Nick Pope - Hennes Majestäts UFO-expert
Clas Svahn- Jag tror inte att det engelska försvarsministeriet vet sanningen om UFO-gåtan. Nick Pope borde veta. Under åren 1991 till 1994 fungerade Nick Pope som brittiska försvarsministeriets ansvarige utredare i UFO-frågor. På hans bord hamnade rapporter från både allmänhet och militärer. 1996 gav han ut en bok med titeln "Open Skies, Closed Minds" där han presenterade sina teorier om fenomenet. UFO-Aktuellt träffade Nick Pope när han besökte UFO-Sveriges internationella konferens i Göteborg samma år.
Nick Pope är en nykomling i UFO-kretsar. När han 1991 blev utsedd att handlägga UFO-undersökningar för MoD, Ministry of Defence - det brittiska försvarsministeriet - visste han inte mer om UFO än vad han sett på teve och läst i veckotidningarna.
- Men med tiden upptäckte jag att det fanns flera rapporter som var verkligt intressanta och som inte kunde förklaras bort, säger han. Min slutsats blev att det faktiskt finns ett möjligt hot som vi måste ta på allvar.
Under Nick Popes tid som ansvarig för UFO-undersökningar inom försvarsministeriets sektion 2A verkade han hela tiden för en större öppenhet gentemot allmänheten. Pope knöt kontakter med flera UFO-grupper och enskilda ufologer och vid flera tillfällen utbytte man information. I dag är dock situationen en annan. Popes attityd uppskattades inte inom ministeriet och hans efterträdare håller en betydligt lägre profil. Eller som Nick Pope själv uttrycker det: "Arkiv X har stängt".
- Det förefaller som om försvarsministeriet numera anser att allt som har med UFO att göra bara är en massa skräp, säger Nick Pope.
En orsak till den förändrade attityden är Nick Pope själv. Hans bok "Open Skies, Closed Minds" - som snabbt blev en storsäljare - har retat många på grund av dess starka ET-vinkel. För Pope själv blev under sitt arbete allt mer övertygad om att UFO-fenomenet verkligen är farkoster från en annan värld.
Nick Pope är en trevlig och öppen person som gärna diskuterar sin tid hos försvarsministeriet med den som vill lyssna. Under den internationella UFO-konferensen tidigare i höst gick diskussionerna höga mellan Pope och den engelska ufologen och författaren Jenny Randles. Randles hävdade att det inte finns några övertygande bevis för att UFO-fenomenet är utomjordiskt medan Pope sade sig ha blivit övertygad om det.
Pope hävdade också att cirkelfenomenet är gjort av besökare utifrån medan Randles, som skrivit en bok om cirklarna, menade att det är ett av människor skapat fenomen med vissa meteorologiska undantag. Under sina tre år inom försvarsministeriet fick Nick Pope en unik inblick i hur militären handlägger UFO-observationer och vilken typ av rapporter som verkligen kommer in.
CS: Vilka resurser hade du egentligen till ditt förfogande om du till exempel fick in ett radarfall?
NP:- Det kunde vara mycket komplicerat. Först måste man ha klart för sig att mitt arbete, att undersöka UFO-rapporter för ministeriet, hade mycket låg prioritet. Vi hade väldigt begränsade resurser. Jag var ensam om att försöka handlägga omkring 300 rapporter per år. När jag fick in en rapport försökt jag alltid att använda mitt sunda förnuft. Jag frågade mig: Vilken är den mest sannolika förklaringen? Det gällde alltid att eliminera de vanligaste felkällorna först. Jag kontrollerade med luftfartsmyndighete rna, såväl civila som militära. Jag kunde också begära att få in inspelningar från radar. Men oftast informerade jag experter inom The Royal Air Force, RAF, om koordinator och tidpunkter samtidigt som jag bad dem att undersöka om det fanns något ovanligt i luften vid det tillfället. Men det visade sig vara ganska besvärligt eftersom de flesta radarstationerna finns längs Englands östkust - man förväntar sig inte att något ska komma in uppifrån, rakt ned. Detta gjorde att jag oftast inte hade någon nytta av radarinformationen.
