Februari 2020.

Så det är februari och fortfarande ingen vinter i stora delar av landet. Det är tråkigt, men samtidigt ger bristen på snö och mörkret som följer därav oss desto större möjligheter att betrakta natthimlen, om vi ger oss ut från städerna och deras ljusföroreningar, vill säga. Visste ni förresten att det finns en internationell organisation vigd åt att skydda och bevara den stjärnbeströdda natthimlen från ljusföroreningar? Den heter International Dark-sky Association och återfinns på den här webbplatsen.

Stjärnhimlen har genom alla tider fyllt oss med undran och inspiration. Först på senare tid, och kanske framförallt i städerna, har vi tappat kontakten med den och därmed också sidor av oss själva, sidor som skapat stora konstverk och längtan efter kunskap, om oss själva och vår plats i tiden och universum. Vi har, åtminstone i viss mån, tappat kontakten med den där speciella känslan av på samma gång både magi och förfäran.

Johan Fagervall.

Några stjärnor i februari.
Sirius. Stjärnan Sirius, som egentligen består av två stjärnor, är den starkast lysande stjärnan på jordens natthimmel. I februari kan du se den en bit över horisonten i söder. Den kommer gå upp i sydöst och röra sig mot sydväst. I början av månaden kommer den höja sig över horisonten omkring kl. 18 – exakt klockslag är beroende av vilken plats i detta avlånga land som du befinner dig på – och gå ner runt kl. 1 på natten. I slutet av månaden går den upp redan omkring kl. 16, men kommer antagligen inte synas förrän runt kl. 17.30 till kl. 18, på grund av solens efter skymningen alltjämt kvardröjande sken. Sirius kommer sedan gå ner vid kl. 23. Om du befinner dig långt i norr kommer den gå upp senare och ner tidigare, och stryka förbi strax ovanför horisonten.

Betelgeuse. Ni kanske har läst i nyheterna om stjärnan Betelgeuse? I vilket fall, låt oss ta det från början. Betelgeuse är en stjärna med ett rödaktigt sken, en så kallad röd superjätte. Den huserar i stjärnbilden Orion, där den utgör ena axeln på den mytologiske jägaren. Betelgeuse är den från jorden sett elfte starkast lysande stjärnan och den näst starkaste i Orion (efter stjärnan Rigel som återfinns på plats åtta). I februari kommer du kunna se Betelgeuse i söder.

Vad är det då med Betelgeuse? Jo, dess ljusstyrka har börjat minska. Att stjärnan är till åren kommen visste man redan och att den fluktuerar i ljusstyrka över tid är heller inget nytt. Men minskningen som skett den senaste tiden är mer än vad som någonsin tidigare observerats. Detta får forskarna att spekulera i om den kanske är på väg att slutgiltigt möta sitt öde och explodera – något den kommer göra förr eller senare. Den blir i så fall en så kallad supernova, vilket i det här fallet också från jorden sett skulle vara ett mycket spektakulärt skådespel. Supernovan skulle lysa lika starkt som fullmånen eller till och med starkare, och synas under flera månaders tid, även på dagen. På natten skulle den kasta skuggor, precis som fullmånen. Orion och Betelgeuse är dessutom synlig från hela planeten, så åtminstone i teorin skulle alla kunna ta del av upplevelsen. Efter tre år skulle den återigen lysa som nu och efter sex år vara försvunnen helt och hållet. Det betyder också slutet på Orion, eller i alla fall hans ena axel.

Vi ska komma ihåg att allt det som vi ser hända med Betelgeuse nu, hände för 650 år sedan – så lång tid tar det för ljuset från Betelgeuse att färdas hit till jorden, då den ligger 650 ljusår bort. Det är dock astronomiskt sett ett kort avstånd. Senast en supernova kunde observeras från jorden var 1987. Och gångerna innan dess var 1604 och 1054. Men dessa skedde på betydligt större avstånd än 650 ljusår och gav inte upphov till, från vårt perspektiv sett, tillnärmelsevis samma makalösa föreställning som Betelgeuse en gång kommer ge upphov till. Frågan är dock om vi människor någonsin får uppleva det. För trots att man alltså vet att den en gång kommer explodera kan man däremot inte säga exakt när det sker. Det skulle kunna hända redan nu i februari men också om 100 000 år. I vilket fall kommer explosionen inte vara farlig för oss här på jorden.

Planeter i februari.
Venus. Planeten Venus är också känd som Aftonstjärnan respektive Morgonstjärnan, eftersom den ses i samband med solens upp- och nedgång, vilket i sin tur har att göra med dess respektive jordens bana runt solen.

Efter solen och månen är Venus det objekt på himlen som lyser starkast. Den kan kasta skuggor på marken och under vissa omständigheter synas till och med på dagen. Venus lyser förstås inte av egen kraft, utan blänker i solens sken. Anledningen till att Venus blir så ljusstark är att det tjocka molntäcke som omger planeten har förmåga att reflektera större delen av solskenet. Ett Venus-år är ungefär 225 dygn.

