Färgrika himlapelare

Det kunde vara en scen tagen ur "Star Trek". Räddningsexpedition jorden har startat. Fredliga styrkor från "Enterprise" är på väg ned. Men platsen är Vällingby och någon Scotty är inte synlig. Det som strålas ner är bara vanliga fotoner (ljuspartiklar) i lätt kollision med kylslagna iskristaller.

 Vinterns kyla har bjudit på en del vackra himlafenomen. Ett av dem i form av vertikala ljuspelare som synts på olika håll i landet. Många av dem till allmänhetens stora färvåning.

När Christer Parthe och hans fru Birgitta Lundin tittade ut genom sitt sovrumsfänster i Vällingby vid ettsnåret på natten den 5 januari 2003 trodde de färst att det var ett mäktigt norrsken.

- Vi skyndade oss att hämta kameran men kunde inte hitta trådutläsaren, berättar Birgitta Lundin. Och inget stativ. Till slut fick de ställa kameran på fönsterbrädan.

Medan Christer fotograferade de himmelska pelarna kunde de båda konstatera att luften inte bara var kylande kall utan också fylld av iskristaller. Då och då färsvann pelarna fär att återkomma.
Själv skulle jag bli vittne till en formation liknande pelare när jag alldeles fär tidigt satt i bilen på väg mot Uppsala samma morgon. I höjd med samhället Danmark letade sig ett tjugotal spikraka strålar upp mot himlen. Och samma sak inträffade i centrala Linköping den 6 januari. Så har det sett ut på himlen i vinter.

En ljusstråle till minnet av terrorattacken den 11/9 2001 lyste upp himlen över Hudsonfloden i New York i mars förra året. Olaf Svenningsen tog bilden.

MEN VAD ÄR DET DÅ man har sett?
Svaret är jordnära. Och fenomenet har till och med ett namn - vertikalpelare. Vertikalpelare uppstår när tre olika faktorer sammanfaller. Det ska vara ordentligt kallt, vindstilla och iskristaller i luften.

- Det är en typ av iskristaller som liknar plattor lägger sig horisontellt i luften, säger meteorolog Haldo Vedin på SMHI i Norrköping. Plattorna kommer sedan att fungera som små speglar som reflekterar en del av ljuset nedåt och släpper igenom en del uppåt.

Så letar sig lampornas spillljus upp genom luften, en del studsande tillbaka, annat vidare till nästa platta. 100 meter höga kan pelarna bli allt beroende på hur mycket vinden förstör.

På Christer Parthes bild ser man hur strålen tunnas ut i toppen där vinden skakat om plattorna och spridit dem. Där är också luften något varmare än vid marken vilket bidrar till att strålen breder ut sig och tappar formen. Vertikalpelare har faktiskt rapporterats som ufofenomen då och då och till och med beskrivits som ett genuint mystiskt fenomen av vissa ufogrupper. Den mystiken är dock borta sedan länge.