Första gången jag träffade Gösta Carlsson var den 6 augusti 1987. Då hade jag skrivit och ringt, tjatat och förklarat varför jag ville träffa honom i åtskilliga månader. Gösta Carlsson var en ikon bland svenska ufointresserade. Hans möte med en landad farkost i en glänta utanför Ängelholm den 18 maj 1946 var legendarisk. Den nämndes i de flesta ufoböcker och alla kände till hans berättelse. Men ingen hade tidigare gett sig tid att försöka undersöka omständigheterna kring händelsen.
Av Clas Svahn
När vi träffades i hans villa i Ängelholms södra utkant möttes jag av en storvuxen man med ett fast handslag. En som var van att bli åtlydd och lyssnad på och som kanske inte alltid gav de svar på mina frågor som jag ville ha. Detta vårt första möte skulle bli inledningen på något som tiden växte till en vänskap och ömsesidig respekt mellan oss. Och 1995 resulterade den i en gemensam bok med titeln ”Mötet i gläntan”.
Gösta Carlsson föddes 1918 i den lilla byn Skörpinge strax utanför Ängelholm på Karl XII:s dödsdag den 30 november. Han blev nummer tre i en syskonskara bestående av två äldre systrar, Dagmar och Elsa och den yngre brodern Eric. Pappa Carl Johan var skohandlare men också en skicklig skomakare som kunde konsten att handtillverka de allra mest ändamålsenliga stövlar. Men han var också en framgångsrik biodlare, om än i liten skala, en nog så viktig detalj för att på den tiden klara uppehället för en familj. För Gösta blev biodling snabbt en passion och redan som sexåring, 1924, fick han sin första kupa av pappa. En strandsatt bisvärm som lämnat en av pappans kupor blev Göstas första egna projekt. Men redan andra dagen kom Gösta för nära kupan och blev stucken i tummen. Ett nytt försök en vecka senare gav samma nesliga resultat. Efter en hel del tröst och lite övertalning bestämde sig Gösta för att ge bina en chans till. ”Håll ut, du blir snart immun”, löd pappans råd.
Villan på Hälsingborgsvägen blev en samlingspunkt för traktens ungdomar som gärna kom dit och spelade kort eller gjorde upp planer för kommande fotbollsmatcher. Det blev ofta tal om idrott och Carl Johan Carlsson uppmuntrade alltid ungdomarna.
Men det var hårda tider med fattigdom och nöd i början av 1930-talet. På vägarna kring Ängelholm drev arbetslösa omkring för att tigga till sig en bit mat av bönderna. Då och då stannade några till för en kopp kaffe hos familjen Carlsson som också hade det knapert även om man alltid hade mat på bordet. För Carl Johan och Emma var barnens framtid viktigast och trots att pengarna inte alltid räckte till gavs alla fyra syskonen möjlighet att gå i skolan. Göstas äldre syster klarade både att ta studenten och genomgå handelshögskola, brodern Eric tog ingenjörsexamen i Göteborg och yngsta systern utbildade sig till kassörska och blev sedermera en skicklig amatörfotograf verksam inom Ängelholms fotoklubb. Alla fyra avlade sin realexamen vid Ängelholms samrealskola.
Gösta själv blev aldrig något skolljus. Läxorna var en plåga och betygen medelmåttiga. Istället ägnade sig den unge Gösta Carlsson åt fågelstudier och idrott, två intressen som kom att ligga honom mycket varmt om hjärtat hela livet. Trots allt klarade han realexamen om än med skrala betyg – tolv B (godkänd) av sjutton ämnen och C i matematik talade sitt språk. Det var våren 1934. Framtiden verkade inte särskilt hoppfull. Sitt första jobb fick han i Kattarps lanthandel dit han cyklade varje dag. Och det var på vägen dit som han passerade dammen i Rögle och storögd såg bandyklubben träna eller spela match. Gösta stannade gärna till och tittade. Han lockades av det snabba spelet men lika mycket av kamratskapet och lagandan. Efter militärtjänstgöring som befälselev vid Kungliga Hallands regemente, I16, var han nära att välja den militära banan.
Åren vid infanteriet mellan 1939 och 1941 gav blodad tand, särskilt som släkten hade en lång militär tradition. Gösta trivdes bra med livet i uniform och fick också möjligheten att ägna sig åt såväl boxning som tyngdlyftning. Men han ändrade sig för att istället börja vid Statens järnvägar i Ängelholm där han med tiden avancerade till tågklarerare. En tjänst som han trivdes med och hade i tio år. Midsommaren 1945 gifte sig Gösta och Ester i Höja kyrka och två år senare föddes dottern Yvonne.
