Screen Memories

En undersökning om sambandet mellan Science fiction-filmer och UFO-mytologin.

En ufolog vid namn Mark Pilkington har lagt ner stor möda på en utredning om förhållandet mellan science fiction-filmer och UFO-mytologin. Resultatet av sina undersökningar har han beslutat att publicera på Internet. Vi presenterar det här i sin helhet i svensk översättning av Stefan Roslund och Lars Amnestål. Orginalversionen är på engelska och publiceras med tillstånd från författaren.

Innehåll

1.0 Introduktion

2.1 UFO:n

2.2 Science fiction-filmer

3.1 The Day the Earth Stood Still (1951)

3.2 Close Encounters of the Third Kind (1977)

3.3 Bortförandefenomenet (1966-)

4.0 Slutsatser

5.0 Bibliografi

1.0 Introduktion

På en drive-in bio i Texas tog besökarna sina blickar från duken fö;r att i stället betrakta ett underligt, lysande föremål som passerade över deras huvuden. Föremålet kunde inte identifieras och blev alltså ett UFO. Filmen var förstås Independence Day och en dylik händelse oundviklig. Hösten och vintern 1996 inträffade en av de största världsomspännande UFO-vågorna hittills. UFO:n med passagerare iakttog i USA, Europa, Ryssland, Brasilien, Sydafrika, Nya Zeeland, Israel, Australien, Chi le, ja i stort sett överallt. Kan det vara en tillfällighet att denna uppsjö av mystiska flygande farkoster inrapporterades samtidigt som den största av alla filmer om utomjordisk invasion kastade sin skugga över världen? Eller var det ett led i filmbolaget 20th Century Fox marknadsföring av filmen?

En gallupundersökning som gjordes innan Independence Day släpptes visade att 48 procent av amerikanerna tror att UFO finns, att 29 procent tror att vi redan har kontakt med utomjordingar, och att 48 procent menar att regeringen vet mer om UFO än vad man har avslöjat offentligt. Skiljelinjen mellan fantasi och verklighet korsades när Highway 375, som går genom öknen i närheten av den hemliga flygbasen kallad "Area 51" i Nevada, döptes om till "Extraterrestrial Highway" ("Utomjordiska landsvägen"). Detta var däremot helt säkert ett led i filmbolagets lansering av Independence Day. I fi lmen utnyttjas mycket av myterna kring Area 51, en bas som påstås härbärgera beslagtagna flygande tefat och rent av tefatens passagerare, både döda och levande.

Trots att basen har filmats och fotograferats, varit föremål för en miljöskadeståndsrättegång och varit med i många filmer, TV-program och annonser, fortsätter den amerikanska regeringen att förneka dess blotta existens. Delstaten Nevada hoppades på att det nya namnet på landsvägen skulle locka turister till en annars karg trakt. Vem vet vad den amerikanska militären hoppas på? Hur som helst har Independence Day blivit en av filmhistoriens största succéer och bidragit till en ökning av UFO-observationerna världen över.

Det var för hundra år sedan som USA första gången drabbades av mystiska flygande farkoster. Den 17 november 1896 såg hundratals vittnen i Sacramento, Kalifornien, en "elektrisk båglampa" över staden. De påföljande månaderna iakttogs ljusfenomen i form av strålkastare, färgade, klot- och hjulformade ljus, fästa vid stora mystiska mörka föremål som påminde om dagens luftskepp, trots att det första luftskeppet inte avverkade sin premiärtur förrän år 1900 i Tyskland.

Precis som dagens flygande tefat var luftskeppen ett populärt inslag i verk av författare som Jules Verne och Edgar Allan Poe. En del rapporter har senare kunnat avskrivas som påhitt av uttråkade telegrafister, men alla kan inte avfärdas lika lätt. Var det prototyper till luftskepp, hallucinationer eller något ännu mer mystiskt? Det är knappast förvånande att oidentifierade flygande föremål lyste upp den västerländska kulturens aftonhimmel på tröskeln till ett nytt århundrade.

Ett sekel har gått och tekniken har utvecklats oerhört, men ingen har kommit närmare en lösning på UFO-gåtan. Somliga tjänar stora pengar genom att påstå att de sitter inne med svaret. Många, många fler nöjer sig med att tro, alltmedan de slukar avsnitt på avsnitt av "Sightings", "Unsolved Mysteries" och liknande tv-serier.

Det finns så många orubbliga och självförevigande trossystem på det här området att det troligen aldrig blir möjligt att nå en tillfredsställande lösning på mysteriet. För alla som tror på allt från Spielbergs ljusänglar, som vakar över vår planet och några få utvalda invånare, till ombordtagningsutredarnas och konspirationsteoretikernas paranoida och kafkainspirerade värld, är utomjordingarna en realitet här och nu.

För den breda majoriteten är dock UFO lika med science fiction, såsom ämnet skildras på bio och i tv-rutan. Independence Day har blivit ett fenomen i USA som överskuggat Hollywood på samma sätt som de jättelika rymdskeppen i filmen överskuggar Jordens storstäder. Dessa på det hela taget anonyma inkräktare vänder tydligt på trenden från två av de andra stora kioskvältarna i genren: Steven Spielbergs "Närkontakt av tredje graden" och "E.T.", där utomjordingarna porträtteras som vänligt sinnade varelser.

Scenen i Independence Day där en överlycklig UFO-grupp vill hälsa besökarna välkomna till jorden, bara för att ha den tvivelaktiga äran att bli de första som utplånas, är en pik till Spielberg och rymdbrödernas vänner.

Många tv-serier har också tagit upp ämnet, från "Quartermass" på 50-talet till dagens pangsuccé "Arkiv X", som i viss mån också är ansvarig för UFO-manins uppsving på senare tid. Fast frågan om det finns liv på andra platser i universum har fascinerat människan i tusentals år, så det är inte konstigt att det är ett populärt tema i film och tv.

"Faktaprogrammen" om UFO blir också allt fler. Programmet med den påstådda obduktionen av en utomjording uppmärksammades av tidningar och tv-kanaler i hela världen. Ett avsnitt av "Strange but True" (2) som behandlade det berömda Rendelsham Forest-fallet drog 12,5 miljoner tittare i Storbritannien, hälften av alla som tittade på tv 20.30 (3). Ett specialprogam om UFO som sändes 22.30 sågs av 6 miljoner tittare, en hög siffra så sent på kvällen.

Ett annat säkert tecken på UFO-ämnets kulturella betydelse är hur tefaten används i reklambranschen. I både Storbritannien och USA har UFO:n hjälpt till att sälja bland annat kylskåp, bilar, öl, läsk och jeans. Låten "Spaceman", som spelades i ett reklaminslag för Levi's jeans, låg etta på hitlistorna över hela världen och hade en bild av en "grå utomjording" (4) på omslaget.

UFO och utomjordingar har för övrigt förekommit i popmusiken sedan 50-talet. Beatles tog upp ämnet på 60-talet och David Bowie på 70-talet. I dag är det främst representanter för rejvkulturen och technostilen som använder temat, vilket också förekommer på en stor mängd T-shirts, halsband och annat krimskrams.

Syftet med den här artikeln är att undersöka det symbiotiska förhållandet mellan det sätt som UFO och utomjordingar skildras på bio och i tv och det sätt på vilket de uppfattas och beskrivs i verkligheten (5). Det är tveklöst så att filmer kan påverka människors sätt att tänka, särskilt när det gäller företeelser som de inte förstår. Det finns fortfarande människor som är rädda för att bada sedan de sett filmen "Hajen" på 70-talet. Jag hoppas kunna visa att det förekommer ett utbyte av teman och fantasiprodukter. Ibland bottnar något påhittat i ett upplevt faktum, ibland har det rapporterade faktumet helt klart sin rötter i något påhittat. Ett tydligt, om än extremt exempel på det sistnämnda inträffade i England i slutet av 80-talet. I det sista avsnittet av "The Colbys", en uppföljare till Dynastin, blir huvudpersonen Fallon bortförd av ett UFO. Hon återkommer senare i Dynastin och berättar där om det som hade hänt.

Strax därefter kontaktades den brittiska UFO-organisationen BUFORA av en kvinna som redogjorde för en ombordtagning som var identisk med den i tv-serien. Det datum som kvinnan uppgav sammanföll exakt med det datum som avsnittet sändes (6). Som tur var upptäckte utredaren kopplingen.

Dylika exempel på hur fiction förvandlas till verklighet är sällsynta, men det går att spåra många grundläggande beståndsdelar i UFO-mytologin, särskilt på ombordtagningsproblematikens område, till symboler inom science fiction i film, tvoch konst.

Dynastifallet är intressant i och med att det visar på processens cykliska natur. Manusförfattarna hade med stor sannolikhet inspirerats av två framgångsrika böcker i ämnet som kom 1987: Budd Hopkins "Inkräktarna" och Whitley Striebers "Närkontakt". Kvinnan som kontaktade BUFORA och vars berättelse var en kopia av berättelserna i böckerna, beskrev i själva verket en dröm eller fantasi inspirerad av något påhittat som var baserat på fakta, vilka i sin tur kan ha inspirerats av andra påhitt, och så vid are. Det här är ett typiskt "Vad kom först - hönan eller ägget?"-scenario. Det är omöjligt att hitta tillbaka till ursprunget. De troende kan alltid hävda att de som i sitt manus skapade det påhittade, omedvetet projicerade en egen verklig UFO-upplevelse.

Det vore emellertid grovt förenklande att påstå att hela UFO-mytologin härstammar från science fiction. I våra dagar och vår kultur är ombordtagning av utomjordingar det gällande konceptet, men samma människor skulle kanske ha rapporterat om älvor, gudar eller demoner (7) om de hade levt i en annan tidsålder.

I vår sekulariserade, teknikmättade värld har bilder och idéer i visuell science fiction ersatt de gamla gudarna. UFO är en levande mytologi i vår tid. Genom att studera dess roll i populärkulturens dominerande former - biofilm och tv - kan vi kanske skaffa oss vetskap om hur en sådan mytologi bildas, växer och greppar oss västerlänningars föreställningsvärld.

2.1 UFO:n

Det är typiskt för vår postmoderna ålder att de flesta som hör ordet UFO genast ser framför sig flygande tefat från andra planeter. UFO står för Unidentified Flying Object ("Oidentifierat flygande föremål"), så tekniskt sett är allt UFO till det blir identifierat. Termen myntades 1952 av Edward Ruppelt, ansvarig för det amerikanske flygvapnets "Project Bluebook" med uppgift att utreda UFO-fenomenet.

Föremålen hade kallats "flygande tefat" sedan Kenneth Arnold i juni 1947 hade sett nio starkt lysande blåvita farkoster flyga över Kaskadbergen i delstaten Washington. Han beräknade deras hastighet till 3.000 km/h och beskrev deras rörelser som ryckiga, som "skivor som studsar över vatten" (8). En reporter förvandlade hans uttalande till "flygande tefat" och snart fanns historien på förstasidorna överallt i USA.

