Arne Gjärdman - FOA:s UFO-ansvarige 1990–1999

Clas Svahn

Arne Gjärdman var ansvarig för Försvarets forskningsanstalts mottagning av UFO-rapporter under åren 1990 till 1999. Intervjun här nedan gjordes av UFO-Sveriges Clas Svahn 1990 då Arne Gjärdman precis hade tillträtt Arne Gjärdman har sitt kontor längst bort i en av FOA:s många vindlande korridorer. På bekvämt avstånd från ett för tillfället öde fikarum. När vi träffas är kontoret fortfarande belamrat med lådor, pärmar och papper efter en flyttning. Tiden har inte räckt till för att få ordning på allt. Utanför strålar en pigg vårsol slösande på husets röda väggar.

För Arne Gjärdman var det här med okända flygande föremål något nytt när 1990 blev den tredje i raden av FOA-anställda med ansvar för UFO-frågorna.

Från och med då får han finna sig i att bli kallad försvarets "UFO-expert" av tidningar och etermedia. En beteckning som han själv hoppades slippa. Gjärdmans uppgift är att ta emot och arkivera rapporter, svara på frågor från allmänheten, vara FOAs ansikte utåt - och att i mån av tid hinna undersöka fall på egen hand.

Men de egna utredningarna får tävla om tiden med andra viktiga uppgifter. För i första hand är Arne Gjärdmans uppgift ubåtsskydd, en prioriterad fråga som tar mycket tid. Några pengar eller extra timmar finns heller inte avsatta till UFO-arbetet. Tiden får tas från annat arbete och pengarna från andra konton.

UFO-arbetet sker med ledningens goda minne men utan att Gjärdman har något egentligt uppdrag för sin verksamhet. Ett uppdrag skulle innebära eget konto och en helt annan status men där sätter myndigheten uppenbarligen gränsen.

Gjärdmans båda föregångare ägnade sig mest åt arkivverksamhet och enstaka föredrag. En del kritiker menar att deras främsta uppgift var att förlöjliga fenomenet och att komma med snabba förklaringar; meteorer och raketuppskjutningar som populäraste förslag.

Arne Gjärdman söker dock inga enkla lösningar utan ser seriöst på sin nya uppgift:

- Jag kommer inte att hitta på några egna förklaringar för att få en observation ur världen, sa han när jag träffade honom strax efter han inlett sitt arbete 1990. I den mån jag hinner ska jag undersöka de intressanta fall som kommer in. Min uppgift får inte bli enbart arkiverande.

- Men ni får heller inte ha för stora förväntningar på mig. Det finns inga pengar avsatta till UFO-verksamheten och allt måste göras på tid som jag får stjäla till mig från andra uppgifter. Även om ambitionen är hög är det inte säkert att man hinner allt ändå.

Gjärdman är noga med att påpeka sina bristande kunskaper i ämnet. Hans specialitet ligger under vattnet ("men det finns vissa paralleller") och de enda kunskaperna om nivåerna högre upp har han, något hårdraget, fått från ett brinnande science fiction-intresse i ungdomen.

Arne Gjärdman är också noga, liksom sina föregångare, med att poängtera att han inte är någon "troende". Han tror istället på fysikens lagar och har svårt att se UFO-observationerna som några besökare från fjärran galaxer. Men, säger han också, man har ju läst en del science fiction där avståndet överbryggas med hjälp av metoder som trotsar de kända naturlagarna.

Numer blir det inte så mycket science fiction utan mest någon god thriller som tillfredsställer läsbehovet utanför arbetstid. Desmond Bagley och Robert Ludlum är några av favoriterna. Att rusta upp bilar och vara med familjen är andra viktiga ingredienser i den gjärdmanska tillvaron.

Varför tog han sig då an uppgiften att vara UFO-handläggare på FOA?

- Jag tyckte att ämnet verkade intressant, säger han. Det ska bli roligt att syssla med UFO-observationerna även om jag har mycket lite tid till det.

- Om det händer något verkligt intressant skulle jag vilja åka till platsen, tala med vittnen och bilda mig en egen uppfattning. Men då måste det till pengar.

