Händelserna i Vallentuna 1974

Av Clas Svahn

Det som inträffade i norra Vallentunaområdet koncentrerades till ett några kvadratkilometer stort område med få hus och många fält. Militär och privatpersoner kämpade för att försöka lösa gåtan. Och radio, teve och tidningar rapporterade. Exakt hur många iakttagelser av märkliga fenomen som gjordes vet ingen säkert, men 76 rapporter från 31 personer finns registrerade i de sammanställningar som gjordes.

Några exempel: En bonde i Vaxtuna såg ett orangefärgat klot som verkade skicka strålar mot marken och blev själv träffad av en. I Ormsta såg en byggmästare och hans son ett klot som med ryckiga rörelser gick mot norr. Från Granby gård sågs flera lysande föremål röra sig över himlen.

Tidningsrubriker som ”Vad är det som pågår i Markim?”, ”Rapporterna samstämmiga” och ”Jag åkte med rymdfolket” speglade mystiken.

Exemplen är många och iakttagelserna fortsatte långt in på våren. Men allt började med två uppskakande händelser.

Det var på kvällen den 24 mars 1974, en kväll då flera personer i området drabbades av störningar på sina teveapparater. Det var söndag och tre dagar efter Hillevi Anderssons 36-årsdag. Några vänner som skulle komma över på fika i bostaden i Vallentuna hade ringt återbud och i stället försökte Hillevi nu få tag på sina föräldrar som bodde i Orkesta, någon mil norrut.

– Men hur jag än ringde så svarade ingen. Till slut förstod jag att det måste vara fel på telefonen och då satte jag mig i bilen för att åka dit. Då var klockan halv åtta på kvällen och våra tre barn följde också med, berättar hon i dag.

Bilresan till mamma Sveas och pappa Hildors hus tog mindre än en kvart. Hillevi körde längs mindre vägar förbi Lindholmen och över fälten väster om Orkesta. Redan i Lindholmen såg Hillevi något på himlen i öster:

– Det var ett stort och fast sken och jag tänkte att vad är det där? Det verkade följa bilen till höger om oss när vi körde. Det var inte så märkvärdigt men konstigt, berättar hon.

Väl framme möttes de av hennes pappa. Han var upprörd över att teven, som var ganska ny, fungerade dåligt och att det inte gått att titta på Lennart Hylands program ”Häng med”; bilden flimrade för mycket. Hillevi berättade att hon hade försökt ringa, men att även telefonen verkade ha slutat fungera.

Efter en stund gick alla ut för att ta bilen därifrån och det är den platsen som jag besöker tillsammans med Hillevi en dag i slutet av februari 40 år senare. 

– Vi går före och mamma och pappa lite efter. Då börjar det lysa! Skogen lystes upp, himlen blev ljus som på dagen. Femåringen började skrika och lade sig ned. 

– Framför oss hängde plötsligt en jättestor lysande farkost som rörde sig långsamt mot norr. Det märkliga var att det kom ett slags signaler från marken lite längre bort. Det var som tre avhuggna ljusstrålar som for upp i luften, och då sänkte sig farkosten mot dem. Vi bara stod som förstenade, berättar hon.

Hillevi Andersson beskriver hur det som såg ut som en farkost började hoppa innan den sänkte sig mot ljusstrålarna och sedan lyfte för att snabbt fara rakt upp.

Efteråt beskrev gruppen ett stort, ovalt föremål som befann sig på cirka 200 meters avstånd. På den lysande kroppen satt tre runda ”lampor”, två orangelysande som flankerade en vit. Ett oregelbundet gulvitt sken verkade komma från resten av föremålet. Som lägst tror Hillevi att det befann sig bara några meter över marken.

Ett par minuter efter att föremålet först dykt upp försvann det rakt upp i himlen och blev till en liten rödorange punkt.

– Femåringen, hon bara grät, så rädd var hon.

I dag är Hillevi Anderssons föräldrar döda, men i en intervju i Dagens Nyheter strax efter händelsen berättade Svea Andersson om det skrämmande föremålet som rörde sig bara ett par hundra meter från hennes hus:

– Det var så skarpt så jag kunde inte se om det var någonting inuti det, men det rörde sig och försvann. Och då var det som om det kom ett svar från bakom skogen, strålknippen som kom tre gånger. Det höll på i flera minuter, berättade Svea Andersson för tidningens reporter.