En gallupundersökning den 19 augusti 1947 avslöjade att 90 procent av amerikanarna hade hört talas om flygande tefat, och det var fler än som kände till Marshallplanen för återuppbyggnad av det krigsdrabbade Europa. Det spelade ingen roll att Arnold inte hade beskrivt cirkelrunda föremål; de närmaste dagarna kom det in massor av rapporter från hela landet om "tefat", "skivor" och "navkapslar". Rapporteringen kulminerade den 4 juli med 88 rapporter från 400 ögonvittnen i 24 olika delstater (9).

En annan viktig händelse i UFO-historien inträffade den 8 juli, när tidningen Roswell Daily Record hade följande rubrik: "Flygvapnet fångar flygande tefat i Roswelltrakten". Historien uppmärksammades världen över, men nästa dag förklarade flygvapnet att det vrakdelarna som påträffats tillhörde en väderballong.

Fallet var bortglömt i över trettio år ända tills Jesse Marcel, underrättelseofficeren som först tog hand om vrakresterna, hävdade att de var av utomjordiskt ursprung och att en stor mörkläggningsoperation hade satts in. Roswell-incidenten betraktas nu av många som UFO-världens "Heliga graal" och nyckeln till hela gåtans lösning. Ända till 80-talets början hade annars rapporter om kraschade tefat endast figurerat i ufologins utkanter (10).

1947 inleddes det som Ruppelt betecknade som "Oredans tid" (11). Var de mystiska föremålen nya militära farkoster som testades? (12) När militären förnekade detta vände man blickarna mot annat håll med ryssarna som huvudmisstänkta. Men snart insåg man att hastigheterna och manöverförmågan klart överträffade allt som kunde åstadkommas på jorden. Flygvapnet gjorde en hemlig utvärdering åt Pentagon med slutsatsen att ufon måste vara av utomjordiskt ursprung. Rapportens själva existens förnekades senare av det officiella Pentagon.

ET-teorin presenterades för första gången av förre majoren i USA:s marinkår Donald Keyhoe i en artikel i True Magazine rubricerad "De flygande tefaten är verkliga" (13). Redan i första stycket konstaterar Keyhoe att de flygande tefaten kommer från en annan planet och att deras besättningar övervakar oss av fruktan för vår utveckling av kärnvapen. Militären vägrade kommentera Keyhoes påstående och anklagades för att mörklägga hela saken. True Magazine hade rykte om sig som en trov&au ml;rdig och faktabaserad tidskrift och, artikeln "hit the reading public like an 8 inch howitzer" (14), betraktades vid den tiden som "en av de mest lästa och debatterade i historien" (15).

På mindre än två år hade UFO-mytologins två grundpelare etablerats: tefaten är av utomjordiskt ursprung och myndigheterna vet mer än de vill avslöja. Det fanns onekligen viss sanning i det sistnämnda. CIA:s så kallade Robertsonpanel drog 1953 slutsatsen att UFO endast utgjorde ett hot i proportion till den hysteri fenomenet skapade. Flygvapnets roll blev att övertyga allmänheten om att UFO var nys och att man skulle strunta i alla som påstod något annat. "Project Bluebook" blev i princip en PR-övning i att avfärda alla bevis för tefatens existens.

50 år senare har ingenting förändrats, bortsett från att anklagelserna blivit mer extrema. Farkosterna och deras besä;ttningar har kommit i allt närmare kontakt med människorna och deras hemplaneter har flyttats allt längre bort i takt med nya astronomiska upptäckter.

I början av 50-talet mötte kontaktpersonerna vackra humanoider i flygande tefat från Venus, Mars, Jupiter och Saturnus och erbjöds åkturer till månen i deras rymdskepp. Nuförtiden kidnappas folk av små, känslokalla grå varelser från Zeta Reticulis solsystem, intresserade av blod, sperma och ägg till genetiska experiment (16). Lustigt nog tycker båda grupperna om att varna människosläktet att det står på gränsen till utplåning genom kärnvapen eller miljöförstörelse, och de har en böjelse för att göra föruts ägelser som inte slår in.

Under hela denna period har diverse seriösa UFO-undersökningar företagits. Militären har en tendens att hålla tyst om vad de kommit fram till, medan civila UFO-organisationer mer än gärna berättar om vad de funnit. Båda grupper accepterar att den största andelen observationer kan förklaras som misstolkningar av kända fenomen som stjärnor och planeter, bluffar, konventionella eller experimentella flygplan, ovanliga atmosfäriska fenomen, ja rent av fågelflockar. Men det återstår en kärna av upp till 20 procent av alla rapporter som trotsar förklaring och f örblir oidentifierade. Otaliga böcker, artiklar och avhandlingar har skrivits. Undersökningsgrupper har fötts och dött i snart sagt varje land. Men fortfarande återstår observationer som inte kan förklaras.

Somliga liknar det hela vid fysikens eller kosmologins område: ju mer man lär sig, desto större och mer komplicerade blir sammanhangen. Andra undrar om det är meningen att vi ska finna svaret. Fenomenet är kanske en psykologisk elle r kosmisk gåta som syftar till att uppmuntra människans andliga och tekniska utveckling. Emellertid kvarstår frågan om vem eller vad som ligger bakom mysteriet.

Här följer några av teorierna kring ufonas och deras besättningars ursprung:

De är farkoster från andra planeter, solsystem, galaxer eller dimensioner.

De är mänskliga tidsresenärer som utforskar planetens förflutna och skyddar dess framtid.

De är andliga varelser eller själar, tidigare beskriva som änglar eller ljusvarelser.

De är mentala projektioner av det undermedvetna på det objektiva rummet.

De är manifestationer av ett kollektivt undermedvetet, ett översinne, en världssjäl, ett anima mundi.

Teoretikerna kan å sin sida delas in i fyra kategorier:

"Förnekarna", som vägrar acceptera något som faller utanför den etablerade vetenskapens ramar;

"Prosaisterna", som letar efter farkoster i metall och besättningar av kött och blod (eller klorofyll, som i de grås fall);

"Spiritisterna", som söker svaren i själen;

"Psykologerna", som söker svaren i föreställningsvärlden.

De båda sistnämnda koncepten utvecklades på 70- och 80-talet av forskare (17), som visserligen accepterade att fenomenen var verkliga för dem som hade upplevelsen men samtidigt konstaterade att ET-hypotesen inte kunde stödja många av de besynnerliga rapporter som tyder på att det rör sig om visioner snarare än om utomjordiska besökare.

Det kan förstås finnas och finns överlappningar mellan grupperna och det finns ingen orsak till varför alla skulle ha kunnat upptäcka fragment av sanningen. Faktum är att den stora variationen upplevelser med UFO-anknytning gör det troligt att det rör sig om flera olika fenomen. Samtliga idéer har emellertid förekommit inom science fiction.

2.2 Science fiction-filmer

Science fiction-filmens historia är lika gammal som filmhistorien själv. 1895 använde Robert Paul filmen för att skapa en illusorisk tidsresa, inspirerad av H.G. Wells "Tidsmaskinen", skriven samma år. Strax därefter började George Mélies experimentera med egna cineastiska illusioner, vilket 1902 utmynnade i "Resan till månen" (18), ett 21 minuter långt epos med den kanske mest avancerade berättarstrukturen dittills inom filmen. Här presenteras tanken på rymdfärder för första gången tillsammans med de förs ta utomjordingarna, baserade på seleniterna i Wells "De första människorna på månen" (1901).

Sedan dess har film och sf haft en lång, framgångsrik men också besvärlig relation. Filmen är visserligen ett idealiskt medium för att gestalta visioner av en tänkbara framtid, men den saknar förmågan att överföra vissa av sf-litteraturens mer komplexa idéer. Försöken att åstadkomma det sträcker sig från Wells "Things to come" till Kubricks och Clarkes "2001, ett rymdäventyr", men sf-filmer har för det mesta avfärdats som ointelligenta och oviktiga. M ånga pekar främst på 50-talets invasionsfilmer, där kommunister från yttre rymden eller jättelika muterade monster var inställda på att utplåna den amerikanska civilisationen.

Det är överhuvudtaget svårt att definiera sf-filmen. Vad skiljer den från en skräckfilm eller fantasyfilm? Båda versionerna av "The Thing" (Nyby 1951, Carpenter 1982) innehöll störtade rymdskepp och en utomjording, men kunde lik a gärna betecknas som skräckfilmer, där utomjordingen tar kål på de flesta rollfigurerna i en klaustrofobisk miljö. Rodley Scotts "Alien" (1979) och "It! The Terror from Beyond Space" (Cahn, 1958) har liknande handlingar.De flesta antar att en film med ufon/flygande tefat måste vara sf. Tefatsformade rymdskepp har förekommit i tecknade serier sedan början av 30-talet, men det gäller i stort sett alla andra former också och många olika icke-tefatsformade ufon har rapporterats genom åren.

Den första utomjordiska invasionen ägde rum 1945 i serien "The Purple Monster Strikes". De första filmtefaten liknade mer projektiler än bemannade farkoster och dök upp 1948 i serien "Bruce Gentry - Daredevil of the Skies". Liksom tefaten i "The Flying Saucer" från 1950 var de tillverkade på jorden av en ond och galen vetenskapsman. Detta speglar det faktum att de flesta amerikaner fortfarande betraktade de flygande tefaten som en jordisk företeelse, antingen hemliga USA-projekt baserade på tysk teknik eller sovjetryska. I den sistnämnda filmen hade tefaten konstruerats i Alaska (19) av en rysk vetenskapsman som ville sälja dem till USA.

"The Flying Saucer" förhandsvisades faktiskt för FBI innan den släpptes och rykten om statlig inblandning spreds när det gällde "The Day the Earth Stood Still" (1951). Somliga menade rent av att manus hade skrivts av FBI- eller CIA-agenter i Hollywood. Vi lär aldrig få veta om myndigheterna var bekymrade över den ryska figuren i den förstnämnda filmen och det krigs- och militärfientliga budskapet i den sistnämnda, snarare än det faktum att det förekom flygande tefat i dem.

Denna idé har fått sin förlängning i teorin att vissa filmer som handlar om ufon och utomjordingar har varit ett test på allmänhetens reaktion (20) från myndigheternas sida eller som ett slags offentlig utbildning, där människorna förbereds på tanken på vänskapligt sinnade utomjordingar.

Spielbergs "Närkontakt av tredje graden" (1977) betraktas naturligt nog som nästa led i den utbildningen, ett rykte som rent av spreds bland skådespelare och filmpersonal. Enligt en vandringssägen lär president Reagan ha viskat följande till Spielberg under en förhandsvisning av "E.T." i Vita huset sommaren 1982:

"Det finns nog bara sex personer i det här rummet som vet hur sant det är." (21)

Den enormt framgångsrika "Independence Day", med dess djupt antisociala utomjordingar, har säkert åstadkommit förvirring bland anhängarna till denna teori, även om det nog inte dröjer länge förrän även denna film har fått sin plats i "den stora planen".

