och religionens område, känner vi bara genom ensamma vittnens berättelser av ofta mycket känsloladdade upplevelser.

I de flesta fall saknas ytterligare vittnesmål, fysiska bevis eller påverkan på omgivningen. Den känslomässiga eller psykiska påverkningen kan vi dock skönja, men aldrig mäta, då vi inte har någon möjlighet att dela en annan persons tankar, känslor r och minnen. Vårt kropps- och talspråk överför ju bara en begränsad mängd information. Men hur pålitliga är dessa vittnes berättelser? Hur fungerar människans minne egentligen och hur pålitligt är det? Och vittnesmål avgivna under hypnos - ger de en helt sann bild av vad personen verkligen upplevde?

Under de årmiljoner som arterna har utvecklats har det hos människan utvecklats en storhjärna av en liten lukthjärna. Olika regioner av hjärnan har sedan blivit allt mer specialiserade. Under barndomens första år sker en ofta underskattad förprogrammering av vår hjärna. Yttre intryck via syn, hörsel, smak, lukt och känsel påverkar hjärnans utveckling. De olika inflytandena påverkar hjärncellerna att låta sina utskott växa ut på olika sätt. Hjärnbarken får således ett nätverk av ledningar, så att den på bästa sätt anpassas till den yttre miljö den varseblir de första levnadsveckorna.

Varseblivningsmönstren för spädbarn varierar kraftigt. Men det är inte bara intrycken från våra fem sinnen som under denna tid fastställer mönstret för barnets sätt att tänka och uppfatta senare i livet. Ett barn tycks må bäst av om det utsätts för så varierande intryck som möjligt i en så kärleksfull och varm miljö som går att åstadkomma. Dessa grundmönster lägger grunden för var a associationer och reaktioner senare i livet, liksom våra olika sätt att inhämta information. En del inhämtar information lättast via bilder, andra via att lyssna eller att läsa. Vi fungera alla olika. Små händelser under barndomen inpräglas många gånger för livet och kan göra att vi gillar eller ogillar vissa saker eller företeelser för resten av livet.

Den biologiska mekanism som sköter om informationslagring kan delas upp i olika delar. En sådan är ultrakorttidsminnet (UKTM). Bristande intresse, frånvaro av associationsmöjligheter eller andra störande varsebildningar kan göra att informationen förbleknar utan att lagras för längre tid. Ett exempel kan vara att vi slår upp ett telefonnummer och ringer ett samtal. Det tutar upptaget och vi lägger på. Men telefonnumret som vi nyss slog upp i telefonkatalogen minns vi inte längre.

Det är inte så enkelt som att all inkommande information antingen glöms bort eller läggs på minnet. Information dröjer kvar i tre olika lagringsetapper. Om man inte är uppmärksam eller om den mottagna informationen inte låter sig knytas till redan bekanta tankeförbindelser förbigår oss dessa varseblivningar och stoppas av ultrakortidsminnet som ointresserade för vidare lagring och dröjer bara kvar i vår hjärna några få sekunder. Några minuter senare minns vi inte längre detaljerna. Denna typ av minne är alltså ett första filter för varseblivningar och ingen information stannar kvar där längre än cirka 20 sekunder. I hjärnbarken bearbetas inkommande varseblivningar genom tänkandet.

Detta kan leda till medvetna reaktioner som kan kontrolleras. Däremot belastas inte de omedvetna reaktionerna av tänkande - exempelvis vid bilkörning - då det utnyttjar en egen väg via starkt präglade nervbanor. Efter några få sekunder suddas de inkommande varseblivningarna ut om inte redan existerande och i hjärnan kretsande tankar associeras med dem.

Korttidsminne - Den andra fasen i minnet är korttidsminnet (KTM). Detta är ett aktivt minne som ibland jämställs med medvetenhet. Om du tänker på något oupphörligt kan du hålla kvar det i korttidsminnet på obestämd tid, som när man till exempel vill komma ihåg ett telefonnummer och upprepar det för sig själv.

Långtidsminnet (LTM) är minnessystemets största bit och tros kunna rymma 1.000 biljoner bitar information, allt från några minuter gamla minnen till årtionden gamla. Vad som avgör om en information ska överföras till långtidsminnet eller ej är hur den behandlas i korttidsminnet. Ju mer vi tänker på den nya informationen eller repeterar den desto större är chansen att den överförs till långtidsminnet. Sker inte detta förbleknar informationen efter cirka 20 minuter. Skräck och chock kan avbryta övergång från korttids- till långtidsminne av varseblivningar strax före den starkt känsloladdade.

Hur är då långtidsminnet ordnat? På sätt och vis kan det liknas vid ett bibliotek med dess kortsystem eller en bok och dess register. Ju fler sätt vi har att katalogisera en information eller ju fler associationer vi har till den, desto lättare är den att minnas. Hjärnan tycks också koncentrera upplevelserna åt oss och bara lagra de intressanta delarna. När vi försöker dra oss till minnes litar vi ofta till ledtrådar och speciellt vanliga sådana är lukter och smaker.