Undersökningar på fältet har också varit ovanliga för FOA:s handläggare geneom åren. Sture Wickerts, som hade ansvaret 1976-1990, var endast vid ett tillfälle utanför Stockholm för att undersöka ett fall. Det var den omskrivna gropen i Målilla där en bonde fann ett hål i en mosse på hösten 1976 som fick FOA att satsa pengar på en platsundersökning. Wickerts tog en mycket aktiv del i undersökningen men någon förklaring till hålets ursprung fick forskarna aldrig fram.

Före Wickerts kom Tage Eriksson mellan åren 1966 och 1976. Och liksom Wickerts anklagades också han många gånger för att spela med dubbla kort. Anklagelserna gick oftast ut på att FOA, och försvarsmakten över huvud taget, plockade undan och hemligstämplade särskilt intressanta rapporter. Vid flera tillfällen fick såväl Wickerts som Eriksson frågor om det fanns hemligstämplade iakttagelser. Något de alltid förnekade.

"Det finns inga hemliga svenska rapporter om flygande tefat", svarade Tage Eriksson när tidningen Fib-Aktuellts reporter frågade 1973. Och trots att det var lögn kanske Eriksson själv såg det som en sanning.

Saken var nämligen den att ett flertal iakttagelser gjorda av militär personal hade hemligstämplats, ett faktum som Tage Eriksson med stor säkerhet kände till. Flera av rapporterna var i sig inte särskilt intressanta utan hemlighölls enbart därför att de gjorts av militär personal. Men eftersom Tage Eriksson själv inte trodde på "tefat" kunde han lugnt svara att några sådana rapporter inte heller hemligstämplades. Iakttagelserna kunde säkert förklaras med kränkningar av främmande makt, naturfenomen eller annat, menade han.

Den som 1965 överlämnade Försvarsstabens pärmar med UFO-observationer till Tage Eriksson på FOA var Bengt Hindsefeldt. Han bekräftar att en del av rapporterna hemligstämplades, men orsaken var alltid rent militär.

- Man ville inte att vissa militära uppgifter skulle komma ut, berättar han. Men antalet hemliga rapporter var mycket litet och iakttagelser som gjorts av vanligt folk hemligstämplades aldrig.

Försvarets intresse för vad som rör sig i luftrummet sträcker sig av naturliga skäl långt tillbaka i tiden. Spökflygarna på 1930-talet liksom en stor mängd överflygningar under andra världskriget (av 16.000 kränkningar förblev 5.890 oidentifierade enligt Försvarsstabens statistik) gjorde att man snart insåg hur sårbart vårt luftrum var.

När så spökraketvågen drog fram över Sverige 1946 kom den att bli inledningen på ett mera fördjupat försvarsintresse för UFO. Från att ha varit en löst sammansatt undersökningsgrupp lades ansvaret från och med 1947 över på en speciellt ansvarig utredare på Försvarsstaben. Denna uppgift behöll staben fram till och med slutet av 1965.

När FOA i oktober 1965 fick överta rapporthanteringen från Försvarsstaben koncentrerades arbetet helt på den rest av rapporter som Försvarsstaben inte längre var intresserat av. Det "brus" i rapportmängden som vi kallar UFO hamnade på Tage Erikssons bord. Här landade framför allt rapporter från allmänheten.

De fall som bedömdes ha ett militärt intresse stannade på vägen, på Försvarsstaben, för analys. Det är där vi finner många av de verkligt bra observationerna också i dag.

I ett brev daterat den 27 september 1965 från Försvarsstaben till FOA slår man också fast att FOA ska handlägga "de rapporter om säregna ljus- och ljudfenomen, som saknar militärt intresse". I brevet, som är undertecknat av tjänsteförrättande chefen för Försvarsstaben, Bengt Lundvall, poängteras också att en sållning av rapporterna kommer att göras på Försvarsstaben.

Detta betydde i realiteten att staben även i fortsättningen ägnar UFO-frågan ett stort intresse även om man sedan 1965 helt inriktar sig på observationer som kan ha ett militärt intresse. Var gränsen går är svårt att säga.