Science fiction på film har ofta varit oerhört framgångsrik. De båda ovannämnda Spielbergfilmerna, "Star Wars"-trilogin och nu "Independence Day" tillhör tidernas största kassasuccéer. Televisionen har haft svårare att anpassa sf-formatet till mindre skärmar och mindre budgetar, även om det finns lysande undantag.

Några bra exempel är serier som "Star Trek", "Dr. Who", "Quatermass", "The Twilight Zone" och "The Outer Limits". "Quatermass and the Pit" från 1957 är intressant i det avseendet att den innehåller många beståndsdelar som senare skulle återkomma i debatten kring utomjordingars inblandning i mänsklighetens utveckling (22), liksom även olika aspekter på kraschade tefats-problematiken, exemplifierad i Roswell-incidenten.

"Star Treks" uppföljare tenderar att utvecklas till såpoperor i rymdmiljö, medan serier som "V" och "Arkiv X" med stor framgång spelar på människornas fruktan för invasion och konspirationer. Många avsnitt i alla dessa serier tar upp idéer hämtade ur "UFO-loren", och somliga har visat sig oerhört betydelsefulla för dess utveckling. Det gäller bland annat ombordtagningsfenomenet.

Jag har som fallstudier valt "Mannen från Mars" och "Närkontakt av tredje graden", eftersom dessa båda filmer varit stora publikframgångar. Båda har en nära anknytning till UFO-kulturen och visar tydligt hur mytologin på det här området har utvecklats under de femtio år som gått sedan Arnolds observation.

3.1 Mannen från Mars (1951)

1951 var en bekymmersam tid i Amerika. Amerikanska soldater stred i Koreakriget och det kalla kriget visade inga tecken på att tina upp. Tvärtom blev det ett allt bistrare klimat och familjerna på hemmafronten sökte sig allt närmare den värmande tv-rutan eller radion. Men inte för nära - paranoia hade tagit ett allt fastare grepp om politiken i Washington, där senator Joseph McCarthy gick i spetsen för en svartlistning av Hollywood-skådespelare som var misstänkta för något så oamerikanskt som kommunistsympatier.

Det är något av en överraskning att filmen "Mannen från Mars", som är öppet kritisk mot militärregimer och driver något med kommunistjägare, överhuvudtaget blev gjord. Manus skrevs av Edward North och byggde på en novell av Harry Bates, "Farewell to the Master" från 1940. Den regisserades av Robert Wise och utgör en stark kontrast till det mesta som annars producerades under denna tid, inklusive "Fantomen från Mars", som också släpptes 1951. I den filmen porträtteras utomjordingen Klaatu som en sympatisk gentlemannafigur som bör respekteras hellre än att förgöras som ett förskräckligt odjur.

Förtexterna har lagts mot en bakgrund som visar den ändlösa rymden, för att så småningom visa vår planet Jorden. Vi ges på det viset en objektiv synvinkel, distanserade från "den barnsliga avundsjukan och misstänksamheten" i vardagens politik. Det här perspektivet får en fortsättning i det att vi får se nyhetsbulletiner från hela världen som talar om att en mystisk farkost har följts och att den haft en hastighet på 6.400 km/h. "Det här är ingen fortsatt flygande tefatsskräck," berättar nyhetsuppläsaren, "vad det än är så är det något verkligt".

Då, som för att bevisa detta, får vi se farkosten, ett glödande flygande tefat, komma glidande över Capitolium i Washington DC samt huvudena på amerikaner i full färd med picknick och annat. Farkosten är snart omgiven av nyfikna, barn som knuffar sig fram, samt horder av stridsvagnar och soldater med skjutklara vapen. Klaatu, spelad av den brittiske aktören Michael Rennie, stiger fram men bara för att bli skjuten på fläcken då han stoppar sin hand innanför sin silverglänsande "uniform" för att ta fram sin gåva till presidenten. Vid detta stiger Gort, en två och en halv meter lång robot, fram och skjuter en laserstråle som smälter ned stridsvagnarna och kanonerna på sekunden.

Klaatu stoppar denne med några order på sitt främmande tungomål. Han visar på nytt sitt fredliga uppsåt och tas sedan med till ett militärsjukhus.Klaatu berättar för presidentens sekretariat att han är ett sändebud från en intergalaktisk federation och att hans folk har lyssnat på jordiska radiosignaler i åratal. Han vill få till stånd ett möte med alla jordens statschefer för att delge alla ett viktigt meddelande. Detta förnekas honom på grund av att det är omöjligt att samla alla i en värld så full av internationella spänningar och misstro.

Klaatu rymmer och flyttar in hos en familj där familjefadern dödades under andra värld skriget. Snart blir han en surrogatpappa till sonen Bobby som har en hälsosam törst efter kunskap, och kunskap har Klaatu ett outömligt förråd av.

Klaatu blir senare sammanförd med den Einsteinlike professorn Barnhardt som enligt Bobby är den smartaste mannen på jorden. Efter en demonstration av Klaatus krafter, där hela jordens kraftresurser stoppas i en halvtimme, går Barnhardt med på att arrangera ett internationellt möte för världens vetenskapsmän. Helt olika vetenskapsmännen i "The Thing" och flera andra sf- och skräckfilmer från 50-talet, är dessa framställda som fredsälskande och välvilliga. De står helt utanför det svagsinta i krig och babblandet i politik och de låter sig hellre associeras med Klaatu än med sina regeringar.

Medan de återvänder till farkosten ger Klaatu några instruktioner till Bobbys mor Helen för vidare bef ordran till Gort om något skulle misslyckas. Han blir också mycket riktigt skjuten av militären, som nu ser en nationell säkerhetsrisk i att han ännu är i livet. För ovanlighetens skull är det nu Helen som tar över huvudrollen i en film som för övrigt är helt mansdominerad. Hon ger ordern "Klaatu Barada Nikto" till Gort, varpå Klaatu återuppstår. Så ger han sin varning till mänskligheten: Jorden hotas av förödelse genom kärnvapen och det tänker inte den intergalaktiska federationen tillåta av fruktan att dessa vapen kan komma att sändas upp i världsrymden. Gort kommer att lämnas kvar som en sorts rymdpolis och om han så mycket som anar oråd på Jorden kommer planeten att förintas. Att Gort, en själlös robot, nu lämnas att övervaka mänskligheten, kan ses som en kommentar till människans farliga begär efter ny teknik, eller som ett rop på hjälp för en fredligare planet (Klaatu har berättat för Bobby att kärnkraft kan användas i fredligare syften än att tillverka bomber).

Det är intressant att Helen, filmens enda kvinnliga karaktärsroll, blir den enda människa som kan kontrollera roboten Gort. Föreslår filmen verkligen att jorden behöver ett starkare inslag av kvinnligt ledarskap för att mänskligheten ska överleva? På den tiden var detta ett omstörtande förslag, speciellt efter ett krig som hade utkämpats av män, medan kvinnan hade tagit makten i hemmen och på arbetsplatserna. Slutet på filmen är verkligen tvetydigt. Klaatu försöker förhindra att jorden förstörs av människans aggressioner, men Gort lämnas kvar. Han ska förinta jorden vid minsta tecken på aggression från människan. Vi är inte ens värda att förgö;ra oss själva med vår egen teknik, utan vi måste tillåta en överlägsen ras att göra detta med sin metoder.

Planeten har alltså övertagits av rymdvarelser. Det är som Klaatu säger: "Det är ert val - förena er med oss, eller möter förintelse". Inte mycket till valmöjlighet där inte!

Klaatus överlägsenhet stryks under dels av Rennies brittiska uttal, dels av ett antal anspelningar på Jesus och kristet öde. Klaatu kommer till oss från ovan, han tar namnet "Carpenter" när han rymt från militärsjukhuset och han sprider fredsbudskapet till mänskligheten. Myndigheterna blir rädda och skjuter ihjäl honom, men han återuppstår med hjälp av sin egen ljusteknik som också driver hans farkost.

Klaatu berättar för Helen att endast den "Högste anden" har makt över liv och död, inte hans teknik. Om den "Högste anden" är "Fadern", så är måhända Klaatu "Sonen" och Gort den "Helige ande" eller skyddsängeln. Manusförfattaren North kommenterade detta med: "Det var mitt privata lilla skämt. Jag diskuterade aldrig detta med Blaustein (filmproducenten) eller med Wise, för jag ville aldrig ha det accentuerat. Jag hoppades att jämförelsen med Kristus skulle vara undermedveten." (23)

Kanhända med inspiration från "Citizen Kane" ("En sensation") - Wise var med som utgivare av den - så utnyttjar han även i denna film mediernas roll för att presentera allmänhetens och de internationella perspektiven på de olika händelserna i filmen - speciellt tefatslandningen, Klaatus rymning och det världsomspännande elavbrottet. Wise använde också riktiga reportrar för att uppnå auktoritet och realism i dessa filmavsnitt.

Språkbruket i dessa rapporter kopierar både de spekulationer som fanns då om UFO:s ursprung och även de populära metaforer som användes för att beskriva hotet från kommunismen. När Klaatu först kommer till Bensons hus, säger en tv-röst; "Monstret måste jagas som ett djur ... och förintas ... Oskadliggör detta hot från en annan värld". Tidningarna dubbar honom "Mannen från Mars" eller "Monstret på rymmen". Biskind noterade att politiker både på vänster- och högerkanten ofta pratade i termer som anspelade på olyckor, vilda djur och nödsituationer refererande till bland annat "moral termites", "poisonous snakes and tigers" och "rampaging rogue elephants" (24).

Mars har haft en lång historia som en planet där det kan finnas liv, från dagens mikrober i meteoriter till det berömda ansiktet vars "upptäckt" kan dateras till 1877. Då fann en italiensk astronom, Giovanni Schiaparelli, det han kallade "canali" (25) på planetens yta. Detta misstolkades i översättningar som kanaler, alltså byggda av intelligent liv, inte naturligt formade raviner eller "flodbäddar".

Att Mars kallas "den röda planeten" gjorde också sitt till i de ändlösa associationerna till kommunism i dylika filmer. Det gällde även i denna film där Klaatu dubbas till "Mannen från Mars", trots att vi vet att han inte vill något illa.

Filmen kom ut endast ett år efter det att Donald Keyhoes bok "Flying Saucers are real" publicerades, samt True magazines artiklar om UFO:s utomjordiska ursprung. Den kan tillsammans med "The Thing" anses vara den första filmen som presenterade UFO:s som rymdfarkoster. Keyhoe spekulerade också i att rymdvarelserna var intresserade av jorden tack vare våra nyvunna kunskaper om kärnkraft och atomsprängningar.

En stor del av rapporterna kom också från militära källor som testanläggningar för missiler i New Mexico och Nevada. Hans bok var kanske en inspirationskälla för speciella skeenden i manuskriptet, trots att Harry Bates originalmanus kom närapå ett decennium (26) före Keyhoes bok. Filmen innehåller en hel del intressant material för UFO-historien. Ett år efter det att filmen kom upplevde Amerika sin största våg av UFO-rapporter någonsin. Vågen kulminerade i juli med radarobservationer och visuella observationer över två flygfält i Washington DC i två nätter efter varandra.

