Bakdörren till Area 51

"You know, I get goosebumps whenever I talk about these beings. Look!". Mrs Travis visade fram sina armar, och jag lutade mig över baren för att ta en närmare titt, men såg ingenting ovanligt.

I andra änden av baren öppnade Mr Travis ytterligare en öl, och fortsatte högt och tydligt diskutera konspirationsteorier och svarta budgetar. Mrs Travis gjorde sig redo för att servera en ny omgång Budweiser.

Jag befann mig i baren på Little A'le'Inn i Rachel, Nevada, mellan två och tre timmars bilfärd norr om Las Vegas. Rachel är den ort som ligger närmast den topphemliga basen Area 51, även kallad Dreamland, den plats där den amerikanska militären, enligt olika mer eller mindre trovärdiga källor, förvarar kraschade utomjordiska rymdskepp och tillfångatagna utomjordingar.

Rachel och Area 51 har uppmärksammats i teveserien Arkiv X och filmen Independence Day. Ett satellitfoto av basen (ironiskt nog taget av en rysk satellit) prydde framsidan på tidningen Popular Science i mars 1994. Vägen från Las Vegas till Rachel är aningen monoton, men landskapet fantastiskt vackert. Uppvuxen som jag är i Skåne är jag inte van vid öknar och jag stannade både en och två gånger för att fotografera landskapet.

Efter ungefär en och en halv timmes bilfärd svängde jag västerut och fortsatte min färd på Highway 375, eller "The Extraterrestrial Highway" som vägen officiellt döpts om till.

Jag anlände till Rachel vid halv sextiden på kvällen och som tur var hade solen ännu inte gått ner, annars hade jag med all säkerhet kört förbi samhället. Rachel är en liten håla mitt ute i ingenstans, och staden består i huvudsak av husvagnar utan hjul i olika storlekar spridda över ett öppet fält. Jag hade ringt några dagar tidigare (de har faktiskt telefon!) och bokat rum på Little A'le'Inn, Rachels centrum. Med stora skyltar med budskap som "Earthlings welcome" och "Welcome UFOs and Crews" skiljer sig motellet från övriga husvagnar.

I samma stund jag steg in genom dörren till A'le'Inn såg jag utomjordingar vart jag än tittade. Allting på Little A'le'Inn handlar om UFOn och utomjordingar. T-tröjor, kaffekoppar, musmattor, nyckelringar, kepsar, flasköppnare, allt med ET-motiv finns till försäljning i souveniravdelningen. Efter att ha betalat $31.50 gick jag ut och bort mot mitt rum, lokaliserat i en annan trailer på bakgården. Till och med rummen är täckta med UFO-bilder, och det verkar som att den schweiziske "kontaktpersonen" Billy Meier har en trogen skara fans i Rachel. Flera av bilderna på mina väggar var tagna av honom.

Efter att jag lyckats med konststycket att spilla kaffepulver över halva golvet körde jag bort till Donald Emory som har affären/samlingspunkten Area 51 Research Center, grundat av Glenn Campbell. Campbell bor inte längre i Rachel efter att ha blivit hotad med vapen av Joe Travis och Research Center och Little A'le'Inn är lokaliserade i varsin ända av staden.

Jag hade bara varit i Rachel ungefär en timme, men hade redan sett tillräckligt med utomjordingar, så det var skönt att träffa Mr Emory och ha en någorlunda sansad och nykter diskussion. Donald och hans Research Center har som syfte att "informera, inte övertyga" och Donald själv är en lugn och trevlig man. Jag fick intrycket att han vet allting som är värt att veta om vad som försiggår ute i öknen och böckerna som finns till försäljning skiljer sig en del från A'le'Inns new age-inriktade utbud. Donald Emory berättade att området som står under militärens kontroll är lika stort som Schweiz och att Area 51 bara utgör en bråkdel av basen.

Area 51 drar till sig busslaster med turister från världens alla hörn som med jämna mellanrum dyker upp i hopp om att få se någonting oförklarligt. Enligt Donald Emory kommer både skeptiker och ET-troende till Rachel, och många bland de sistnämnda känner att de är "kallade" att besöka denna öde plats i öknen. Han gav mig häftet "Area 51 Viewer's Guide" av Glenn Campbell och vi gjorde upp planer för att åka ut till två olika platser tidigt nästa morgon.