I och med att FOA tog över den öppna handläggningen förändrades också inriktningen på arbetet. Från att tidigare ha varit en aktiv och undersökande funktion inom försvaret, med en starkt utåtriktad profil, förvandlades UFO-handläggningen till en passiv och mottagande arkivenhet.

I ett brev till UFO-Sverige den 15 mars 1971 beskriver dåvarande generaldirektören för FOA, Torsten Magnusson, FOA:s roll efter övertagandet så här: "FOA fick denna uppgift, vilket emellertid inte innebär någon skyldighet att undersöka och förklara orsaken till observationer av UFO-karaktär som kan komma till kännedom från observatörer eller via nyhetsmedier."

FOA:s roll skulle vara rent insamlande.

När Tage Eriksson tre år senare, den 14 april 1975, summerar sin tid som handläggare i ett annat PM, föreslår han också att hela verksamheten ska läggas ner eller föras över på försvarets underrättelse- och pressavdelningar. Inspirationen fick han från väster.

"Eventuellt kunde man efter amerikanskt mönster helt lägga ner all officiell verksamhet på UFO-området", skriver Eriksson i sin slutkläm.

Går vi tillbaka i tiden till före 1966 låg som nämnts ansvaret för UFO-rapporterna på Försvarsstaben som på ett många gånger skickligt sätt undersökte en mängd inrapporterade observationer. De militära arkiven bär bevis för flera flitiga och ansvarskännande utredare sedan 1947.

Mellan 1946 och 1965 fanns inom Försvarsstaben helt andra ekonomiska resurser för att undersöka UFO-fall än FOA någonsin kommit i närheten av. Orsaken är lätt att förstå om man betänker att staben inte bara utredde rena UFO-fall utan framför allt överflygningar av främmande makt.

En av de gamla utredarna på Försvarsstaben, Per Sundh, som hade ansvaret för UFO-rapporterna mellan 1951 och 1954, intygar att pengar aldrig saknades:

ö När det hände något intressant var det aldrig tal om kostnader, säger han.

Samtidigt med FOA:s övertagande sammanställde Försvarsstaben ett fyra A4-sidor långt PM där staben förklarade varför den efter 20 år inte längre skulle stå som huvudman för UFO-frågorna. Huvudskälet till att man inte längre skulle fortsätta undersökningarna var att rapporterna saknade militärt intresse. I PM:et slog man också fast att: "ingenting i de inkomna rapporterna tyder på förekomsten av flygande tefat."

Denna attityd bekräftades också när ufologen Bjarne Håkansson i juni 1972 intervjuade dåvarande försvarsministern Sven Andersson för sin bok "UFO-gåtan". På frågan om vad han själv ansåg om att de så kallade flygande tefaten skulle vara besökare från andra världar svarade Andersson:

"För det första har vi aldrig fått belägg för att det har funnits några flygande tefat i Sverige. Det har vi undersökt. Det finns inga belägg för det. Det är fenomen som lever mera i någon slags föreställningsvärld. Det finns inga fakta om att det har flugit föremål, främmande, från andra planeter, över Sverige."

Så långt Sven Andersson.

Också den yttre fasaden, där FOA spelar den viktigaste rollen, speglar åsikten att inga flygande tefat finns. Oidentifierade flygande föremål är däremot något helt annat. Ett nästan vardagligt fenomen för luttrade militärer som gärna vill veta vilka som kränker svenskt luftrum.

Svårigheten ligger alltså i själva definitionen: tefat eller UFO. Ett annat problem är givetvis att säkert identifiera alla observerade föremål.

För den svenska militären finns inga tefat. Frågar man efter dem skakas det bekymrat på huvudet. Oidentifierade föremål står däremot som spön i backen. Och dessa är Försvarsstabens, inte FOA:s, ansvar.

Men verksamheten har trots detta fortsatt inom FOA. I och med Tage Erikssons pensionering togs handläggningen över av Sture Wickerts under 15 år. Wickerts var liksom Eriksson meteorolog och fick sitt UFO-uppdrag mot sin egen vilja.