Tidningarna hade rubriker som "Interceptors Chase Flying Saucers over Washington DC" och "Air Force won't talk", och det överskuggade till och med Demokraternas nationella konvent s om hölls i huvudstaden den aktuella tiden.Flygvapnets växel slogs ut av alla samtal som kom in. Flera bad flygvapnet att inte skjuta på rymdvarelserna, kanske av fruktan för vad Gort då skulle göra med jorden.

Under sex månader 1952 hade 148 amerikanska tidningar över 16.000 artiklar om UFO (27). Till och med den aktade tidskriften Life Magazine hade en artikel med rubriken "Får vi besök från rymden?". Artikeln innehöll kommentarer från väl ansedda vetenskapsmän och den undersökte tio av de "bästa" fallen ur flygvapnets arkiv. Dess slutsats ekade i huvudena på människor överallt: "Vilken kraft får dem att åka i sådan fruktansvärd hastighet?", "Vem, eller vad, finns ombord?", "Varifrån kommer de?", "Varför är de här?", "Vilka avsikter har de som kontrollerar dessa farkoster?".

Detta hände före 1953 års Robertsonpanel, och till och med flygvapnet använde denna UFO-mani i sin värvningspropaganda för rekrytering av markpersonal. Många människor läste om och såg UFO:s, och det kunde bara vara en tidsfråga innan någon skulle träda fram och påstå sig ha haft kontakt med en utomjording. Denna tveksamma ära tillföll den färgstarke "professor" George Adamski. Han var en invandrare från Polen som hade provat på att vara soldat, konstnär, fabriksarbetare, smugglare (under förbudstiden) ledare för "The Royal Order of Tibet" (en religiös grupp i Kalifornien under 1930-talet) och misslyckad science fiction-författare ("Pioneers of Space", 1949).

Det var hans möte den 20 november 1952 med en venusian som gav honom världens uppmärksamhet. Han gavs audiens hos drottningen av Nederländerna, och enligt sina anhängare även hos påven Johannes XXIII dagarna före dennes död.

Hans möte med venusianen ägde rum i den kaliforniska öknen. Adamski åkte ut ensam med kamera och teleskop efter det att han tillsammans med vänner upptäckt ett cigarrformat "moderskepp" då de stått på UFO-spaning. Han upptäckte då en egendomlig man i en ravin:

"Det fanns bara två saker som skilde oss från varandra, som jag lade märke till när jag närmade mig honom: 1. Hans byxor var inte som mina. De såg ut som skidoverallsbyxor och jag undrade varför han bar sådana ute i öknen. 2. Hans hår var långt, det räckte honom till axlarna. Jag förstod att jag nu var tillsammans med en mänsklig varelse från en annan värld." (28)

Mannen var 170 cm lång, hade blont hår, grå ögon, höga kindknotor, en vackert formad näsa, en fin solbränna och det såg inte ut som om han behövde raka sig. "Hans skönhet överträffade allt jag någonsin sett...och jag blev väldigt ödmjukt inställd." (29) Att Adamski rapporterades ha haft sympatier med nazisterna i Kalifornien under 1930-talet gör att man ställer sig frågande inför varelsens utseende, även om denne säkert skulle ha passat in även på en kalifornisk badstrand.

Männen kommunicerade på telepatisk väg och med teckenspråk. Adamski fick veta att mannen kom från Venus, att han hade kommit för att varna människan för hennes krigiska beteende och att kärnvapen var ett hot mot den universella harmonin. Han fick också veta att det redan bodde sådana nordiska venusianer bland oss på jorden. Adamski beskrev senare sina möten med dessa "rymdbröder" på barer och restauranger i Los Angeles. Efter en kort tur med venusianernas farkost, under vilken han tilläts ta bilder (men hans kamera hakade upp sig) for venusianerna sin väg, och Adamski gav ut en detaljerad bok om sina möten i en bästsäljande bok.

Många andra skulle följa i hans fotspår, med möten med män och kvinnor från planeter över hela solsystemet, där kvinnorna hade det bästa i "former och skönhet" och inte behövde behå. Det är uppenbart att mycket i Adamskis historia är löjligt och annat verkar vara direkt taget från "Mannen från Mars". Att han dessutom var en notorisk bedragare är också tveklöst. Han citerades en gång så här: "Om det inte var för 'FDR' (30) skulle jag aldrig ha gett mig in i tefatsbranschen". Annars kunde man inte få honom att försäga sig och han ändrade aldrig sin berättelse, som i och för sig blev alltmer komplex och till slut omfattade månfärder, samröre med regeringsagenter och en del annat.

Även om hans historia idag låter löjlig, så har ingen kunnat avslöja alla hans filmer och fotografier som förfalskningar. Andra har sett och lyckats fotografera liknande objekt över hela världen.

Kontaktmän, och särskilt Adamski, har sedan dess förblivit ett omtvistat ämne för ufologer. Några ser dem som misslyckade clowner, medan andra ser dem som symboler för ämnets ibland bisarra och komplexa natur. Det är inte troligt att sanningen om kontaktmännen någonsin kommer fram, men deras berättelser har hur som helst givit grogrund för utvecklingen av UFO-mytologin.

Många element, speciellt tanken att det skulle bo människoliknande rymdvarelser bland oss på jorden och att människans kärnvapen kan förinta Jorden, är de fasta ingredienserna i dagens uppgifter i ombordtagningsfallen. Det är möjligt att dessa berättelser har sina rötter i 1950-talets science fiction, men eftersom sådana teman är centrala i myt, religion och visioner sedan urminnes tider, är berättelsernas uppdykande i "Mannen från Mars" och liknande filmer att se som ett tecken på att det finns ett samban d mellan epoken man lever i och det som man är mest rädd för i denna epok. Då var det hotet om kärnvapenkrig som svävade över västvärlden. I dag är det miljöförstöringen, som inte bara är ett hot utan en realitet, som genererar berättelser om UFO.

3.2 Närkontakt av tredje graden (1977)

När Steven Spielbergs film "Närkontakt av tredje graden" gick upp på biograferna i USA i slutet av 1977 förebådade den den största UFO-hysterin sedan 1952. Filmen föregicks av den mest ambitiösa reklamkampanjen i filmbolaget Columbias då 50-åriga historia. Annonser över ett helt uppslag, där man presenterade idén och förklarade vad som menades med filmtiteln, publicerades i 27 amerikanska dagstidningar ett halvår före premiären.

Kampanjen byggdes successivt upp under de följande månaderna och den sammanföll med (samt inspirerade säkert) ett pånyttfött intresse för UFO bland allmänheten och i media. En lång trailer som egentligen inte avslöjade något om handlingen visades också på biograferna. Förväntningarna byggdes upp mot en klimax och det var inte så underligt att filmen blev en succé när den äntligen kom.

Steven Spielberg hade alltid varit fascinerad av ämnet UFO och påminde gärna i intervjuer om att han föddes 1947, samma år som den första stora vågen av UFO-rapporter kom. 1963 gjorde han sin första film med en smalfilmskamera. Den var två timmar lång och hette "Firelight". Den handlade om en grupp forskare som utredde UFO-observationer och slutade med en invasion av illasinnade utomjordingar.

Efter att ha läst mycket om det uppmärksammade fallet med paret Betty och Barney Hill (31) 1961 skrev Spielberg en berättelse om två förälskade tonåringar som fick se ett ufo. Under inspelningarna av "Hajen" började han skriva på "Närkontakt av tredje graden" som han gav arbetsnamnet "Watch the Skies" efter slutrepliken i filmen "The Thing from Antother World" från 1951. Den handlade om en officerare på flygvapenbas som var trött på att hemlighålla UFO-rapporter.

Spielberg lämnade manuset till Paul Schraeder och bad honom skriva om det. Han blev ytterst missnöjd med resultatet men beslöt att behålla titeln "Närkontakt av tredje graden", liksom de mystiska och psykologiska inslagen i Schraeder manus. Den nya titeln hänvisar till ett klassificeringssystem som J. Allen Hynek (32) utvecklade för UFO-möten. Hynek var vetenskaplig rådgivare åt flygvapnets projekt "Blue Book" 1952-69. Inledningsvis var han skeptisk men kom så småningom att inse att det fanns en objektiv verklighet bakom fenomenet. UFO-studiet blev sedan hans livsverk. Spielberg använde Hyneks bok "The UFO Experience" ; som underlag för händelserna i filmen och anställde honom som teknisk rådgivare under inspelningen.

Filmen handlar (för de som händelsevis inte sett den) om två helt vanliga amerikaner och en internationell forskargrupp som var för sig söker efter meningen bakom en rad möten med en ickemänsklig ras. Publiken får aldrig veta mer än huvudpersonerna vad det är som händer, mer än att de gradvis dras till ett underligt form at berg, Devil's Tower i Wyoming där närkontakten ska äga rum.

Neary (Richard Dreyfuss) och Guiler (Melinda Dillon) utsätts för förvirrande visuella intryck som klargörs först när de får se berget på tv, ett medium som de förstår bättre än telepati.

Forskarna, ledda av fransmannen Claude Lecombe (Francois Truffaut), följer en rad gåtfulla ledtrådar runt om i världen innan de förses med ljud som de översätter till teckenspråk och som datorerna sedan placerar i ett globalt rutnät.

Att båda grupperna måste tolka de himmelska budskapen tekniskt innan de kan förstå dem anspelar på teorierna av bland andra psykoanalytikern Carl Jung (33) och ufologen Jacques Vallée (34), som inte ser ufon som utomjordiska rymdskepp utan som moderna, teknikbaserade tolkningar av visonära upplevelser, vilka en gång i tiden skulle ha tolkats som uppenbarelser av gudar, änglar eller demoner.

Valet av Truffaut, som även i verkligheten hade problem med engelska språket, tillfogar ytterligare ett element till kommunikationstemat. Han behöver en tolk för att kunna prata med sina medmänniskor, men det är han som kommunicerar med väsendena i slutet, när han går utöver det mänskliga språket med hjälp av ljus och ljud.

Filmen fokuserar både på den uppfattade verkligheten hos UFO-fenomenet och publikens uppfattning av denna verklighet på filmduken. Inslag i fall som rapporterats till Hynek lyfts ur sitt ursprungliga sammanhang och placeras i andra för intrigens skull. I filmen följer ett rödorange klot den större farkosten i stil med Tingeling i Disneys (36) "Peter Pan" (35). Liknande ljus upptar en stor del av UFO-rapporterna, men dess uppträdande i filmen är rent effektsökeri. Poltergeisteffekterna som förebådar främlingarnas ankomst till Guilers hus är också felanvända. Dörrar som slår igen, glödlampor som sprängs och hushållsredskap som får liv rapporteras inte så sällan av UFO-observatörer, men de har nästan aldrig något samband med själva UFO-mötet och manipuleras inte av de främmande väsendena.

I en scen i specialversionen (37) kan man se moderskeppet kasta skugga när det glider fram över ett fält. Den leder fram till filmens kulmen när den gigantiska farkosten visas för första gången. Det bifogar en konkret dimension till dess existens, samtidigt som det i verkligheten är ytterst sällan som skuggor nämns i observationsrapporter, utan endast ljus.