Beskrivningen av knippen med ljusstrålar förekommer i flera av rapporterna från Lindholmenområdet under den här perioden. Bland annat en från Framnäs som kan ha gjorts samma kväll som Hillevi Andersson och hennes familj såg de tre avhuggna strålarna bara några kilometer väster ut.

När det skrämmande skådespelet utanför föräldrarnas hem var över satte sig alla i bilarna. Tjugo minuter efter det att allting hade börjat var alla på väg därifrån för ett kort stopp hos Hillevis bror.

När vi nu kör samma sträcka är det ljust ute men den där kvällen för fyrtio år sedan hade mörkret hunnit lägga sig. Vi passerar Skrattbacken, en gammal avrättningsplats, innan vi är framme vid Backen där vi åter stannar till.

– När vi kom hit så kom min bror och hans fru ut ur huset och frågade oss vad det var för klot vi hade efter bilen. Vi visste inte vad de talade om för vi såg det aldrig själva, säger Hillevi Andersson när vi stannar vid det hus som hennes bror och fru bodde i.

Efter några minuter körde sällskapet vidare. Hillevi, hennes föräldrar och de båda flickorna först och brodern, hans fru och 17-åriga dotter och Hillevis åttaårige son i en bil strax bakom. 

Någon kilometer längre fram fick Hillevi åter syn på föremålet som hon och de andra hade sett vid föräldrahemmet, fortfarande lysande. Brodern, som såg vad som hände, stannade bilen på en plats där han och de andra hade bra utsikt över vägen mot Orkesta, medan Hillevi fortsatte fram till Hagakorset där hon parkerade. De båda bilarna befann sig då några hundra meter från varandra.

– Det lysande föremålet liksom ”ramlade ned” från skyn och började röra sig till vänster om bilen. Först var det litet men snabbt blev det jättestort och ett litet orange klot hoppade efter det. Mina föräldrar ville att jag skulle köra därifrån, men jag var nyfiken så jag stannade till i en korsning med fronten mot föremålet som ”hängde” intill en lada.

På avstånd kunde brodern och de övriga i bilen se hur föremålet till en början verkade följa bilen med Hillevi och de andra lite längre fram. När Hillevi stannade verkade föremålet också göra det.

– När vi stått där en kort stund började det strömma ett starkt vitt ljus från de tre öppningarna och hela bilkupén lystes upp. Bländvitt! Då var det otäckt. Allt var vitt och vi var vita. Yngsta flickan blev ordentligt rädd och mina föräldrar var oroliga för att ljuset skulle skada ögonen.

– Vi blir blinda, sa mina föräldrar som ville att vi skulle åka, men jag ville se.

Efter några minuter, med föremålet fortfarande hängande till höger om ladan, vände Hillevi bilen och körde hem för att ringa polisen. Föremålet följde efter dem till vänster om bilen innan det försvann för gott. 

– Men när jag ringde polisen så var intresset ljumt och någon polispatrull kom aldrig, berättar hon.

Även om mycket var märkligt den här kvällen för fyrtio år sedan så är det en sak som Hillevi återkommer till som är särskilt konstig.

– Jag undrar hur föremålet ibland kunde vara litet som en kula för att sedan bli så där jättestort. Det var underligt, säger hon.

Senare visade det sig att en rad personer i området sett starka ljus röra sig över himlen den 23 och 24 mars. 90-årige före detta smeden Karl Johansson trodde att solen tagit fel på tiden när han samtidigt som Hillevi Andersson och de andra gjorde sina iakttagelser såg ett klot flyga över sitt hus. 

Hillevi berättar att smeden gick in och kräktes efter det att det lysande föremålet försvunnit.

Någon dag efter händelsen besökte Hillevi, hennes man och den lokale hemvärnschefen Hardy Bornholm platsen där ljusstrålarna verkat komma från, inte långt från föräldrahemmet. På marken hittade de flera trekantiga märken nedtryckta i marken inom ett begränsat område.

– De såg ut som små kilar ett par tre centimeter i storlek, berättar Hillevi.

Nästan på samma ställe syntes hur topparna på några åtta-tio meter höga tallar gått av. Tre, fyra toppar låg på marken.

