Himlen augusti 2019.

Augusti är månaden när mörkret börjar återvända och himlens alla illuminerade fenomen och underverk återigen träder fram i de nyvakna skuggorna. Bäst upplevs givetvis natthimlen på landsbygden, då städerna, av nödvändighet antagligen, är förorenade av diverse ljus såsom gatlyktor och reklamteveskärmar. En och annan ljusstark förmåga skiner förstås igenom ändå. Men tänk om städerna inrättade mörka zoner, likt grönområden och parker där istället för grönska och buskage skulle finnas stjärnkikare och avsaknad av lampor, dit människor kunde gå för att låta sig hänföras av natthimlen med alla dess mirakler. Och varför i så fall inte kalla dem stjärnparker? Jag tror nog minsann att natthimlen kan vara minst lika välgörande för själen som träd och skogsområden är.

Johan Fagervall.

Jupiter. Jupiter syns främst från södra Sverige. I augusti befinner sig Jupiter en bit över horisonten i söder till sydsydväst i skymningen och kommer gå ner i sydväst runt midnatt.

Saturnus. I augusti kommer Saturnus kunna ses från mellersta Norrland i skymningen lågt i söder. I södra Sverige kommer Saturnus vara nära horisonten i sydsydost omkring skymningen. Den går ner i sydväst några timmar före gryningen.

Merkurius. Denna planet är ofta starkt lysande men ändå svår att upptäcka då himlen är så ljus i solens grannskap där Merkurius hänger. Merkurius kommer i södra Svealand från 8 augusti att vara synlig i gryningen, lågt stående och i nordostlig riktning. I södra Götaland ses den redan några dagar tidigare och i mellersta Norrland några dagar senare. I mitten av augusti når den sin högsta punkt på himlen och försvinner sedan gradvis för att vara borta en vecka senare.

1 – 4 augusti. Torsdag 1 augusti, vid klockan tolv minuter över fem på morgonen för att vara exakt, kommer månen vara ny. Det innebär att den, från vårt perspektiv här på jorden, befinner sig i total skugga. Fredag andra augusti klockan nio kommer månen vara som närmast jorden; månens bana är inte cirkelrund utan oval, därför uppehåller den sig på ett ständigt varierande avstånd från jorden. När den är som närmast befinner den sig 356 500 kilometer bort. Som längst är den 406 700 kilometer bort. Men månen är dessutom långsamt på väg från jorden. Den flyr oss med 3,8 centimeter per år. Det känns förstås en smula sorgligt och är ännu en onödig påminnelse om att inget är beständigt.

I de nordligaste delarna av landet är nätterna ännu ljusa men i södra Sverige kan man se månen gå upp i nordost någon timme efter midnatt i början av samma vecka (dvs. när det ännu är juli). I gryningen finns den en bit över horisonten i ostnordost. Onsdag 31 juli kan den avtagande månskäran ännu synas lågt i nordost till ostnordost. Torsdag ligger den alltså i skugga, men redan på fredag kan man se den begynnande månskäran lågt i västnordväst i skymningen. I mellersta Norrland måste man vänta till i bästa fall skymningen på söndag.

7 - 11 augusti. Månen är halv kommande på onsdagen 7 augusti. ”Halv kommande” innebär alltså att den är halv på väg att bli full. En halvfull måne skulle man optimistiskt kunna säga, till skillnad från när den är halvtom och alltså halv avtagande.

Nätterna i nordligaste Sverige är ännu ljusa och mot slutet av veckan orkar sig inte ens månen över horisonten. Men i södra Sverige står månen en bit över horisonten i västsydväst i skymningen. Mot slutet av veckan kommer den stå i sydsydost till söder i skymningen. Går ner i sydväst kring midnatt.

9 augusti. Skymning. Från södra halvan av Sverige kan man nu se en liten konferens mellan Jupiter och månen. Jupiter är en ljusstark planet. Den befinner sig till vänster nedanför månen. Från sydligaste Götaland kan man eventuellt ana stjärnan Antares i stjärnbilden Skorpionen till höger en bit nedanför månen. Månen och Jupiter kommer gå ner i sydväst kring midnatt, avståndet har minskat något.