Ett av filmens centrala motiv är kommunikation och språk och därför verkar dessa specialeffekter ganska onödiga. Det bästa exemplet är när Neary, den person som vi själva ska kunna identifiera oss med, ansluter sig till en grupp människor på den plats där han först såg ufona.

Ljussken uppenbarar sig i fjärran och närmar sig alltmer åskådarna, både i filmen och i biosalongen. John Williams musik bidrar till spänningen och dränker alla andra eventuella ljud. Men tystnad är en nyckelfaktor i många UFO-rapporter och därför borde de annalkande ljusen inte åstadkomma något ljud. När musiken når sin klimax visar det sig att ljusen tillhör helikoptrar, och ljuden från deras rotorblad tar då över från musiken.

Spänningen stegras på ett fint sätt, men samtidigt manipuleras biopublikens förnimmelser, vilket bidrar till att ytterligare grumla den oklara UFO-verkligheten. I en film som presenteras som baserad (om än löst) på fakta är det oansvarigt, fast knappast ovanligt. (38)

De religiösa aspekterna på filmen har diskuterats flitigt. En recensent tyckte att han hade hamnat på ett väckelsemöte (39) och en annan menade att det inte var något annat än en kommersiell exploatering av 70-talets populärmysticism och religiösa eufori. (40)

Det ligger något i dessa påståenden, men recensenterna har missat poängen. Visst finns det ett starkt religiöst inslag i filmen. Den centrala repliken "Vi är inte ensamma" kunde ha varit reklam för kyrkan, och för många är tron på utomjordiskt liv en religion i sig själv. Den kräver en tro på det okända och behandlar som alla religioner individens plats och roll i det kosmiska skeendet. Spielberg kallade själv filmen för "kosmisk underhållning" och menade att för den som trodde var det "science fact" och f ör den som inte trodde "science fiction" (41). Denna karakteristik sammanfattar många av de problem som UFO-fenomenet representerar och är särskilt avslöjande eftersom det hänför sig till en film som för många lika gärna kunde vara "science fact".

"Närkontakt av tredje graden" framställer utomjordingarna som vördnadsbjudande och till synes allsmäktiga varelser som överglänser och rent av kontrollerar naturkrafterna. Deras ankomst förebådas av virvlande förebud i molnen och bländande ljusken på marken. De väcker rädsla i dem som kommer i kontakt med deras närvaro, såsom Barry Guilers mor, men när de slutligen visar sig är de som leende små barn.

Främlingarnas barnlika framträdande förlänar dem en oskuldsfullhet som antyder att mänskligheten förlorat sin oskuld och måste skaffa tillbaka den. De vuxna och auktoritativa personerna i filmen, som militärerna, Barrys mor och Nearys fru, är rädda för varelserna. De tror inte på deras existens och vill inte att andra ska göra det heller. Men de som inte har förlorat sinnet för det fantastiska, som vetenskapsmännen, pojken Barry och Neary själv, tar dem till sitt hjärta och släpps därmed också in i deras magiska värld.

Spänningarna mellan forskare och militär är ett viktigt inslag i många sf-filmer. "The Day the Earth Stood Still" är ett typexempel, men kan inte omsättas i UFO-myternas verklighetsuppfattning. De som tror på ufon som konkreta företeelser vidhåller att de enda forskare som känner till eller är intresserade av utomjordingarna och deras farkoster redan medverkar i den stora mörkläggningen. Alla andra forskare vägrar att acceptera sanningen. Forskningsprojekt som SETI ("Search for Extra Terrestrial Intelligence"), som en gång faktiskt delvis sponsrades av Steven Spielberg, betraktas endast som något som ska hjälpa till att dölja sanningen för allmänheten.

"Närkontakt av tredje graden" gick hem både i USA och Storbritannien, där den erövrade priset "Royal Film Performance", uppenbarligen på grund av avsaknaden av sex och våld. Faktum är att prins Philip under en längre tid hade prenumererat på Flying Saucer Review, på den tiden världens ledande UFO-tidskrift. (42)

Filmen drog in mycket pengar, men inte lika mycket som "Stjärnornas krig", som kom ungefär samtidigt. Men dessa båda filmers framgångar tydde på att världen behövde komma undan sig själv vid den här tiden. I USA hade man ännu inte glömt vare sig Watergate eller Vietnamkriget. I Storbritannien rådde svår arbetslöshet och social oro. UFO-ämnet kunde avleda uppmärksamheten. Jimmy Carter, som svor presidenteden i juli 1977 och som själv hade sett ett ufo 1969, hade som ett inslag i sin kampanj kravet på att öppna statens UFO-arkiv. Men de hundratals rapporter som CIA och NSA satt på var så hemliga att inte ens presidenten kunde se till att de släpptes fria.

Rapporterna från hela världen var så omfattande att Grenadas premiärminister Eric Gairy bad om ett FN-möte i november 1977 för att diskutera UFO. Delegaterna fick se "Närkontakt av tredje graden" för att komma i rätt stämning, men en hånfull artikel på Times förstasida påpekade att många länder hade skickat kvinnliga delegater, vilket tydligen skulle tyda på en låg grad av intresse. (43)

Men Times var lika engagerad i ämnet som alla andra. I tidningens index för 1977 tas ämnet "UFO" upp under huvudrubriken "Rymden", men 1978 hade det fått en egen rubrik. 1977-79 innehöll Times 45 längre artiklar om UFO. Dessutom rapporterade man nästan dagligen om observationer som gjorts i Storbritannien, USA, Australien, Nya Zeeland, Italien, Polen, Sydafrika, Israel och Sovjetunionen, för att inte tala om ledare, kommentarer och till och med politiska skämtteckningar.

Den 18 januari 1979 debatterades ämnet UFO i parlamentets överhus sedan en motion lämnats om att staten skulle publicera allt man visste. Motionen röstades ner men ledde ändå till att en undersökningsgrupp över partigränserna tillsattes. Den leddes av Lord Clancarty, som redan var väl insatt i ämnet.

Andra tidningar som Sun och Daily Express var också på hugget. Den sistnämnda hade rättigheterna till publiceringen av manuset till "Närkontakt av tredje graden" och avlönade ufologen Jenny Randles så att hon kunde fara land och rike runt och utreda UFO-rapporter, samtidigt som gjorde reklam för filmen.

Enligt Jenny själv visade det vilket häpnadsväckande intryck filmen hade haft på samhället, även om det inte ledde till nya vågor av UFO-observationer. I stället fick det vittnen att träda fram och berätta om gamla iakttagelser som de tigit om av rädsla för att bli hånade. (44)

John Spencer, som då var ordförande i Storbritanniens största UFO-organisation BUFORA, minns att medlemsantalet fick ett rejält uppsving under månaderna före och efter premiären på "Närkontakt av tredje graden" och att det kom inte ett stort antal UFO-rapporter. (45)

Andra källor (46) tyder också på att UFO-observationerna runt om i världen fyrdubblades under den här tiden. Samtidigt visade en opinionsmätning i USA 1978 att andelen personer som trodde att UFO-fenomenet var verkligt endast hade vuxit med tre procentenheter till 57 procent sedan 1973. Lika många svarade "vet ej" båda gångerna.

Trots att "Närkontakt av tredje graden" blev en enorm kassasuccé i hela världen och tveklöst bidrog till att få upp allmänhetens ögon för ämnet UFO är det svårt att bevisa att filmen verkligen åstadkom en lavin av iakttagelser under månaderna kring dess premiär. Förhandsreklamen inspirerade säkert människor att hålla ett extra öga på himlen och därmed misstolka himlakroppar och människotillverkade föremål.

Men samtidigt kom det in massor av intressanta rapporter under åren 1976-78. Här är några exempel: I Bass Strait söder om Australien försvann ett flygplan, sedan piloten rapporterat över radion att han hade haft en okänd farkost direkt över sig. I Fuijan i Kina dödades två barn och 200 personer skadades när två stora orangefärgade klot med ett surrande ljud svepte fram över publiken på en utomhusbiograf (det var inte "Närkontakt av tredje graden som visades).

Fast påverkan från filmer syns ännu tydligare i den snabbt växande mytologin kring så kallade ombordtagningsfall. (47)

3.3 Bortförandefenomenet (1966 - ?)

Under mitten av 1950-talet fanns det ett antal människor som fruktade för en invasion från yttre rymden och för många människor under 1990-talet är denna en realitet. Historien lyder ungefär så här:

I juli 1947 kraschade en främmande farkost i Roswell, New Mexico. Fyra utomjordingar återfanns varav en fortfarande var vid liv. Eftersom det upplevdes som ytterst viktigt att bevara detta hemligt från allmänheten, tillsatte president Truman en hemlig grupp med internt styre, med kodnamn "Majesty" eller "Majestic". Den skulle befatta sig enbart med UFO och utomjordisak händelser. Varelserna var humanoida, ungefär 120 cm långa, utan hår eller öron. De hade enbart öppningar för näsa och mun, stora svarta och lite sneda ögon och de kommunicerade med telepati.

Detta var "De grå" från Zeta Reticuli, och många av dem lever här på jorden i underjordiska baser som finns utspridda runt hela jorden. En av dessa ligger i Dulce, New Mexico, ytterligare en finns långt in i den militariserade zonen i Nevadaöknen, och ännu en finns i ett berg på Puerto Rico.

"Den grå" som överlevde Roswell-kraschen levde under ett antal år, och så småningom togs kontakter med andra av samma sort (48). "Majestic"-gruppen gjorde ett avtal med de nya som kom. I utbyte mot utomjordisk teknik, inklusive den teknik man använt i de nya Stealth-planen samt system med anti-gravitation, så skulle "De grå" få fria händer att prova genetiska experiment att få fram en hybrid mellan människa och rymdvarelse. Deras avsikt med detta är antingen att återbefolka sin egen planet med hybride r, eller att träna dessa hybrider att ta över styret på Jorden efter människans undergång år 2012. De människor som utvalts av "De grå" är de som vi kan läsa om som "ombordtagna". Och enligt en unders&ou ml;kning (49) så finns det enbart i USA15 miljoner människor som säger sig ha blivit bortförda.

De som tror på bortföranden är inte ointelligenta. Bland de främsta förespråkarna återfinns Budd Hopkins, professorn i historia vid Templeuniversitetet David Jacobs, Pulitzerpris-vinnaren John Mack (tillika psykiatriker vid Harvard). Dock finns det ett flertal variationer i rapporter om ombordtagningar. Det finns inga identiskt lika rapporter och de är ofta visionsliknande berättelser mer än kalla fakta. Men den version av bortförande som fått flest anhängare i USA är känd som "Classic Abduction Syndrome" ("klassiskt ombordtagningssyndrom") och förkortas hädanefter som CAS.

Dagens scenario har utvecklats sedan tidigt 1980-tal. Ombordtagningsfall har varit en mindre känd sida av UFO-fall dessförinnan (50) (Med ett par undantag; övers anm.)