I många situationer tycks vi helt enkelt inte kunna minnas; tankeblockader uppstår. Vid rädsla och nervositet utsöndras i kroppen de två stresshormonerna adrenalin och noradrenalin. De har till uppgift att blixtsnabbt förbereda kroppen för största möjliga prestation, till exempel angrepp eller flykt, samt att snabbt höja blodtrycket och mobilisera fett- och sockerreserver. I hjärnan påverkar stresshormonerna kopplingsställena mellan neuronerna och hämmar tänkandet. Det är en del av självbevarelsedriften, då ju varje eftertanke skulle fördröja det räddande språnget undan faran.

Men varför glömmer vi? Glömska kan ta sig många uttryck och bero på många olika saker. Vi kanske inte har lagrat informationen som vi vill minnas. Ibland kan andra upplevda händelser hindra den första från att kommas ihåg. Om man sover strax efter man inhämtat ny information glömmer man mindre än om man är vaken en lång tid efteråt. Ju fler associationer som kopplas till minnet och ju oftare vi tänker på händelsen/informationen desto lättare kan den senare återhämtas ur minnet. Vi tenderar också att glömma tråkiga saker och minnas enbart de trevliga. Många vardagliga saker registreras heller inte i minnet. Hur många kan ur minnet rita upp en tjugokronorssedel, baksidan på en enkrona, framsidan på senaste lästa boken etc. Väldigt få klarar detta.

Som många människor vet genom egen erfarenhet eller genom att ha iakttagit någon nära anhörig, börjar människan ofta att tappa minnet när hon blir äldre. Oftast sker dock detta av psykiska orsaker, depression eller tråkig miljö. Om en person överförs till en mera stimulerande miljö och mår bättre psykiskt förbättras ofta minnet betydligt. Normalt kan dock en senil person erinra sig händelser eller information från det som lagrats i långtidsminnet innan seniliteten började. Nyligen inträffade händelser över förs däremot sällan till långtidsminnet och glöms ofta bort. Äldre personer behöver också ofta fler minnesledtrådar. Många forskare ställer sig dock tvivlande till om minnet verkligen behöver försämras speciellt mycket med åldrandet.

Den normala glömskan är till en början rätt snabb, men blir gradvis långsammare. Glömskehastigheten är logaritmisk, inte linjär. Tester visar att man lätt glömmer offentliga händelser. Yngre har ofta ett bättre minne än äldre för både färska och avlägsna händelser. Den så kallade glömskekurvan gäller för relativt dåligt inpräglat material. För bättre inpräglade händelser/information ligger minnesförmågan på en betydligt högre nivå även efter så lång tid som 30 år. Det finns två teorier när det gäller glömska. En hävdar att minnesspåret helt enkelt bleknar eller försvagas med tiden. Den andra hävdar att glömskan inträffar därför att minnesspåren rubbas eller fördunklas av senare inlärning.

En hög mental vakenhetsgrad vid inlärning samt känslomässig upphetsning påverkar minnet positivt på längre sikt. När en allvarlig känslokris inträffar eller något gör livet outhärdligt, kan enda sättet att handskas med situationen vara att fly bort från verkligheten genom att förtränga de egna minnena. Detta brukar kallas hysterisk amnesi (minnesförlust).

Om minnet är evigt eller ej vet man inte med bestämdhet. Det pekar dock mot att minnesspåren med tiden försvagas. Kan hjärnstimulering, hypnos och sanningsserum låsa upp dörrarna till de bortglömda minnena? Vid en första granskning verkar det så, men om man utvärderar de enskilda fallen verkar det som om det inte alls är minnen av faktiska händelser, utan rekonstruktioner av minnesfragment. De upplåsta minnena visar sig lika benägna att förvrängas som minnen som återhämtas utan hjälp av hypnos och dylikt.

Undersökningar visar att felaktig information kan föras in i minnet eller faktiskt omvandla det. Detta utan personen själv är medveten om att den inte minns vad som verkligen hände. Dessa felaktiga minnen kan vara mycket svåra att särskilja från verkliga minnen. Trots att det verkar rimligt att anta att vi kombinerar direkt tillgängliga minnen med information genom slutledningsteknik när vi minns händelser i våra liv, gör detta det bara svårare att studera minnesprocessen. Det är ofta omöjligt att bekräfta händelser i detalj, så hur avgör man om vi minns rätt?

Vårt minne tycks således vara ganska formbart. Efter hand som tiden går kan vi lägga till detaljer och glömma delar utan att själva vara medvetna om det. Vi tror hela tiden att vi minns vad som verkligen hände. Vid laboratorieförsök har det visat sig att förvrängningar av minnen är väldigt vanliga. Vanligen minns vi bara några få fakta när vi försöker minnas vad som hänt oss och med hjälp av dessa konstruerar vi andra fakta av vad som troligen hände. Denna process att fylla ut minnesluckor kallas rekonstruktion och förekommer antagligen vid nästan all a vardagliga varseblivningar.

