Klotblixten och UFO-fenomenet

Kan det vara så att UFO-fenomenen till en del kan förklaras med ett annat, mycket lite utforskat naturfenomen - klotblixtfenomenet? Beskrivningar av UFO-fenomenen liknar ofta kulblixtar. Rapporter om ljusklot med ryckiga rörelser och utan ljud är inte ovanliga.

I avsikt att sortera bort opålitliga och triviala fall, har den amerikanske astronomen och UFO-forskaren J. Allen Hynek (1) sammanställt en speciellt utvald serie av data: "rapporter som gjordes, i vart och ett av fallen, av åtminstone två personer med erkänd kompetens och ansvarskänsla, rapporter som inte leder till någon lösning, bortsett från det vanliga, men värdelösa tricket att förkasta rapporter på stående fot."

Hyneks lista omfattar totalt 80 fall, därav 42 närkontakter. I de av Hynek utvalda rapporterna, har de UFO-fenomen som beskrivs en platt form, som en skiva eller ellipsoid. Beroende på föremålens kontroversiella natur, blev termen "flygande tefat" snart infekterad av känslor, och man övergick allmänt till det mer neutrala "UFO". I dag har benämningen UFO redan förlorat sin neutralitet. För vissa människor låter det mystiskt och spännande, för andra låter det bara löjligt. Ändå kommer jag här att konsekvent använda denna benämning.

Den teori som presenteras här innebär att UFO är naturliga fenomen, inte konstgjorda produkter. Detta innebär att teorin inte kan förklara så kallade "närkontakter av tredje graden", fall där någon form av besättning har observerats. I dessa fall måste speciella förklaringar sökas.

Det är intressant att jämföra UFO med ett annat underligt fenomen, nämligen kulblixtar. Den typiska kulblixten och det typiska UFO-fenomenet har vissa gemensamma drag. Båda flyger, och båda utsänder ljus. Uppenbarligen finns det också skillnader. Medan en typisk kulblixt har en diameter på cirka 0,2 meter, brukar uppskattningen av ett UFO-fenomens diameter vanligen ligga någonstans mellan 10 och 100 meter. Det typiska UFO:t har en tillplattad form, medan kulblixtar vanligen är sfäriska .

En typisk kulblixtobservation varar 3-30 sekunder, medan UFO-fenomen vanligen observeras under flera minuter, och i vissa fall betydligt längre - även om det då vanligen rör sig om en misstolkning av ett naturligt fenomen. Kulblixtar har definitivt en begränsad livstid. De dör ut plötsligt, ibland med en ljudlig knall.

Emellanåt har UFO setts försvinna på liknande sätt, men i allmänhet slutar observationen då UFO:t "accelererar uppåt och utom synhåll". Detta har tolkats som en bekräftelse av UFO-fenomenets förmodade utomjordiska ursprung, besökarna från yttre rymden antas återvända hem. Den verkliga förklaringen kan emellertid vara helt annorlunda. Den visuella diametern av ett UFO kan minska snabbt vid slutet av dess existens, och ger då intrycket att föremålet avlägsnar sig med en hög hastighet.

Praktiskt taget alltid har föremålen observerats på ett avstånd bortom det stereoskopiska seendet, vilket gör det svårt att bestämma deras verkliga läge. Därför förefaller det troligt att UFO precis som kulblixtar har ett begränsat förråd av energi, och en begränsad livslängd. Jag vill här framföra att teorin om skillnaden mellan de två slagen av fenomen egentligen bara ligger i att UFO:t är mycket större än kulblixten och har en mycket längre livstid.

Kulblixtar, det fenomen som yttrar sig som "glödande, svävande stabila ljusbollar flera tiotals centimeter i diameter, som uppträder vid intensiv elektrisk aktivitet i atmosfären" (2) har ännu inte fått någon tillfredsställande förklaring. Det utsända ljuset tycks komma från joniserad gas, men om energin från en kulblixt bara var värme och joniseringsenergi skulle rekombinationen, den process som består i att positiva och negativa laddningar förenas och neutraliserar varandra, gör slut på utsändningen av ljus på bråkdelen av en sekund.

Det faktum att fenomenet vanligen varar flera sekunder tyder starkt på att huvuddelen av dess energi är av magnetisk art. Med andra ord, det finns antagligen en eller flera cirkulerande strömmar inuti kulan, som ger upphov till ett magnetiskt fält. Ett elektriskt fält krävs för att behålla den cirkulerande strömmen och joniseringen. Magnetiska och elektriska fält måste finnas om någon sorts elektromagnetisk oscillation äger rum inuti kulan. Det väsande ljud som ofta hörs i samband med kulblixtar indikerar någon sorts oscillation, fastän en frekvens i det hörbara området är förvånadsvärt låg.

Frekvenser som observeras i samband med UFO-fenomen är ännu lägre. Ibland rapporteras ett brummande ljud, vilket indikerar en oscillation i det lägre hörbara området, ibland syns det utsända ljusets färg ändras med en frekvens av storleksordningen 1 Hz.