På fritiden vandrade han ofta i skogarna kring Skälderviken. Fågellivet intresserade honom liksom alla växter. Det var här den unge SJ-anställde kände sig hemma. Här ville han vara. Naturen med alla dess dolda möjligheter lockade och fascinerade.
Men allt skulle komma att förändras. Efter ett närmast osannolikt möte i en glänta i skogen 1946 gjorde Gösta Carlsson allvar av sin hobby. Borta var planerna på en karriär inom SJ. Istället föddes helt nya tankar och framtidsplaner. I slutet av 40-talet tog han tjänstledigt från SJ och började ägna sig åt pollen på heltid. Under 1950-talet byggde Gösta Carlsson sedan upp det som i dag är en storindustri. Här tog han tillsammans med sina medhjälpare fram naturläkemedel baserade på pollen. Medlen används mot diarréer, hösnuva, infektioner och som förebyggande skydd mot infektioner. Svenska medicinalstyrelsen har dock alltid ställt sig skeptisk till pollenpreparaten vilket inte hindrat dem från att bli försäljningssuccéer.
För en bred allmänhet blev Gösta Carlsson kanske mest känd som mannen bakom ishockeylaget Rögle BK:s första storhetstid i mitten av 60-talet. 1963 byggde han Ängelholms första inomhushall till en kostnad av 1,2 miljoner kronor och bara två år senare, i maj 1965, hade Rögle vunnit division III i förkrossande stil (18 vunna matcher, inga oavgjorda och inga förluster och 224–32 i målskillnad!). Men Gösta Carlsson ville nå toppen och började se sig om efter förstärkningar. Och han nöjde sig inte med vilka spelare som helst. Våren 1965 blev värvningen av Rangers-proffset Ulf Sterner, framför näsan på Västra Frölunda, fortsättningen på en sällan skådad värvningskampanj som inleddes redan 1964 då kanadensaren Des Moroney köptes in som spelande tränare. Efter detta blev Gösta snabbt hjälte på hemmaplan samtidigt som han skaffade sig gott om ovänner i övriga hockey-Sverige. Att köpa ihop ett lag gick inte för sig och ”Pollenkungens” öppna plånbok trissade dessutom upp priserna på de inhemska spelarna, klagade de allsvenska tränarna.
Carlsson själv ägnade sig knappast åt några excesser vid sidan av hockeyn och segrarna firades med kaffe och tårta till spelarna medan fruarna fick en kartong med choklad. Och han tog väl hand om såväl spelare som anställda. I Utvälinge byggde Cernelle 15 villor till sin personal och intill isstadion bostäder åt spelare och tränare. Under några år blev Rögle BK rubriksättarnas favoritlag. Carlsson själv var inte sen att sticka ut hakan för att utmana. Benämningar som ”pollenlaget” och ”pollengrabbarna” var vanligt förekommande och Ulf Sterner själv kom att kallas för ”pollenpyret”. Rögle BK blev fin reklam för Carlssons produkter, något som också retade många. Kritiken hindrade dock inte Rögle BK att marschera upp från division III till allsvenskan inom två år. I februari 1967 blev laget bästa nykomling genom tiderna då man slog Västerås IK med 6–3 i seriens sista match.
För stationskarlen Gösta Carlsson hade livet plötsligt tagit en ny vändning. Framgångsrik och välbärgad fick han finna sig i att beskrivas som ”pollenmiljonären” i artiklar och reportage. I Ängelholm blev han en offentlig person och en av bygdens största söner. Allt han tog sig för hade en smak av framtid.
Men bilden av den egensinnige Pollen-Carlsson med hatten skulle komma att kompliceras. Vad ingen visste var att han var på väg att släppa en bomb. Han skulle komma att avslöja en hemlighet som fick många att tvivla på hur det egentligen stod till med honom. Efter den sista oktober 1971 blev inget sig likt för skomakarens pojke. Det var då han gick ut med sin berättelse om ett märkligt möte i skogen med något som han själv alltid var övertygad om var besökare från en annan planet.
I dag är han borta, denne ovanlige man med sin ovanliga historia. Den 24 september 2003 drabbades han av stroke i sin lägenhet på pensionärsboendet i Strövelstorp och fördes till Ängelholms lasarett där han avled den 4 oktober. Kvar kommer minnet av en övertygad och viljestark människa att finnas, en person som ansåg sig ha stått i kontakt med varelser från andra världar och som reste ett monument på platsen.