I dagens rättegångar har ofta ögonvittnesskildringar en stor inverkan på rättegångens utgång. Detta trots att de flesta människor oftast är rätt dåliga vittnen; vi minns ofullständigt, förvränger omedvetet minnena och lägger till felaktiga detaljer. Att ta fel på detaljer är dock inget tecken på dåligt minne, utan beror på det mänskliga minnets normala sätt att fungera. Men exakt minne kan få avgörande betydelse när det inträffat en olycka eller ett brott. Små detaljer tillmäts en oerhörd vikt. Hade våldtäktsmannen skägg eller var han slätrakad? Vilken var hårfärgen? Körde bilen mot rött eller grönt ljus? Hur många vittnen har inte lämnat felaktiga detaljer!? Och hur många gånger har personer inte blivit oskyldigt dömda...

Dessutom ligger ofta rättegångarna långt fram i tiden i förhållande till händelsen. Tiden går, minnet bleknar och vittnet gör nya erfarenheter som kanske ökar på eller förändrar minnet. Många identifieringskonfrontationer är dessutom väldigt suggestiva med ledande frågor och kan leda till felidentifieringar. När det gäller att identifiera personer av annan ras/hudfärg än vi själva är det ofta väldigt svårt. Man minns också lättare detaljer kring brott utan våld, än detaljer kring brott med våld.

Hypnos är något som ibland används för att försöka återkalla minnen till medvetandet. På senare år har det börjat användas inom polisarbetet för att få fram saknade bevis. Under hypnos kan vittnen fås att berätta om detaljer de annars inte kan erinra sig. Men hur vet vi att personerna verkligen minns korrekt? Versionerna av tidigare händelser kanske är förvrängda eller rent av påhittade? Även patienter som är nedsövda vid operationer tycks kunna registrera vad som sägs runt om dem. Vid gjorda försök visade det sig att omkring 40 procent kunde redogöra för vad som sagts runt om dem när de var nedsövda och under hypnos bads återuppleva operationen.

Men det verkar som det man återger under hypnos inte alltid överensstämmer med verkligheten, utan att man helt enkelt konstruerar en händelse med hjälp av andra minnen från till exempel teve, böcker, andra upplevelser etc. Att särskilja ett verkligt minne från dess tillägg kan vara svårt, ja närmast omöjligt. En person som försatts i djup hypnotisk trans - eller kanske förändrat medvetandetillstånd vore mera korrekt - kan fås att handla som om hans eller hennes sinnesinmatning totalt skurits av, det vill säg a fås att se och höra saker som inte finns eller stå emot smärta. Han tycks också under hypnos lätt kunna lära sig mängder av fakta och minnas tidigare upplevelser.

Sedan början av 1960-talet har hypnos använts bland annat i USA som ett hjälpmedel för att lösa fall. Många som förespråkar hypnos har använt framgångsrika minnesåterhämtningar som stöd för sin hypotes om minnets beständighet. Men allt för ofta innehåller återberättande under hypnos massor av felaktigheter när de kontrolleras. Detta gäller även vid hypnotisk regression då en person förs bakåt i tiden för att återuppleva en händelse kanske i barndomen eller som många påstår tidigare liv.

Generellt kan man säga att folk kan ljuga under hypnos och det är inte lättare att avslöja en hypnotisk lögn än andra lögner. Dessutom är den hypnotiserade mera lättpåverkad än han normalt skulle vara i vaket tillstånd. Detta innebär att han är mera angelägen om att tillmötesgå utfrågaren. Därför skapas mycket lätt ett detaljerat minne av något som kanske aldrig har upplevts. Ledande frågor under hypnos kan också lätt ge upphov till hopfantiserade minnen.

Sanningsserum är också något som de flesta tror kan låsa upp minnen och att man inte kan ljuga under påverkan av droger som natriumpentothal, skopolamin, natriumamytal etc. Tekniken används ibland hos polisen och olika underrättelseväsenden. När drogen injicerats blir personen sömnig och talar ofta mumlande och osammanhängande. Utredarnas frågor anpassas till personens bakgrund och attityd. Man kan låtsas att personen redan erkänt och begära närmare detaljer, eller få personen att tro att den talar med någon nära vän som den är förtrolig med. Drogerna gör personerna mindre försiktiga och inskränker självbevarelsedriften. Trots att personerna ofta minns verkliga fakta kommer också mycket som är fel fram.

Många gånger kan det som berättats vara rena fantasier , eller ångest och vanföreställningar och det kan närmast liknas vid delirium. Ibland kan utredarna helt enkelt inte skilja dikt från verklighet. De flesta normala personer kan lätt vidmakthålla en lögn även efter injektioner av sanningsdroger. Vid försök visade sig de flesta kunna hålla fast vid sina påhittade historier och inte erkänna.

Som sammanfattning kan man säga att man måste vara mycket restriktiv mot enstaka personers vittnesmål rörande UFO-observationer, religiösa uppenbarelser och dylikt. Ofta innehåller vittnesmålen många felaktigheter, och berättelser avgivna under hypnos eller inverkan av droger är inte mer tillförlitliga. Dock kan hypnos eller droger vara till hjälp att lösa upp minnesblockader och amnesi orsakad av kanske rädsla och chock och fungera som ett terapeutiskt instrument.