- Ett annat problem var radarexperternas sätt att tänka. Om det de såg på radarskärmen inte påminde om ett konventionellt flygplan eller liknande så struntade man helt enkelt i det. Man avskrev det som "ovanliga meteorologiska fenomen", "fel på radarn" eller liknande. Det man tittar efter är hot som är kända; föremål som ska bete sig på ett visst sätt, komma från ett visst håll och röra sig längs speciella banor. Många förväntar sig att radar ska kunna ge ett tydligt svar. Men så är det inte.
CS: Var du i den positionen att du kunde beordra radaroperatörer att skicka in band till dig?
NP: - Det var jag. Oftast bad jag helt enkelt någon annan att kontrollera informationen men vid ett par tillfällen, när jag arbetade med mycket speciella och intressanta rapporter, då bad jag dem skicka in banden till mig. Radarinspelningar sparas i regel inte. Bandet återanvänds och är man inte snabb hinner informationen man är ute efter att spelas över.
CS: Vad visade de band som du lät undersökta?
NP: - Inget spännande. Jag fick aldrig in något band där vi kunde konstatera att det rörde sig om en verklig farkost som vi inte kunde identifiera. Men jag hörde radarpersonal berätta att de såg saker på radar med jämna mellanrum.
CS: Men du fick själv aldrig se något av dessa band?
NP: - Nej. Inte heller radaroperatörer sparar på banden. De flesta tolkar också onormala signaler som konventionella föremål. Man ska också ha klart för sig att en hel del äldre material har förstörts. Inte för att de innehöll speciellt kontroversiell information utan bara för att arkiven rensas regelbundet. Jag ser alltså inget konspiratoriskt i detta utan här rör det sig om ett rent byråkratiskt förfarande. Det produceras så mycket dokument inom försvarsministeriet och det är alltid ont om plats att man måste rensa ut. Fram till 1967 förstördes det mesta. Men 1967 inträffade en serie observationer i Storbritannien som ökade allmänhetens intresse för UFO. Försvarsministeriet reagerade på detta intresse med att börja spara rapporterna för eftervärlden.
CS: Blev du någonsin nekad att få ta del av information som du ville ha?
NP: - Nej. Mitt intryck var att RAF var lika nyfikna som jag på att få veta vad som orsakade rapporterna, och de var mycket måna om att hjälpa till. Detta beror delvis på att flera RAF-piloter själva har sett UFO. De flesta av dem rapporterar inte sina iakttagelser eftersom de, på samma sätt som en vanlig civilperson, är rädda för att göra sig löjliga. Men när jag träffade personal från flygvapnet privat eller under kurser så var de fascinerade av mitt jobb. I många fall blev jag tagen åt sidan och fick höra deras egna berättelser.
CS: Vad berättade de?
NP: - De flesta hade sett vaga ljus eller konturer av något på himlen men det fanns också de som hade sett tydliga farkoster. Ett av mina favoritfall inträffade 1990 då en skvadron Tornado var på väg tillbaka från Nordsjön när de blev förbiflugna av ett UFO. Föremålet var så snabbt att de inte ens försökte följa efter det. I sin rapport gissade piloterna på att det kunde ha varit ett stealthflygplan, fast det inte hade liknat ett sådant. Man tycker att de borde ha känt igen ett F117A om det nu hade varit ett sådant plan.
CS: Hur många av de rapporter som du hade tillgång till var från civila och hur många var från militära källor?
NP: - De allra flesta som finns i försvarsministeriets arkiv är rapporter från civila. Jag skulle uppskatta de militära rapporterna till kanske en procent, om ens det. Men de som finns är ganska intressanta såsom Randlesham Forest.
CS: Vilken inställning har de militära myndigheterna till UFO-fenomenet?
