1996 Nås - Flygande man skrämde två

Agneta Halldén

Ur ljuset framträder konturen av en människa klädd i hjälm och rymddräkt. Han sitter i en stol och håller i en spak med höger hand. Stolen svävar fem meter över den lilla skogsvägen. Den intensivt lysande figuren närmar sig två vittnen i en sicksack-rörelse tvärsöver vägen. Observatörernas iakttagelser skiljer sig emellertid åt i ett väsentligt avseende. Bara den ena kan urskilja varelsen i det skarpa skenet.

Om man får tro Karin Berntsson, 64, i Nås, Dalarna, utspelades denna osannolika scen i en skogsglänta i Nåstrakten natten till den 3 maj 1996. Karin och hennes son Hans skulle ut och rasta de fyra dreverhundarna på kvällen den 2 maj. Klockan 19.30 tog de bilen och for iväg. Just när de hade stannat och klivit ur, slet sig en av hundarna, tiken Betty, och försvann inåt skogen. De letade efter henne i flera timmar, men förgäves.

Vid midnatt fick Karin och Hans se vad de trodde var ett fordon ungefär 100 meter bort. Det stod på en öppen plats vid en raststuga. Just där hade Karin vänt bilen kvällen innan. Fordonet liknade en jeep och hade tre lyktor. Två av dem var placerade som vanliga strålkastare. Den tredje var större och belägen mittemellan, längre ner mot marken. Lyktorna lyste svagt. Karin och Hans tyckte nog att jeepen såg lite ovanlig ut men gick aldrig fram för att titta närmare på den. De körde istället till ett an nat ställe för att leta efter Betty. Det var mitt i natten och de började bli oroliga för att något rovdjur skulle ta henne. Men tiken var och förblev borta.

Cirka halv två återvände de till det första stället. De tyckte sig höra hundskall från platsen där jeepen stod parkerad. På ungefär 75 meters avstånd stannade de och klev ur. I samma ögonblick blossade jeepen upp med ett starkt och intensivt neonliknande sken. Det var som en ljudlös explosion. Så långt är Karins och Hans iakttagelser identiska.

Fram ur det uppblossande ljuset, på en höjd av fyra till fem meter, kom en sorts stol svävande med en människoliknande figur. Denne höll i en spak med höger hand En stav snarare, eftersom den hängde fritt. Varelsen var klädd i hjälm och heltäckande dräkt. Hela uppenbarelsen lyste. Det märkliga ekipaget närmade sig i en sicksack-rörelse, fram och tillbaka över vägen.

- Min första tanke var "Oj, så hög teknologi de måste ha", säger Karin. Jag fick för mig att det var en kosmonaut som höll på att reparera sin rymdkapsel.

Men det var bara Karin som såg den lysande varelsen. Hans såg "bara" ett starkt ljus som kom närmare. De blev rädda, skyndade sig in i bilen och backade snabbt därifrån. Karin anser att varelsen då befann sig 40 meter från dem. Hundarna i bilen visade tydliga tecken på att se något ovanligt. De stod med tassarna mot rutan och skällde allt de orkade.

De for hem, men senare på natten åkte Karin tillbaka till "jeepen". Hon smög sig närmare till fots. Klockan hade hunnit bli tre och det började ljusna mellan trädstammarna.

- Föremålet jag såg var som en uppochnedvänd karott i formen och rödbrun till färgen, säger Karin. Ungefär två meter hög och två-tre meter bred. De tre lyktorna lyste fortfarande. Men några varelser syntes inte till. Karin stod 50-60 meter från föremålet. Närmare vågade hon inte gå. Hon återupptog sitt letande efter den bortsprungna hunden, strövade runt i området och återvände till det underliga föremålet ytterligare två gånger.

Den sista gången, vid halv sex, hörde Karin Bettys skall på avstånd. Det tycktes komma från raststugan, Hon beslöt sig för att köra fram bilen så nära som möjligt. Men när hon kom dit var farkosten borta. Karin vände bilen och hamnade precis på den plats där farkosten hade stått. Då sjönk bilen ner i marken. Hjulen blev halvvägs begravda i sörjan. Runtom var marken hård av frost. Karin blev förvånad eftersom hon varit på platsen nyligen och då inte märkt att marken varit uppluckrad.