Teoretiskt skulle den totala energin från en kulblixt kunna beräknas om den utstrålande kraften och livslängden var kända. Med ljusintensiteten som utgångspunkt kan man få en grov uppfattning om hur mycket energi som utstrålas, om man antar ett rimligt värde för kulans verkningsgrad som en ljuskälla. Antag att kulan har en ljusintensitet och en verkningsgrad som en 100 W glödlampa och att dess livslängd är 10 sekunder, då blir .kulans totala energi 1.000 J. Om kulans radie är 0,1 meter blir den utsända effekten per ytenhet 800 W/m2.

Utkast till en UFO-modell
Hur stort är ett typiskt UFO? Hynek framhåller att UFO vid närkontakter karaktäriseras av relativt liten storlek (snarare i storleksordningen 10 meter än 100 meter). Det bör påpekas, att det ofta är helt omöjligt att bestämma avståndet till ett avlägset föremål, om det ses med himlen som bakgrund och om varken hastighet eller avstånd är kända.

Det är lättare att bedöma avståndet om föremålet är nära, speciellt om det tillbringar en del av tiden på marken, vilket händer vid närkontakter.

Man kan spekulera i om de stora mått, som ofta har rapporterats är resultatet av felaktiga avståndsbedömningar. Om det vore så skulle även hastigheten vara överskattad. Det finns dock bevis på motsatsen. Några UFO-fenomen har blivit observerade både visuellt och med radar, och extremt höga hastigheter har faktiskt uppmätts på radarskärmarna.

Förmodligen kan UFO ha vida varierande storlekar. Ändå vore det värdefullt att ha grova uppskattningar av storlek, massa och energi för ett typiskt UFO. Om vi börjar med storleken föreslås följande modell:

Form: Ellipsoid (cirkulär symmetri runt lilla axeln).

Dimensioner: Stora axeln 30 meter, lilla axeln 8 meter.

Volym: 3.800 kubikmeter.

Yta: 1.600 kvadratmeter.

Med samma antagande om utstrålning, som för kulblixten, 800 W/kvadratmeter, blir den totala utstrålningen från UFO-modellen 1,3 MW. Med en livslängd på 1.000 sekunder, ger detta ett energiinnehåll på 1,3 x 10 upphöjt i nio J.

Det borde vara lätt att beräkna massan av ett UFO med utgångspunkt från dess densitet och dess volym, men här möter vi svårigheter. En vettig densitet skulle kunna vara luftens densitet vid atmosfärstryck. Detta ger vår modell en massa på nästan 5.000 kilo. En sådan massa fordrar ansenliga krafter för acceleration. De höga accelerationer som rapporteras vid UFO-observationer tillhör de mest förbluffande egenskaperna hos UFO-fenomenet.

I ett fall, där ett UFO följdes med radar, färdades objektet med cirka 1.600 km/tim och gjorde sedan en helomvändning inom ett åtta kilometer stort område (4). Om vi antar att svängen skedde utefter en halvcirkel med radien fyra kilometer, var den radiella accelerationen 50 m/kvadratsekund, vilket skulle kräva en kraft på 2,5 x 10 upphöjt i fem N enligt vår modell.

Magnetiska krafter av denna storlek och som verkar över dessa avstånd är en absurd idé. En framdrivning med någon raketliknande motor verkar också vara otänkbar. UFO-fenomen är vanligen tysta, frånsett ett brummande ljud, som ibland rapporteras.

Den oundvikliga slutsatsen är nu att UFO:ts massa måste vara mycket mindre än vi först antog. Men om densiteten är lägre än luftens, vad hindrar dem från att stiga uppåt som luftballonger?

Det finns också andra problem: luftmotståndet som ska övervinnas vid höga hastigheter måste vara enormt, alldeles oavsett vilken massa ett UFO har.

Det finns bara en väg ut från dessa problem. Vi måste dra slutsatsen att UFO-fenomen inte är någonting annat än celler av ocillerande elektromagnetisk energi. De joniserar luften, när de passerar genom den, men de tar inte luften med sig. Luften är endast ett medium, precis som den är ett medium för ljudvågor, vilka passerar genom den utan någon transporteffekt. Det finns ännu en orsak för att dra denna slutsats. Om joniserad luft hade förflyttats vid de observerade höga hastigheterna skulle ljudbangar ha åstadkommits och rapporterats.

Om vi slutligen återvänder till vårt antagande att UFO och kulblixtar är väsentligen samma fenomen, så tycks hypotesen att luften tjänstgör endast som medium, vara den enda som passar ihop med kulblixtens märkliga förmåga att kunna passera genom stängda fönster (5).