NP: - Orsaken till att man sysslar med UFO-undersökningar är att man försöker finna bevis på någon form av hotbild mot Storbritannien. Det har sina rötter i det kalla kriget då man letade efter ryska flygplan och missiler. Men det svar man får, om frågan till exempel skulle komma upp i parlamentet, det är att UFO inte har någon försvarsmässig betydelse. Det finns inga bevis på att UFO-fenomenet utgör något hot. Jag håller inte med om detta. Jag resonerar som så, att om ett formbeskrivet föremål tar sig igenom vårt luftförsvar och verkar över militära områden inne i Storbritannien, då måste det ha betydelse för vår försvarsmakt och de kontrollsystem som ska bevaka våra gränser.
CS: Fick du någon gång intrycket av att det fanns flera som arbetade med UFO-frågan inom försvaret? I Sverige finns en uppdelning på så sätt att de rena UFO-fallen hamnar på Försvarets forskningsanstalts bord medan rapporter om föremål som tycks ha sitt ursprung i rena kränkningar från främmande makt - Ryssland eller NATO - behandlas av underrättelse- och säkerhetsavdelningen på Högkvarteret.
NP: - I Storbritannien gör vi inte en sådan uppdelning. Allt som är oidentifierat - även om man misstänker att det kan röra sig om ett nytt hittills okänt flygplan - kom till mig. Sedan kontaktade jag de experter som jag ansåg kunde hjälpa mig.
CS: Är inte det ett väldigt underligt sätt att arbeta på? Du var ju civilanställd och inte insatt i alla frågor som rörde främmande makts eventuella prototyper av flygplan och RPV:er. En gränskränkning av ett främmande flygföretag borde väl i första hand undersökas av militärt utbildad personal istället för att skickas till en civilperson?
NP: - Om jag fick in ett intressant fall, där det rörde sig om ett formbeskrivet föremål, då skickade jag ut det till alla de militära experter som jag ansåg mig behöva hjälp av. På så sätt hade vi tillgång till samma underlag. Men det finns en föreställning om att främmande makt skickar sina flygplan in över andra länders luftrum hela tiden, utan tillstånd. Så är det inte. I åratal flög ryssarna sina plan alldeles i utkanterna av vårt luftrum, bara för att se hur snabbt vi kunde upptäcka dem på radar och få upp våra egna plan i luften. Men de flög inte in över Storbritannien. Det hade nästan varit en form av krigshandli ng. Om någon av våra allierade hade gjort samma sak skulle det säkert ha orsakat en diplomatisk kris. Men man flyger inte sina prototyper över andra länders territorium. Bara tanken på att riskera ett nytt och mycket dyrt flygplan genom att flyga över Atlanten vore inte särskilt välbetänkt.
CS: Jag läste nyligen Bill Chalkers bok "The Oz Files" om det australiska försvarsministeriets arbete med UFO-rapporter. I den framkommer det tydligt att det australiska flygvapnet, som handlade dem, aldrig var speciellt intresserat av rapporterna utan mest tog emot dem för att någon måste göra det.
NP: - Precis. De flesta, även inom försvaret, sätter likhetstecken mellan UFO och flygande tefat och alla de knepiga individer som dras till ämnet. På det sättet avfärdar man ofta rapporterna som mindre viktiga. Men det finns enstaka personer också inom den militära hierarkin som inser att det finns intressant material att hämta här. ämnet i sig är dock sådant att det knappast befrämjar din framtida karriär!
CS: Hade du själv kontakt med andra militära undersökare i andra länder?
NP: - Nej, jag var mycket begränsad i vad jag kunde göra. Min chef ansåg i alla fall att jag gjorde för mycket, var för engagerad. Egentligen tror jag bara att de ville att jag skulle ta en snabb titt på rapporterna för att sedan skriva ett kort svar till obervatören att det man sett kunde vara vad som helst.
CS: Hur såg du på ditt arbete inom försvarsministeriet?
NP: - Jag försökte att arbeta som en detektiv. Att alltid eliminera sådant som kunde förklaras och sedan undersöka det som fanns kvar. På det sättet hittade jag förklaringar eller möjliga förklaringar till mellan 90-95 procent av rapporterna. Jag hade goda möjligheter att kontrollera möjliga orsaker.
CS: Har du fortfarande kvar dina kontakter?