1966 började ombordtagningar komma till allmänhetens kännedom i och med det som hände paret Barney och Betty Hill från New Hampshire 1961. Av förespråkarna för CAS var deras händelse "förebilden" för andra ombordtagningsfall som kom efter.

Incidenten inträffade - liksom många andra liknande händelser - medan de körde i bil på väg hem nattetid. De minns att de såg ett starkt mångfärgat ljussken på himlen som följde dem för att till slut stanna inte långt från deras bil. Då såg de att föremålet var format som en pannkaka. Barney gick då ur bilen för att titta på det med kikare. Han blev chockerad över att ansikten såg tillbaka på honom.

I panik hoppade han tillbaka in i bilen och de körde därifrån. De hörde också en hög ton från bilens bagageutrymme. När de kom hem var de två timmar försenade och båda var omtumlade och desorienterade.

Betty läste allt hon kom över om UFO och fick därefter många mardrömmar som handlade om deras egen närkontakt. I drömmarna var deras bil fullständigt omringad av små män, klädda i militäruniformer, som tog med Barney och Betty ombord på det lysande flygande tefatet. Männen var inte skräckinjagande, utan uppträdde mycket korrekt. Betty berättade att de hade stora näsor och jämförde dem med komikern Jimmy Durantes (51).

Ombord blev Betty utsatt för medicinska experiment och grundligt undersökt med hjälp av nålar. Bland annat fick hon en smärtsam injektion i enligt männen, var ett graviditetstest. Efteråt blev hon visad en stjärnkarta och hon försökte också lägga beslag på en bok som hon hade fått syn på, men hon blev tvungen att lägga tillbaka den. Männen sade sedan till henne att hon inte skulle komma ihåg händelsen alls sedan hon blivit återförd till bilen. Barney blev också dålig. Han fick magsår och besvär med könsorganet och han gick även i psykoterapi.

Slutligen förknippade de båda sina besvär med sin UFO-observation och de kom i kontakt med den eminente psykiatrikern dr Benjamin Simon. Denne hoppades komma åt källan till deras problem med hjälp av hypnoterapi (Användandet av regressiv hypnos-teknik har blivit standard inom forskningen kring bortföranden och praktiseras ofta av rymdvarelsesugna amatörer, som ställer ledande frågor till sina patienter för att få de svar de vill ha).

Många är av den meningen att hypnos fungerar som ett sanningsserum, men så är det inte. Dr Simon sade själv när han hade undersökt paret Hill att "det måste underförstås, att hypnos är en stig till den sanning som patienten känner och som denne upplever som sanning. Sanning är det som patienten tror är sanning..." (52)

Paret Hill undergick fyra separata sessioner. Bettys berättelse överensstämde helt med hennes drömmar, medan Barney hade blundat sig igenom nästan hela upplevelsen. Han kom dock ihåg en sorts tub där hans sperma togs upp genom penis (53), och han beskrev varelserna som "nazistliknande", med stora, sneda ögon (inte svarta). Men de hade varken öron eller näsa. Betty tog senare tillbaka sin anmärkning om Durante-näsorna, då hon hörde Barneys version av händelsen. Kanske hon förstod att det lät fånigt.

Att paret Hill såg någonting underligt på himlen är allmänt accepterat - på en närliggande flygbas markerade radarn ett okänt föremål över det område och vid den tidpunkt då närkontakten ägde rum - men vad som hände därefter är däremot väldigt osäkert. Den stora likheten mellan Bettys drömmar och den berättelse hon lämnade under hypnos var något ovanligt, enligt dr Simons erfarenhet. Detta ledde honom att tro att hela händelsen var en inre, fantiserad dramatisering av inre konflikter som utgick från problem i deras äktenskap (Betty är vit och Barney var färgad). De hade utlösts av fruktan (54) efter närkontakten.

Förespråkarna för att ombordtagningar är reella hävdar, att det inte finns några kopplingar i den egna kulturella bakgrunden som kan försvara de olika detaljerna som finns i ett ombordtagningsscenario. (55) Å andra sidan, har det visats att så visst kan vara fallet. Ombortagna har gott om kulturellt material som kan medverka till att fantasin skenar iväg med individen. Det är speciellt intressant att betrakta paret Hills berättelse utifrån denna aspekt.

Bettys berättelse har anmärkningsvärda likheter med filmen "Invasion från Mars" från 1953, som var mycket populär när den släpptes på bio, och det är troligt att den sändes på tv före Hills närkontakt sent året 1961. Om man har i åtanke att Betty först återupplevde sitt bortförande i drömmar och efter det att hon läst UFO-litteratur, samt att det är känt att drömmar sammanväver olika moment och teman från olika skeenden i livet, så verkar det troligt att även en lågbudgetfilm som "Invasion från Mars" satte fantasin i rörelse efter en omtumlande och skrämmande UFO-upplevelse. I filmen landar ett flygande tefat och ut ur detta kommer stornästa rymdvarelser med stora ögon (56), som kidnappar människor. De blir passivicerade och får inplantat som gör att de blir styrda av rymdvarelserna. I en scen har en ung kvinna placerats på ett operationsbord och hon har fått en stor nål inkörd i nacken.

Barneys version kom bara till uttryck under fyra sessioner under hypnos, och vi kan anta att Betty talat om för honom vad hon drömt om; det tog två år innan paret kom till dr Simon. På så vis kan detaljen om spermaprovet ses som en analogi till graviditetstestet som Betty fick utstå.

Det är detaljerna om hur varelserna såg ut som är mest avslöjande. Barneys beskrivning säger ingenting om de stora näsorna utan istället var de "nazistliknande". Det var deras stora ögon "som talade till honom", något som Betty helt utelämnar i sin berättelse. En möjlig förklaring till Barneys beskrivning kan finnas i science fiction-serien "The Outer Limits" och avsnittet "The Bellero Shield".

Avsnittet visades den 10 februari 1964, tolv dagar innan den första sessionen med dr Simon, då Barney för första gången nämner varelsernas ögon. I avsnittet fanns en varelse med som hade ögon som nästan sträckte sig till tinningen, en detalj som säkerligen publicerades flitigt i samband med att avsnittet skulle visas. Vid ett tillfälle säger varelsen: "Alla som har ögon, har ögon att tala med."

Även om det aldrig kan bevisas att det är just dessa detaljer som påverkat makarna Hill, så är det ändå viktiga detaljer om likheter som inte ska ignoreras vid en undersökning av Hills närkontakt (57).

De här är inte de enda förebilderna för ombordtagningar i science fiction-genren, det finns tvärtom alldeles för många för att rada upp (58). Vissa filmer behandlar enbart ombordtagningar, som till exempel "Fire in the sky", som återberättar det något tveksamma fallet om Travis Walton 1975, samt tv-filmen "Inkräktarna", som är baserad på Budd Hopkins bok. Den, tillsammans med Whitley Striebers bok "Närkontakt", initierade den första stora vågen av ombordtagningsmani i mitten av 1980-talet.

Andra mindre iögonfallande influenser inkluderar "The Manchurian Candidate" från 1962, där det finns med detaljer som påminner om CAS. Men här är det koreansk militär, och inte rymdvarelser, som är kidnappare. Detaljer som bortföranden, samråd med kidnapparna, hjärntvätt och påtvingade nya minnen - allt är komponenter i ett klassiskt bortförande.

David Jacobs är en av de nyss nämnda förespråkarna för att ombordningsfall är reella. Han har i sin bok "Secret Life" skrivit: "Inte ens Star Trek, som troligen har setts av fler amerikaner än någon annan science fiction-serie, visar tecken på konspirationer som kan leda till påhittade ombordtagningsscenarier." (60)

Uppenbarligen har David Jacobs inte sett Star Trek. Både den första episoden - "The Cage" (1966) och ett dubbelavsnitt "The Menagerie" som sändes senare i samma serieomgång - visar en tydlig likhet med senare ombordtagningar och konspirationer. I avsnittet blir Kapten Pike (61) kidnappad av små skalliga rymdvarelser med stora huvuden. De lägger honom i en glasbur tillsammans med en kvinna. De kommunicerar med telepati och har kraften att styra människors hjärnor med viljekraft. De skapar hallucinationer och illusioner för att på telepatisk väg känna de starka mänskliga känslor som de själva är oförmögna att känna. De vill att kaptenen ska göra kvinnan gravid - allt i syfte att de själva ska få arbetare till att återup pbygga och återbefolka den egna planeten.

Kopplingen mellan science-fiction och klassiska ombordtagningsfall blir således väldigt tydlig.

Varför är då dagens rymdvarelser för det mesta (62) grå, inkapabla att ha känslor och uttryckslösa, bortsett från de stora svarta ögonen: och varför gör de dessa experiment med människor? Sannolikt har varelserna som visas i "Närkontakt av tredje graden" spelat en avgörande roll i den visuella utvecklingen av de utomjordiska kidnapparna. Förespråkarna för CAS skulle säga att detta beror på att reella rymdvarelser stått som förebilder för filmmakarna. Detta är inte sant. Varelserna i "Närkontakt av tredje graden" växte fram ur olika modellförslag, och i sista minuten bestämde Spielberg att huvudena skulle ändras, eftersom de kunde uppfattas som alltför hotfulla annars. (63)

Kanske är det så att "De grå" är ett porträtt av den moderna människan själv. Många ser vår samtid som grå och känslokall, styrd av grå ledare och grå teknologi, där alla drivs av det kallsinniga begäret till välstånd och ägodelar. Varelserna liknar mänskliga foster, så kanske de representerar våra egna barn i framtiden, frambringade av dagens kalla mänsklighet. De överdrivet stora huvudena och ögonen skulle, enligt David J. Skal, kunna återspegla dagens enorma media- och informationsutbud. Detta leder till att huvud och ögon måste växa för att klara de nya kraven på människan, medan övriga kroppsdelar och organ krymper (64). Scenariot med ombordtagningar växte fram samtidigt med vårt eget uppvaknande, och skräcken inför transplantationer och djurförsök, som utfördes av förment kallsinniga vetenskapsmän.

Ombordtagna talar ofta om att de kände sig som försökskaniner. De som ser med mer förlåtande ögon på "De grå", ser dem som vetenskapsmän som gör allt de kan för rädda en utrotningshotad djurart, med märkning och medicinska tester för att kunna kartlägga djurartens rörelser.

En av de mer spektakulära ombordtagningsfallen,sägs ha ägt rum på Manhattan i New York den 30 november 1989. Händelsen innehåller alla de klassiska ingredienserna om konspiration och slutar i förvirring. Linda Cortile berättade för forskaren på ombordtagningsfall, Budd Hopkins, att hon hade svävat på en blå ljusstråle ut från sin lägenhet på tolfte våningen, mitt emot lastkajen till New York Times, samt genomgått den klassiska proceduren för ombordtagna på ett UFO.