En tid efter händelsen drabbades Hillevi Andersson av svår värk och till slut tvingades hon söka hjälp hos läkare på Danderyds sjukhus. 

– Där tog de prover och konstaterade att jag hade en förhöjd halt av vita blodkroppar och de frågade mig om jag hade utsatts för någon typ av strålning. Då berättade jag vad jag hade varit med om, om ljuset mot bilen, men jag vet inte om de trodde på min historia.

Trots allt var Hillevi Andersson inte först med att se något konstigt i området. En ännu märkligare iakttagelse hade gjorts, bara några hundra meter därifrån, ett dygn tidigare:

Klockan hade passerat midnatt natten mot den 23 mars 1974 och skolvaktmästare Gösta Häger var på väg hem från en fest på församlingshemmet i Markim. Ovanför gnistrade stjärnorna och luften var kall vilket gjorde den 3,3 kilometer långa promenaden till Lindholmen mindre angenäm. Efter 500 meter svängde han ned på den väg som många i dag kort och gott kallar Hägervägen efter det som snart skulle hända Häger. Det var dock sent på natten och några vittnen har aldrig gått att hitta.

Halvvägs mot Granby finns ännu i dag ett par stora stenar till vänster om vägen och lite längre fram en runsten från 1000-talet med en lång och vacker inskription som berättar att stenen rests till minne av Björn, Kalvs broder. Någonstans före den började Häger inse att mörkret höll på att förbytas i ljus. Ett bländande sken dök upp till vänster om honom för att allt mer öka i styrka.

Till slut kastade sig Häger ned i ett dike för att inte träffas av det som såg ut att vara på väg mot honom. Där förlorade han medvetandet. När han vaknade till stod han framför den egna ytterdörren på Trädgårdsvägen i Lindholmen. Han hade ett blödande sår i pannan och höger kind var svedd. Hur han hade tagit sig de dryga två kilometerna hem mindes han inte. Kanske hade han slagit huvudet i en sten när han kastade sig undan ljuset.

Den 1 april sattes Gösta Häger under hypnos av överläkare Ture Arvidsson på Danderyds sjukhus. Arvidsson hade gjort sig känd för att få rökare att sluta röka men nu handlade det om något helt annat. Skulle Häger bära på minnen som kunde förklara det som hänt? Arvidsson förflyttade Häger tillbaka till förra fredagen. Hägers berättelse om det han upplevde är sällsam och ovanlig och den som har hört inspelningen från hypnosen kan inte låta bli att bli illa berörd.

Plötsligt befinner sig Häger tillbaka på grusvägen där han precis har passerat bautastenarna. En kort stund senare omges han av ett ljus som tilltar i styrka och som skrämmer honom så mycket att han kastar sig i snön. Nästan direkt känner han hur han svävar upp i luften. 

På bandet hörs Häger berätta hur han i ljuset får se något som han liknar vid fyra genomskinliga människor. När Ture Arvidsson frågar hur dessa ser ut skriker Häger högt av rädsla: ”Dom tar mig! Dom tar mig!” och fortsätter skrika och sparka tills hypnosen måste avslutas. Häger har då också hunnit berätta hur det konstiga ljuset och människorna däri släppt ned honom igen, nu drygt två kilometer längre bort där han plötsligt står framför sin egen dörr.

Den 20 maj utförs ännu en hypnos av Häger, också denna gång av Ture Arvidsson. Då berättar Häger att han har fått ett uppdrag men inte får säga vilket, att de fyra ”människorna” kommer ”långt, långt bortifrån” och att han är väldigt rädd.

Den som vill kan förstås tolka Gösta Hägers berättelse som en bekräftelse på att han blivit ombordtagen på ett främmande rymdskepp. Men man ska veta att några ufointresserade personer befann sig i rummet under hypnosen och att flera frågor var ledande. Samtal före hypnosen kan också ha skapat en förväntan att komma med vissa svar. Att Häger gjorde sin observation sent på natten efter en fest har av många också setts som en försvårande omständighet.

Även försvaret drogs in i händelserna i Vallentunaområdet, om än inofficiellt. Hillevi Andersson kontaktade nämligen inte bara polisen utan också Försvarets forskningsanstalt, i dag Totalförsvarets forskningsinstitut, där hon fick tala med den handläggare som hade hand om ufofrågor, Tage Eriksson.