NP: - Nej, det är inte mitt arbete längre så om jag skulle ringa dem blev jag antagligen behandlad som vilken vanlig medborgare som helst.
Efter att ha läst Nick Popes bok och efter att ha träffat honom själv för flera långa samtal står det klart att han bygger sina spekulationer om utomjordiska besökare på egen övertygelse mer än på fakta. Han hänvisar inte till några dokument eller intervjuer och ingenstans i boken presenterar Pope några förstahandsuppgifter som styrker en sådan teori. över huvud taget är boken en stor besvikelse för en ufolog.
Popes erfarenhet av UFO-undersökningar är mycket begränsad och kompenseras bara delvis av hans st ora entusiasm. Så snart som jag försökte gå på djupet vid våra samtal hamnade vi i andra- och tredjehandskällor.
Nick Pope har utan tvekan kommit att påverkas av de ufologer som han kommit i kontakt med och de teorier han bygger upp i boken är mera hämtade från dessa kontakter än från försvarsministeriets arkiv.
Den engelska ufologen Jenny Randles, med ett par årtiondens erfarenhet av UFO-undersökningar, är kritisk till Popes slutsatser. Randles menar att de fall han redovisar i boken är mycket summariskt undersökta och i åtminstone ett fall - utan att Pope noterar det - redan förklarat som en naturlig misstolkning.
En sak som är viktig att notera är att Nick Pope säger att han inte har stött på något riktigt bra fall i försvarsministeriets arkiv. Många fall var visserligen intressanta men ingen rapport bevisade närvaron av utomjordiska besökare. När jag diskuterar detta med honom säger han att detta givetvis gjorde många UFO-intresserade besvikna och att det alltid fanns mäniskor som inte trodde på honom.
- Det fanns alltid de som tvivlade på mig bara för att jag arbetade på ministeriet. Det fanns alltid de som såg en stor konspiration i allt jag gjorde.
- Men under mina tre år där blev jag bekant med många ufologer. Ofta ringde jag upp någon av dem för att diskutera ett fall eller för att få in information. Ufologerna kunde också hjälpa mig att hitta förklaringar på flera fall genom sina kontakter och intervjuer.
Nick Popes uttalande visar tydligt att det engelska försvaret inte sitter inne med några enkla svar på UFO-gåtan. Det visar också att de kanaler man har är begränsade och att det lönar sig att samarbeta med civila UFO-grupper på samma sätt som FOI i dag samarbetar med UFO-Sverige.
CS: Det finns en utbredd uppfattning att olika länders militära arkiv skulle innehålla svaret på UFO-gåtan.
NP: - Jag har i alla fall inte hittat dem ännu. Om svaren finns någonstans så är det troligen i USA, även om det bara är en känsla jag har. I Storbritannien, och det är jag övertygad om, finns ingen "cover up", ingen information som undanhålls. Det finns de som säger att det kan finnas någon hemlig enhet som inte ens jag känner till och det är givetvis möjligt även om jag är 99 procent säker på att det inte är så. För under tre år borde jag ha sett några spår efter dem. Trots att jag hade att göra med över 300 vittnen varje år var det aldrig någon som ringde tillbaka till mig och frågade: "vilka var de där undersökarna som du skickade till mig?" Det fanns helt enkelt inga andra.
Nick Pope säger att han inte fäster någon större vikt vid de berättelser som finns om "Men In Black" och andra hemliga militära undersökare.
- Nej, den typen av rapporter har nog sin grund i en modern myt, en vandringssägen, på samma sätt som spöken som liftar, hundar i mikrovågsugnar och annat i samma genre.
I dag har Nick Pope publicerat ännu ett par böcker. En om ombordtagningar som gavs ut under 1997 då 50-årsminnet av termen "flygande tefat" uppmärksammades över hela världen. En av höjdpunkterna i boken är en beskrivning av Nick Popes egen ombordtagning. Den tidigare försvarsexperten på UFO-frågor misstänker att såväl han själv som hans flickvän plockades ombord på ett rymdskepp när de passerade en biltull för några år sedan. Men berättelsen publiceras anonymt.