Så länge som kulblixtfenomenet inte är fullständigt för klarlagt (6), är inte hypotesen som säger att UFO och kulblixtar är närbesläktade fenomen, något slutligt svar på UFO-problemet. Vi blir tvugna att acceptera detta. Dock måste vi kräva av teorin att den åtminstone inte bryter mot fysikens grundläggande principer, som lagen om energins oförstörbarhet. Med andra ord, vi måste finna en rimlig energikälla som är kapabel att klara av en världsproduktion av åtminstone några tiotals UFO-fe nomen per år.

Under åskväder frigörs stora mängder elektromagnetisk energi, och sambandet åskväder och kulblixtar är välkänt. UFO-fenomenen verkar däremot inte ha något samband med åskväder. De elektriska urladdningar, som generar dem äger förmodligen rum i underjorden, i skarvarna mellan kontinentalsocklarna.

Under geomagnetiska stormar, vilka är särskilt vanliga under år med hög solfläcksaktivitet, flyter starka elektriska strömmar, så kallade jordströmmar, genom jordskorpan. På den tid då man använde lågfrekvent telegrafi för kommunikation stördes förbindelserna ofta av jordströmmar, speciellt under solfläcksmaxima.

I dag använder man sig av jordströmmarna för att förutsäga jordbävningar. Före en jordbävning ändrar sig ofta jordströmmarna och även magnetfältet kan påverkas. En trolig förklaring till dessa fenomen är att djupa sprickor uppstår i strömmens väg, vilka verkar som gigantiska strömbrytare och tvingar strömmen att ändra riktning. I sprickorna kan man vänta sig att det uppstår överslag.

Enligt Gold (7) förekommer det starkt komprimerad metan i jordskorpan. Sättningar i berggrunden före och under jordbävningar möjliggör för gasen som har lagrats under tryck upp till 300 atmosfärer, att flöda ut genom sprickor i marken. Synliga bevis för detta är, enligt Gold, flata flammor. Fackelliknande lågor och våldsamma explosioner som följer med jordbävningar.

Om starkt komprimerad gas fyller en spricka, kan spänningen tvärs över den stiga till jämförelsevis höga nivåer innan en urladdning äger rum. (Enligt Pashens lag är genomslagsspänningen proportionell mot gastrycket). Den troligaste platsen för genomslaget är den översta delen av sprickan, där trycket är lägst.

Energin som tillförs det geomagnetiska systemet av energetiska partiklar från solen under en måttlig geomagnetisk storm är av storleksordningen 10 upphöjt i sexton J (8). Det mesta av denna energi försvinner i jonosfären och på grund av resitiva förluster i marken. Underjordiska elektriska urladdningar förbrukar säkert bara en liten del av den totala energin, men eftersom energin i UFO-modellen bara är 1,3 x 10 upphöjt i nio J, kan slutsatsen fortfarande bli att den föreslagna energikällan, jordströmmar producerade av geomagnetisk aktivitet, innehåller tillräckliga mängder energi.

Prövning av hypotesen
Det finns många sätt att testa hypotesen om jordströmmar som energikälla för UFO. Följande frågor är av intresse:

1. Ses UFO ofta längs förkastningssprickor?

2. Ses UFO ofta i samband med jordbävningar?

3. Finns det ett samband mellan geomagnetiska stormar och UFO-observationer?

Det är författarens åsikt att svaret på frågorna 1 och 2 är "ja", fastän statistiskt signifikanta bevis är svåra att skaffa fram. Många UFO har observerats längs kanten av kontinentflaken till exempel i Japan och längs Nord- och Sydamerikas västkust. Många "ljusbollar" och "glödande skivor" har observerats före, under och efter jordbävningar genom åren.

För fråga 3 kan ett enkelt test göras.

Geomagnetiska aktivitetsmaxima och solfläcksmaxima sammanfaller nästan. Om man jämför de 80 fallen från Hyneks lista med solfläcksmaxima visar det sig att det finns en tydlig överensstämmelse med åren 1957 och 1968. Fastän detta inte bevisar teorins giltighet, motsäger det den åtminstone inte.

Referenser:
1. J. Allen Hynek: "The UFO Experience". Abelard-Schuman, 1972.

2. Encyclopedia Britannica, 15th ed. Vol. p. 510, (Plasma State).

3. J. Allen Hynek, op.cit. Ch 8, end.

4. J. Allen Hynek, op.cit Ch 7, case RV-2

5. Encyclopedia Britannica, 15th ed, Vol. 10. p. 969. ("Lighting").

6. S. Singer: "The unsolved Problem of Ball Lighting". Nature. Vol. 198, No. 4882 (May 25,1963), p. 745.

7. Gold, Meeting of the American Geophysical Union, Spring 1978. See Lewis, R. S.: "Is the earth a giant methane store?" New Scientist, Vol. 78, No 1101, p. 277 (4 May 1978).

8. McGraw-Hill Encyclopedia of Science and Technolgy, Vol. 8, p. 75. (Magnetosphere/Geomagnetic storm). Fourth Edition (1977).