Under åren fick Wickerts också ta emot en hel del kritik för sina många gånger väl snabba avfärdanden av olika observationer.

I en avskedsintervju för FOA:s interntidning "FOAiten" ger Wickerts sin syn på de personer som rapporterade in oidentifierade föremål till honom så här:

"I dag görs ett 50-tal observationer per år. Det är oftast ljusfenomen folk har sett och de flesta är tacksamma för mina förklaringar. Sen finns det ju de som 'ser mera' och inte finner sig i mina förklaringar, då kan det bli lite besvärligt..."

I en tidigare intervju i tidningen Vi 1979 beskrev han UFO-vittnena som "sjuka eller underliga människor" för reportern Lasse Krook. Ett uttalande som kom att skapa en schism mellan UFO-Sverige och Wickerts.

När Sture Wickerts pensionerades den sista februari 1990 var det åter tal om att lägga ner FOA:s UFO-verksamhet. Wickerts själv, som aldrig varit speciellt intresserad av sitt påtvingade extrajobb, föreslog ett nedläggande. Men detta förhindrades av den ansvarige avdelningschefen på FOA Gunnar Blomqvist som ville att uppdraget skulle finnas kvar.

Istället övergick ansvaret till Arne Gjärdman från och med mars månad. Ett uppdrag han får räkna med att behålla fram till pensioneringen.

För FOA:s del blev 1989 ett bottennapp när det gäller UFO-observationer med fyra inrapporterade händelser: ljusfenomen över Hamrångefjärden den 15/1, vak i isen på Nedre Herten utanför Bollnäs den 26/1, föremål videofilmat vid Hedenäset den 17/7 och ett runt föremål som riktade en strålkastare mot en bil vid Granbergsdal, Karlskoga den 9/10.

Under samma period registrerade UFO-Sveriges rapportcentral 41 rapporter.

Att militären har fått motta fler rapporter än de ovan nämnda är helt säkert. Men de milostaber som har rapporterat in dessa iakttagelser har gjort det till Försvarsstaben ö inte till FOA.

Under de gångna åren har Försvarsstaben med jämna mellanrum skickat ut särskilda anvisningar till Sveriges förband hur man ska bete sig och vad som ska rapporteras när ett oidentifierat flygande objekt siktas. Att sådana instruktioner också funnits för svensk militär har inte varit känt bland allmänhet och ufologer men faktum är att anvisningar funnits ända sedan 1946. Ansvariga militärer är mycket noga med att dessa rapporter verkligen kommer in.

Några exempel:

1946 går chefen för Försvarsstaben, Thord Bonde, ut med en detaljerad lista över hur "iakttagelser i luften som te sig säregna" ska rapporteras.

1948 går Bonde ut med en ny, modifierad, version till underlydande chefer. Föreskrifterna distribueras i omkring 350 exemplar.

1952 skickar chefen för Försvarsstaben, Richard Åkerman, ut en order angående "inrapportering av rymdfenomen och kondensationsslingor".

Under ubåtsobservationernas tidevarv har detta inskärpts i de försvarsanställda vilket med tiden har fått till följd att också rapporter från ortsbefolkningen börjat behandlas allt mer seriöst. Så har det inte alltid varit.

Ett led i denna PR-kampanj är en delvis ny attityd gentemot UFO-grupperna. Försvarets samarbete med olika UFO-grupper har skiftat genom åren. Under vissa perioder har det mer eller mindre rått öppet krig mellan de båda sidorna och särskilt under Tage Erikssons och Sture Wickerts tid som ansvariga på FOA, kunde det hetta till ordentligt.

Författaren och ufologen Gösta Rehn var ofta öppet kritisk mot försvarets sätt att handlägga UFO-frågan och Rehn fördes också bakom ljuset vid flera tillfällen.

Någon enhetlig policy för hur ett samarbete ska fungera har egentligen aldrig funnits utan de kontakter som knutits har ofta varit av personlig karaktär.

Intresset för UFO-grupperna har dock alltid funnits.

