UFO-observatörer - vem kan man lita på?

Varje år rapporterar omkring 400 svenskar att de har sett föremål på himlen som de inte har kunnat identifiera. Trianglar, lysande kulor, klassiska "tefat", cigarrer och fyrkanter som far fram i skyn tillhör några av de beskrivningar som ges. I extrema fall beskrivs också möten med varelser.

Ända sedan slutet på 1940-talet har svenska militär samlat in information om dessa föremåls kränkningar av den svenska gränsen. Men 1965 beslutade sig försvarsstaben för att det inte rörde sig om några hemliga vapen från främmande makt (dåvarande Sovjet) och alltså inte utgjorde något hot mot riket. Från och med det året övertog Försvarets forskningsanstalt allt officiellt arbete med UFO-frågan.

Vid sidan av militärens UFO-intresse har sedan 1970 en privat UFO-organisation, Riksorganisationen UFO-Sverige, kommit att engagera sig i frågan. Från början var medlemmarna övertygade om att UFO var lika med flygande tafet, alltså besökare från andra planeter. I dag intar dock organisationen en mera vetenskapsinriktad attityd och konstaterar kort och gott att våra gränser kränks av ett okänt fenomen som ännu så länge inte låter sig förklaras.

Och observationerna fortsätter med oförminskad styrka. Under de senaste åren har de till och med ökat och under 1994 rapporterades 470 iakttagelser in till UFO-Sveriges rapportcentral. 1993 var antalet 268.

Så här lyder två typiska UFO-rapporter. Den första inträffade på väg 303 mellan Råhällan och Hagsta norr om Gävle. Det var den 21 januari 1993 och klockan var 06.50 på morgonen då en medelålders kvinna var på väg till sitt arbete. På en normal sportplanshöjd fick hon syn på ett tydligt ljus som rörde sig västerut. Plötsligt lyste "planet" upp och "föll" mot jorden med snabb fart. Hon trodde att det exploderade och störtade. Föremålet sjönk mycket snabbt och hon kunde urskilja två starka l ljussken
, inte bara ett som hon hade trott från början. Objektet saktade ned farten ju närmare marken den kom för att till slut stå stilla, tyst och svävande cirka 30-50 meter från bilen och cirka 10 meter över marken. Hon blev nyfiken, men skrämdes av föremålets storlek och vågade inte stanna bilen. Föremålets utseende och form uppfattade hon då som diffust triangulärt med basen närmast bilen. Vid ett samtal med Söderhamns flygflottilj, F 15, uppgavs att ingen flygaktivitet förekom vid den aktuella tidpunkten.

Den 23 maj samma år inträffade en än mer säregen händelse vid Insjön i Nacka. Observatören var på väg hem från en fiskeutflykt vid 22-tiden och fick då se ett cigarrliknande föremål med lampor runt omkring som börjar suga vatten ur en sjö. Observatören kunde se att föremålets lampor blinkade rött, blått och grönt. Föremålet låg nästan på vattenytan och vattnet strömmade in i framdelen. Mannen blev ordentligt skrämd och gömde sig bakom ett träd där han kunde följa dramat under 45 minuter.

I centrum för alla rapporter och observationer av UFO-fenomen står alltid ett vittne och det är ofta kring dennes tillförlitlighet debatten brukar stå sedan bortförklaringarna sållats bort. Men tillförlitlighet och förmåga att observera är storheter som är svåra att mäta. Därför väljer många att använda graden av utbildning eller position i samhället som måttstock på en persons trovärdighet.

Men är en general egentligen en bättre observatör än en vanlig menig? Och vad är det som säger att en flygledare bättre kan tolka ett okänt ljussken på himlen än en bonde på landet? Myterna om olika personers trovärdighet odlas inte minst i UFO-litteraturen. Så fort en observation har gjorts av en pilot, militär, vetenskapsman eller liknande ges iakttagelsen snabbt större tyngd och grad av säkerhet än om en vanlig "Svensson" skulle ha sett samma sak.