Tage Eriksson, som utsetts till ufohandläggare 1965, och var en benhård skeptiker, föreslog att det Hillevi Andersson och de övriga sett var något slags ballonger. Samma svar han gett till Åke Lejon bara ett par månader tidigare och något av ett standardsvar. Men snart skulle Tage Eriksson få anledning att fundera över sin förklaring. Den 2 april nåddes han av en kopia av det som försvaret kallade ”Rapport över ljus- och ljudfenomen”, ett formulär där iakttagelser av oidentifierade föremål i luften registrerades.

Rapporten hade ringts in till major Björn Svanström på Fo44 vid K1 av hemvärnschefen i Vallentuna, Hardy Bornholm. Björn Svanström, som arbetade inom mobiliseringssidan, hade i sin tur vidarebefordrat den till underrättelse- och säkerhetsavdelningen på Östra militärområdet och till Försvarsstabens underrättelseavdelning. Därifrån gick en kopia till Tage Eriksson som inte bara kunde läsa om Hillevi Anderssons ovanliga upplevelse utan också om Gösta Hägers.

Och det skulle bli Hardy Bornholm som fick ta emot allmänhetens rapporter. Som lokal hemvärnschef var han känd i samhället och den som många valde att vända sig till. Ljusklot, brännmärken på marken och strålar som verkade skickas upp mot himlen var bara en del av alla de iakttagelser som nådde honom.

– Jag talade nog med alla som sett något. Och jag önskar att jag kunde få ett svar på vad det var de såg, säger han i dag.

Från början var Hardy Bornholm övertygad om att det som syntes på himlen var militära experiment, kanske ryska. Något som inte var särskilt långsökt 1974. Men med tiden blev han tveksam.

– En av iakttagelserna som jag inte hittade någon förklaring till var när en familj i Lindholmen såg ett ljus som verkade stå på en kulle där det oscillerade och skiftade färg. Runt ljuset rörde sig mindre föremål, och så lyfte det. När jag senare kom till platsen hade jag med mig brandchefen i Vallentuna och tillsammans kunde vi se något som liknade brännmärken på kullen där ljuset befunnit sig. Marken var svedd, helt enkelt.

Drygt två månader efter de första vittnesmålen och många tidningsartiklar senare var det dags att en gång för alla försöka avslöja fenomenen. En stor operation skulle genomföras i området mellan Markim och Orkesta: ”Operation S” där S stod för Spaning. Allt bestämdes mycket snabbt och hela planläggningen gjordes på bara en vecka. Tre ufointresserade, Sten Lindgren, som själv ansåg sig stå i kontakt med rymdvarelser, Bertil Kuhlemann, som sedan länge samarbetat med Lindgren, och slagrutemannen Arne Groth som också arbetade på FOA, var några bakom initiativet. Tillsammans drev de tesen att det rörde sig om besökare från rymden.

Som sambandscentral valdes en kulle nära den plats där Häger sade sig ha mött ljuset ett par månader tidigare. 50 hemvärnsmän, 17 personer från FOA och 15 privatpersoner stod under Hardy Bornholms befäl medan Björn Svanström hade ordnat en stor del av utrustningen som lånats från mobiliseringsförråden.

Förutom sambandscentralen anordnades också två observationsplatser och en stabsplats. Observationsplatserna låg i närheten av Vaxtuna i en riktning där flera fenomen observerats och sydost om Lindholmens samhälle. Ledningsenheten var placerad på en kulle inte långt ifrån den plats där Gösta Häger sa sig ha mött det starka ljuset.

Den 31 maj inleddes spaningen och personalen fördelades över ett några kilometer stort område utrustade med kikare, radiokommunikation och andra instrument. Målet var att dokumentera det man såg men brister i rutinerna gjorde att såväl samband som dokumentation kom att fungera dåligt under det första dygnet och den enda observation som gjordes kunde identifieras som ett på Arlanda landande jumbojet.

Under operationens andra dygn såg flera personer vid observationsplatsen utanför Lindholmen ett rött sken, likt en svamp till formen, stiga upp över träden. Ljusfenomenet syntes i nästan 20 minuter och var inte lika lätt att förklara.