Venus anses mycket vacker och väl värd uppmärksamhet. Som en kontrast till detta är planeten en av solsystemets mest ogästvänliga platser med mindre trevliga saker som svaveldioxid och ett regn bestående av frätande svavelsyra. Och skulle man på något sätt lyckas ställa sig på planetens yta skulle man vara utsatt för samma tryck som en kilometer under vattenytan här på jorden. Men förutom det har Venus ungefär samma storlek och gravitation som vår egen planet, så vem vet det kanske kan bli något mellan oss till slut? Jag skämtar. Men faktum är att forskare har en hypotes om att Venus en gång hade ett stabilt klimat med flytande vatten, och inte alls var olik vår egen planet, fram till för ungefär 700 miljoner år sedan, då en katastrof av något slag förändrade Venus till det obeboeliga, vredgade inferno vi känner den som. Vissa forskare är oroliga för att detta är den framtid som väntar jorden forskare är oroliga för att detta är den framtid som väntar jorden, om vi inte lyckas tygla koldioxidutsläppen. I vilket fall kan vi lära oss om vårt eget klimat och vår framtid, genom att studera Venus.

Under februari kan du se Venus i skymningen, i sydväst, en bit upp över horisonten. Den rör sig mot väst och går ner någon gång före kl. 20. Under månadens framåtskridande kommer den höja sig allt högre över horisonten. I slutet av månaden går den inte ner förrän efter kl. 21.

Merkurius. Merkurius kommer uppehålla sig lågt i sydväst i skymningen under februari. Omkring den 12 februari kommer den stå som högst över horisonten – men syns ändå bättre några dagar tidigare, då dess ljusstyrka, i förhållande till oss, avtar. Merkurius är överhuvudtaget svår att se, då dess bana runt solen befinner sig innanför jordens.

Mars. Mars går upp i sydost innan gryningen och försvinner sedan i solens uppgående sken. Mars står så lågt i syd att den inte kommer synas i nordligaste delarna av landet.

Jupiter. Liksom Mars befinner sig Jupiter i sydöst i februarigryningarna och kommer, på grund av solen, framförallt bli synlig först efter mitten av februari.

Saturnus. Sista veckan i februari kommer Saturnus bli synlig lågt i sydost i gryningen – om du befinner dig i de allra mest södra delarna av landet vill säga. Längre upp i landet dröjer det till april innan du kan se den. Allra längst norrut måste man ge sig till tåls ända till efter sommaren innan man får chans att se Saturnus.

Månen i februari.
Månen kommer vara halv och kommande söndag 2 februari och då gå upp i öster på förmiddagen och sen röra sig uppåt över himlen i sydlig riktning, för att sedan nå sin högsta punkt omkring kl. 18 för att därefter röra sig neråt och försvinna bakom horisonten i väst kring kl. 1 på natten.
En vecka senare, söndag 9 februari blir månen full. Den höjer sig då över horisonten i nordöst omkring kl. 16.30. Står högt i söder efter midnatt. Går inte ner förrän klockan halv åtta på morgonen följande dygn, och det bakom horisonten i väst. Lördag 15 februari blir månen halv avtagande. Syns då på natten i syd och går inte så högt upp på himlen innan den försvinner igen bakom horisonten före kl. 9 på söndagsmorgonen. Söndag 23 februari är månen ny.

Under februari kommer månen göra en del extranummer tillsammans med populära gästartister. Måndag 3 februari kan man kring kl. 23 se halvmånen rocka loss med stjärnan Aldebaran i västsydväst. Söndag 9 februari i öst ett tag efter skymningen uppträder månen tillsammans med stjärnan Regulus i stjärnbilden Lejonet. De följs åt över natthimlen. Tisdag 18 februari syns månen och Mars nära varandra i sydost före gryningen, åtminstone om du befinner dig i södra delen av landet och vistas du av någon anledning i Nordamerika kommer du få se månen passera framför Mars. I gryningen onsdag 19 februari blir det Jupiter som strax ovanför horisonten i sydost bjuds upp på månens scen, men fortfarande bara för er som uppehåller er i södra delen av landet. Och så i sydvästskymningen torsdag 27 februari får du slutligen se Venus eskorterad av månen i västlig riktning, för att gå ner tillsammans i väst omkring kl. 21.20.

Skottdagen.
Skottdagen infaller från och med år 2000 den 29 februari, enligt ett officiellt beslut – innan dess räknades 24 februari som skottdag, det vill säga extradag. Anledningen till att vi har skottår vart fjärde år är för att det högst påhittade kalenderåret skall hålla något så när jämna steg med det mer handfasta astronomiska året. Ett vanligt kalenderår är ju som bekant 365 dagar långt varken mer eller mindre, men ett astronomiskt år är, utan att gå in på några detaljer, omkring 365 dagar, fem timmar, 48 minuter och 45 sekunder långt. Genom att skjuta in en extra dag vart fjärde år kan vårdagjämningen och årstidernas växlingar infalla vid någorlunda samma datum – bortsett från den härjande klimatkatastrofen.