När dåvarande Ifologiska sällskapet i november 1959 höll ett möte i Stockholm satt en "spion" från försvaret på plats. I sin rapport till Försvarsstaben efter mötet varnade han i skämtsamma ordalag stabens handläggare för moderskeppen "så att du inte blir kidnappad". Också senare har UFO-grupper på flera håll i Sverige kunnat rapportera mystiska besökare på sina offentliga möten och jag har själv vid ett tillfälle sett personer som istället för att fotografera föredragshållaren ägnat sig åt att avbilda publiken i salongen.

Senare har dock attityderna kommit att förändras till ett rent samarbete. Under Torvald Berthelsens ledning knöts kontakter som gjorde att UFO-Sverige bland annat fick tillgång till luftbevakningstorn och sakkunnig hjälp vid utbildning av fältforskare.

Försvaret ställde också upp med folk under en kurs på Lersätersgården norr om Köping i september 1977. På riksstämman i Stockholm året efter höll överstelöjtnant Anders Hjulström ett föredrag medan FOA:s Sture Wickerts satt med i frågepanelen.

Kunskapen om vilka olika UFO-grupper det i dag finns i Sverige är dock liten inom försvaret. UFO-Sverige är inte längre den mest kända organisationen på vissa håll i landet. En del militärområden hänvisar exempelvis sina civila observatörer till "Riksföreningen" UFO-Luftrumsbevakning i Nyhammar.

Det är de många UFO-observationerna i Värmland under 1988 som har engagerat ufologerna Boris Jungkvist och Paul Hellberg. Vid flera tillfällen har de lett spaningspatruller som nattetid letat UFO på himlavalvet. Tillsammans med representanter för lokalpressen har duon Hellberg och Jungkvist kämpat sig igenom mången kall natt - i jakt på tefat och publicitet.

Vad resultatet av deras nattliga arbete har blivit är ännu oklart; ingen sammanställning har publicerats. Inte heller föreningens egen tidning "UFO-Magasinet" har mer än snuddat vid händelserna.

Ett resultat av publiciteten kring spaningarna är dock att militärbefälhavaren i Milo B genom stabschefen L-O Sandberg under förra året skickade ut ett speciellt direktiv till de fem regementena inom milot. Här nämns Paul Hellberg som den kontaktman militären ska rekommendera civila vittnen att ringa till.

I de kortfattade direktiven står att den "militära insatsen skall vara restriktiv" men att det är viktigt att inte avvisa en rapportör.

"Ställt utom allt tvivel är att för många människor är dessa iakttagelser svårförklarliga och måhända även oroväckande och det kan vara naturligt att vända sig till närmaste militära myndighet", står det vidare i skrivelsen som också tar upp faran med en avvisande attityd gentemot vittnena. En sådan kan ge negativa bieffekter:

"En avvisande attityd kan misstolkas och förstärka eller ge upphov till en negativ inställning mot det militära samfundet."

För Hellbergs och Jungkvists del är skrivelsen ett erkännande från militärt håll. I de rutiner som ska ingå när någon ringer in en rapport till ett militärt förband finns också att uppge telefonnumret till Paul Hellberg.

Sedan flera år har dock även UFO-Sverige ett bra samarbete med andra militära instanser. Genom AFU:s kontakter med FOA har vi fått tillgång till hela deras rapportarkiv.

Samarbetet med FOA:s ansvarige UFO-utredare, Arne Gjärdman är i dag oerhört värdefullt för UFO-Sverige, särskilt som Gjärdman har visat sig vara en såväl kunniga som sympatisk samarbetspartner. För FOA i stort är dock UFO-arbetet av mycket låg prioritet och kan mycket väl komma att läggas ned inom några år.

- Men så länge jag är kvar kommer det att fortsätta, säger Arne Gjärdman som dock kan konstatera att det kommer in allt färre rapporter till honom.

- Sedan UFO-Sverige blev mera känt och har visat sig stå för en seriös undersökningsverksamhet har allmänheten allt oftare valt att ringa dit istället till oss, säger han slutligen.