Över ett år senare emottog Budd Hopkins ett brev från två män - Richard och Dan, som påstod att de var de säkerhetsmän som eskorterade dåvarande generalsekreteraren i FN Perez de Cuellar tvärs igenom stan då deras bil plötsligt stannade. De bevittnade då hur Linda Cortile tillsammans med rymdvarelser svävade ombord på ett stort UFO, som efter detta flög ner i East River och försvann.Flera månader senare kom en kvinna till honom. Hon påstod sig ha bevittnat samma händelse från Brooklynbron. Händelsen publicerades i media över hela världen, och Hopkins håller på att ge ut en bok om händelsen (finns numera utgiven, övers. anm,). Vid en undersökning gjord av George Hansen, Joe Stefula och Rich Butler fann de att detta fall var än mer egendomligt än det verkat vid första anblicken.

Cortile påstod sig ha blivit kidnappad, hotad och sexuellt trakasserad av två "säkerhetsvakter" (som senare visade sig vara CIA-agenter) och hade ännu inte fått göra polisanmälan. Det fanns många skiljaktigheter mellan de olika rapporterna från de inblandade, men fallet försvarades ihärdigt av de mest framträdande figurerna inom amerikansk ufologi.

Mest relevant för föreliggande studie är de slående likheterna mellan Cortiles berättelse och en bok med titeln "Nighteyes" av Garfield Reeves-St evens, för första gången utgiven i april 1989, ett par månader innan Cortile för första gången kontaktade Hopkins. I undersökningen av Hansen, Stefula och Butler tas bland annat dessa slående likheter mellan boken och Cortiles berättelse upp. (65)

Cortile blev ombordtagen på ett UFO som svävade ovanför hennes höghus i New York och det blev även Sarah, en av figurerna i boken. Dan och Richard påstod till en början att de hade varit ute på uppdrag och blev då indragna i ett ombordtagningsfall tidigt i gryningen. Så gick det också för Derek och Merril, de två federala agenterna i boken. Linda blev kidnappad av Dan och Richard och kastad in i en bil.

Figuren Wendy blir i boken kidnappad på ett likartat sätt av Derek och Merril. Linda påstod sig ha blivit skuggad av någon i en skåpbil och skåpbilar användes i boken för skuggning. Dan bl ev inlagd på sjukhus för ett emotionellt trauma och likaså blev en av agenterna i boken inlagd på sjukhus. Under kidnappningen tog Dan med sig Linda till ett "säkert hus" på stranden. Även i boken tar Derek med sig Wendy till ett liknande hus, även detta beläget på en strand.

Budd Hopkins är en framstående UFO-forskare och han bor i New York. Han har även skrivit ett antal böcker om ämnet och han finns med som figur i boken i gestalten Charles Edward Starr. Före kidnappningen kontaktade Linda Budd Hopkins om ombordtagningen. Detta gör även Wendy i boken. Linda och Dan hade vid ett par tillfällen blivit ombordtagna samtidigt och samtalat med varandra under händelsen. Wendy och Derek delar denna erfarenhet i boken. Dan blev kär i Linda och detsamma hände i boken mellan Derek och Wendy. Fotografier togs på Linda på stranden, som senare sändes till Hopkins. I boken spelar fotografier tagna på stranden en central roll. De otroliga likheterna mellan dessa två historier kan inte bara avfärdas som tillfälligheter.

Någon driver ordentligt med någon annan här, men vem som gör vad mot vem kommer troligen att fortsätta vara en olöslig gåta. Det enda säkra är att vem som än försöker ta sig an denna händelse måste göra det med varsamhet, speciellt som Hopkins och dennes kollegor är beslutna att acceptera händelsen som sann och äkta, samt att händelsen publicerats, trots att ingen ordentlig undersökning genomförts. Dessutom har man att göra med respektabla UFO-grupper och dito publicister.Men Hopkins kontrollerade inte väderförhållandena som rådde under kvällen för ombordtagningen. Inte heller kontrollerade han detaljer i Linda Cortiles berättelse som senare bevisligen var falska.

Ändå accepterar och publicerar två prominenta UFO-grupper Hopkins upptäckter helt okritiskt och de vägraracceptera Hansens, Stefulas och Butlers undersökning.

De som känner Budd Hopkins säger att han är en seriös och ärlig man med en genuin tro på sitt arbete. Men i detta fall har han låtit rykten och mytspridning totalt få överhanden över verkligheten (66). Fall som detta fungerar som ett tvåeggat svärd för UFO-forskare. Utan dem skulle det bli föga allmänt medvetande om uppgifterna kring mysterierna kring syndromet om ombordtagningsfall.

Men de kontinuerligt inkommande historierna om "De grå rymdvarelserna" och UFO tjänar också som skärmar, som döljer de verkliga orsakerna bakom dessa bisarra individuella upplevelser.

4.0 Slutsatser

I den här artikeln har jag demonstrerat hur vissa berättelser om UFO kan spåras till allehanda visuella och tematiska ämnen inom science-fiction-genren. Jag anser, däremot, att hellre än att avföra hela UFO-diskussionen som fantasier, genererad i det mänskliga psyket, så visar denna skrift den överväldigande komplexitet som finns inom fenomenet UFO. För det mesta avspeglar sig den moderna tekniken och vad som, för dagen, visas i media, i de UFO-rapporter som kommer in:

I våra dagar handlar det mycket om "flygande tefat" och "de små grå", men ändå kvarstår frågan om vad som egentligen har hänt vid en UFO-observation. Jag har, till exempel, visat att de stela gränser som fanns om det klassiska bortförande-scenariot, som utvecklades som ett misslyckat försök att ge en förklaring åt dessa rapporter, har sin grund i en rapport som i sig är väldigt uppskakande. Det är det klassiska bortförande-scenariot som är det tydligaste och mest mediavänliga; man gjorde försök att standardisera den stora mängd rapporter om bortföranden som innehöll detaljer om icke-humana väsen. I rapporter utanför USA och Storbritannien, finns en häpnadsväckande variation på färgstarka varelser, som ofta har sina ursprung i det lokala områdets kulturhistoria. USA:s kulturdominans över världen börjar färga av sig även i UFO-rapporterna, och "de små grå" har börjat dyka upp i rapporter även utanför USA.

Jag hyser inga som helst tvivel om att dessa personer är med om något extremt ovanligt. Dessa kategoriseringar och andra indelningar av "fakta", är det mänskliga sättet att reagera på ovanliga händelser och sådant vi inte kan förstå, och det är här som influenserna från populär-litteraturen lyser igenom starkast. Många människor, som är med om något sådant, vill få en förklaring på sin upplevelse av "expertisen", som framträder i tv eller skriver böcker.

Många blir hänvisade till stödgrupper, där det man " tror" förstärks och minnen omformas och återskapas: Det är så myten blir verklighet. Gradvis har de många olika ingredienserna i de klassiska bortförande-scenarierna fått ett alltmer utbrett erkännande. Medan media kan skriva hyl lmeter om utomjordiska kidnappare, är det troligt att attitydsförändringar om detta komplex är en långdragen process, speciellt som alternativen är än mer odefinierbara.

Att vissa UFO:n är oidentifierbara står utom allt tvivel. Det finns alltför många rapporter av trovärdiga vittnen och rapporter där flera vittnen sett samma sak, alltför många radar-visuella rapporter av piloter, alltför många foton och filmer, alltför många hemligstämplade militära och statliga dokument. Att allt detta skulle vara lögner, misstolkningar och hallucinationer verkar mer osannolikt än de förklaringar som lagts fram genom åren.

Konspirationstankarna om staten och "de små grå" är lätta att spåra till dokumenten om "Majestic 12", som ufologer fick kännedom om i början av 80-talet. Det visade sig snart att dokumenten var falska och avsedda att sprida felinformationer för att undvika upptäckter av annan, verklig, hemlig information. Det fick avsedd verkan, ufologerna skrev om varandra istället för att undersöka UFO-rapporter. I dessa tider med misstro mot staten och regeringen, är det ingen märkvärdighet att konspirationsmisstankar får fäste och blommar ut. Speciellt i USA har militanta grupper, tagit in UFO-konspirationer i sina anti-statliga idéprogram.

I Arizona finns en militant grupp, ledd av den ljusskygge Bill Cooper (skjuten av polis 2001; övers. anm), som påstår sig ha arbetat för flottans underrättelsetjänst, och använts som frontfigur vid UFO-konvent. Timothy Mcveigh, den huvudmisstänkte för attentatet i Oklahoma, skyller sitt agerande på ett implantat han fått vid en ombordtagning. Han har berättat om flera UFO-observationer vid polisförhören. Succén "Arkiv X", som använder många ingredienser i UFO-konspiratio nen i sina manus, är ett bevis på populariteten hos allmänheten om "sökandet efter sanningen". Devisen "Jag vill tro", "Sanningen finns där ute" och "Lita inte på någon" är konkreta uttryck för hoppet, tilltron och paranoian som driver UFO-industrin. Många tittare anser ännu att "Arkiv X" bygger på sanna (67) händelser, och försäkrar därmed, indirekt, att konspirationstankarna hålls i fokus och att UFO finns i allmänhetens sinnen.

Alltmedan fler planeter upptäcks, och tros kunna hysa liv, och tankarna kring utomjordiskt liv synes alltmer troligt, är det knappast troligt att utomjordingar någonsin kommer att försvinna ur allmänhetens fantasier. Snarare tvärtom; då invasionsfilmer av stor skala ständigt kommer ut till biosalongerna, till exempel "Independence Day", "Men in Black", "Area 51 - The Movie", "Arkiv X - filmen". Alla dessa tar upp konspirationstankarna på olika sätt.

För de eldigt troende är det antingen den sista möjlighet en att komma sanningen på spåren, eller möjligheten att avslöja regeringens tveksamma affärer. Eller regeringens möjlighet att slutgiltigt få allmänheten att skratta åt teorierna om konspiration. För de flesta är sådana filmer den oundvikliga följden av koll isionen mellan populärlitteratur och den moderna mytologin. Det är osannolikt att "Independence Day" (68), och dess efterföljare, kommer att skapa nya vinklingar på UFO-myten, på grund av sin tillkomst och tiden för sin tillkomst. Ufologin har, liksom nästan all annan populärkultur i väst, redan börjat återuppta gamla idéer för nytolkningar och därigenom vinns ingen ny mark i forskningen.

Att 1996 markerar 100-års jubiléet för både bio och UFO-rapporter synes vara ett lustigt sammanträffande, eftersom båda tangerar gränsen för fantasi och verklighet, och båda arbetar med det mänskliga sinnet, mellan det medvetna och det omedvetna.

Som en vis man en gång sade; "En UFO-expert är en man som vet allt som finns att veta om UFO, utom vad det är, vem som finns inuti ett UFO och varifrån de kommer" (69). Att lösa detta mysterium är lika mycket att söka på djupet i det mänskliga sinnet, som det är att avsöka det stora okända himlavalvet.

Men än så länge, får vi fortsätta med att blicka upp mot himlen!