Perseiderna. Perseiderna är ett så kallat meteorregn som dyker upp varje sommar, med störst aktivitet kring den 11 – 12 augusti.

Meteorer, eller stjärnfall som det också kallas, är när olika spillror från rymden – ofta meteoroider – passerar genom jordens atmosfär och brinner upp – ett ljussken flammar då upp i skräpets bana mot jorden, det vill säga ett ljussken i form av ett streck. Flera miljoner sådana stjärnfall sker varje år och de flesta är inte större än sandkorn. Som sagt är det ofta meteoroider, rymdstoft, som ger upphov till meteorer, men det kan också vara större objekt såsom kometer och asteroider – även om vi på jorden då antagligen skulle få ganska stora problem.

Vad är då Perseiderna? Jo det är ett moln av spillror, som ligger i kometen Swift-Tuttles bana (kometen Swift-Tuttle har en omloppsbana på 133 år, den drog förbi jorden 1992 och kommer tillbaka igen 2125). Det som händer är att jorden passerar genom detta moln. Dessa meteoroider är alltså inte på väg någonstans utan befinner sig ”stationerade” i rymden. I juli – augusti varje år når jorden molnet och jordens gravitation drar med sig en del av molnstoftet som då faller mot jordytan. Det är nu meteorregnet bildas. Att kalla Perseiderna för ett meteorregn skulle man därmed kunna uppfatta som en aning missvisande, hellre skulle man kalla det ”ett moln av meteoroider” som jorden passerar genom, alternativt skulle man kunna säga att Perseiderna endast existerar i augusti varje år, däremellan finns bara ett namnlöst moln – men detta är enbart undertecknads, kanske alltför, inspirerade resonemang.

Anledningen till att svärmen av stoft kallas Perseiderna är att stoftet, när det faller mot jorden, ser ut att komma från en punkt på himlen (denna ”himlapunkt” är meteorregnets så kallade radiant) som ligger inom stjärnbilden Perseus. Perseus i sin tur är en av figurerna inom grekisk mytologi, känd bland annat för att ha halshuggit Medusa.

Som sagt, nätterna kring 11 – 12 augusti syns Perseiderna som bäst och de syns åt vilket håll på himlen som helst, men faller alltså alltid i en riktning bort från Perseus. I skymningen kommer Perseus stå en bit över horisonten i nordnordost och sedan stiga mot öster. Tyvärr kommer månen vara full kring den 15 augusti vilket betyder att den med sitt ljussken förstör en del av showen. Endast några timmar före gryningen kommer vara månfria.

11 - 13 augusti. I skymningen, natten mellan söndag och måndag, kan man i södra Sverige få se Saturnus avlägga visit hos månen. Saturnus kommer in från vänster och glider långsamt mot månen för att gå ner nästan tillsammans med den i sydväst någon timme efter midnatt. Natten därpå, mellan måndag och tisdag, kan man se Saturnus till höger om månen.

15 augusti. Månen blir klockan 14.29 full. Den lyser sedan hela natten. Under denna vecka, 12 – 18 augusti kommer månen långsamt stiga alltmer på himlen för varje natt för att på söndagen gå upp i ostsydost en stund efter skymningen och ner i sydväst i gryningen.

17 augusti. Klockan 13. Månen har dragit sig som allra längst bort från jorden.

23 – 24 augusti. Fredag klockan 16.56 är månen halv avtagande. Nu kan den ses över horisonten dygnet runt i nordligaste Sverige. Före gryningen lördag 24 augusti kryper månen närmare ljusstarka stjärnan Aldebaran i stjärnbilden Oxen. Brandgula Aldebaran kommer i ljusningen stå högt i ostsydost till sydost till vänster nedanför månen.

30 – 31 augusti. Fredagen klockan 12.37. Månen är ny och ligger alltså i dunkel för oss på planeten jorden. Men på lördagen i skymningen syns nog den tunna kommande månskäran, från södra Götaland sett. Månen är som närmast jorden igen, på fredagen klockan 18.