Nighteyes

Garfield Reeves-Stevens
Doubleday

Välskrivna skönlitterära böcker som handlar om UFO-fenomenet i allmänhet och bortföringar i synnerhet är inte enkla att hitta. Tvärtom. Ofta rör det sig om halvtaffliga thrillers som inspirerats av böcker av till exempel Budd Hopkins och David Jacobs, och som sedan kryddats med en tunn handling och rent ut sagt tråkiga karaktärer.

Nighteyes, som publicerades redan 1989, utgör ett undantag. Det är en lika spännande som välskriven historia om ett ämne som vid första anblicken inte är något vidare originellt. Sarah Gilmour, en medelålders kvinna i Connecticut, känner på sig att varelserna, de där underliga besökarna med sina svarta ögon och smala kroppar, kommer hälsa på henne igen. I samma veva försvinner hennes dotter. Samtidigt, i en annan del av landet, går en FBI-operation katastrofalt snett. Några agenter slås medvetslösa av en okänd kraft, och mannen de skulle övervaka försvinner spårlöst från ett hus.

Två till en början helt orelaterade händelser, som alltmedan boken framskrider kopplas samman mer och mer. Sarah och hennes före detta man försöker förstå vad det är som egentligen händer, och FBI-agenternas chef dras in i en utredning med kopplingar till de hemligaste av hemliga amerikanska instanser. När Sarah själv försvinner blir allting ytterligare komplicerat, och sakta men säkert börjar den fruktansvärda sanningen uppenbaras för alla inblandade.

Vilket är väldigt många. Detta kan också vara bokens svaghet. Engelskan är relativt tung med många närgångna beskrivningar av människor och omgivningar. Fler och fler människor dyker upp i persongalleriet, och inte förrän halvvägs in i historien (som sammanlagt är på 452 välfyllda sidor), börjar bitarna falla på plats och man kan som läsare börja förstå vem som är vem och vad boken egentligen handlar om.

Detta gör att boken är väldigt krävande. Har man förmåga att uppskatta komplexa handlingar med krånglig engelska blir det en stor läsupplevelse. Om så inte är fallet blir boken enbart dryg och lång.

Men den är värd att läsa, eftersom handlingen från första till sista sidan omges av en känsla av trovärdighet. Även när bevisen för utomjordiska besökare är som starkast finns det alltid minst en skeptiker med i persongalleriet, och hela tiden vägs argument för och emot den utomjordiska teorin mot varandra. Karaktärerna reagerar som man skulle kunna tänka sig att ”vanliga” människor hade reagerat om de råkat ut för någonting liknande, och detta gör att boken ofta känns autentisk, trots dess fullständigt skönlitterära utformning.

Boken har dessutom skapat en viss uppståndelse inom ufologiska kretsar, då klara paralleller har kunnat dras mellan en speciell scen i boken och Budd Hopkins redogörelse för Linda Napolitanos påstådda bortföring från en skyskrapa i New York. Boken publicerades i mars månad, några månader innan Napolitanos bortföring. I kritik som riktats mot Hopkins på nätet kan man hitta tabeller som klart visar de många likheterna mellan den skönlitterära historien och den av Hopkins påstådda äkta historien.

Reeves-Stevens har definitivt läst in sig på ufologins historia när han skrev boken, och bland annat Betty och Barney Hill, ancient astronauts, utomjordiska implantat och Roswell förekommer i texten. Det är en utmaning att läsa boken på grund av dess relativt höga svårighetsgrad, men den som är villig att ge den en chans får uppleva en väldigt spännande thriller.