5.0 Bibliografi

Filmer

The Day the Earth Stood Still. 20th Century Fox 1951. (Dir. Robert Wise; s. Edmund North)

Invaders From Mars. National Pictures Corp. 1953 (Dir. William Cameron Menzies; s. Richard Blake)

The Thing From Another World. Winchester Pictures. 1951 (Dir. Christian Nyby; s. Charles Lederer)

Close Encounters of the Third Kind. Columbia 1977 (Dir./s. Steven Spielberg)

Television

Quatermass and the Pit. BBC 1957

The Outer Limits United Artists / ABC. 1963 -65 "The Bellero Shield". 1964

Star Trek; Paramount / NBC. 1966-69 "The Cage" 1966; "The Menagerie" 1967

The X Files. 20th Century Fox 1993-

Science Fiction

Balaban, Bob, Close Encounters of the Third Kind Diary. London 1977.

Biskind, Peter, Seeing is Believing. Random House, New York 1983.

Johnson, William, editor, Focus on the Science Fiction Film. London 1972.

Hardy, Phil, Editor, The Encyclopaedia of Science Fiction Movies .London 1986.

Kawin, Bruce F., Children of the Light; Grant, Barry K., ed., Film Genre Reader. London 1986

Kyle, David, A Pictorial History of Science Fiction . London 1977.

Skal, David.J, The Monster Show. London 1994. Slade, Darren and Watson, Nigel, Supernatural Spielberg. London 1991.

UFO:n

Brookesmith, Peter, UFO: The Complete Sightings. New York 1995.

David, Jay ed., The Flying Saucer Reader. New York 1967. Fuller, John G., The Interrupted Journey .London 1966, rev. 1980.

Good, Timothy, Above top Secret .London 1987

Good, Timothy, Alien Liaison. London 1991.

Hansen, George, Stefula, Joe & Butler, Rich : A Report on Hopkin's Napolitano Case. Various Internet postings, 1993 .

Hough, Peter and Randles, Jenny, Looking for the Aliens. London 1991.

Hynek, J. Allen, The UFO Experience. London 1972.

Jacobs, David M., Secret Life. London 1992.

Jung, Carl, UFOs: A Modern Myth of Things Seen in the Sky. London 1959.

Kottmeyer, Martin, "Entirely Unpredisposed", Magonia #35, Jan. 1990.

Kottmeyer, Martin, Gauche Encounters. unpublished.

Kottmeyer, Martin, "Pencil-Neck Aliens", REALL News, Feb. 1993.

Kottmeyer, Martin, "The Saucer Error", The Skeptic, Vol. 8 #3. 1994.

Ruppelt, Edward, The Report on UFOs. New York 1956.

Spencer, John, Perspectives. London 1989.

Thompson, Keith, Angels and Aliens. New York 1991.

Vallee Jacques, Dimensions. New York 1989

Noter:

1. Poe's The Unparalleled Adventure of One Hans Pfaal (1840) and The Balloon Hoax (1844) were inspirational to Verne's A Voyage in a Balloon (1851) and Around the World in Eighty Days (1873). Balloons and airships played a large role in 19th century science fiction art and writing.

2. At Woodbridge, a joint British and American airforce base in Suffolk, in 1980. Suspected by many to have been a covert military operation.

3. Viewing figures from UFOs and the Media: The Cover-up that never was by Neil Nixon. In Fortean Studies Vol.2, 1995.

4. The currently predominant type of alien, associated primarily with the abduction phenomena. (See sections 2, 3.3 and the appendix).

5. Obviously the use of the word "reality" is ambiguous when dealing with UFOs and related phenomena. Many would deny that they were a part of our reality at all. My own research and experience has lead me to feel that such phenomena do manifest objectively in our reality, but as to what they actually are, I have no fixed ideas.

6. John Spencer, Perspectives ( London 1989)

7. In section 2.3 I will be looking at the abduction phenomenon in greater detail.

8. Martin Kottmeyer, The Saucer Error. In The Skeptic, Vol. 8 #3, 1994

9. Peter Brookesmith, UFO: The Complete Sightings (New York 1995)

10. Popular term coined to describe the serious investigation and researching of UFOs, now used also to mean UFO history. A ufologist is someone who studies UFOs.

11. Edward J. Ruppelt , The Report on Unidentified Flying Objects ( New York 1956)

12. Even as late as 1950 a Gallup poll reported that 92% thought the UFOs were secret American aircraft, whilst only 5% thought they were of extraterrestrial origin and 3% from Russia. From Intercept but don't Shoot by Renato Vesco.

13. ibid.

14. ibid.

15. ibid.

16. Both these groups will be looked at in greater detail in part 3.

17. Primarily Jacques Vallee and Jenny Randles, following the lead of Carl Jung. See bibliography.

18. Interestingly, Wells describes the Selenites as "...having much of the quality of a complicated insect...there was no nose...had dull bulging eyes at the side. There were no ears." This is highly reminiscent of today's "Greys", described by so many abductees.

19. The objects that Kenneth Arnold saw in 1947 were flying North to Alaska or Canada.

20. Orson Welles' famous 1938 War of the Worlds radio broadcast that caused such a panic has also been seen in this light.

21. Timothy Good, Alien Liaison, ( London 1991)

22. Popularised by Eric von Daniken's Chariots of the Gods? (1969), all of whose archaeological assumptions have since been shown to be incorrect.

23. Quoted in Seeing is Believing; Peter Biskind. References to Jesus and other spiritual leaders as having been alien emissaries would later become standard fare in UFO literature. See, for example, R.L. Dione, God Drives a Flying Saucer (1973)

24. ibid.

25. These lines are now known to be an optical illusion caused by the eye's linking up small dots on the planet's surface.

26. That most elements of UFO lore can be found in earlier SF writing is certainly true, but falls outside the scope of this piece.

27. Edward J. Ruppelt, The Report on UFOs

28. George Adamski and Desmond Leslie, The Flying Saucers Have Landed ( London 1953) in Jay David, ed., The Flying Saucer Reader, (New York 1967)

29. ibid.

30. Franklin Roosevelt, who repealed Prohibition in 1933 31. To be examined in section 3.3

32. A Close Encounter of the First Kind involves the clear sighting of a UFO.

A Close Encounter of the Second Kind is when a UFO physically affects a person or their environment.

A Close Encounter of the Third Kind is one which involves the sighting of entities in association with a craft.

Abductions (see section 3.3) are sometimes referred to as Close Encounters of the Fourth Kind.

33. Carl Jung, Flying Saucers - A Modern Myth of Things Seen in the Sky ( London 1959)

34. Vallee is a French scientist and author of many important books about UFOs. He was a close associate of Dr. Hynek. Francois Truffaut's character, Lacombe, is based on Vallee, though their ideas on the subject are very different.

35. That the US pilots released from the mothership have not aged in forty years also gives the aliens' home a Neverland quality. Speilberg always wanted to film Peter Pan and did so with Hook in 1991. There are many parallels between reports of UFO encounters and tales of faery lore.

36. e.g Snow White and the Seven Dwarfs

37. In 1980 Spielberg released a "Special Edition" of the film, a compromise for Columbia who wanted a sequel; although it featured new footage this was actually about fifteen minutes shorter than the original. The main addition was a special effects sequence showing Neary's ascent into the huge mothership; a spectacular light show that serves no real purpose. Considering Spielberg's interest in the Hill case, it is disappointing that he did not make more of this opportunity.

38. Jacques Vallee has stated that some modern UFO phenomena could result from the external manipulation of the percipient's senses by outside forces. It could also be argued that Spielberg is pointing out how easily the senses can be deceived and so mistake a helicopter for a UFO (though its rotor blades would probably be clearly heard from a distance).

39. John Pym, Sight and Sound, 1978.

40. Andrew Gordon, "The Gospel According To Steven Spielberg". Literature and Film Quarterly, Vol. 8, #3. 1980.

41. Interview in Sight and Sound. Vol. 46, #2. 1977

42. Timothy Good, Above Top Secret (London 1987).

43. The Times; November 30 1977. Things were obviously very different then!

44. Jenny Randles and Peter Hough; Looking for the Aliens; ( London) 1991

45. John Spencer; personal correspondence.

46. Neil Nixon, "The Media and UFOs: The Cover Up that Never Was". In Fortean Studies #2, 1995.

47. In her book Abducted, written with her sister Kathy Mitchell, Debbie Jordan describes finding signs of a break in at her home during a period of high strangeness. A video tape had mysteriously appeared in the VCR and on the floor in front of it were spread several drawing pins, face up. The video tape was Close Encounters of the Third Kind.opkins Hopkins

48. The ending of CE3K is supposed to be based on this event which occurred at Holloman Air Force base, New Mexico in 1964.

49. The 1991 Roper Poll on Unusual Personal Experiences, since heavily criticised and largely discredited. For example, dreams of floating or of UFOs were seen as indicative of "real" experiences.

50. This case was always considered a little too strange to be taken seriously, involving a young farmhand, Antonio Villas Boas having sex on a spaceship with a buxom, green faerie-like woman who barked like a dog.

51. Then a popular Jewish American comedian.

52. Keith Thompson , Angels and Aliens ( New York 1991)

53. This detail was removed from early accounts, including the 1966 book The Interrupted Journey by John Fuller, as being too embarrassing and unsettling.

54. The Hills' experience was made into a successful TV film in 1976, The UFO Incident , which is surprisingly open minded about the possible explanations for what happened.

55. Most notably cultural historian and "badfilm" buff Martin Kottmeyer in Entirely Unpredisposed, Magonia #35, January 1990 and Gauche Encounters: Badfilms and the UFO Mythos (unpublished).

56. Perhaps a reference to the Asian enemies of America in Korea and Japan.

57. Under hypnosis Betty made reference to The Twilight Zone series; when asked about this she said, "I never see the Twilight Zone...but I had heard people talk about it". John Fuller, The Interrupted Journey (1980 Edition).

58. Other films featuring aspects of the abduction scenario include; Village of the Damned (1960); Mars Needs Women ( 1966 ) and Killers from Space (1954).

59. Martin Cannon, The Controllers ( unpublished?) Availiable from various Internet sites.

60. David Jacobs, Secret Life ( London 1992)

61. Captain Kirk was not featured in the pilot episode.

62. Not all the aliens are grey. Reptilians, insectoids and the familiar Nordics all crop up regularly in contemporary accounts, all of course having a good heritage in popular science fiction and UFO culture.

63. Bob Balaban, CE3K Diary ( London 1977)

64. David J. Skal, The Monster Show (London 1994)

65. A Report on Hopkin's Napolitano Case by George Hansen, Joe Stefula and Rich Butler (Linda Napolitano was the pseudonym used by Linda Cortile until recently).

66. Hopkins has just released a book about the case, "Witnessed", Pocket Books 1996. It will be intersting to see whether he mentions the above report. I suspect that he might not.

67. The first episode featured a statement saying that the story was based on real events; elements of reported cases are used in an extremely loose fashion, though usually in unheard of combinations.

68. The Internet site for Independence Day includes a forum for people to describe their UFO and alien abduction experiences. It also features a summary of current UFO belief, involving underground bases, abductions and genetic experimentation.

69. Larry Fawcett and Barry Greenwood, Clear Intent: The UFO Cover Up (Prentice Hall 1984).