- Det var som om marken var uppvärmd på just det där stället, säger Karin. Karin fick lämna bilen och gå tillbaka. På hemvägen hittade hon äntligen Betty. Dagen därpå kontaktade hon Gudrun Andersson vid Västerbergslagens UFO-förening.

Gudrun Anderssons undersökning visade att den lilla skogsvägen varit avstängd för all trafik sedan den 30 mars i år. Vid sidan av spåren efter Karins och Hans egen bil fanns inga färska bilspår eller andra märken. Något fordon hade rimligen inte befunnit sig på platsen. Ändå har två vittnen uppenbarligen sett någonting som påminde om ett fordon, och ett intensivt ljussken. De har upplevt något som gjort starkt intryck men som inte går att förklara. Var det ett UFO?

Karin tror inte att UFO-fenomenet handlar om besök av utomjordingar.

- Jag tror att det är något i stil med de bilder som fångas upp i tv-apparaten, säger Karin. Precis som när man tar in en kanal och ser ett program, fast man inte gör det medvetet. På samma sätt kan man få in frekvenser från avlidna personer. Jag tror UFO har något med jorden och markens energier att göra, inte rymden, och att varelserna har anknytning till oss, även om vi inte förstår hur.

Så kanske det är. Somliga UFO-fenomen kan vara som en sorts inspelad film, ekon genom tiden. Den hypotesen borde vara något för ESP-forskare att pröva. Men hur konstigt det än låter, tycks åtminstone en del av objekten vara materiella. "Bilder" som under vissa förhållanden har förmågan att manifestera sig i materien?

- Ibland undrar jag vad det egentligen var vi såg, säger Karin. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det var en kosmonaut från vår egen värld, inte ett UFO. Det var min första tanke, och den första tanken är ofta rätt.

Karin menar att hon råkat få se något som det inte var meningen att någon utomstående skulle se. Ett främmande lands militärtjänst kan ha hållit på med ett experiment. En verklig rymdfarkost kan ha varit tvungen att landa och reparera något som gått sönder. Piloten kan ha blivit utskjuten ur farkosten med katapult. Karin erinrar sig förnimmelsen av en dieselliknande lukt. Hon ser också ett samband mellan observationen och uppträdandet av en vinrö ;d helikopter i närheten av hennes bil vid tre tillfällen under de närmast följande dagarna.

Men Hans då, varför såg inte han människan inne i ljuset?

- Jag såg bara ett starkt sken som närmade sig över vägen, säger Hans.

Visst är Karins berättelse fantastisk och närmast omöjlig att tro på. Men det är än mer omöjligt att bortse från den. Karin framstår som en bildad, intellektuell och reflekterande person med en genomtänkt syn. Samtidigt har hon en väl utvecklad intuition. Hon är naturmänniska med gedigna kunskaper i rutgängeri och vana att ströva i skog och mark.

Karin är överkänslig mot elektricitet och har haft anledning att fundera över elektromagnetiska fält, och det faktum att det är svårt att få gehör för fenomen som avviker från den etablerade kunskapen. Hon har kämpat för att få elallergikernas problem erkända. Hon är också aktiv i miljöpartiet. En vecka efter händelsen hade Karin besök av sitt barnbarn Mikael, 12. Han ville absolut se platsen där det underliga hade hänt. När de kom fram till raststugan hittade Mikael en vacker sten som han plockade upp. Just då hördes en mycket kraftig duns från raststugan.

- Det var ett ljud som inte var av denna världen, berättar Karin. Det lät som om en stor sten slängdes i väggen.

Både Mikael och Karin blev rädda och satte sig i bilen för att fara därifrån. Mikael tog fram stenen han plockat upp. "Farmor, det kryper i stenen", sade han. När Karin tog i den, kände hon också att det vibrerade svagt, det "kröp" i fingrarna. När de kom hem hamnade stenen vid farstukvisten. Där ligger den fortfarande. Efter någon tid kunde Karin konstatera att vibrationerna hade klingat av.

Några veckor efter observationen bläddrade Karin igenom det senaste numret (6/96) av tidskriften "Illustrerad vetenskap" som hon prenumererar på. På sidan 38 fick hon se bilden av astronauten Joseph Allen som svävar i rymden, sittande i en stol. På höger armstöd sitter en spak. Karin kände igen bilden. Den såg precis ut som figuren hon såg natten till den 3 maj.