Ett exempel på att det inte nödvändigtvis måste vara så är förre amerikanske presidenten Jimmy Carters iakttagelse 1969. Carter, som då var guvernör i Georgia, beskriver i ett noggrant ifyllt rapportformulär tillhörande den amerikanska UFO-organisationen NlCAP hur han och 10-12 personer i oktober 1969 under tio minuters tid iakttog ett starkt lysande föremål på himlen. Föremålet var litet, mycket ljusstarkt och ändrade gång på gång färg, enligt rapportformuläret. Denna inte särskilt intressanta iaktt agelse arkiverades sedan av NlCAP, som fick den 1973, och glömdes bort. Tills 1976. Då blev plötsligt den jordnötsodlande guvernören från Georgia Förenta Staternas president. Samtidigt blev hans nu sju år gamla iakttagelse förstasidesstoff i flera av världens tidningar. USAs president hade sett "flygande tefat"!

Resonemanget var ganska enkelt: kunde en president se de där konstiga föremålen så måste väl många andra iakttagelser runt om i världen också vara riktiga. Carters observation legetimerade på så sätt hela fenomenet. Efteråt har det visat sig att det Carter såg av allt att döma var planeten Venus (en mycket vanlig misstolkning), men det är ändå inte det mest intressanta med den här historien.

Istället kan vi se hur en mycket vanlig, tämligen ointressant och diffus iakttagelse, ges oproportionellt stor tilltro bara för att en person i hög samhällsställning står bakom rapporten. Ett gott råd: lita inte på en person bara för att han/hon råkar ha en hög utbildning och status i samhället. När det gäller att tolka oförklarliga händelser kan han mycket väl vara ett riktigt dåligt vittne - trots att han säkert hävdar motsatsen själv.

En amerikansk undersökning visar att detta faktiskt är fallet. Undersökningen som utfördes av William T. Powers (chief systems engineer) vid Dearborn observatoriet i Illinois, USA, refereras utförligt i Allen Hyneks och Jaques Vallees utmärkta bok "The Edge of Reality" (Henry Regnery Co 1975).

I korthet hände följande:

Klockan 22.45 (CST) den 16 augusti 1966 kunde mängder av människor i norra delen av centrala USA, upp mot den kanadensiska gränsen, se hur en ljusfläck plötsligt började växa sig allt större på norra delen av himlen. När den expanderade förändrades samtidigt dess färg från rött över blått och grönt till silvervitt. Ljuset var helt runt utom i början då det liknade en rektangel och i slutet då det plattades av och försvann, lämnande något som liknade rök efter sig. När allt var över upprepades plötsligt sam ma fenomen igen fast på något högre höjd. Båda föremålen tycktes vara stationära i höjd- och sidled. Detta var alltså vad som hände. Objektivt sett. Men vad såg då människorna på marken? Det var upplagt för en verklig UFO-hysteri och spekulationer om "flygande tefat" och besökare från andra världar. Men så blev det inte. Efter att ha intervjuat 74 ögonvittnen kom Powers fram till följande intressanta slutsats:

"De data jag fått fram ger inget särskilt stöd åt åsikten att vuxna skulle vara bättre observatörer än barn eller att personer med ansvarsfulla jobb kommer med bättre rapporter än de som har vanliga arbeten."

Vad vittnena egentligen såg var ett experiment med två raketer som var och en sände ut ett självlysande bariummoln på hög höjd över Kanada. Något som var mycket svårt att gissa sig till om man inte kände till det aktuella experimentet. Men hur tolkade då vittnena det de såg och hur exakta var deras iakttagelser?

Powers nämner flera exempel. Bland annat hade två vuxna personer med ansvarsfulla positioner i samhället som båda beskrev sig själva som "vetenskapligt skolade" iakttagit händelsen. Men trots sin samhällsställning, som borde ha renderat dem "hög tillförlitlighet", och deras utbildning så misstolkade de hela händelseförloppet och drog slutsatsen att det de sett var "ljus som reflekterats på en dimbank". Dessutom låg deras rapport en hel timma fel i tid och 45 graler fel i riktning.

