September 2019.

September är månaden när, för att parafrasera Bob Dylan, mörkret på allvar kommer fallande från himlen. Om man som undertecknad trivs i mörker och rusk är detta utan tvekan goda nyheter. Om man dessutom vill studera den makalösa stjärnströdda himlen är det givetvis ännu bättre nyheter. Något som slår mig när jag nu för andra gången skriver en sådan här artikel är hur inget någonsin vilar därute i universum, allt är i en ständig och otröttlig rörelse. Ta nymånen som exempel. Knappt har den hunnit bli ny förrän den genast fortsätter sin tysta färd mot halvmåne och sedan fullmåne igen. Alla dessa himlakroppar sysslar med ett idogt och ständigt arbete; när de kommit ett varv, ja då tar de genast ett till. Igen och igen, runt runt, i alla möjliga olika banor. Så medan jag sitter här på jorden och lyssnar på blues och skriver detta då pilar alla dessa himlakroppar omkring därute. Det kan man trösta sig med. Eller bli deprimerad över. Jag antar hursomhelst att det är en av de där grejerna man kan sitta och grubbla sig snurrig på.

Johan Fagervall.

Planeter i september.

Jupiter syns framförallt från södra Sverige. Jupiter befinner sig i syd i stjärnbilden Ormbäraren och kommer röra sig ner mot horisonten i sydväst under höstens gång. Denna gulvita planet kommer synas ett par timmar efter skymningen innan den går ner. Ormbäraren som för övrigt är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av Internationella astronomiska unionen, och en av de 48 konstellationerna som finns med i den antike astronomen Ptolemaios verk Almagest från omkring år 150. Från Sverige är Ormbäraren svår att se i sin helhet eftersom den tid på året när den står som högst på himlen från Sverige sett, nämligen juli, också är den tid då himlen är alltför ljus här för att några ingående stjärnobservationer ska kunna göras. Det är annars en stor stjärnbild och Västergötlands landskapsstjärnbild.

Neptunus är en gasjätte och har en förtrollande, nästan mystisk azurblå färg vilket inte helt oväntat är anledningen till att planeten döptes efter havsguden med samma namn. Den är numer vårt solsystems yttersta planet, sedan Internationella astronomiska unionen 2006 efter nya upptäckter degraderade Pluto från planet till dvärgplanet. Neptunus tar 165 år på sig att färdas ett varv runt solen, vilket med andra ord betyder att ett Neptunus-år är 165 jord-år långt.

Nätterna till fredag 6 september och lördag 7 september kommer planeten Neptunus befinna sig nära stjärnan Fi Aquarii (φ Aquarii eller Phi Aquarii på engelska) som tillhör stjärnbilden Vattumannen. För att se dem båda behöver man dock en kikare med minst tjugor gångers förstoring. De kommer vara i syd, sydost. Månen är halv och kommande och dess ljus kommer störa scenen under första halvan av natten. Neptunus kommer röra sig förbi Fi.

Saturnus svävar fram genom stjärnbilden Skytten, söderut och syns främst från södra Sverige. För att se Saturnus vackra ring behöver man ett teleskop som förstorar minst femtio gånger. I skymningarna i september och oktober kommer Saturnus finnas en bit över horisonten i söder och går ner i sydväst några timmar in på natten.

Söndag 1 september. Den tunna månskäran, på väg mot att bli full igen, syns från södra Svealand när dagen mörknar, blir kväll, lågt i väster.

Torsdag 5 september – fredag 6 september. I skymningen på torsdagen kan man från södra Sverige se Jupiter över horisonten i sydsydväst, till vänster om månen – som då är nästan halv. Månen och Jupiter följs åt ner bakom horisonten i sydväst några timmar senare. Fredag har månen så hunnit bli halv. Samtidigt kommer man få se en förändring i förhållandet mellan Jupiter och månen. I skymningen har Jupiter nämligen passerat månen och är nu till höger om densamma. Långsamt ökar så avståndet mellan dessa himlakroppar till de går ner bakom horisonten i sydväst.

Söndag 8 september. Skymningen. I södra Sverige ser man hur planeten Saturnus står en bit över horisonten i söder, strax snett upp till höger om månen. Kring midnatt går de ner. Om man har lyckan att vara tillexempel i Australien kan man få se månen passera framför Saturnus.

Lördag 14 september. Klockan 6.33. Fullmåne. I början av samma vecka befinner sig månen en bit över horisonten i sydsydostlig. Den rör sig över himlen för att gå ner i sydsydväst kring midnatt. I nordligaste Sverige kan man inte se månen. I slutet av veckan går den upp i skymningen och når då högt över horisonten i söder och rör sig ner mot horisonten i sydväst till västsydväst under det att natten fortskrider mot gryning.

Måndag 16 september – söndag 22 september. I början av den här veckan kommer månen gå upp i skymningen i öst. Den höjer sig därpå högt över horisonten och rör sig söderut, dit den når kring midnatt, sen fortsätter den sin bana ner mot horisonten i sydväst i gryningen. I slutet av veckan går månen upp i nordost någon timme före midnatt och rör sig sedan för att inta position sydsydost i gryningen. I norra Sverige befinner sig månen över horisonten dygnet runt.

Lördag 21 september. Natten mot lördag kommer den ljusstarka stjärnan Aldebaran i stjärnbilden Oxen befinna sig till höger nedanför månen, i ostnordost ett par timmar före midnatt. De kommer vara en bit över horisonten i öster vid klockan ett på natten. I gryningen har de höjt sig i sydsydost. Aldebaran är för övrigt den 14:e ljusstarkaste stjärnan på natthimlen (generellt sett eftersom dess ljusstyrka varierar något) medan Sirius är den allra ljusstarkaste stjärnan på natthimlen.

Måndag 23 september. Höstdagjämning. Det betyder att solens centrum passerar gränsen mellan norra och södra halvan av himlen – från jordens centrum sett – även kallat himmelsekvatorn. Detta sker klockan 9.50. Höstdagjämningen är alltså, trots sitt namn, inte en dag utan en specifik händelse som inträffar vid en fixerad tidpunkt men vid olika klockslag runtom på jorden, på Hawaii tillexempel kommer klockan vara 22.50 när höstdagjämningen inträffar. Dag och natt är inte exakt lika långa vid det här tillfället utan detta sker några dagar senare. Dagar och nätter är då ungefär lika långa över hela jorden, bortsett från polområdena.

Torsdag 26 september. Månen går upp i nordost några timmar innan gryningen och ses i nära anslutning till den ljusstarka stjärnan Regulus i stjärnbilden Lejonet. Regulus kommer vara till vänster nedanför månen, som då är en skära i avtagande. När det slutligen ljusnar igen har de två himlakropparna sänkt sig ner mot horisonten i öster och avståndet dem emellan har krympt.

Lördag 28 september. Klockan 20.26 är månen ny. I nordligaste Sverige kommer månen i början av den här veckan stå över horisonten dygnet runt.