Karin hade kontaktat Gudrun Andersson dagen därpå, den 4 maj. "Illustrerad vetenskap" nr 6 utkom den 14 maj, så med all säkerhet hade hon inte sett tidningsbilden före mötet i skogen. Skulle det verkligen vara så att det någonstans i världen håller på att utvecklas en rymdteknologi, som vilar på hittills okända principer? En teknologi som prövas i all hemlighet, utan att nyfikna massmedia fått nys om saken? Kan det ligga något i de konspirationsteorier som framförts av vissa UFO-forskare?

Och skulle en sådan farkost ha nödlandat i lilla Nås för att genomföra reparationer? Ingenting är ˆ priori uteslutet. Men tanken känns ovan och verklighetsfrämmande.

Hypotesen om besök av utomjordingar, varelser från andra planeter, bör givetvis inte heller uteslutas. Men det finns tungt vägande invändningar mot denna ganska lättköpta förklaring. Det är knappast troligt att varelser så lika oss människor oupphörligt avlägger besök här utan att öppet ge sig tillkänna. UFO-rapporterna är alltför frekventa för att den förklaringen skulle vara trovärdig.

Många som intresserat sig för UFO-fenomenet har pekat på dess synbarliga släktskap med underliga händelser under andra tidsepoker. Möten med varelser som givit stoff till sagor och sägner. Varelser som också har förefallit helt materiella. Förr tolkades de som tomtar, troll och allehanda naturväsen. Var de i själva verket desamma som nutidens utomjordingar? är UFO alltså samma fenomen, men anpassat till nutidens teknologi? "UFO-konceptet" håller på att bli en levande myt, vilket avspeglas i film och andra media. Barn och ungdomar accepterar i ökande grad flygande tefat och utomjordingar som något självklart. UFO tycks ha integrerats som en "arketyp i det kollektivt omedvetna" för att citera med Jung.

Låt oss anta att UFO-observatörerna konfronteras med yttringar av en främmande medvetandeform eller en på annat sätt okänd aspekt av verkligheten. Det okända omvandlas till något mer välbekant - som UFO-fenomenets symboler, till exempel runda farkoster - eftersom det inte finns någon funktion i hjärnan för att gestalta det verkliga fenomenet. Det finns därför utrymme för individuella, subjektiva, upplevelser, vilket förklarar varför människor ofta ser olika saker även när de betraktar samma fenomen vid samma tillfälle.

Visserligen är sådana spekulationer långt mer fantastiska än tanken att det bakom UFO-fenomenet döljer sig mänskliga aktiviteter. ändå, den som levt ett tag i denna världen tycker sig veta hur den fungerar. En ny sorts teknologi skulle knappast kunna hållas hemlig år efter år.

Den yttersta verkligheten kan vi däremot inte veta något om. Den torde vara långt större och annorlunda beskaffad än vi människor kan föreställa oss. Betänk att vår uppfattning om verkligheten är begränsad av sinnesorganens och hjärnans funktion. Det är möjligt att vi på nuvarande kunskapsnivå inte kan förstå UFO-fenomenens sanna natur. Varför är det då bara vara vissa människor som är med om allt detta underliga, medan andra aldrig ser något? Har alla den potentiella förmågan eller är den förbehållen vissa människor? Handlar det om förutfattade meningar och graden av öppenhet inför det okända? Vi har tyvärr inget svar på frågorna. öppenhet har kanske en viss betydelse, men är knappast någon avgörande faktor.

I UFO-observatörernas skara återfinns människor av alla upptänkliga kategorier, med varierande förhandsinställning, bakgrund och bildningsgrad. Generellt sett tycks fenomenet vara vanligare på landsbygden än i staden, särskilt glesbygdsområden. Därför kan man undra om det har något att göra med tillståndet hos naturen, graden av orördhet.

Vissa personer, som Karin, är extra känsliga för elektricitet. Låt oss för ett ögonblick anta att UFO-fenomenen alstras av det elektromagnetiska fältet. Då bör det vara lättare för elöverkänsliga personer att erfara UFO-fenomenet. Det vore intressant att undersöka frekvensen av elöverkänslighet bland UFO-observatörer - eller omvänt - frekvensen av UFO-observationer, bland elöverkänsliga.Ljuset är som bekant ett elektromagnetiskt fenomen.