En flygledare som såg bariummolnet från kontrolltornet menade att det var månen som reflekterades i tornets fönster trots att fönstren var lutade för att förhindra reflexer och att månen överhuvud taget inte var uppe vid tillfället.

En jordbrukare som iakttog fenomenet gav däremot en helt riktig rapport där tid, vinkel, färger och form stämde. (Amerikanska flygvapnet som undersökte fallet kom fram till att det alla observerat var stjärnan Capella...).

Vid en observation i Skaraborg sommaren 1982 rapporterade en man och hans hustru på en gård utanför Mariestad hur de sett en tvåbent metallglänsande kula starta från en åker och sedan navigera runt i luftrummet ovanför dem. Mannen, som var på väg att hämta bössan, trodde att det var ryssarna som spionerade. Inga spekulationer om "gröna gubbar'' där inte.

Det började som en vanlig morgon tisdagen den 22 juni. Klockan var 01.45 och Dagny Ekström på Per Persgården i Tidavad utanför Mariestad hade just lämnat sin man som arbetade med morgonmjölkningen i ladugården och gick mot en kalvhage på andra sidan vägen. En halv minut senare var hon framme

-Då fick jag se ett konstigt blänkande föremål 100 meter framför mig på andra sidan hagen, berättar hon. Det såg underligt ut och jag började gå längs vägen parallellt med åkern för att se bättre.

-Det var ett litet runt föremål som hade en lätt brun ton samtidigt som det blänkte som ett aluminiumtak i starkt solsken. Jag blev bländad och det skimrade för ögonen.

-Efter en liten stund stod jag 40 meter irån den runda tingesten. Då lyfte den plötsligt långsamt rakt upp i luften och styrde över mig. Nästan som om den hade upptäckt mig.

Under den syntes två smala ben men annars fanns inga detaljer på ytan. Dagny som först varit nyfiken och velat gå fram för att ta reda på vad det var blev nu lite rädd och vände om och sprang tillbaka in i ladugården, för att hämta sin man Karl-Erik.

-När vi kom ut upptäckte jag ett lysande föremål mot nordost, berättar han. Det kanske var någon kilometer eller så ifrån oss.

-Plötsligt ändrade det riktning och började färdas åt sydväst. Det blänkte och lyste så starkt att jag var bländad en lång stund efteråt.

-Det sista vi såg av det var att det försvann in i ett moln.

Fem minuter från det att Dagny upptäckt föremålet på åkern var det borta. Först tänkte hon ringa till någon och berätta vad de två varit med om men snart kom de överens om att hålla tyst.

-Ja, vi var rädda för att ingen skulle tro oss, berättar hon. Det är ju knappt att jag gör det själv.

Vad det var Dagny och Karl-Erik såg är det ännu ingen som vet. För att rätt kunna bedöma en observatörs trovärdighet räcker det alltså inte med att titta på visitkortet. Det gäller också att vara kritisk mot alla de som kommer med förhastade förklaringar samt att ifrågasätta experter som uttalar dig utanför sitt eget specialområde. Särskilt det sistnämnda har blivit allt vanligare.

Det gäller också att återupprätta anseendet på svenska folket i de här frågorna. Kanske ska då den dag komma då militären lyssnar lika noggrant till en UFO-rapportör som till en person som observerat ett avbrutet vattenledningsrör sticka upp ur vattnet vid våra kuster. Att det dessutom visat sig ha varit minkar som lurat marinen under flera år gör inte saken bättre.

Det är viktigt att minnas att de flesta som observerar okända föremål på vår himmel troget försöker återge vad det är de sett. Men så fort någon försöker tolka fenomenet i endera riktningen löper iakttagelsen risk att förvanskas. Människan är förvisso ingen datamaskin utan har sina brister. Men när det gäller att observera sin omvärld är hon proffs det är tolkningarna av den som vi måste se upp med.

Har du själv sett något på himlen som du inte kan förklara? Ta i så fall kontakt med UFO-Sveriges rapportcentral på 018/555 000 eller skriv till UFO-Aktuellt, Box 11027, 60011 Norrköping.