Jag tackade för mig och körde tillbaka till A'le'Inn för att prova tacobuff�n som serverades till nio på kvällen. Men det var i baren jag fick höra de riktigt häftiga historierna om UFO-observationer och "Walk-Ins" - utomjordingar i människokroppar, som ibland besökte baren. Joe och hans lokala anhang av sympatisörer blev mer och mer högljudda allteftersom ölen konsumerades. Innan kvällen var över hade de diskuterat allt från anti-Clinton historier och socialism till vapenfrågor, korruption och "svarta budgetar", topphemliga program som enligt bargästerna endast främjar rika och makthavare.

Nästa morgon gick jag bort till A'le'Inn för frukost. För att vara en så liten restaurang har de en imponerande meny. Jag undvek Alien Burger och beställde bacon och ägg, och efter en snabb frukost tackade jag Joe och Pat för deras gästvänlighet och körde bort till Donalds husvagn.

Tillsammans körde vi ut i öknen och efter ungefär 20 minuter på grusvägar fyllda med hål kom vi fram till vårt första mål för dagen: "bakdörren" till Area 51. Den bestod av ett skjul med en beväpnad vakt, en grind, och en skylt som bekräftade att "use of deadly force authorized". Vi gick fram för att ta några fotografier och så fort vi närmade oss rullade vakten, eller "Cammo Dude" som de också kallas, ner persiennerna för att hindra oss från att ta foton av honom. Donald informerade mig att de blir avskedade om deras ansikten blir publicerade. Efter en stund tog han fram en kikare och tittade på oss tills vi bestämde oss för att åka vidare.

Nästa destination var den berömda "Svarta brevlådan", platsen där folk brukade samlas efter att Bob Lazar publicerat sina påståenden om "UFO-uppvisningar" där varje onsdag. (I själva verket tillhör den en lokal bonde men en del konspirationsinriktade misstänker att det är Area 51:s egen brevlåda). Mycket tyder på att det är lågt flygande militärplan man sett. Under min korta tid i Rachel hann jag med att se en hel del plan som på låg höjd flög förbi. En gång kände jag vibrationer i marken och trodde att det var jordbävning, men Donald sade lugnt att "det är bara militären som testbombar Tomahawk-missiler i närheten".

Efter en dryg halvtimmes bilfärd rakt ut i öknen, via de sämsta vägarna i världshistorien, kom vi slutligen fram till "huvudingången" till Area 51. En bil med beväpnade vakter som observerade varenda steg vi tog var på plats, och vid vägkanten fanns likadana skyltar som vi tidigare sett placerade.

Donald berättade att de omkringliggande bergen är fyllda med kameror och övervakningsradar, så vakterna visste förmodligen om att vi var på väg långt innan vi kom fram. Till vänster om vägen kunde jag i fjärran skymta en radar, och det kändes underligt att gå omkring med vetskap om att ifall jag gick ytterligare två meter framåt kunde jag, tekniskt (och lagligt) sett, bli skjuten. Men Donald lugnade mig och berättade att så länge vi höll oss på rätt sida av gränsen var det ingen fara. Dessutom har ingen blivit skjuten hittills, men en del oförsiktiga individer har fått böta 600 dollar när de ertappats på förbjudet område.

Förutom skyltarna längs vägkanten är den enda indikeringen på att det är ett militärt område oranga pinnar som har stuckits ner i marken med jämna mellanrum. Efter ett tag dök ytterligare en vaktbil upp och när vi fotograferat färdigt bestämde vi oss för att lämna området. Den ena av bilarna följde oss men så fort vi kommit en bra bit från området åkte den tillbaka. Jag tackade Donald för all hjälp och satte kurs söderut.

När jag kom tillbaka till Las Vegas var bilen fullkomligen täckt med ökendamm. Det hade varit två intressanta dagar i Rachel, men det var skönt att komma tillbaka till civilisationen igen.