Först tidigt på söndagsmorgonen den 2 juni var operationen över, då med fler frågor än svar som resultat. Två observationer av svårförklarliga ljus hade gjorts, en av dem hade fått sin förklaring och ingen hade blivit klokare. De dosimetrar man hade hängt upp för att mäta eventuell strålning gav inga utslag.

Björn Svanström, som var med under helgen, minns engagemanget från alla som var på plats och man verkligen försökte lösa gåtan. Själv fick han möta den man som stod för den allra märkligaste av alla observationer under observationsvågen i Vallentuna:

– Jag vallade Gösta Häger på platsen där han hade haft sin upplevelse, han visade var han kastat sig i skydd och berättade det han mindes. Jag blev imponerad av honom och det fanns ingen anledning att betvivla det han sa. Jag uppfattade det som att det var något han verkligen hade upplevt. Även om han hade varit på fest så uppfattade jag honom som en rekorderlig person. 

Själv blev Björn Svanström inblandad i Vallentunahändelserna genom hemvärnschefen Hardy Bornholm som på den tiden hette Broström i efternamn.

– Det var genom Hardy som jag kom att blandas in i det som hände och det var ganska naturligt att det var jag som till slut fick ta emot de samlade rapporterna. Och Hardy ville att det skulle vara konfidentiellt, det hade han lovat människorna som vänt sig till honom. 

En del av det som hände rapporterade Björn Svanström vidare till militärområdesstaben i Strängnäs.

– Jag pratade även med försvarsstaben men det försvann väl i allt annat.

När Björn Svanström slutade och blev lärare på hemvärnets stridsskola i Salem förstörde han dokumenten. 

– Jag hade papperen i ett säkerhetsskåp i alla år och jag funderade länge på hur jag skulle göra med dem. Jag tyckte ju att det skulle vara roligt att ha dem kvar men samtidigt hade vi lovat att hålla vittnenas namn konfidentiella. Så jag förstörde dem. Men det som hände 1974 försvinner aldrig ur minnet.

De dokument som Björn Svanström förstörde finns kvar i kopior och på dem finns ditritade hemligstämplar som uppenbarligen är gjorda för hand och inte är officiella.

Fanns det något som föranledde att man skulle hemligstämpla rapporterna då 1974?

– Nej, inget förutom att vittnenas identitet var känslig, säger Björn Svanström som i dag är 82 år.

Det skulle komma att hända också andra svårförklarliga saker i Vallentunaområdet enligt Björn Svanström. Några år senare genomfördes en repetitionsövning med förband som skulle kunna ingripa om en fiende tog Arlanda flygplats. Under övningen visade det sig att kommunikationerna stördes på ett svårförklarligt sätt. Något som senare skulle upprepas vid ännu en övning i Vallentunaområdet. 

– Det var för oss oförklarliga effekter. Vi skaffade geologiska kartor för att se om det fanns något i berggrunden som kunde förklara detta men det hittade vi aldrig.

De uppgifter som finns sparade om händelserna i Vallentunaområdet visar att 93 iakttagelser av olika fenomen gjordes under 1974. Av dessa stod ett gift par för hela 39. Sammanlagt rapporterade 20 namngivna personer och 11 anonyma att de sett fenomen och föremål i området detta år.

1974 blev ett år med många rapporter om ufo över Sverige, ett fenomen som då fortfarande kallades flygande tefat. Svenska försvaret skulle sammanlagt registrera 21 rapporter under året och ufogrupperna ännu fler.

Men vad var det då som hände? Om det inte var militära experiment eller ballonger? Om man inte tror på besök av utomjordingar? Om vittnesmålen är för många och för oberoende för att det ska kunna handla om masspåverkan?

Svaret är: Vi vet inte. Även om flera av de ljuspunkter som sågs sannolikt var astronomiska objekt och flygplan till och från Arlanda saknar flera av Vallentunahändelserna ännu förklaring.

Mer än 40 år efter händelserna lever minnet av ufovågen kvar i Vallentuna. Många av dem som var med är borta, men för dem som finns kvar är gåtan lika stor i dag.

– Vi kanske aldrig får något svar, säger Hillevi Andersson. Jag har grubblat på vad det var i fyrtio år nu.